I slutet av 1960-talet behövde Gammelstads kyrka renoveras. Långt tidigare hade det klagats på nedsmutsningen av valvet och de vackra kormålningarna, men renoveringen blev till slut nödvändig på grund av det alltmer opålitliga värmesystemet. På hösten 1969 startade arbetet, inredningen avlägsnades och golvet togs upp. I samband med detta, gjordes en ordentlig arkeologisk undersökning av sakristian, koret och mittgången. Detta för att kunna ge kyrkan en helt ny golvkonstruktion. I samband med denna undersökning påträffades en större mängd, närmare bestämt 232 stycken mynt.

Kyrkgolvet hade dock tagits upp tidigare. Till exempel lades ett nytt golv av furuplank in år 1905. Men uppenbarligen har man då inte gjort någon djupare undersökning och inte heller hittat dessa mynt.

Man vill idag gärna tro att det rör sig om tappade kollektpengar som har åkt ner mellan springorna i det gamla trägolvet. Kanske blev fingrarna stela av vinterkylan i den då ouppvärmda kyrkan? De flesta av mynten är hur som helst i relativt gott skick och inte alls särskilt slitna, varför det kanske är troligt att de har hamnat under kyrkgolvet en relativt kort tid efter präglingen.

Men det kan också vara så att kyrkan under lång tid inte har haft något trägolv att vila fötterna på. År 1600 fanns det i alla fall inget trägolv i kyrkan och år 1685 saknas golvplank under ”Manfolcksbänkiarna”.

Kollekt har samlats in sedan medeltiden, från början ofta i en träbössa eller kollekttavla. På 1600-talet blev det vanligt med tygpåsar, så kallade kollekthåvar och 1693 reglerades slutligen kollektupptagandet genom ett kungligt beslut.

Mynten från kyrkan har, sedan de påträffades, passerat Myntkabinettet (numera Ekonomiska museet) för identifiering och analys. Dateringen på mynten sträcker sig från medeltiden och ända fram till slutet av 1800-talet. De flesta mynt är förstås svenska, men ett mynt kommer faktiskt ända från Indien. Utöver mynten fanns det också ett par metallbrickor under golvet. Var även de avsedda för kollekthåven? Hmm…

Så, låt oss titta på några av dessa mynt, på kyrkans historia och dessutom också få en snabbgenomgång av Sveriges regentlängd allt sedan Kalmarunionens dagar fram till 1900-talet.

De äldsta mynten
Från den katolska medeltiden finns tre, små, mynt, så kallade brakteater. Dessa mynt utgörs av mycket tunna, ensidigt präglade, plåtmynt. Ordet brakteat kommer från latinets ”bractea”, som betyder tunt metallblad. Dateringen av dessa brakteater ligger i andra hälften av det oroliga 1400-talet, vilket stämmer relativt väl med kyrkans angivna invigningsår, 1492.

Men det måste ändå påpekas att vid ett annat tillfälle har två mynt från första hälften av 1400-talet påträffats under golvet i sakristian. Eventuellt skulle dessa mynt kunna ha ett samband med en äldre, ännu inte påträffad kyrkobyggnad?

Från sekelskiftet 1500 och Kung Hans tid (1483–1513) finns också ett utländskt (danskt-norskt) mynt präglat i Bergen (Norge). Detta mynt är en så kallad hvid eller vitten, som det blir på svenska. Jämför uttrycket ”inte ett vitten”, som långt senare, och efter flera valutareformer omvandlades till ”inte ett öre” med exakt samma betydelse. Namnet på mynten kommer från silvrets vita färg, att jämföra med de ”gula” guldmynt som också fanns hos de välbeställda vid denna tid.

Ursprungligen präglades sådana mynt främst i norra Tyskland och de blev också den tyska Hansans viktigaste handelsmynt. Bergen var en så kallad Hansastad, vilket innebär att de tyska köpmännen länge hade ett dominerande inflytande i staden. Spår av Hansan finns än idag kvar i Bergen genom världsarvet Bryggen. Hansan var ju medeltidens ekonomiska stormakt och kanske visar detta mynt på handeln med varor från Nordkalotten?

Ett mynt, ½ örtug, kommer från Sten Sture den yngres tid i början av 1500-talet. Men detta mynt har tolkats som en samtida förfalskning. Myntförfalskningar har förekommit genom hela historien och har alltid setts som ett mycket allvarligt brott. Straffen har varit tämligen höga, men utdömandet av dem har nog varit ganska varierat.

Vid medeltidens slut sträckte sig Luleå socken ända upp till dagens gräns mot Norge och omfattade sju av de församlingar vi ser idag. Befolkningen däremot, var knappast talrik. Men troligen var människorna relativt välbärgade? Det praktfulla altarskåpet från Antwerpen inköptes i alla fall, troligtvis på 1520-talet för hela 900 marker silver. Det motsvarar drygt fem och en halv miljon kronor i dagens penningvärde!

Luleå kungsgård, en avelsgård, drevs under några år i mitten av 1500-talet på gammal prästjord i närheten av kyrkan i Gammelstad. Denna jordlott hade dragits in till kronan under reformationen. Gården blev dock aldrig lönsam och lades snabbt ner, sedan detta faktum blivit uppenbart för de ansvariga och församlingen återfick sin prästgård med kyrkoherde.

Kanske man också törs peka på att med Gustav Vasas styre försvann en stor del av det välstånd som funnits i trakten under medeltiden, och som bland annat byggts upp tack vare laxfisket och pälshandeln? I alla fall förlorade kyrkan diverse förgyllda silverpatéer och andra silverföremål vid Gustaf Vasas konfiskation av kyrksilver år 1548. Eventuellt försvann också en kyrkklocka vid detta tillfälle.

En ny klocka hängdes dock upp i klocktornet redan 1554 och denna klocka kom senare, efter sprickbildning, att gjutas om vid flera tillfällen. År 1558 brann kyrkans tak ”av”, vilket ledde till att församlingen i alla fall fick behålla kyrktiondet året därpå.

Inga mynt finns från Erik XIV (1560–1569), men under hans bror, Johan III (1569–1592) blir mynten under golvet vanligare (10 st). Johans tid är annars känd för den ekonomiska oredan som hans styre orsakade. Oredan berodde bland annat på Johans östpolitik som bland annat innefattade 25-årskriget mot Ryssland. Så det är kanske passande att detta mynt, en tvåschilling, är präglat i Reval, som är Tallinns tyska namn? Estland kom nämligen, sedan det tyska ordenssällskapet upplösts under 1500-talet, att eftertraktas av alla Östersjöns militärmakter. Sedan Klas Horn intagit Reval 1561 inleddes det svenska stormaktsväldet. Borgarna i Reval ställde sig då under Erik XIV:s överhöghet. I freden efter det nordiska sjuårskriget, som slöts i Stettin (idag Szecin) år 1570 blev sedan större delen av Estland tilldelat Sverige. Detta bekräftades sedan 1583.

Skillingen har varit en de vanligare myntenheterna i världen. Den uppstod i Tyskland redan under 800-talet och spred sig sedan runt jorden, främst inom det brittiska samväldet. Men idag (2025), finns skillingen som valuta endast kvar i fyra afrikanska länder; Kenya, Tanzania, Somalia och Uganda.

Utöver denna skilling finns även fyra st fyrkar från Johans tid. En fyrk var under den här tiden värd 6 penningar eller ¼ öre. Namnet är dock en diminutivform av det lågtyska vêreken, som lär komma från siffran fyra. Värdet sägs nämligen ursprungligen ha varit 4 penningar.

Enstaka mynt finns från Sigismund (1592–99), Hertig Karls riksföreståndartid (1599–1604) och Gustav II Adolf (1611–1632). Det senaste av dem, en ettöring eller rundstück, är även det präglat i Reval. Rundstycke var det folkliga namnet för öre, kanske till skillnad mot de fyrkantiga ”klippingar” som också förekom under 15- och 1600-talen.

Det äldsta omnämnandet av kyrkstugorna i Gammelstad är från den här tiden och Johannes Bureus besök här år 1600. ”Alle bönder hafva sijna stugor vidh kyrkian…” År 1607 blev Jokkmokk tillfälligtvis en egen församling.

Handelsplatsen och socknens centrum, Luleå, får stadsrättigheter år 1621, men den upphöjelsen har förmodligen relativt liten betydelse för det dagliga livet i Gammelstad. En ny dörr till vapenhuset tillkommer 1616, förmodligen inför ärkebiskopen Petrus Kenicius visitation. Från 1616 kan församlingen också lyssna till musik från den nybyggda orgeln och runt 1620 får kyrkan även ett urverk, ”Segherwärckie”, från lappfogden Reinhold Stegers ”effterlefwerska Hust. Marit”. Detta urverk påträffades senare bakom en vägg vid en ombyggnad av kyrkan på 1960-talet.

Stormaktstiden
Från Kristinas tid (1632–1654) finns 15 mynt. Alla dessa har värdet ¼ öre.

Vid den här tiden är Älvsborgs lösen betald (två gånger!) och det trettioåriga kriget föder sig självt tack vare franska subsidier, plundringar i Tyskland och god tillgång till tyska legosoldater och svenska eller finska bondpojkar.

Luleå stad flyttas närmare havet år 1649, även om det tar lite tid för invånarna att flytta efter staden. Runt 1650 bor det inte fler än ungefär 250 personer i den då nyflyttade staden. Flyttande av städer har långa traditioner i Norrbotten!

År 1652 arbetade Pädher Målare med kyrkans valv och 1654 spånades och tjärades taket. Det spånklädda yttertaket behövde förstås åtgärdas med jämna och relativt täta mellanrum. År 1654 bildades Råneå socken, möjligen för att underlätta Råneåbornas kyrkobesök. På 1650-talet uppfördes troligen en nybyggd klockstapel.

Karl X Gustaf var kung under en kort tid, 1654–1660. Från dessa år finns inga mynt.

Från Karl XI (1660–1697) finns däremot hela 32 mynt av olika valörer, även om de flesta av dem är på 1/6 öre.

Karl XI besökte själv kyrkan i Gammelstad den 18:e juni 1694 under en inspektionstur till Norrland. Enligt en uppgift skulle kyrkoherden vid detta tillfälle blivit så nervös av det kungliga besöket att han inte fick fram ett enda ord under högmässan och till slut blev tvungen att lämna predikstolen utan att ha sagt något alls.

Kengis bruk anläggs på 1640-talet vid Pajala by. Från början var bruket främst inriktat på järnframställning, men sedan kopparbrytning kommit i gång i Svappavaara på 1650-talet, blir koppar den viktigaste produkten. Kengis bruk hade privilegier att producera plåtmynt mellan 1674 och 1715. Plåtmynt kallas stora fyrkantiga mynt, präglade på tjocka kopparplåtar. Det största plåtmyntet väger faktiskt närmare tjugo kilo! Hur många plåtmynt som verkligen producerades i Kengis är dock oklart. Idag lär det finnas nio sådana bevarade. Även polletter har präglats i Kengis eller Svappavaara (eller kanske i den vanliga myntorten, Avesta?) för bruk i de lokala handelsbodarna. Men varken mynt eller polletter från Kengis påträffades under kyrkgolvet. Plåtmynten skulle nog kräva lite väl stora golvspringor…

År 1667 får Luleå nya stad en egen kyrka och en egen präst, men Luleå stad blev faktiskt inte en egen församling förrän 1888. Eventuellt byggdes eller köptes en ny orgel på 1670-talet. Jokkmokk blev åter en egen församling mot slutet av 1600-talet. Gällivare lades under Jokkmokk.

Från Karl XII (1697–1718) finns 17 mynt. Tre av dessa är så kallade nödmynt. Nödmynten, som präglades från 1715, hade valören 1 daler silvermynt, men var i stället präglade av koppar.  Nödmynten hade ibland ”positiva uttryck” instansade, till exempel ”Flink och Färdig”, ”Wett och Wapen” eller ”Hoppet”. Dessa mynt präglades i stora mängder under krigets sista år, fram till 1719.

År 1716 plundrades Luleå stad av ryska kosacker med ett tjugotal dödsoffer som följd. Dock vände den ryska galärflottan norr om Piteå år 1720 eftersom den ryske befälhavaren då fick kontraorder.

Men innan krigslyckan vände och tiderna blev alltför tunga gjordes mycket arbete med kyrkan, såväl utomhus som inne i kyrkorummet. Till exempel finns i kyrkan en minnestavla, ett epitafium, över segern vid Narva 1700, men också en minnestavla över Karl XII:s död 1718. En ny, utsnidad predikstol, utförd av bildhuggaren Nils Jacobsson Fluur sattes upp 1709–12.

Frihetstiden
Nästan hälften av mynten kommer från frihetstiden, det vill säga tiden mellan Karl XII:s död 1718 och Gustaf III:s statskupp 1772. De stora krigen var nu avslutade och samhället verkar trots allt ha återhämtat sig relativt fort.

Från Ulrika Eleonoras korta regering (1718–1720) finns hela 38 mynt. Flera av dessa är dock indragna och ompräglade nödmynt. Den nya valören på dessa mynt är, den mer sanningsenliga, 1 öre kopparmynt.

Från Fredrik I (1720–1751) finns 43 mynt.

Den stora kyrkklockan gjuts, för andra gången, om 1726 och för tredje gången 1747. På 1740-talet gjordes också mycket arbete med kyrkan, såväl interiört som exteriört. År 1740 uppförs en ny klockstapel. 1745 vitlimmades interiören och de gamla målningarna blev nu osynliga. Pyramiderna, eller obeliskerna, som markerar en gräns mellan bänkkvarteret och koret och som är vanliga i kyrkorna häruppe i norr, sattes upp 1748.

Från Adolf Fredrik (1751–1771) finns 12 mynt.

Det bottniska handelstvånget, som begränsat de norr- och finländska städernas handelsmöjligheter ända sedan medeltiden, upphörde 1765. Men det krävdes många livliga diskussioner både före och under Riksdagen det året. Detta ledde till en expansion inom sjöfartsverksamheten i Norrland. Många mindre varv kom att byggas upp och många norrbottningar kom att gå till sjöss under 1800-talet. Sjöfartsnäringen blev på ett sätt vår väg in i den industriella revolutionen.

Arbetet med kyrkan fortsatte under 1760-talet. Bland annat reparerades sakristian och fönsterna utvidgades 1763, ytterdörrarna fick nya lås 1766 och historiemålaren Anders Hellberg från Piteå målade om altarskåpets slitna dörrar 1769.

Den Gustavianska tiden
Märkligt nog saknas mynt från Gustaf III:s regeringstid (1772–1792) helt.

Gustafskyrkan i Luleå stad byggdes under denna tid. I Gammelstad blev kyrkan rödfärgad efter ett kyrkorådsbeslut 1775. Rödfärg, linolja, såpa och kimrök var receptet den gången. På 1770-talet byggdes orgeln om sedan klagomål på dess musikaliska förmåga influtit under en längre tid.

Från Gustav IV Adolfs regeringstid (1792–1809) finns däremot åter fler mynt.

År 1809 blir delar av vårt län ockuperat i samband med det finska kriget. Dödstalen stiger rejält då soldathärarna drar med sig olika sjukdomar, som till exempel rödsot (dysenteri).

År 1810 försvinner de sista resterna av stormakten Sverige i och med att den östra halvan av landet, Finland, hamnar under den ryska tsaren som storfurstendöme. 1810 reser också den svensk-ryska gränsdragningskommissionen längs Torneälven och vi får vår första riksgräns mot Finland. Gränsen mot Norge hade dragits upp redan 1751.

Samtidigt blir Norrbotten ett eget län, då det gamla Västerbotten ansågs vara alltför stort för en effektiv skötsel. Den första residensorten i Norrbotten blir Södra Sunderbyn, strax norr om Gammelstad, där den nyutsedde landshövdingen, Pehr Adolph Ekorn, hade en gård.

Kyrkan får ett nytt tak 1799. 20 tunnor tjära krävs för att få det nya taket tätt. Eventuellt hade det gamla kyrktaket brunnit om man får tro traditionen. Samma år sattes hela 73 nya fönsterrutor in, så kanske de gamla fönsterna också blev skadade vid branden?

Från Karl XIII:s kortvariga regeringstid (1809–1818) har endast en tolvskilling från 1812 påträffats under golvet.

Bernadottetiden
Med Carl XIV Johan (1818–1844) kommer Bernadotteätten in i Sveriges regentlängd. Den gamle revolutionsgeneralen från Frankrike adopterades av Karl XIII och efterträdde honom år 1818. Carl Johan hade stundom stora intressen i vårt län. Sedan kartografen Hermelin gått i konkurs 1812 köptes bruken i Selet och Alter år 1818 upp av honom. På 1820-talet köpte han sedan resten av Hermelins industrier och skapade med dem Gellivareverken. Därmed blev han också Sveriges störste markägare.

Transporten av järnmalm till kusten var dock ett ständigt problem och driften blev aldrig lönsam. Carl Johan avled 1844 och kungahuset sålde verksamheten 1848. Efter ett misslyckat kanalbygge på 1860-talet kom en järnväg så småningom att byggas mellan Gällivare och Luleå. Den invigdes 1888 och kom sedan att inleda den storskaliga industrialiseringen av Norrbotten.

År 1831 delas socknen i två delar, Över- och Nederluleå och kyrkan i Boden invigs. Vid kyrkan i Gammelstad fortsätter underhållsarbetena som tidigare. Inför reformations-jubileet 1817 repareras golvet och läktarna och två år senare läggs golvet om.

Enstaka mynt finns också från Oskar I (1844–1859) och Oskar II (1872–1907), dock inget från Karl XV (1859–1872). Karl XV hade dock tidigare gjort en resa till Kvikkjokk och Torneå. Resan gjordes under ”Kronkalles” kronprinstid 1858 och kom att få flera positiva effekter för vårt län. Bland annat skapades en lantbruksskola norr om Boden, Åminne lantmannaskola. Skolan kom senare att ersättas med Grans lantmannaskola i Öjebyn.

Under 1800-talets andra hälft görs en hel del arbete vid kyrkan. Mellan 1849 och 1852 byggs ett nytt klocktorn efter många, långa och livliga diskussioner om dess utseende. En ny orgel invigdes 1862.

År 1886 blev kyrkorummet slutligen uppvärmt genom att två ”gourneyska” ugnar sattes in. Det rör sig säkerligen om värmeugnar av Gurneys modell. Goldsworth Gurney hade nämligen år 1856 uppfunnit en typ av värmepanna med vatten som dessutom befuktar lokalen den står i. Dessa, kokseldade pannor blev efterhand mycket vanliga i offentliga lokaler, exempelvis kyrkor.

Den medeltida bogårdsmuren revs vid sekelskiftet 1900. År 1905 fick hela kyrkan nya golv av furuplank och samma år sattes också nya bänkar in. 1909 togs de gamla kalkmålningarna åter fram efter att ha varit vitlimmade sedan 1745.

Moderna mynt
På 1870-talet förändras valutasystemet i och med att en gemensam skandinavisk myntkonvention bildas. Det är nu som kronor och ören blir allenarådande i Norden, även om kronornas faktiska värde fort började variera, främst på grund av det första världskriget. En kvarvarande rest av 1800-talets skandinavism är i alla fall att valutorna i de nordiska länderna fortfarande heter samma sak idag som de gjorde för 150 år sedan.

Utländska kyrkobesökare?
Och de utländska mynten? Det indiska myntet kommer från stormogul Alamgir II, som levde mellan 1699 och 1759. Han hette ursprungligen Mirza Aziz-ud-Din Muhammad och blev den femtonde mogulkejsaren.

Mogulriket var ett nordindiskt kejsardöme som grundades år 1526 av den turkmongoliske erövraren Babur. Babur, eller Zahir-ud-din Muhammed Babur var en ättling till såväl Djingis Khan som till Timur Lenk. Han var muslim och under hans tid blev en stor del av den nordindiska befolkningen omvänd till islam. Babur blev begravd i Kabul i Afghanistan. En viktig ort i Mogulriket var Agra, där mausoleet Taj Mahal kom att byggas år 1626.

Under 1700-talet minskade kejsardömets inflytande i samband med att det brittiska ostindiska kompaniet efterhand erövrade olika landområden som till exempel Bengalen. År 1858 upprättades så ”Det brittiska Indien” genom ett parlamentsbeslut i London och det försvagade indiska Mogulkejsardömet vandrade ut ur historien.

Berättelsen om Alamgir är mycket tragisk.  Större delen av sitt liv, 40 år, tillbringade han i fängelse. När han var 55 år gammal gjorde storvesiren, Imad-ul-mulk en statskupp och placerade Alamgir på tronen som en marionett. Men förhållandet dem emellan blev allt sämre och till slut lät vesiren mörda Alamgir. Ett indiskt inbördeskrig och inledningen av det europeiska sjuårskrigets strider i Indien ingår också som ingredienser i denna tragedi.

Det finns faktiskt också en obekräftad uppgift om att det svenska ostindiska kompaniet samarbetade med Alamgir II under början av 1750-talet.

Myntet är tämligen slitet och välanvänt, vilket väl antyder att det inte har hamnat under kyrkgolvet under Alamgirs regenttid, men hur det har hamnat i Gammelstad är tyvärr okänt.

Utöver detta indiska mynt påträffades också ett ryskt tvåkopeksmynt från 1798 och en dansk skilling från 1771. Det ryska myntet kan eventuellt ha ett samband med kriget 1808–09. Kanske var det ursprungligen en betalning för någon tjänst åt den ryska armén? Kanske deltog en rysk soldat på högmässan?

Polletter
Det finns också sju polletter i denna samling. En pollett kan definieras som en värdehandling i form av en metallbricka som vanligen endast går att använda till en bestämd vara eller hos en bestämd leverantör. På 1700-talet förekom bland annat spelpenningar eller polletter som det endast gick att handla för i det aktuella brukets handelsbod. Ett exempel från senare tid är busspolletter.

Sex av polletterna från Gammelstad kommer dock från Riksgäldskontoret, som mellan 1799 och 1802 gav ut polletter i valörerna ½ och ¼ skilling. Dessa polletter präglades på grund av en allmän skiljemyntsbrist och fungerade som vanliga växelmynt i hela riket.

Ett skiljemynt är ett mynt där myntets metallvärde inte motsvarar det inpräglade värdet. Motsatsen kallas för värdemynt, och värdet på dem överensstämmer, i teorin, med myntets metallvärde. Idag kan nästan alla mynt karakteriseras som skiljemynt.

Från mitten av 1750-talet till långt in på 1830-talet var, med stöd av ett kungligt brev, också Stora Kopparbergs bergslags polletter gångbara i nästan hela Mellansverige. I praktiken cirkulerade de alltså precis som Riksbankens mynt. En av dessa polletter återfanns också under kyrkgolvet. Har dessa polletter varit giltiga även här uppe? Eller fanns det ett annat skäl till att polletten var på väg till kollekthåven?

Slutligen påträffades också en kopparplatta och en mässingsbricka. Kan vi våga gissa att även de var på väg till kollekthåven?

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

——————

Faktauppgifterna kommer i huvudsak från boken ”Nederluleå kyrka” av Barbro Flodin. Denna bok ingår i serien ”Sveriges kyrkor”.