Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Gruvindustriella arv och hållbara samhällen i Arktis

Under de senaste årtiondena har den arktiska regionen fått alltmer uppmärksamhet i forskning, politik och media. Orsakerna är flera. Här går klimatförändringarna fortare än på andra håll på vår jord, vilket får konsekvenser globalt pga. stigande havsnivåer från smältande inlandsisar. Vad som händer globalt påverkar också Arktis. Ekonomisk tillväxt i andra delar av världen har lett till ökad efterfrågan på metaller, vilket sedan tidigt 2000-tal resulterat i ökad prospektering och gruvdrift i mineralrika områden i norr. Samtidigt har klimatpolicy och efterfrågan på varor producerade med mindre klimatpåverkan, lett till stora investeringar i tillverkningsprocesser med mindre utsläpp av växthusgaser och i utvinning av mineraler som behövs för elektrifiering. Detta gör att intresset inom industri och politik för att expandera gruvnäringen i norr kommer att bestå under kommande år.

I det offentliga samtalet om grön industrialiseringen i norr, framställs den ofta som något unikt i historien. Detta är felaktigt. Norrbotten och andra delar av Arktis har varit föremål för storskaliga industrialiseringsprojekt kopplade till naturresurser flera gånger i det förflutna, särskilt inom gruvnäringen. Det är viktigt att ta vara på de historiska erfarenheterna från dessa tidigare industrialiseringsprocesser när vi planerar för hållbara framtider i nuet. Historien och de kulturmiljöer den genererat kan bidra till nuet och framtiden.

I en forskningssatsning på LTU och andra universitet har vi bidragit med kunskap om hur man kan skapa långsiktig hållbarhet i gruvsamhällen i norr. Historisk forskning har visat att samhällen uppbyggda kring gruvdrift i Arktis ofta är särskilt sårbara för variationer i den globala efterfrågan och priser på råvaror, eftersom produktions- och transportkostnaderna ofta är höga. Om gruvdriften blir olönsam kan företagen stänga verksamheten, vilket blir särskilt utmanande i Arktis där tillgången till alternativa jobb är få och avstånden till andra orter och arbetsgivare ofta är stora. I den arktiska regionen finns därför gott om övergivna spökstäder, liksom andra materiella rester av resursutvinning som lagts ner – gruvhål, infrastrukturer och byggda miljöer. Vi tog oss an denna problematik i två forskningsprojekt finansierade av Formas och Vetenskapsrådet, inom ramen för excellenscentret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, finansierat av NordForsk.

Den övergivna koppargruvan Josva på sydvästra Grönland, i drift 1904-14. Platsens otillgängliga och utsatta läge gör att nästan ingen besöker den idag eller tillskriver den några nya värden. Josva har blivit industrinatur. Foto: Dag Avango.

Våra frågor var enkla – hur har arvet från gruvnäring i Arktis hanterats och varför? Under vilka omständigheter har arv efter gruvnäringen fått nya värden? Kan arv från gruvdrift bidra till hållbara samhällen i Arktis och i såna fall hur? Mellan åren 2016 och 2022 har vi utifrån dessa frågor studerat gruvsamhällen i de nordiska delarna av Arktis – i Sverige, Finland och Norge, Svalbard och Grönland, samt Quebec och Labrador i Kanada. Vi har identifierat fyra olika men ofta överlappande processer, som vi kallat 1) Övergivelse / formering av industrinatur, 2) Efterbehandling, 3) Återanvändning / Återekonomisering och 4) Kulturarvifiering / Kulturarvsprocesser.

Kryolitgruvan och gruvsamhället Ivittuut, Sydvästra Grönland, i drift från mitten av 1800-talet till år 1987, och en av de gruvindustriella arv i Arktis som LTU studerat inom ramen för REXSAC. Foto: Dag Avango.
Pyramiden, ett f.d. gruvsamhälle på Svalbard. Kolfyndigheten var i svensk ägo 1910-27, därefter under sovjetisk / rysk kontroll. Gruvsamhället började byggas 1934 och stängdes 1998. Platsen är inkomstbringande för turistnäringen på Svalbard, men attraherar även isbjörn. Foto: Dag Avango.

Forskningen har visat att det finns många exempel i den Arktiska regionen där människor lyckats gjuta nytt liv i nedläggningsdrabbade samhällen, genom att omvärdera och återanvända lämningar från det förflutna som kulturarv. Goda exempel finns på ögruppen Svalbard, belägen i Norra Ishavet ungefär halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen. Här drev företag från Europa och Nordamerika gruvor från 1870-talet och framåt. Av särskild vikt var kolgruvorna, som dominerade från 1898 och fram till idag, runt vilka företagen byggde upp hela samhällen, varav några hade över 1000 invånare. Idag är de flesta nedlagda men det finns politisk vilja i Norge och Ryssland, varifrån gruvbolagen kommer, att vidmakthålla en närvaro på ögruppen. Detta har bidragit till att göra det möjligt att bygga upp en turismindustri för vilken de övergivna gruvorna och gruvsamhällena blivit en resurs. Framgångsrika exempel är de f.d. gruvstäderna Pyramiden, som är i rysk ägo, och Longyearbyen som är norskt och Svalbards norska centralort. I Longyearbyen har f.d. bostäder och servicelokaler för gruvanställda omvandlats till bostäder och restauranger, där företagen använder industrihistorien för marknadsföring och för att skapa upplevelser. Till Pyramiden kör turismentrepenörer fjordkryssningar med guidade turer. Många av de nedlagda gruvsamhällena har norska myndigheter listat som kulturarv. De skyddas därför av norsk kulturmiljölagstiftning. En ny ekonomi byggande på kulturarvifierade lämningar av tidigare gruvdrift har växt fram.

Forskare från REXSAC på fältarbete i Pyramiden. Foto: Dag Avango.
Före detta arbetarbaracker i Longyearbyen, idag återanvända för det populära hotellet Coal miners inn. Foto: Dag Avango.

Det finns även exempel från Norrbotten på före detta gruvor som blivit föremål för kulturarvsprocesser och som pekats ut som skyddsvärda. Två intressanta exempel är de f.d. gruvsamhällen Laver och Nautanen, klassade som fornvårdsobjekt, och som Länsstyrelsen i Norrbotten lät skylta på 00-talet för att berätta deras historia. Nautanen, som ligger i Gällivare kommun, var i drift 1902 till 1908, då det lades ner och dess befolkning på 400 invånare fick flytta någon annanstans. Laver, Älvsbyns kommun, var ett aktivt gruvsamhälle åren 1936-46, då känt som Sveriges modernast industrisamhälle. När gruvbolagen lagt ner verksamheterna i Laver och Nautanen tog de med sig det mesta av värde. Kvar blev husgrunder, lämningar av förädlingsverk och infrastrukturer, liksom en hel del miljögifter som de gamla sandmagasinen och gråbergsdeponierna släpper ut. Idag fungerar spökstäderna Laver och Nautanen som platser för rekreation, men de har knappast bidragit till någon mer inkomstbringande besöksnäring, trots att de definierats som kulturarv. Exemplen skiljer sig med andra ord från Svalbard. Bland orsakerna till skillnaderna är att i Laver och Nautanen flyttade man bort samtliga byggnader, vilket begränsat möjligheterna till nytt ekonomiskt värdeskapande inom besöksnäring. Inte heller finns här några geo-politiska intressen av att återanvända dem. Lämningarna av Laver och Nautanen har dock blivit en resurs i nuet på ett annat sätt, som utgångspunkt för kontroverser kring planerade nya gruvor på platserna, vilka såväl gruvbolag som motståndare hänvisar till historien och arvet efter gruvorna.

Lämningar av kross och anrikningsverket i Nautanen – en koppargruva, ett smältverk och ett samhälle med mängder av bostadshus, butiker, två skolor och ett folkets hus. Sedan gruvan övergavs har gruvavfall förgiftat vatten och mark. Kommuninvånare i Gällivare besöker platsen, som är skyddad och skyltad som fornvårdsobjekt. Foto: Dag Avango.
Lämningar av gruvsamhället Laver – i drift 1936-46. Arvet efter gruvan är husgrunder efter vad som då beskrevs som ett idealsamhälle. Arvet består också av förgiftad mark från anrikningssand. Dessa arv blir idag slagträn i debatten om en ny gruva i Laver. Foto: Dag Avango.

Sammanfattningsvis visar vår forskning att gruvindustriella arv kan bidra till att uppnå hållbarhetsmål i Arktis. De kan vara resurser för omställning och ny ekonomisk tillväxt i avindustrialiserade samhällen. Byggda miljöer förknippade med minnen av det förflutna kan skapa livskvalitet för boende. Lämningarna kan också vara värdefulla som källor till historisk och annan forskning. Dessa värden kommer sällan fram i diskussioner och planer gällande hur efterbehandling och avindustrialiseringsfaser vid gruvor ska hanteras. Återanvändning och kulturarvifiering utgör en i allt för hög grad outnyttjad möjlighet.

Linbanestationen, gruva 6, Adventdalen, Svalbard. Foto: Dag Avango.

För att kunna tillskriva nya värden till lämningar av äldre gruvdrift krävs dock inflytande från och medverkan av lokalsamhället i de områden som påverkats av och varit beroende av gruvnäring. Framgångsrika kulturarvsprocesser förutsätter att lokalsamhällets önskemål och perspektiv på framtiden bortom gruvan och gruvornas historia blir vägledande. Slutligen visar projektet att historiska lämningar av gruvnäring i Arktis även spelar en roll i konflikter, eftersom de används som ankarfästen för konkurrerande berättelser om det förflutna, kopplade till önskemål om framtiden, inklusive geopolitiska sådana. För att gruvnäringens arv ska vara relevant för flera människor i Arktis, behöver kulturmiljövården därför lyfta fler typer av berättelser om de gruvindustriella arven än idag. Och beslutsfattare som påverkar den pågående nyindustrialiseringen i Norrbotten bör redan från början planera för en framtid då de industrisamhällena behöver ställa om och dess byggda miljöer blir ett historiskt arv. Kulturmiljövården och kulturarvsforskningen bör ha en viktig roll i detta arbete.

Skolan i Laver – en miljö som ännu kan bidra till lärande och insikter om möjliga framtider. Foto: Dag Avango.

Vid tangentbordet:
Dag Avango, Professor och ämnesföreträdare i historia vid LTU, Co-director för Arctic Five

Läs mer:

Sörlin, Sverker (red). 2022. Resource Extraction and Arctic Communities. The New Extractivist Paradigm.

Ett urval av Norrbottens museums nyförvärv 2022

Eftersom det är första gången jag skriver i Kulturmiljöbloggen ska jag först och främst presentera mig. Jag heter Christelle Fredriksson och har under drygt ett år arbetat som föremålsantikvarie på Norrbottens museum. Under 2022 har museet gjort flera föremålsförvärv och jag tänkte passa på att få presentera några av dessa här. Av de föremål jag arbetat med under förra året har jag valt ut tre – ett silverbälte från 1800 talet, en stol från 1900- talets början och en husmodersdräkt från mitten av 1900- talet. Jag har valt ut dessa föremål med anledning av att jag anser att de visar på den mångfald av upplevda erfarenheter som finns och har funnits i Norrbotten. I dessa föremål ryms även berättelser om emigration, föreningsliv, ideologiska övertygelser och hantverk i trä, metall och textil. De är även utvalda exempel på hur kombinerade källor av olika slag kan öka våra kunskaper om enskilda föremål och foga samman delar till helheter.

Stol från 1900- talets början
Museet blev i höstas kontaktade av en kvinna från Paksuniemi utanför Jukkasjärvi i Kiruna kommun som undrade om det fanns intresse av att ta emot en stol och ett skrivbord som fanns i en stuga som hon köpt i anslutning till sin fastighet. Stolen, som är av trä med en sits av skinn eller konstläder hade förmodligen någon anknytning till LKAB eftersom det på baksidan av stolen finns en liten plakett av metall fäst på sargen med just ”LKAB 3237”.

Vi tog beslutet att ta emot stolen och jag gjorde ett besök hos Jeannette i Paksuniemi som berättade det hon visste och hade tagit reda på. Vi kunde inte spåra hur det kom sig att stolen fanns i stugan men Jeannette berättade att hon hade ringt till LKAB för att höra om de ville ha den. När de sa nej hörde hon av sig till oss på Norrbottens museum. Förutom att stolen verkade ha kommit från LKAB fanns det ett annat skäl till att stolen blev ett intressant föremål att bevara. På undersidan av stolens sits finns det nämligen ett namn och en datering i blyerts. Namnet är ”Alfred Badlund” och det datum som angetts är ”28/4 1913”.

Skriften i blyerts på undersidan visade sig vara något svårfångad på bild. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Jeannette skrev redan när hon kontaktade museet att hon genom en sökning på det namnet fått veta att han skrivit ett par böcker. Då jag inte sedan tidigare kände till Badlund var det på sin plats att göra efterforskningar. Jag var i förstone intresserad av att ta reda på vad relationen till stolen kunde vara – kunde det vara så enkelt att han hade tillverkat den? Född den 15 februari 1896 skulle han alltså ha varit 17 år fyllda och jag tyckte att jag behövde lite mer information för att nå en större grad av sannolikhet att kunna konstatera att så var förmodligen fallet. Det var således genom de glasögonen

som jag började läsa en av hans böcker ”Som arbetare i Sovjet” som handlar om när han emigrerade till Sovjetunionen på 1930- talet, väl medveten om att självbiografin som källa gärna får kombineras med andra sorters skriftliga material som kan styrka den berättande källans innehåll. Men jag resonerade att boken kunde leda mig mot nya spår att gå efter. Samtidigt började berättelsen om Badlunds upplevelser av emigrationen till Sovjetunionen få fäste i mig. Termen och begreppet ”Kirunasvenskarna” kände jag till sedan tidigare, men jag hade inte fördjupat mig särskilt mycket i enskilda personers berättelser.

Kortfattat syftar ”Kirunasvenskarna” på de människor som under 1920 och 30- talet sökte sig till Sovjetunionen på grund av arbetslöshet, ideologisk övertygelse eller bägge delar. Trots att det inte bara var personer från Norrbotten som emigrerade så har ”Kirunasvenskarna” kommit att bli mer eller mindre synonymt med detta emigrationsmål. Flera personer har efteråt delat sina upplevelser offentligt på olika sätt och många for väldigt illa. När det gäller frågan om hur många svenskar som emigrerade till Sovjetunionen är siffrorna osäkra och kan vara någonstans mellan 200-1000 personer. Vad gäller antalet som antas ha blivit avrättade under slutet av 30- talets utrensningspolitik varierar siffrorna mellan 25-33 personer.

Det visar sig att Alfred Badlund tillhörde både kategorin arbetslös och ideologiskt övertygad kommunist som under 1930- talet tillsammans med en vän, Georg Hjulström, tagit sikte på Sovjet. De reste dock utan tillstånd, tillfångatogs på den finska sidan och när de sedan blev frigivna sökte de få tag på den dokumentation som krävdes för att fortsätta resan. När de nekades papper bestämde de sig ändå för att fortsätta och tillfångatogs igen, denna gång på den Sovjetiska sidan i närheten av Viborg. Till slut godkändes deras önskemål att få arbeta i Sovjet och de transporterades till Sibirien där de arbetade i ett skogskollektiv och senare inom snickeri innan de sökte sig tillbaka till Sverige, allt inom loppet av 19 månader. Hjulström hade först blivit kvar men återvände till Sverige han också kort därefter.

Efter hemkomsten kom han i tvivel om han skulle berätta om sina upplevelser och erfarenheter eller inte, något som många återvändare har vittnat om.  Med anledning av att vännen fortfarande var kvar i Sovjet bestämde han sig för att tala. Först genom dagspressen och sedan genom böcker. Norrskensflamman reagerade starkt, inte bara över bokens innehåll utan också hur hans berättelse mottogs och presenterades av andra tidningar. Den 19 januari skriver signaturen O. W. L. (troligen Oscar Wilhelm Lövgren som var Norrländska Socialdemokratens chefredaktör) i tidningen Arbetet om mötet med Badlund och hans erfarenheter och anser att den är av vikt för andra svenska arbetare som önskar få en inblick i hur förhållandena var istället för att lyssna till de skönmålningar som presenterades i den kommunistiska pressen. Den 23 januari publicerar Norrskensflamman ett öppet brev till Badlund och NSD:s redaktion där skribenten Helmer Zakrisson inte bara synar sanningshalten i Badlunds vittnesmål utan även kritiserar NSD och framförallt Lövgren för att ge Badlunds berättelse plats. Ungefär en vecka senare dyker det upp ännu en artikel i Norrskensflamman på detta ämne. Nu har tidningen publicerat en intervju med Badlunds bror, Curt Badlund, som syftar till att ge en korrigerande bild av broderns uppgifter. Brodern Curt Badlund hade nämligen också varit i Sovjet över ett år och hade en helt annan upplevelse än den Alfred Badlund återger. I synnerhet tas det upp att Alfred Badlunds svårigheter hade att göra med det sätt han valde att ta sig över gränsen – utan inresetillstånd/pass.

I maj samma år hittar jag en artikel i Norrskensflamman där signaturen ”Informerad” har fått ett brev till redaktionen publicerad. Och inslaget är på en helt ny nivå än tidigare kritiska artiklar. Nu menar Norrskensflamman dels att det i själva verket är O. W Lövgren som författat en av Badlunds skrifter i Badlunds namn. Brevets innehåll antyder att Badlund i själva verket arbetade för den finska ochranan. Enligt dessa spekulationer skulle Badlund alltså ha rest över gränsen till Sovjet i egenskap av spion efter att ha blivit frisläppt i Finland och att det var under dessa villkor han dessutom blev frisläppt.

Det finns olika sätt att förstå det som händer kring Badlund i samband med hans berättelse. Anders Gustafson, författare till boken ”Svenska sovjetmigranter. Om de svenska kommunisterna och emigrationen till Sovjetunionen på 1920- och 1930- talen” skriver att de hemvändande emigranterna användes som brickor i det politiska spelet mellan kommunister, socialdemokrater, syndikalister och borgare. Lovisa Andén har forskat om vittneslitteratur, särskilt om vittnesskildringar från Gulag och lyfter fram Badlunds skildring som ett tidigt vittnesmål för dessa utrensningar i Sovjet under Stalins styre. Vid tiden för Badlunds skildringar fanns det starka skäl att inte berätta och Andén menar att dessa berättelser än idag existerar under en sorts tystnad – en närvarande frånvaro. När Badlund återvände till Sverige vacklade han mellan lojaliteten mot ideologin och partiet där han tidigare varit medlem och att berätta det han upplevt som sant och riskera att framstå som en sovjetmotståndare. Men Andén menar också att det är särskilt svårt att vittna när det saknas ett offentligt narrativ av ett skeende, vilket det gjorde vid den här tiden och långt senare. När bevis i form av dokument och andra kvarlevor aktivt förstörs framstår enskilda berättelser som subjektiva, enstaka fall utan en historisk tyngd. Själva utraderandet blir då ett sätt att skriva om historien som det bäst passar. Men åter till stolen. Fanns där något i hans bok som kunde förklara varför hans namn står skrivet på undersidan av en stol från LKAB? Jo, Alfred Badlund var nämligen också en utbildad snickare och 1914 skriver han att han hade gått ut yrkesskolan för träarbetare och syftar då troligtvis på Kiruna Praktiska Ungdomsskola som startades av Hjalmar Lundbohm 1910. Kanske tillverkade de även möbler till bolaget? När han sedan hade gått ut yrkesskolan lämnade han Kiruna för Åtvidaberg och en lärlingsplats

på snickerifabrikerna där som disponenten ordnat. Planen var sedan att han därefter skulle vidare mot en ingenjörsutbildning med lånade medel ur en fond som stiftats av en av Grängesbergsgruvornas huvudperson Ernst Cassel. Men när Badlunds far avlider 1915 tar livet en annan vändning för honom eftersom fadern skulle ha agerat borgenär för studielånet. Yrkeskunskaperna han förvärvat tidigt verkar dock ha följt med honom resten av livet och i en nekrolog den 13 december 1965 i Norrskensflamman beskrivs Badlund känd som en skicklig yrkesman som under alla år var sitt yrke trogen. Ingenstans i nekrologen nämns emigrationen till Sovjetunionen.

Så långt har jag kommit i min resa att ta reda på om Alfred Badlund har tillverkat stolen som nu kommer att ingå i Norrbottens museums samlingar. Jag hittade även en 17 minuter lång film från 1913 från Kiruna Praktiska Ungdomsskola som visar dessa ungdomar när de arbetar i lokalerna. Kanske är någon av dessa ungdomar jag ser i filmen en ung Alfred Badlund? Men det jag söker efter, bilder på möbler, stolar och bord, hittar jag inte här.

Silverbälte från 1800- talet
När ni nu möter nästa föremål som tillkommit till museets samlingar under 2022 kommer vi samtidigt faktiskt fortsättningsvis uppehålla oss en del geografiskt mellan det som är dagens Ryssland respektive Sverige. Föremålet ni ser nedan har tillhört en romsk kvinna vid namn Nina Demeteri som tillsammans med andra romer kom som gästarbetare till Sverige från Ryssland i slutet av 1800- talet. Det fanns inga planer att etablera sig i landet men på grund av inreseförbud för romer mellan 1914 och 1954 kom de att bli kvar inom landets gränser. Med risk för att inte få återvända till Sverige vågade de inte lämna landet när förbudet kom.

Detalj av silverbältet. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.
Bältet är väldigt detaljrik, har flera stämplar och har vissa detaljer som är återkommande inom romsk smyckeskonst. Boken Romska smycken. Hantverk, tradition och ett sätt att leva av Åsa Nilsson & Erland Kaldaras är ett tips för den som vill öka sina kunskaper i ämnet. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Nina Demetri föddes i St. Peterburg och var enligt barnbarnet Mikael Demetri väldigt förtjust i Karlsbaderbullar och talade ryska, franska och svenska flytande. Hon var också den som på 1940 eller 50- talet bestämde att familjen skulle börja fira jul den 24 december också, istället för i januari enligt den rysk- ortodoxa traditionen vilket startade familjetraditionen att fira jul två gånger per år.  Nina och hennes familj försörjde sig på olika sätt, bland annat inom tivoli och cirkusverksamhet. Ninas man hade bland annat en damorkester som turnerade i folkparkerna.

Jag och mina kollegor på Norrbottens museum träffade Ninas barnbarn, Mikael Demetri och hans fru Angelina Dimiter- Taikon i samband med att de överlämnade bältet till Norrbottens museum i början av juni 2022. Eftersom familjen hade tillbringat så mycket tid i Norrbotten ville de höra om Norrbottens museum ville förvärva detta bälte till samlingarna och på så vis hoppas de samtidigt bidra till att synliggöra den romska kulturen i norra Sverige. I samlingarna finns det inte så många föremål med anknytning till romskt kulturarv, vad vi vet, så museet tackade ja till att förvalta detta bälte och införliva det i samlingarna.

Mikael Demetri är född i tält i Arvidsjaur 1957 och familjen har spenderat tiden växelvis mellan södra och norra Sverige. Bältet har Nina Demetri troligtvis fått av sin far som sedan lämnat över det till Mikael som spenderade mycket tid med farmodern. Förutom bältet kom Mikael även bli den som ärvde det muntliga kulturarvet av farmodern, det vill säga kunskap om resandelivet och sagoberättande medan andra familjemedlemmar ”tog över” andra delar av kulturarvet, exempelvis musiken.

Under vårt möte berättar Mikael och Angelina mer om romers relation till just metall och smycken och hur de haft dubbla funktioner – förutom utsmyckning så fungerade de även som bank. Bälten kunde till exempel vara uppbyggda så att delar av bältet kunde användas som betalmedel när det behövdes. Tillverkning av smycken är något de själva också är vana vid och metallkunskaperna har både Mikael och Angelina fått med sig genom livet och även arbetat för att vidareutveckla och lära ut till yngre generationer.

Mikael Demetri och Angelina Dimiter- Taikon vid besöket på Norbottens museum. I förgrunden syns museets etnolog Paulina Öquist- Haugen. Fotograf: Runar Gudmundsson © Norrbottens museum.

Romska kunskaper och romsk historia är till största del traderad kunskap och historia, det vill säga att den överförts muntligt. Arkeologen Lotta Fernstål och etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius har undersökt hur kunskapsproduktion om romer ser ut i museer och arkiv och konstaterar att de skriftliga äldre källor som finns nästan uteslutande är skrivna utifrån majoritetssamhällets perspektiv mot bakgrund av fördomar och missuppfattningar. De beskriver källäget som ett ”lapptäcke av källor” där den som vill fördjupa sig behöver använda olika källor och arkiv och som jag tolkar dem, vara kreativ och uthållig. Författarna betonar också betydelsen av digitisering av material för att det ska vara lättare och hitta och länka samma bitar.

Husmodersdräkt från 1950- talet
Det tredje förvärvet jag ska berätta om här och nu är en så kallad Husmodersdräkt som en kvinna som bott i Vidsel skänkt till Norrbottens museum. Mellan 1956 och 1972 levde hon, hennes man och deras barn i Vidsel och hon var aktiv inom samhällets föreningsliv, däribland Vidsels husmodersförening. Dräkten är komplett med klänning, förkläde, sjal, mössa och föreningsnål och har sytts upp och dekorerats med broderier av givaren själv. Klänningen går i färgerna rött, blått, grönt, vitt, gult och svart medan sjalen och förklädet är enfärgat vit med broderade åkerbärsblommor.

Föreningsmärket med SHR, som var riksförbundets förkortning, kunde användas för att hålla ihop sjalen som bars över axlarna vikt i en trekant. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Vidsels husmodersförening var en lokalförening som ingick i det nationella riksförbundet Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund som grundades 1919. De första föreningarna som bildades i Norrbotten var Svartöstaden, Luleå och Kiruna. Detta var år 1923 och fem år senare var de så många lokala föreningar att de gick ihop till ett länsförbund. Varje förening hade sedan sin särskilda dräkt.

I Norrbottens föreningsarkiv finns flera husmodersföreningars arkiv från länet bevarande och tack vare det är det möjligt att få en inblick i hur det gick till när föreningen bildades, hur deras möten gick till och hur föreningens arbete både kom till gagn för medlemmarna och samhället Vidsel. Bland annat framkommer det att medlemsantalet vid bildandet var 21 stycken, att det allra första informationsmötet för att bilda en husmodersförening i Vidsel hölls den 6 maj 1956 med start kl. 15:00 i Vidsels skola med hjälp av HRS:s länsordförande Sofi Marklund. Årsavgiften bestämdes till 5 kr varav 3,50 skulle gå till H.R.S, 1 kr till länsförbundet i Norrbotten och 25 öre till Hemmets forskningsinstitut. Vid det andra mötet, som ägde rum veckan därpå, kom medlemmarna överens om att det endast fick förekomma tre sorters bröd till deras fika och att avsteg från denna regel beivrades med 5 kronor i böter – alltså en hel årsavgift. Om någon någonsin krävdes på summan förtäljer dock inte de protokoll som jag hittills hunnit läsa. Under detta möte påminde även den nytillträdda ordföranden Gullan Lindberg att ”vi äro Du med varann, så ingen titel skulle få brukas inom föreningen.” som står skrivet av Fanny Lundgren, sekreterare. Det går inte att utläsa om detta var en svårighet för medlemmarna att stå fast vid men återkommande under det första åren går att utläsa att ordföranden påminde om denna förhållningsregel, kanske i samband med att de hälsade nya medlemmar välkomna.

Efter dessa två inledande träffar blev det sommaruppehåll och det var under det första höstmötet, den 4 september, som dräktfrågan dyker upp i protokollen. Det bestämdes att ordföranden skulle ha med sig tygprover till mötet därefter och det hela avgjordes genom röstning. Månaden därefter, 6 november, beslutades det att medlemmarna själva fick välja färg på husmodersmössan – röd eller blå. För givaren av denna dräkt blev valet rött.

Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Föreningsarbetet bestod av flera återkommande sociala aktiviteter såsom konfirmationskaffe för barn och föräldrar i samband med att konformationsavslutning, Lucia-kaffe för de äldre i byn, insamlingar till behövande och uppvaktningar vid högtider.

De interna återkommande traditionerna var surströmmingsätande under höstens första möte efter sommaruppehållet, sångstunder som inledde och avslutade varje möte och det verkar även som att föreningens gjorde en utflykt eller resa varje sommar.

Redan den första sommaren bestämdes att göra något gemensamt. Protokollet berättar att de under sommarmånaderna hunnit med två gemensamma utflykter, en cykelutflykt till Storforsen och en bussresa till Luleå där de bland annat besökte Norrbottens museums hemslöjdsutställning, Shopping och Gammelstads kyrka. Ett löst anteckningsblad i protokollsboken avslöjar också att medlemmarna hade haft svårt att hålla reda på varandra ”i alla irrgångar” under besöket i Shopping, som hade invigts hösten 1955.

När föreningen firade ettårsdag som förening hade medlemsantalet nästan fördubblats och var uppe i 40 stycken husmödrar. De verkar ha anordnat aktiviteter med andra lokalföreningar och senare års protokoll visar att de brukade vara ansvariga för försäljning av kaffe och fika i samband med Storforsens dag tillsammans med Bredsels husmodersförening.

Norrbottens museum har flertalet dräkter i sin föremålssamling men vad gäller husmodersdräkter finns endast sedan tidigare en dräkt från Luleå husmodersförening. Därför är dräkten från Vidsels husmodersförening ett välkommet tillskott.  

Vid tangentbordet:
Christelle Fredriksson, föremålsantikvarie

Källor och litteratur

Digitiserade tidningar: Norrskensflamman, Arbetet, Arbetaren, Aftonbladet Protokollsböcker från Vidsel Husmodersförening, Norrbottens FöreningsarkivIntervju med Mikael Demetri och Angelina Dimiter- Taikon, juni 2022.

Badlund, Alfred, 1935. Som arbetare i Sovjet. Stockholm: Lars Hökerbergs Bokförlag.

Gustavson, Anders, 2006. Svenska Sovjetmigranter. Om de svenska kommunisterna och emigrationen till Sovjetunionen på 1920 och 1930- talen. Linköping: Bokförlaget Nixon.

Fernstål, Lotta & Hyltén-Cavallius, Charlotte, 2020. Ett lapptäcke av källor. Kunskapsproduktion om romer och resande vid arkiv och museer. Lund: Nordic Academic Press.

Rinander, Kirsti. ”Husmodersdräkten” i Norrbottens museums årsbok 2003-2004.

Film från Kiruna Praktiska Ungdomsskola: Kiruna yrkesskolor Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder