Konsthall Tornedalen

Vanligtvis författas inläggen i denna blogg av de som arbetar på avdelningen för Kulturmiljö på Norrbottens museum. Som gästbloggare är en introduktion nödvändig. Jag arbetar som Konsthallschef för Konsthall Tornedalen. Fast än så länge—som några kanske vet—är jag utan en faktiskt konsthall.

Konsthall Tornedalen är en unik institution under uppbyggnad på en ojämförlig plats; Vitsaniemi, en by i Tornedalen strax söder om polcirkeln, alldeles invid Torne älv. Vi blir en destination för att komma närmare kulturen, naturen och historiken. Här kommer finnas gallerier, tillgänglighet till naturlandskapet, vårt egna hotell samt butik och restaurang där det vi säljer och serverar är lokalt producerat. I takt med att konsthallens byggnad förverkligas arrangerar vi ett ett spännande program av utställningar, filmvisningar och samtal.

Tidigare i livet har jag bland annat arbetat som chef på Bonniers Konsthall. Jag har också doktorerat på Goldsmiths University, i London. För lite mer än ett år sedan flyttade jag med familj till Tornedalen för att jag antog utmaningen att förverkliga Konsthall Tornedalen.

För detta inlägg vill jag berätta mindre om Konsthallen och vad vi planerar göra i den, och mer om mina tankar för vad som ska finnas utanför.

Det innebär att jag först måste berätta om konstnären Ingemar Callenberg.

Ingemar Callenberg föddes 1926 i Nederluleå socken. Han dog 1973 i Luleå. Han utbildades på Konstfack i Stockholm och arbetade sedermera över hela Sverige. Vid sidan av sitt måleri skapade Callenberg en lång rad skulpturer, gobelänger, bokomslag och monumentala väggmålningar.

Callenberg återvände så småningom till Norrbotten och Luleå där han blev något av stadens konstnär, ofta anlitad att utföra konstnärlig utsmyckning i det offentliga rummet. När man väl börjar tänka på det ser man Callenberg nästan överallt. Utsmyckningar, textilverk och väggmålningar finns på bland annat Sunderbyns folkhögskola, Tekniska verken, Stadshotellets entré, Munkebergsskolan, Domusrestaurangen. I min hemby, Hedenäset, har han också utsmyckat badhuset.

Vad som är intressant här är att Callenberg under sent 60-tal utvecklade han vad som brukar kallas “lekskulpturer”. Det är helt sonika saker som är en blandning mellan konstverk och leksak. Ett exempel är en “lax-gunga”. Ett annat är en klätterställning. Det går även rykten om en karusell.

Gungan “Laxen” från 1963.

Nu kanske läsare undrar vad denne Callenberg har att göra i en blogg orienterad mot kulturarv. Men ni ska veta att Regeringen gav för några år sedan Statens Konstråd tillsammans med Riksantikvarieämbetet i uppdrag att se på vår gemensamma offentliga konst ur ett just kulturarvsperspektiv och stärka förutsättningarna för att bevara den offentliga konsten.

Saken är att Konsthall Tornedalen har varit intresserade och gjort efterforskningar kring just dessa lekskulpturer. Drömmen har varit att anlägga en lekpark med lekskulpturer utanför Konsthallen. Dels för att förära en viktig Norrbotten-baserad konstnär. Men även för att saker, tycker vi, skulle kunna vara en lika bra introduktion till barn om konstnärligt skapande som en skulptur som man också får klättra på! Och dessutom så finns det inget som säger att konst inte också kan vara rolig.

Callenbergs mest kända lekskulptur är “Klätterkulan”. Den fanns på lekplatser i både Örnäset och Mjölkudden, samt utanför Konsum i Pajala. Kanske också på fler platser. Lax-gungorna fanns lite överallt vad det verkar. Med nya regler vad gäller säkerhet på lekplatser har de tagits bort.

Callenbergs mest kända leksaksprodukt, “Klätterkulan”, fotograferad i mars 1965. Ställningen byggdes vid AB Erlandssons & Söners smides- och mekaniska verkstad i Lulsundet. Från vänster Rolf Erlandsson och smidesmästaren Ejfel Erlandsson.

I vårt intresse för dessa lekskulpturer har vi gjort efterforskningar och haft kontakt med de kommuner där skulpturerna funnits med förhoppning att de bevarats. Vårt intryck är att de tjänstepersoner vi varit i kontakt med verkligen sökt och rotat på alla tänkbara platser. Det har då visat sig att dessa verk skrotats. Det finns således inga kvar. Varken klätterställningar eller lax-gungor.

Som led i våra efterforskningar gick vi sen ut i sociala medier med den öppna frågan om någon visste något om dessa verk. Vår tanke var att det kanske fanns en klätterställning eller gunga kvar någonstans som kommun och region inte visste om. Det var en chansning, helt enkelt.

Inlägget på sociala medier nådde ungefär 15.000 personer (vi kan se sånt i vår statistik). Och en fantastisk diskussion uppstod, ofta med minnen från dessa verk. Kommentarer kom såsom” Ja den har jag klättrat i som barn, lite spännande och läskig faktisk, de tuffast klättrade högst upp så de kunde stå på toppen. Stod på Mjölkudden något hus ifrån höga punkthuset.” En annan skrev “Uppvuxen på mjölkudden och lekte i en sådan klätterställning. Stor, spännande och lite farlig.” En tredje kommenterade, “Jag lekte mycket i Kulan som stod längst ner på Edeforsgatan på Örnäset, Luleå”.

Ingemar Callenbergs “Klätterkula”, okänd ort, 1963.

Folk började hjälpa oss att leta. De ringde runt och kom in med tips. Och så en dag kom ett meddelande där det helt enkelt stod: “Jag hörde att ni letar efter en Lax-gunga. Jag har en”.

Det visar sig att en farfar en gång i tiden fått en gunga i gåva av konstnären. Gungan har behållits i familjen och nu står på en gård i utkanten av Luleå. På grund av att den fanns i privat ägo hade den alltså inte skrotats.

Tidens tand hade gjort sitt på denna gunga. Men den var ändå i gott skick. Vår kontakt med ägaren var mycket trevlig, och de förstod att verket skulle komma fler till gagn i vår ägo än deras. Så tack vare Konsthall Tornedalens Vänförening kunde vi ordna ett förvärv av den. Nu har vi alltså vad som verkar vara den sista kvarvarande lekskulpturen av denne otroligt viktiga konstnär.

Men poängen här är inte det.

Den offentliga utsmyckningen är en stor del av vårt kulturarv. Det faktum att det inte finns några av Callenbergs lekskulpturer kvar—förutom den lax vi hittade— är synd och skam. Dess objekt torde behandlats som de konstverk de är, och inte bara som lekparksmaterial att slänga hur som helst. De har en gång i tiden format stadsbilden, varit en del av människors uppväxt och är dessutom otroliga skulpturer.

I takt med att vi förverkligar Konsthall Tornedalen kvarstår drömmen om en lekpark med lekskulpturer.

Hoppet finns kvar att en av Callenbergs klätterställningar ändå finns kvar, eller att vi kunde få möjlighet att återskapa en. Vem vet? Vi vet i vart fall att dessa är betydelsefulla konstverk. Inte minst såg vi detta i det engagemang som uppstod från vår fråga till offentligheten.

Vad vi lärde oss från vår fråga i sociala medier är att man aldrig vet. Så jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt och fråga; är det någon som känner till något om dessa verk? Det är trots allt en fråga om vårt gemensamma kulturarv.

Den “lax-gunga” som Konsthall Tornedalen förvärvat.

Theodor Ringborg
Konsthallschef, Konsthall Tornedalen
Hedenäset, 22 april, 2024