Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Besynnerliga krigsfynd i Norrbotten

Det är rent besynnerligt vilka märkliga rester av andra världskriget som kan dyka upp även i Norrbotten – en del av Europa där inga större strider utkämpades under kriget. Men vad menar jag med ”inga större strider”? Det förekom väl inte några strider alls? Jo, det gjorde det. Vår historia är inte så odramatisk som många ännu tror.

Den första striden inom Norrbottens län under andra världskriget utspelade sig kring Vassijaure järnvägsstation den 20 maj 1940, då det svenska pansartåget ”Kiruna” stod vid stationsbyggnaden och med kulspruteeld ville markera för ett tyskt flygplan att det var flera kilometer inne i svenskt luftrum. Den tyska flygplansbesättningen nöjde sig inte med att fatta vinken och bege sig bort från svenskt område. De valde att skjuta tillbaka på pansartåget, varvid en värnpliktig från Piteå, Sven Sjöberg, sårades dödligt av det tyska planets eld. Nästa år, 2020, blir det exakt 80 år sedan denna händelse som påverkade många av Sjöbergs kamrater och anhöriga, liksom många Kirunabor, som såg Sjöbergs kista föras runt på Kirunas gator. Jag beskrev denna händelse närmare i min bok Tyskar och allierade i Sverige, som första gången utkom 2011 och sedan dess getts ut i en utökad pocketupplaga.

Några veckor efter Sven Sjöbergs död stred tyska och norska soldater flera gånger på norrbottnisk mark. Det var gränsröset 267A som var den gemensamma nämnaren för dessa markstrider med främst gevär och handgranater. Fysiska lämningar från striderna, inklusive en sprängd tysk stålhjälm, tyder på att någon eller några soldater dog på svensk mark. Dessa lämningar dokumenterades av undertecknad och några vänner för tiotalet år sedan och finns med i min bok Jan och Nordens frihet.

BkiNbild1

Del av tysk hjälm funnen i Norrbottens län nära gränsröse 267A. Överlämnades senare till Abisko gränsförsvarsmuseum. FOTO: Lars Gyllenhaal

På senare år har jag fått så många fina tips från läsare och föredragspublik att jag nu har material till en ny bok om Sverige under andra världskriget med fokus på främmande makters besök. Boken kommer att kunna läsas först i höst men här kommer några glimtar ur den, med norrbottniska kopplingar.

När jag av en trovärdig person fick ett tips om en man i Piteå som hittat en träkista med tyska dokument från andra världskriget – ja, då spetsade jag öronen och tog kontakt med mannen ifråga. Det visade sig att han inte bara kunde ge en detaljerad skildring av hur han fann kistan, i havet vid krigsslutet när han tjänstgjorde i svenska flottan. Han kunde även visa upp många av de dokument som han hittat. Han har tagit väl hand om dem – de är fullt användbara för vidare forskning. Det visar sig att en del handlar om olika tyska soldaters tjänstgöring och en del om var man begravt olika soldater. Särskilt tack vare de senare dokumenten kanske det blir möjligt att lösa en del gåtor kring de många, många soldater som ännu är försvunna.

BkiNbild2

Tysk ”Soldbuch”, en tysk soldats ID-dokument, som hamnade i Piteå genom fyndet av en flytande träkista från ett förlist tyskt fartyg. FOTO: Lars Gyllenhaal

Ibland händer det att man letar efter en viss sak men finner något helt annat, som är mycket intressantare. Så var det när jag rätt nyligen ringde upp en farbror utanför Kalix som sades ha två brittiska pansarfordon som jag eventuellt hade hittat bilder av tagna under kriget. Personen ifråga hade just sålt fordonen. Men så frågade han mig om jag var intresserad av en liten amerikansk bandvagn – som han hade kvar. Han beskrev den och jag tänkte att detta inte kunde vara möjligt. Det var bara att fara dit och kontrollera. Sagt och gjort. Farbrorn hade rätt, det var en T-24, som tillverkats för att USA skulle få en bandvagn som kunde fällas med fallskärm, i första hand över Norge 1942 eller 1943. Denna Norge-operation blev inte av, men drygt tusen T-24 hann tillverkas.

BkiNbild3

Undertecknad med en amerikansk fallskärmsbandvagn av typen T-24 som i flera år stått i en lada utanför Kalix. FOTO: Mika Kulju

De få T-24:or som bevarats – kan det vara några tiotal totalt – har inte alltid de stora hållarna för fallskärmarna kvar. Men det visade sig denna ha, liksom en mängd andra intressanta originaldetaljer. Jag har aldrig tidigare varit nära en sådan här vagn och undrar om det finns en enda utställd i Europa? Men i en lada utanför Kalix bevaras i alla fall en.

Stig Eriksson i Luleå gjorde ett ännu ovanligare fynd när han var ute och plockade hjortron på en myr mellan Haparanda och Boden. En välbevarad och över en meter lång tomhylsa. Ville jag titta på den stora tomhylsan? Stig lät mig komma in i hans garage och jag insåg då att den inte bara var stor. Dimensionerna var abnorma: 122 centimeters längd och en kaliber på 28 centimeter (egentligen lite större men enligt tyskt synsätt ändå klassad som 28 cm). Stig gissade att den var tysk, men var inte helt säker. Efter en del granskning lyckades jag dock hitta en tysk örnstämpel.

Efter att ha blivit fascinerad av besten och tagit alla mått kunde jag fara hem och börja diskutera över nätet med norska och tyska vänner. Det blev mycket diskuterande men nu är jag mer säker: tomhylsan kommer sannolikt från en av slagskeppet Gneisenaus kanoner, som också hänger ihop med världshistoriens näst mest vansinniga stridsvagnsprojekt. Om hur tomhylsan kan ha färdats från Norge till en hjortronmyr intill järnvägen mellan Haparanda och Boden? Det och mycket annat får du läsa om i uppföljaren till Tyskar och allierade i Sverige. Den ska som sagt vara klar i höst. Men så mycket kan jag berätta att den enorma tomhylsan numera är i säkert förvar hos Norrbottens museum.

BkiNbild4

Denna tyska tomhylsa hittades under hjortronplockning i Norrbotten och hänger ihop med ett av Hitlers mest vansinniga ”mirakelvapen”. FOTO: Lars Gyllenhaal

 

/Lars Gyllenhaal

Hansafat

I Norrbottens museums samlingar finns mycket spännande. Denna gång tänkte jag titta närmare på ett kopparfat. Fatet är som sagt tillverkat av koppar och ungefär 30 cm i diameter stort och ca 5 cm djupt. Fatet är slitet och lagat med fastnitade kopparbitar på tre ställen. På fatets insida finns en ornamentik föreställande änglar. En större ängel i mitten och fyra mindre änglar efter kanten på fatet. Alla är avbildade framifrån men med huvudet i profil. De bär mössa och vingarna sticker upp ovanför axlarna.

Avritning Hansafat
Fatet är ett så kallat Hansafat. Benämningen kom till på 1800-talet och trots att det inte finns några belägg för att Hansan skulle ha haft något med faten att göra hänger namnet kvar. Det verkar snarare varit kyrkan som stått bakom faten. Framförallt nunneklostren inom augustiner- och praemonstratenserordnarna. Fatens spridning har satts i samband med missionsverksamhet. De flesta av hansafaten har en dekor som hämtat inspiration från bibeln eller någon myt. Forskning har visat att fatens dekor ofta har sina förlagor i bokillustrationer. Då faten tros ha använts för bland annat den rituella rengöringen innan bikten, är motiven sånt som kan förknippas med botgöring, som till exempel temat Dygden och Lasterna. Ofta kombineras  motiven med lämplig latinsk text.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hansafatet från Laukuluspa som finns i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

I länder som tidigt antagit kristendomen, som England och Frankrike, förekommer sådana här fat men med en tydligare dekor. Antagligen har dekoren kopierats från fat till fat. Detta har gjort att framställningen ändrats över tid. Detta syns på fatet som finns i Norrbottens museums samlingar, då till exempel vad som ursprungligen ska vara en krona på en av figurerna har blivit en mössa. Liknande fat som ”vårt” har främst hittats i Östeuropa, men också i Nordnorge. Alltså i områden som kristnats senare.

Tillverkning av liknande fat skedde i bland annat i Sachsen i östra Tyskland under 1100- och 1200-talet. Just i det här fallet kanske från ärkebiskopssätet Magdenburg. Från Magdenburg utgick mission österut in på slaviskt område. Det kan alltså vara via Östeuropa som fatet antagligen via många händer till sist hamnade här. Kanske på någon av de gamla handelsvägarna mellan Nordkalotten och handelscentra som Novgorod och Kiev. Och vars hamnade det till sist? Jo i jorden nära den gamla gångstigen mellan Laukuluspa och Rensjön i Kiruna. Där råkade upphittaren sparka till något grönt med foten och ett märkligt fynd hade kommit i dagen. Hur fatet hamnat där kommer vi nog aldrig att få veta,  men fyndet är mycket märkligt och kan ändå berätta en spännande historia.

Vid tangentbordet
Backman

Läs mer:
Wallerström, Thomas. 1985. Dygderna och Lasterna vid Laukuluspa. Norrbotten 1985.