Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Fångstgropen som bar på en hemlighet

I ett blogginlägg från september 2021 berättade min kollega Ida Mattsson om en då förestående förundersökning av en fångstgrop vid Autio, utanför Pajala https://kulturmiljonorrbotten.com/2021/09/17/fangstgropar-en-jaktmetod-fran-stenalder-till-1800-tal/

Nu har gropen förundersökts och jag tänkte i detta blogginlägget berätta lite om resultaten. Men först några ord om kunskapsläget om fångstgropar.

Fångstgropar har använts som fångstmetod för både älg och ren, från äldsta stenåldern fram till 1800-talets andra hälft. Fångsttekniken förbjöds i 1864 års jaktstadga. Ofta har fångstgroparna konstruerats i långa fångstgropssystem längs de mindre och större älvarnas dalgångar. Syftet har varit att fånga djuren längs deras vandringsvägar. I genomsnitt innehåller ett fångstgropssystem omkring 10 fångstgropar men enstaka system kan innehålla upp till 40-50 gropar (Liedgren 2013). Fångstgropen vid Autio hör däremot inte till något system utan är ensamliggande.  I Norrbotten finns det idag 1931 fångstgropar registrerade i Fornsök. Av dessa är 26 helt eller delvis undersökta.

I slutet av september 2021 åkte Ida Mattsson och jag, två arkeologer från Norrbottens museum, upp till Autio utanför Pajala för att förundersöka en fångstgrop.

Bakgrunden till förundersökningen är att Trafikverket behöver reparera och förstärka bron längs väg 99 över Torne älv vid Autio.  Medan bron repareras kommer trafiken att gå över en tillfällig bro vid sidan av om nuvarande bro. Vid byggnationen av den tillfälliga bron kommer fångstgropen och en närliggande tjärdal att förstöras. Museets uppgift blev att förundersöka fångstgropen, det vill säga undersöka hur den såg ut invändigt och samla in prover för att datera den samt avgöra om lämningen skulle omfattas av en slutundersökning. Samtidigt skulle också tjärdalen ca 50 m söder om fångstgropen, intill Torne älv, provtas och dateras.

Under drygt en vecka undersöktes platsen. Vi hade bestämt oss för att profilgräva fångstgropen och gräva bort dess västra del. Grävmaskin användes för att underlätta och snabba på arbetet. Vi grävde dock väldigt försiktigt i 10-cm-nivåer för att kunna upptäcka fynd och eventuella inre konstruktionsdetaljer.

Fångstgropen med Id L1992:4121 (i Fornsök) innan profilgrävning med grävmaskin påbörjades. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Invändiga konstruktionsdetaljer

I Norge har man påträffat trämaterial i botten av en fångstgrop samt stenhällar i vardera kortände av gropen. Denna konstruktion har tolkats som en så kallad sparklåda, en bottenkonstruktion i fångstgropen som skulle låsa fast bytesdjurets ben och på så sätt göra det omöjligt att ta sig upp (Spångberg Bye 2014). 

I både Jämtland och i Norge har man dessutom funnit spjutspetsar och stolphål i fångstgropar. Stolphålen har tolkats som rester efter spjutskaft (Hansson 1995). Älgen/renen skulle därmed skada sig på spjutet när den föll i gropen och på så sätt ha mindre krafter att försöka ta sig därifrån. Rester efter spjut eller spjutspetsar har ännu inte påträffats vid undersökningar i Norrbotten men för att inte gå miste om dylika fynd avsöktes fångstgropen med metalldetektor efter varje 10-cm-nivå med grävmaskinen.

Arkeolog Ida Mattsson går med metalldetektor i fångstgropens schakt. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Det var tomt i fångstgropen. Vi fann varken fynd, rester eller spår efter konstruktionsdetaljer (vilket i och för sig är det vanligaste resultatet vid delundersökta eller undersökta fångstgropar).  Vi kunde också konstatera att gropen inte använts sekundärt som exempelvis avfallsgrop eller dylikt.

Fångstgropen när den profilgrävts och västra delen grävts bort. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Men när västra vallen av gropen grävdes bort blev vi stumma av förvåning. I den annars så sandiga moränen dök det upp skörbränd sten inom ett avgränsat område. Detta kom som en överraskning. Trots att vi gått igenom närområdet till fångstgropen med en så kallad skelleftepik för att kunna påvisa sten under markytan, hade inga stenar hittats. Anledningen till detta är säkerligen att skelleftepiken inte når så långt ned i marken och att vallen innehöll kompakt sand som var svår att pika i. Efter att ha rensat fram ytan med skörbrända stenar för hand ringde vi till vår handläggare på länsstyrelsen. Det verkade som att vi hade hittat en härd! Och det enda vi kunde konstatera vara att härden var äldre än fångstgropen eftersom den låg väl gömd och överskottad under fångstgropens västra vall. Vi fick i uppgift av länsstyrelsen att förundersöka även härden, när vi ändå var på plats och i gång. Sagt och gjort. Det blev lite stressigt på slutet för detta hade vi inte beräknat tid för. Tack och lov var inte härden så stor och vi kunde därför snabbt profilgräva denna för hand, ta kolprover och fotografera den under ordinarie fältarbetstid. Kompletterande prover togs senare, i oktober då undertecknad och Hanna Larsson, miljöarkeolog på museet, åkte upp under en dag för att ta makroprover (jordprover för makrofossilanalys och lipidprover (jordprover för fettsyraanalys).

Härden som påträffades under fångstgropens vall innehöll skörbränd sten och kol. Härden fick id L2021:7049 (i Fornsök). Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Vad hittade vi i härden? Jo vi hittade skörbränd sten och kol. Inga brända ben. Inga redskap och inget redskapsavfall. Härden var helt fyndtom. Därmed ställde vi hög förväntan till resultaten av de makrofossila analyserna och lipidanalyserna. Men inte heller de gav tolkningen av härden mer kött på benen. Makroproverna från härden visade att mycket att växtmaterialet var hårt bränt. Därför kunde inte allt växtmaterial med säkerhet artbestämmas. Resultatet av det som kunde identifieras var fröer av mjölon, kråkbär och ene. Dessa kan ha använts som bränsle. Men de kan också ha vuxit kring härden och hamnat där oavsiktligt. Fettsyreanalyserna visade ingenting. Varken fetter från djur eller växter hade avsatts i härden. Till och med lipidanalytikern blev förvånad. Han menar att antingen har man inte tillagat något i härden som har avsatt fetter i jorden. Eller så kan fetterna ha bränts bort i den höga värmen alternativt dränerats bort i den porösa jorden.

Miljöarkeolog Hanna Larsson tar makroprover från härden. Vid analyserna av proverna hittade hon senare fröer av mjölon, kråkbär och ene. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Kol från härden skickades på vedartsanalys och det visade sig att man eldat med asp. Aspen är ett träd med relativt låg egenålder så när kolprover skickades för datering visste vi att förutsättningarna för att dateringarna skulle visa tiden när aspträet eldats, var god.

När dateringarna av kolbitarna från våra lämningar kom var jag tvungen att ta på mig glasögonen…stod det verkligen att kolbitarna i härden var mer än 9000 år gamla? Dra på trissor vilken gammal härd tänkte jag. Och fångstgropen… den var enligt analyserna hela 6000 år gammal.

Dateringsproblematik med fångstgropar

Oftast finns inga bevarade konstruktionsdetaljer i groparna. Detta kan förklaras med att groparna ofta är grävda i sand, att dräneringen varit god och att nedbrytningen efter eventuella konstruktioner gått snabbt. I andra fall har inga konstruktioner använts. Därmed är man utelämnad att datera kolbitar som rasat in i fångstgropen efter användningen av densamma. Det kan då röra sig om kol från skogsbränder från fångstgropens närmaste omgivningar och det är omöjligt att veta vilken händelse man egentligen daterar. Därför bör man vara en smula försiktig med tolkningarna av en sådan datering. I Pajalafångstgropens fall daterades just kol från gropens profilvägg. Kolet vedartsbestämdes till tall, ett träd med hög egenålder. Således kan dateringen av kolet vara missvisande eftersom vi inte vet åldern på tallen. Frågan är också vilken händelse som kolbitarna daterar. Skogsbrand? Från tiden före, samtidigt eller efter att fångstgropen användes? Ibland har vi arkeologer fler frågor än svar.

Vid tangentbordet denna fredag Jannica Grimbe, arkeolog

Referenser och mer att läsa

Hansson, Anders (1995). Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämning 20 och 95, fångstgropar, Krångede 3:20 och Döviken 1:26, Ragunda sn, Ragunda kn, Jämtlands län. Jämtlands läns museum

Liedgren, Lars (2013). Arkeologisk undersökning av Raä 413:1, fångstgrop, Älvsby sn, Norrbottens län, 2012, Rapport 63 Silvermuseet. Arjeplog. Lst dnr 531-7270-2012

Spånberg Bye, Monica (2014). Fangstens omfang og betydning i Fjelltraktene. En studie av fangstanlegg og fangstgroper for rein i Rendalen, og Engerdal, Hedmark. Masteroppgave i arkeologi. Vår 2014. UiO Institutt for arkeologi, konservering og historie. Det humanistiske fakultet

Över 9 000 år gammalt fynd hittat i Pajala – låg gömd under fångstgrop | SVT Nyheter

Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.