Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Keramik i arkitekturen

Keramik har använts som byggnadsmaterial i tusentals år och används flitigt än i dag. Vårt byggnadsbestånd innehåller stora mängder av materialet, både som fasad samt golv- och väggbeklädnad. Keramiska plattor har en otrolig beständighet och stor variation i sitt utförande.

I det här blogginlägget ska jag försöka reda ut begrepp, sammanfatta historia och tipsa hur man underhåller och rengör keramiska plattor. Trevlig läsning!

Vad är vad?

Sintrade plattor. Sintring är en process där lera bränns till begynnande smältning. Partiklarna smälter samman utan formförändring till ett tätt sammansatt och hårt material. Sintrade plattor består av tegellera och är ofta mindre än klinkerplattor. De har en jämnare yta både i struktur och kulör och är ofta något dyrare än klinker.

Klinkerplattor. Klinkerplattor är sintrade plattor av stengodsleror som bränns vid 1200–1300⁰C. Stengods är halvgenomskinligt till genomskinligt och kan glaseras av estetiska själ. Klinkerplattor förkommer både med och utan glasyr.

Terrakotta. Skillnaden mellan tegel och terrakotta är hårfin. Terrakotta tillverkas oftast av en finare massa bestående av flera olika sorters leror. En annan skillnad är utformning och storlek där terrakottan både är större och mer modellerad. Terrakottan bränns något hårdare än teglet och används som en utsmyckning samtidigt som den är en del av konstruktionen. Terrakottaplattor är oftast tillverkade enligt våtpressningsmetoden med ett rustikt intryck. Plattorna används som golvbeklädnad och är inte glaserade. Måttnoggrannheten är låg och plattorna kräver förbehandling innan fogning samt kontinuerlig impregnering för att stå emot fläckar och smuts.

Mosaik. Mosaik är klinkerplattor i litet format, oftast mindre än 100 x 100 mm. De små mosaikbitarna fästs på ett ark av polyesternät på baksidan eller papper på framsidan. Mosaikarken brukar förekomma i 300 x 300 mm och kan även bestå av glas (glasmosaik).

Kakel. Kakel består av lergods som bränns mellan 700⁰C – 1200⁰C. Lergodset blir poröst även efter bränning och måste alltid glaseras. Idag är standardkakel ca 6 mm tjocka och plattorna är oftast räffliga på baksidan för ökad vidhäftning mot underlaget. På grund av kaklets höga porositet är plattan inte frostbeständig och används därför inte utomhus i kallare klimat.

Torrpressningsmetoden. Kakel och sintrade plattor tillverkas oftast genom torrpessningsmetoden. Efter malning av den fina leran tillsätts vatten så att konsistensen liknar fuktig jord. Under högt tryck pressas sedan plattan i sin form och bränns sedan till sintring eller begynnande sintring. Metoden är den vanligaste i Sverige och man känner igen de torrpressade plattorna på dess rutmönster på baksidan.

Bild 1. En torrpressad platta känns igen på dess rutmönster på undersidan.

Våtpressningsmetoden. Klinkerplattor tillverkas enligt våtpressning, detta innebär ett överskott av vatten vid framställningen. Den våta leran pressas genom munstycken och bildar två plattor åt gången med sammanhängande baksidor mot varandra. Man känner igen en våtpressad platta på dess längsgående rillor på undersidan. Våtpressning benämns även som strängpressning.

Bild 2. En våtpressad, även kallad strängpressad platta kännetecknas av längsgående rillor och brottytor som uppkommit när plattan delats efter bränning.

Historik – Trälandet Sverige

Sverige är inte det land man främst förknippar med keramiska plattor som byggnadsmaterial. Det är först på senare tid som materialet fått en plats i svenska hem. Ett kallt klimat i kombination med plattornas avsaknad av termisk komfort har lett till att de historiskt valts bort som ytskikt i våra hem.  

I Europa användes keramik flitigt under 1800-talet, men sparsmakat i Sverige. Kakelugnen blev Sveriges svar på kakelhysterin och sedermera även vårt flaggskepp. En inredningsdetalj med konstnärliga detaljer som prydde var mans hem.

Svensk produktion av keramer stod företagen Rörstrand och Marieberg för, som på 1770-talet producerade flintgods (vitbränd lera med innehåll av flinta). År 1782 köptes Marieberg upp av Rörstrand, men redan sex år senare lades företaget ner. År 1827 etablerade sig Gustavsberg på marknaden och blev snabbt en konkurrent att räkna med. Produktionen av golvplattor, trottoarsten och klinkers fanns också att finna i landet år 1899. Den produktionen stod Skromberga Stenkols- & Lerindusti AB för, som senare kommer att ingå i Höganäsbolaget.

I slutet av 1800-talet hade keramik i arkitekturen hittat hela vägen fram då enkaustiska golvplattor förekom i så gott som alla växande svenska städer. Enkaustiska golvplattor är keramiska plattor som har en dekorerad yta med inbrännings- eller vaxmålningsteknik. Plattorna användes som golvbeläggning i trapphus och foajéer.

År 1916 nämndes för första gången keramik som förslag till ytterfasad i tidskiften Tegel. Arkitekten och verkstadsmekanikern Tage Zickerman talade då starkt för att använda terrakotta och glaserad keramik som beklädnad av fasader. Zickerman underströk vikten av att kunna framställa ”ett billigt och hållbart gods för vårt klimat”. Tyvärr fick hans idéer inget större genomslag.

Moderna Tider

I Europa. Det dröjde till början av 1920-talet och art deco samt international style innan keramiken etablerade sig i arkitekturen på riktigt och då främst i offentliga byggnader som biografer och skolor. Under världsutställningen i Paris 1925 låg fokus på den industriella och dekorativa konsten. Strama och hygieniska ytor var tidens motto och det geometriska kaklet och dess starka kulörer blev en hit. Medan kaklet i det offentliga rummet fick starka kulörer fortsatte de svala nyanserna att dominera i hemmen.

Under mellankrigstiden fanns starka mål om en förbättrad hygienisk stadsmiljö, något de keramiska plattorna kunde erbjuda genom ett sanitärt och tvättbart byggnadsmaterial med hög slitstyrka. Det blev ett utbrett användande såväl invändigt som utvändigt inte minst på grund av materialets beständighet mot brand.

Kring 1950-talet ville man i Europa åter producera mönstrade plattor istället för plattor i ljusa äggskalsfärgade kulörer. Mönstringsmetoden anpassades till massproduktion och den nya dekorationstekniken blev screentryck (en slags avancerad schablonmetod). Screentrycksmetoden gick hand i hand med modernismens idéer av nya abstrakta mönster som kunde sättas in i ytterligare stora mönster. Plattorna impregnerades med sillokon för att tåla utomhusklimat, tyvärr hindrade detta inte frostskador vilket har resulterat i att mycket få plattor från tiden finns bevarade.

Bild 3. Plattor tryckta med screentryck. De mönstrade plattorna sätts in i ett större mönster.

I Sverige. När centralvärmen slog igenom kring sekelskiftet 1900, minskade behovet av kakelugnar och de flesta kakelugnsfabriker lades ner. Tillverkningen uppehölls dock fram till 1950-talet och återupptogs senare på 1970-talet och pågår än idag.

Under 1950-talet hade fasadmosaiken sin peak. Den användes främst som sockel-, fönster- och dörröppningsbeklädnad men förkom också som hela fasader. Under samma tidsperiod presenterade Höganäsbolaget en serie plattor under rubrikerna ”golv, vägg- och fasadmaterial” som ansågs ha en obegränsad livslängd.

År 1965 var byggboomen i Sverige ett faktum. Miljonprogrammen dominerade byggandet av bostäder och effektivitet var ett ledord. Målet var att bygga 1 miljon bostäder inom det kommande decenniet. Keramiska plattor fick kliva åt sidan och ge rum för plast i de utrymmen som tidigare försetts med keramik. Det har hänt mycket sedan dåtidens materialideal och idag förses allts som oftast renoverade våtrum åter igen med kakel och klinker.

Underhållsfritt! eller underhållsfritt?

Ordet ”underhållsfritt” marknadsförs ofta som ett objekt eller material som inte behöver underhållas. För mig betyder ordet snarare att man inte kan underhålla. Som byggnadsantikvarie blir därför ”underhållsfritt” kopplat till problem, då mycket av mitt arbetssätt är kopplat till underhåll av material.

Underhållsfriheten kommer alltid med ett högt pris. Ett tankesätt om hållbarhet över generationer rubbas när materialet inte kan underhållas eller lagas. Resultatet kan bli att den nuvarande fastighetsägaren får betala ett högre pris än vad hen hade behövt om den tidigare fastighetsägaren tänkt igenom materialval vid renovering och reflekterat över vad begreppet underhållsfritt betyder.

Det som behöver underhållas i en fasad av keramik är fogar och i vissa fall fästmassan. Fogarna är keramikfasadens svaga punkt. Där kan vatten och fukt tränga in och orsaka frostsprängning. Skadorna är ofta orsakade av felaktig montering och materialval, underhållet görs främst genom omfogning och renhållning.

Plattor kan spricka och gå sönder. Detta kan ställa till med problem eftersom plattor tillverkas i små serier som med tiden försvinner ur sortiment. Det gör det svårt att hitta ersättningsplattor vilket ofta leder till att hela ytskiktet byts. Utav tidigare erfarenhet från arbete i färgfackhandel kan jag understryka svårigheten att hitta en bra ersättningsplatta vid renovering då standardkulörer och storlekar har förändrats över tid.

Rengöring av keramiska plattor

FläckRengöring
Livsmedelsfett, öl, glass, hudfett, oljefilmAlkaliskt rengöringsmedel, ”Allrengöring” eller ”Grovrengöring”, soda eller kaustiksodalösningar.
Kalkutfällningar, cement och bruk, rostfläckarSura rengöringsmedel. ”Klinkerrent”, ättiksyra/ättiksprit
Oljefärg/alkydfärg, motorolja, asfaltfläckarLösningsmedel, lacknafta
Gummi, stearin, paraffinLösningsmedel – aceton, sprit, T-röd, rengöringsbensin
Akrylatfärg som inte torkatVatten
Akrylatfärg som torkatMekanisk rengöring, skrapning med rakblad
Rödvin och rödbetsspadAlkaliskt och blekande rengöringsmedel, ”Klorin”
Tabell 1. Byggkeramikrådets tips och rekommendationer för fläckborttagning.

Fästmassor och montering.

Mosaik. Under romarriket monterades mosaik med kalkbruk, liknande vår tids cement. De små plattorna monterade en och en.

På 1930-talet stockades väggen med ett magert bruk bestående av sand, kalk och krossat tegel. När stockningen torkat sattes mosaiken i ett finare, något fetare kalkcementbruk.

Kakel. Rekommendationen ur hantverkets bok från 1936 är att sätta kakel i cementbruk 1:4. När mindre ytor skulle monteras så som stänkskydd över handfat rekommenderades kitt eller spackelfärg som fästmassa, viktigt var då att kaklet behandlats på baksidan med shellack för att oljan i kittet eller färgen inte skulle tränga igenom plattan och ge missfärgningar.

Klinker. Ur boken Golv av arkitekten Ture Velve från 1952 föreskrivs att klinker och sintrade plattor ska sättas i cementbruk 1:3. Bruket skulle vara styvt i konsistensen så att vatten inte tränger upp till ytan, därefter sattes plattorna omedelbart i bruket.

Idag monteras kakel, mosaik och klinker likvärdigt med likande produkter. Plattorna sätts med fix av olika typ och fogas med fogmassa. Det finns två typer av fog, kakelfog och klinkerfog, skillnaden är storleken i ballast på dessa två. Kakelfog har finare ballast och passar de mindre fogarna medan klinkerfogen har grövre ballast som passar klinkerns fogar som oftast är större.

Antikvariska aspekter

Offentlig arkitektur innehåller gott om keramik, kanske till och med så mycket att vi ibland kan glömma att värna om den. Få resurser behövs för att hålla ett ytskikt av keramiska plattor i gott skick och materialet framstår nästan som odödligt.

Bild 4. Badrumsinteriör från 1969. Nygatan 3 i Luleå. Bild: Norrbottens museum

När det kommer till bevarandet av keramiska plattor i arkitekturen finns ett motstånd som de flesta andra byggnadsmaterial inte har. Keramiska plattor har oftast används i utrymmen som ställer höga krav på sanitet och hygien. Det är ofta utav lagar och regler angående hälsoaspekter dessa ytskikt därför bytas ut. Det är alltid en fördel att laga och komplettera med förmån för bevarandet av arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde men i detta fall är det inte en självklarhet.

Vid tangentbordet

Elin Sjöberg, byggnadsantikvarie på Norrbottens museum

Vidare läsning

Paulsson G, editor. Hantverkets bok. 4, Mureri. Stockholm: Lindfors; 1936.

Tjernström S. Keramik i arkitekturen. Stockholm: Byggförl.; 2003.

Velve T. Golv: Lämpliga material för olika utrymmen: Egenskaper och användningsområden: Arbetsanvisningar för läggning: Ytbehandling: Skötsel och underhåll: En Hem i Sverigebok. Stockholm: Hem i Sverige; 1952.

Norrbottens museums rutiner för hantering av asbestkeramik

Under förhistorisk tid i Norrbotten användes en typ av keramik som magrats med asbest. Arkeologer som arbetat i länet har genom årens lopp samlat in en hel del av den så kallade asbestkeramiken till museets samlingar. Eftersom asbest är ett mycket hälsofarligt ämne har det inte varit möjligt att på ett säkert sätt digitalisera materialet eller tillhandahålla keramiken till forskning och publik verksamhet. Därmed har det funnits ett behov på museet av att ta fram en arbetsrutin för hur asbestkeramiken ska förvaras, visas upp och hanteras på ett säkert sätt. Under våren har nya arbetsrutiner och anpassade lokaler börjat användas och arbetet kommer att fortgå framöver.

Vad är asbestkeramik?

Att tillverka och bränna kärl av lera har varit en känd praktik för människan sedan tiden vi levde som jägare och samlare. Tekniken möjliggjorde att förnödenheter kunde lagras i täta kärl. För att tillverka keramik används lera som blandas ut med någon form av magring som gör keramiken slittålig. Under olika tidpunkter och platser har varierande material använts som magring, däribland krossad sten, glimmer, sand, krossad keramik (så kallad chamotte), krossade snäckskal, krossade brända ben, djurhår, fågeldun och växtfibrer men i norra Norden har även asbest använts.

Magring med asbest förekom främst i Finland, Kolahalvön, Nordnorge, norska Vestlandet och norra Sverige ner till Medelpad. Asbestens värmetåliga egenskaper har lett till tolkningen att keramiken kan ha använts vid metallhantering och bronsgjutning. Däremot har lipidanalyser (fettsyreanalys) av fastbrända rester från keramikens insida genomförts från några platser vid Norrbottenskusten. Analysresultaten visade på fetter från marina- och landlevande djur (eventuellt idisslare) samt vegetabilisk föda vilket tyder på att kärlen från dessa lokaler användes för förvaring av mat. Vissa skärvor visade inga spår av fettsyror vilket kan tyda på att dessa kärl förvarat andra material eller torr föda. Keramiken dyker tidigast upp i Finland under stenåldern (3900-2800 f.Kr till omkring 1800-1500 f.Kr) och hittas i Sverige först under mellersta bronsåldern men fortsätter användas ända fram till slutet av järnåldern (800 f.Kr till omkring 1000talet e.Kr).

Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Skärvorna kommer från kärlets mynning.
Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Om man tittar noga syns asbesten som ljusa raka fibrer i keramiken.

 

Fastbrända rester på insidan av en skärva asbestkeramik.

Spår av odling

Under våren har arbetet påbörjats med att undersöka asbestkeramiken från museets samlingar. I detta skede noteras även intressanta attribut från keramiken, exempelvis om keramiken bär avtryck från eventuella frön. När människor tillverkade keramik hände det att frön fastnade i leran och satt därefter kvar när keramik kärlet stelnade. Med tidens gång förmultnar fröet och lämnar efter sig en avgjutning av det forntida fröet. Vid enstaka tillfällen har dessa håligheter efter frön hittats och en arkeobotaniker (en arkeolog som specialiserat sig på att identifiera frön) kan identifiera vilken växt fröet kommer ifrån.

Det som vi arkeobotaniker främst är intresserade av att finna, är frön från växter som indikerar mänsklig odling, exempelvis korn, havre, råg, eller lin. Odlade arter eller ogräs kan ge indikationer på tiden för jordbrukets etablering här i Norrbotten. Hittills har det inte hittats tydliga odlingsspår före medeltid men jag är optimistisk för att det kan finnas äldre odling vi inte funnit bevis för ännu.

Arbetsrutiner

Eftersom keramiken innehåller asbest som innebär en hälsorisk har det under flera år varit en diskussion om hur materialet skall hanteras på museet. Den första åtgärden var att se om det gick att mäta nivåerna av asbest i magasinet. Resultatet visade att det inte fanns några mätbara spår av asbest i lokalen förutom små utslag i fyndaskarna under själva keramikkärvorna. Det innebär att det inte medfört några hälsorisker att vistas i magasinen vilket är en lättnad för alla som arbetat med den arkeologiska samlingen genom årens lopp.

Därefter togs en arbetsrutin fram med vägledning från specialister på arbetsmiljö och säkerhet vid arbete med asbest. Det första steget i arbetsrutinen var att täcka över alla backar som innehöll asbestkeramik med plastsäckar av personal iförda skyddsutrustning. Den skyddsutrustning som används är skyddsoverall, skoskydd, handskar och halvmask med P3 filter (andningsskydd).

Backarna förflyttas därefter till ”asbestrummet” som är försedd med två ingångar, en sluss och ett omklädningsrum. Alla backar med asbestkeramik lämnas i slussen och därefter går personen som ska börja arbeta med materialet ut till omklädningsrummet för att lämna sina personliga tillhörigheter. Väl inne i asbetsrummet tar personen på sig skyddsutrustningen innan fyndbacken hämtas från slussen. Backen med fynd placeras i asbestrummets dragskåp och allt arbete med materialet sker därefter enbart bakom glaset.

Asbestrummets dragskåp. I dragskåpet sköts all hantering av asbestkeramiken.

Museets mål är att ompaketera all asbestkeramik till nya fyndaskar som plastas in med så kallade benpåsar (något stadigare genomskinlig plast) som därefter viks, häftas och märks med ”Asbest”. Asbestkeramiken registreras, sorteras efter vilken del av kärlet skärvan kommer ifrån, eventuell dekor och kvar brända rester från skärvans insida noteras i museets digitala arkiv. De färdiga fyndaskarna placeras i fyndbackar som rengjorts med dammsugare och våttorkning och förflyttas därefter till slussen. Personen som arbetar med materialet tar av sig skyddsutrustningen i asbestrummet. Ska utrustningen användas igen placeras skyddskläderna i en plastsäck, allt övrigt skräp läggs i en soptunna med lock som märkts med ”asbest”. Därefter kan personen gå ut i omklädningsrummet där händer och ansikte tvättas med vatten. Har arbetet pågått under en lång tid finns även möjlighet till dusch. Slutligen hämtas fynden från slussen och flyttas tillbaka till magasinet.

Museet arbetar ständigt med att digitalisera sina samlingar och att nu kunna möjliggöra en arbetsrutin för hantering av asbestkeramik är en stor pusselbit på vägen. Tidigare har museet inte kunnat visa upp eller tillhandahålla asbestkeramiken till forskning på grund av hälsoriskerna med asbest. Genom att placera asbestkeramiken i inplastade fyndaskar blir keramiken nu möjlig att studera visuellt och forskare kommer kunna ta del av informationen i det digitaliserade fyndlistorna.

Jag har den senaste tiden arbetat med att ompaketera ett material från en arkeologisk undersökning som ägde rum 1970 vid Nåttiholmen i Arvidsjaur socken. Vid lokalen hittades ett par hundra asbestkeramikkärvor som nu kan paketeras om. Rutinerna fungerar bra och det är planerat ett fortsatt arbete för att digitalisera fyndmaterialet från magasinet.

Trevlig sommar!

Ida Lundberg

Miljöarkeolog/arkeobotaniker

Referenser/ mer att läsa

Carpelan, Christian. 1978. Om asbestkeramikens historia i Fennoskandien. Finskt Museum. 1: 5 – 22

Palmbo, Frida. 2012. Asbestkeramik – En forntida hälsorisk. Kulturmiljöbloggen. https://kulturmiljonorrbotten.com/2012/02/28/asbestkeramik-en-forntida-halsorisk/