Silbojokk, en fascinerande historia, del III

I tidigare inlägg har jag berättat om 1600-talets tidsanda, vilken bidrog till att det lilla hyttsamhället etablerades i Silbojokk. Jag har även berättat lite om det slit arbetet i gruvan och i hyttan innebar. Berättelsen slutade senast med att både gruvan på Nasafjäll och hyttan i Silbojokk brändes ner och att det blev slutet på 1600-talets silverdrömmar. Nu fortsätter berättelsen om Silbojokks kyrkliga verksamhet, för det är den som bidrog till Silbojokks fortlevnad när hyttverksamheten upphörde.

En präst kom till platsen redan under hyttans uppbyggnad och hans uppgift var att se till att hyttans arbetare fick sin själavård. Men den kanske viktigaste uppgiften var ändå att missionera bland den samiska lokalbefolkningen. Att samerna inte var kristna var som jag nämnde i mitt första inlägg besvärande för staten. Man menade till och med att det var gud som visat på silverfyndigheten, för att möjliggöra spridandet av guds ord.

1640 delas Piteå församling upp och Silbojokk, Nasafjäll, Arjeplog och Arvidsjaur blir egna församlingar, med uppmaning om att kyrka och prästgård ska byggas på dessa platser. Tanken var att det skulle finnas en bofast präst vid respektive kyrka. De präster som utsågs till dessa församlingar gjorde sig dock inte någon brådska att ta sig till lappmarken och de hade sina orsaker: Christer Turdinus som var tilltänkt för Nasafjäll ville ha en skriftlig försäkran från biskopen att han inte skulle blir ”sjuk eller död” på fjället. Det verkar han inte ha fått, utan tjänsten tillsattes av Lars Beronius istället. Arjeplogs präst, Petrus Turdinus, framförde som skäl att hans hustru var ”en stor och mäkta fet människa; om sommaren kunde hon inte rida och om vintern orkade henne ingen ren draga”. Det är osäkert om han tillträdde tjänsten eller inte. Vid Silbojokk fanns som sagt redan en präst.

Det finns inte så mycket information om kyrkan och den kyrkliga verksamheten den första tiden i Silbojokk. Det som finns antecknat är en del gåvor och inköp under 1640 och 1650-tal. När det gäller själva församlingslivet finns uppgifter om en del regler: arbetarna vid hyttan skulle varje morgon hålla bönestund innan arbetet. Försummelse innebar en riksdaler i böter. Samma straff gällde för svordomar och andra mindre förseelser. Det är tur att inte dessa regler gäller idag! För samernas del så skulle de som bodde längst bort komma till kyrkan två gånger per år – till jul och till marknadstid. Däremellan besökte kyrkoherden samerna i sina hembyar. De som bodde närmare skulle komma till kyrkan ”så ofta de hava lägenhet därtill”. De som inte följde detta straffades med böter på en riksdaler.

När den Norsk/Danska hären kom 1659 och ödelade gruvan och hyttan brändes även kyrkan ner. Kyrkoherdens fru vädjade förövarna att skona en av hyttgårdarna och mjölbodarna, vilket verkar ha hörsammats. Kyrkoherden bodde alltjämt kvar i Silbojokk, men det var inte självklart att kyrkan skulle byggas upp igen. Frågan diskuterades under drygt 30 år och under tiden hölls gudstjänst i provisoriska lokaler. Till slut byggs ändå en ny kyrka.

Den nya kyrkan finns det betydligt fler uppgifter om, så vi vet vilka inventarier som fanns och hur den såg ut. Den hade vapenhus och sakristia, timringen var rödmålad och taket tjärat. En timrad inhägnad omgav kyrkogården och det fanns ett fristående torn till kyrkklockan.

Troligen såg kyrkan i Silbojokk ut ungefär såhär. Bilden visar gamla kapellet i Kvikkjokk, byggt 1764.

Troligen såg kyrkan i Silbojokk ut ungefär såhär. Bilden visar gamla kapellet i Kvikkjokk, byggt 1764.

Den nya kyrkan brinner ner hösten 1747. Dåvarande kyrkoherdens sinnessjuke bror Eric Laestadius var starkt misstänkt att ligga bakom branden. Han var inte tillförlitlig och kunde smita från sin brors omvårdnad och dra ut till skogs och vandra, eller åka skidor flera mil, sommar som vinter. Även samerna besvärades av honom, då han skadat både renar och förrådsbodar. Han hade bott i en kåta i närheten av Silbojokk när kyrkan brann och han hade även varit i kyrkan. Att han bränt kyrkan användes som argument för att få honom intagen på sinnessjukhus. Vid upprepade förhör höll han dock fast vid att han inte haft eld med sig och att det var åskan som slagit ner och startat branden. De samer som upptäckte att kyrkan brunnit vittnade även de om att de hört åskan gå, men de hade inte sett några blixtnedslag. Vad som verkligen hände får vi nog aldrig veta. Eric lugnade dock ner sig och kunde inte längre åka skidor efter att han förfrusit tårna på båda fötterna under en skidtur. Han tillbringade därefter nätterna vakandes med sin pipa och sov på dagarna.

Vid tiden för branden låg Silbojokk under Arjeplogs församling och området låg öde och tomt stora delar av året. Sommartid hölls gudstjänsterna återigen i en provisorisk lokal bestående av en bod och en lada som man byggt ihop. Den kom att användas 30 år och blev till slut så skev och gisten att man kunde gå genom väggen. Under tiden pågick återigen diskussioner om en ny kyrka i Silbojokk, men till slut fattas beslutet om att flytta verksamheten. Ett nytt kapell byggdes 1777 i Lövmokk vid Hornavans norra strand. Det kapellet flyttades senare till Jäkkvik, där det står än i dag.

Jäkkviks kapell omkring 1920.

Jäkkviks kapell omkring 1920.

Därmed slutar den kyrkliga verksamheten i Silbojokk och även detta blogginlägg. Det finns fortfarande mer att berätta om Silbojokk, så fortsättning följer med ämnen jag tidigare utlovat: mission, häxprocesser och arkeologiska undersökningar!

En mer nära förestående fortsättning på temat Silbojokk är den föreläsning jag ska hålla på plats imorgon (lördag 27 juli). Varmt välkommen om du har vägarna förbi!
För mer info se: http://midsommarudden.blogspot.se/

Med önskan om en fortsatt skön sommar!
/ Åsa Lindgren

Staden i närbild

 

Ett tydligt vårtecken när solen börjar värma är att man helst vill vara utomhus. Och en skön dag i slutet av mars fick jag och min byggnadsantikvarie-kollega Jenny Vestlund ett sådant tillfälle när det var premiär för årets första stadsvandring i Luleå.

Att stadsvandra är ett utmärkt sätt att lära känna sin stad och dess skiftande miljöer. Vår inriktar sig åt barn, och denna gång var det 20 glada barn från en lågstadieklass. En nyhet är att vi innan vandringen ger ut bilder på detaljer som vi fotograferat från byggnader vi kommer att passera och berätta om. Bilderna får de sedan försöka hitta igen under vandringen. Lite som att barnen blir husdetektiver!

Testa själva!

Vad vaktar dessa lejon?

Vad vaktar dessa lejon?

Vem är denna man, och var finns han?

Vem är denna man, och var finns han?

Något som påverkat hur Luleå ser ut idag är den sista stora stadsbranden. Den 11 juni 1887 brann på bara 5-6 timmar kyrkan och 75 av stadens drygt 150 gårdar ner… Detta är en av anledningarna till att det inte finns alltför många äldre byggnader kvar idag i Luleå, eftersom den i det närmaste totala ödeläggelse av de centrala delarna gjorde att en ny stadskärna måste planeras och byggas upp. Stadsplanen som arbetades fram för Luleå innehöll breda esplanader och raka linjer, allt för att katastrofen som branden orsakat inte skulle upprepas. Storgatan blev stadens nav. Under 1890-talet kom byggruschen så igång ordentligt och arkitekter och byggmästare rekryterades från andra delar av landet för att bygga upp staden. Flertalet byggnader i Luleå uppfördes vid denna tid, och det är i denna historia som stadsvandringen kan sägas ta sin avstamp.

Just konstraster tycker jag är spännande, mellan gammalt & nytt, olika material, stort & litet. Ett tydligt sådant exempel hittar vi vid första stoppet, på Köpmannagatan.

Gammalt & nytt, litet & stort. Bostadshus med uppåt 200 års skillnad

Gammalt & nytt, litet & stort. Bostadshus med uppåt 200 års skillnad

Den s.k Rödlundska gården tillhör en av de allra äldsta byggnaderna i staden, kan vara uppförd så tidigt år 1716. Den klarade sig från branden och har sett staden förändras. Granne åt ena hållet ligger numera en av stadens nyaste byggnader. Ett bostadshus uppfört i tegel, alldeles nybyggt och klart 2013. Här samspråkar alltså ett av stadens äldsta hus, med ett av de nyaste! De bildar en pedagogisk och slående kontrast till hur man bodde förr, storleken på byggnaderna, material mm.

Bergströmska gården i Luleå

Bergströmska gården i Luleå med sin rika panelarkitektur

Granne åt andra hållet ligger Bergströmska gården, ett pampigt handelshus från 1826 som är ett av stadens byggnadsminnen. Med en jämförelse med Rödlundska gården, som i det närmaste ser lite malplacerad ut och nästan gömmer sig, pockar denna på uppmärksamhet, i en vilja att maninfestera rikedom och makt. Hur ser man detta? Särskilt spännande är här byggnadsdetaljerna och materialen. Vi har för barnen berättat hur materialen kan luras och låtsats vara något det inte är, för att byggnaderna ska framstå som finare och dyrare. Hörnkedjorna ser ut att vara av sten, men är av trä. Barnen tyckte det var bäst att gå fram och känna, så man är riktigt säker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kyrkan hette först Oscar Fredriks kyrka, uppkallad efter den dåvarande kungen Oscar IIs fullständiga namn, men sedan Luleå stift grundades 1904 går den istället under benämningen domkyrka

Kyrkan har sin särskilda plats i Luleå, och är mycket viktig för stadssiluetten. Det är den tredje på platsen, eftersom de båda första brann ner. Den är byggd i tegel och stod färdig 1893. Med sina rosettfönster, takryttare, trepass, vattenutkastare är den ett tydligt exempel på den nygotiska arkitekturen.

För att gå tillbaka till bilderna så är den första från vita Riksbankshuset, uppförd längs Storgatan år 1902. Byggnaden måste vara säker och lejonen längst upp vaktar dess viktiga funktion. Den andra bilden, det uthuggna ansiktet i sten återfinns på en av mina favoritbyggnader i Luleå, gamla landstingshuset som ligger vid stadshuset. Mannen är troligen byggnadens uppförare, arkitekt Aron Johansson.  Till Johanssons mest kända verk hör riksdagshuset och riksbanken i Stockholm och även där smög han in ett minne av sig själv i form av ett ansikte. Byggnaden uppfördes mellan 1899-1903 och påminner lite om en borg. Likt kyrkan uppförd i nygotik men denna är istället klädd med ljusröd granit, och det branta sadeltaket klätt med koppar. Dess allra mest typiska karaktärsdrag är byggnadens trappgavlar, vilka saknar motstycke i staden!

Riksbankshuset

Riksbankshuset

Gamla Landstingshuset

Gamla Landstingshuset

Vid pennan denna vecka / Clara Nyström