Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Gamla Kyrkbyn – en unik kulturmiljö i Norrbotten

Få kulturmiljöer i Norrbotten är så entydigt förankrade i medeltiden som Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Det finns ett fåtal andra lokaler som är undersökta som tydligt redogör för medeltiden, bl.a. prästgården i Luleå Gammelstad och en gårdsmiljö i Björsbyn utanför Luleå.

Gemensamt för alla tre är att de övergivits och bebyggelsen flyttats från platsen, helt eller delvis. Det är detta faktum som bevarat nämnda lämningar till eftervärlden, de flesta andra by- och gårdstomter har fortsatt vara bebyggda och brukade in i modern tid vilket inneburit att spåren och lämningarna efter den medeltida bebyggelsen i många fall försvunnit.

Gamla Kyrkbyn uppträder för första gången som platsnamn i skriftligt källmaterial i Gustav Vasas jordebok från 1543. Som namnet redan då antyder rör det sig om en övergiven eller åtminstone flyttad bebyggelse. Platsen upptas då som en by med endast ett hemman.

Sockenbildningen i Piteå är fullbordad senast 1395 då vi med säkerhet har de första skriftliga omnämnandet av en Piteå socken. Piteå omnämns som plats redan 1339 och benämns såväl under 1340-talet och i en handling från 1374 som kapell, det vill säga det uppträder inte som en egen församling. Frågan om Gamla Kyrkbyn verkligen var sockencentrum och platsen för den första församlingskyrkan har under årens lopp varit föremål för mycket diskussion och framför allt baserat på olika tolkningar av det historiska källmaterialet. Sammanfattningsvis råder det däremot konsensus om att platsen har utgjort en kyrkplats och även mycket troligt varit ett sockencentrum som sedermera flyttats till nuvarande Öjebyn.

Lämningarna i Gamla Kyrkbyn har omtalats som en tidigare kyrkplats redan från 1700-talet. Sedan det antikvariska intresset kring platsen uppstod på allvar under 1900-talets första hälft har den succesivt tolkats som kyrk- och begravningsplats, byggnadsrester som inte tillhört själva kyrkobyggnaden, kol- och askblandad jord som satts i samband med den under 1300-talet omtalade kolonisationen och den har också tolkats som enbart begravningsplats.

Gamla Kyrkbyn och platsen som den ter sig idag. På den öppna ytan ses ojämnheter och på sin ställen finns synliga stenar som härrör från husgrunderna som ligger ytligt under torven. Foto: Anna Elmén Berg © Piteå museum

Arkeologiska undersökningar av lämningarna i Gamla Kyrkbyn genomfördes 1963-1964 samt 1969-1973 av Norrbottens museum. Bearbetningen av materialet kom dock att dröja till 1980-tal då Thomas Wallerström inledde arbetet med uppordning och registrering samt vidhängande rapportering av de genomförda undersökningarna. Wallerström genomförde även egna undersökningar 1991-1993 för att få klarhet i hur det tidigare materialet skulle tolkas och hur omfattande ytor som undersökts vid de äldre undersökningarna. Resultaten blev en del Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden.

I arbetet med att sammanställa och analysera resultaten av undersökningarna kunde Wallerström konstatera att det med säkerhet påträffats 15 husgrunder av vilka åtminstone tre var s.k. grophus, utöver dessa husgrunder påträffades ett flertal nedgrävningar invid huslämningarna, dessa tolkades som avfallsgropar. Därtill påträffades även åtta friliggande härdar.

Husen som stått på platsen har varit små och sannolikt timrade, ytmässigt omkring 5 x 6 m, blygsamma 30 m2. Takmaterial gick inte att urskilja ur det framkomna fyndmaterialet. Som nämnts tidigare var åtminstone tre av typen grophus, det vill säga hus där golvet var nedsänkt i relation till omgivande markyta. I samband med undersökningarna påträffades även fönsterglas vilket var något exklusivt vid den här tiden vilket antyder att de som nyttjade platsen tillhörde kapitalstarka grupper i samhället.

Grophusen är intressanta. Undersökta lämningar av denna hustyp daterade till medeltid från andra delar av landet har uppvisat fyndmaterial som dels indikerar behovet av övernattningsmöjligheter vid kortare vistelser på en plats samt behovet av enklare byggnader använda till hantverk och smide samt för matberedning och matlagning. De har karaktären av ekonomibyggnader med en bred användning och som kunnat uppföras snabbt och med enkla medel.

Den osteologiska analysen av benmaterialet från Gamla Kyrkbyn indikerar att platsen nyttjats säsongsmässigt, under sommar, höst och tidig vinter. Annat fyndmaterial vittnar om handel, utbyte och tillverkning på platsen. Bland förekommer det stora mängder slagg, enligt Wallerström härrörande från smide, det verkar också ha bedrivits gjutning av föremål av kopparlegering. Tillverkning av knivar verkar ha skett på platsen då ett stort antal återfunnits tillsammans med vad som tolkats som knivämnen, Wallerström bedömer dem som ej färdigställda knivar.

Andra fynd, såsom mynt, rester av vapen och rustningsdetaljer och fragment av bronsgrytor stärker bilden av platsen som en marknadsplats och en miljö där högre samhällsskikt eller deras företrädare vistades. Bronsgrytor betraktades som dyrbarheter under medeltid och förekom ofta i testamenten från denna period. Förekomsten av båtnitar och nitbrickor, som även verkar ha tillverkats på platsen, visar sjöfartens betydelse och stärker bilden av platsen som säsongsmässigt nyttjad under seglationsperioden.

De 14C-dateringar som Wallerström genomförde på material från området visar tillsammans med den typologiska dateringen att bebyggelsen etablerats under 1300-talets första hälft och nyttjats in på 1400-talets första två decennier. Fynd på platsen av en glidögla tillhörande en samisk kasttöm (suopan), en detalj tillhörande en draganordning till en ackja samt en väskbygel av samisk typ indikerar även en samisk närvaro vid marknadsplatsen. Fynd av ben av ren i materialet ger ytterligare en antydan av detta.

Inte vid någon av undersökningarna påträffades något som med säkerhet kunde identifieras som en kyrkobyggnad och inte heller några begravningar. Silvermuseet genomförde markradarundersökningar i området inom forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra fennoskandien 500–1500 e.kr. som avslutades 2018. Syftet var att undersöka ifall det fanns lämningar efter en kyrka och tillhörande kyrkogård, inga sådana lämningar påträffades.

Det finns muntliga traditioner från platsen, insamlade 1964 i samband med fosfatkartering i fornlämningsområdet, om att ”skattsökare” ska ha funnit lämningar efter mänskliga kvarlevor orienterade i N-S riktning. Men som nämnts har inga spår ännu hittas efter varken kyrkogård eller kyrka.

Ytterligare ett intressant fynd som bör lyftas fram är det pilgrimsmärke med ursprung i Vadstena som hittades i samband med undersökningarna 1969. Pilgrimsfärderna till Vadstena inleddes redan under 1370-talet, redan innan klosteranläggningen stod klar, den invigdes officiellt 1384. Dateringen av märket är föreslagen till 1400-talets första hälft. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i trakterna omkring Piteå redan i detta tidiga skede av sockenbildningen i Norrbotten. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

Fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn. Foto: Göran Dahlin. © Norrbottens museum

Gamla Kyrkbyns tillkomst sätts i samband med kung Magnus Erikssons bekräftelse av en donation år 1335 av ”en älv vid namn Pitu, belägen i samma nordliga del, jämte öar och vatten kallade infjordar och alla andra tillhörande egendomar kallade tillider” till stormannen Nils Abjörnsson Sparre. I en äldre översättning av dokumentet använder översättaren begrepp som ”kolonisation” som vidare förstärktes med uttrycket ”familjers ditflyttande”. Piteå museum lät 2016 en latinexpert, Leif Feltenius, göra en modern översättning av dokumentet. I Feltenius översättning är ”kolonisation” översatt till det neutralare ”uppodling”. Och den äldre översättningen om ”familjers ditflyttande” menar han är direkt felaktig och skriver istället ”skaffa bostäder åt familjer på samma ställe”.

Tidigare forskning har utgått ifrån den äldre översättningen och därmed också gett kolonisation söderifrån av ditflyttande familjer en för stor betydelse även om detta säkerligen också skett.

Faktum kvarstår att bebyggelselämningarna som återfinns på platsen som kallas för Gamla Kyrkbyn kan sättas i samband med den svenska centralmaktens växande intressen i området och då särskilt Nils Abjörnsson Sparres ekonomiska intressen. Även i den nya översättningen är det uppenbart att Sparre bidragit till uppodling, uppförande av bostäder och för att ”utvigda dyrkan av Kristus”. Detta erkänns i Magnus Erikssons donationsbrev som nämnts ovan då Abjörnsson Sparre erhöll området under kungens förmyndarregering. Det är också Wallerströms slutsats efter att ha gått igenom det arkeologiska fyndmaterialet, daterat och analyserat detta. Kronologiskt sammanfaller tillkomsten av marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn väl med Abjörnsson Sparres insatser.

Viktigt att poängtera är att den bofasta jordbrukande bosättningen i norra Sverige är äldre än 1300-tal. Inom Silvermuseets forskningsprogram som tidigare nämnts genomfördes pollenstudier på fyra platser i Västerbotten och Norrbotten. Sammantaget indikerar resultaten att den permanenta bosättningen uppstått tidigare i inlandet, eller åtminstone från kusten indragna lägen. Vid Burträsk daterades den permanenta bosättningen till 400-tal e.v.t. och vid provtagningsplatsen Tjärn vid kusten, nära nuvarande Skellefteå, till 1100-tal e.v.t.

Slutsatserna som dras inom ovan nämnda forskningsprogram är att den tidigare etablerade hypotesen att en bofast och jordbrukande bosättning uppstått först i samband med en kolonisation utefter kusten under 1200-1300-tal är felaktig. För odlingens uppkomst i Norrbotten utgör Silvermuseets forskning ett viktigt bidrag då det bygger vidare på och förstärker de resultat som Ulf Segerströms vegetationsstudier visar för Heden-området invid nuvarande Boden. Segerström visade nämligen att odling bedrivits i nämnda område senast vid 1000-tal e.v.t., det vill säga sen vikingatid.

Gamla Kyrkbyn har brunnit minst två gånger under perioden den används. I samband med den senaste branden, vilken sker under 1410-1420-talet, överges platsen och flyttas sannolikt till Öjebyn. Det är också sannolikt att landhöjningen vid denna tid har spelat in i beslutet att flytta verksamheten till den då betydligt mer tillgängliga lokaliseringen vid Öjebyn.

Gamla Kyrkbyn ingick i ett nätverk av medvetet anlagda centralplatser utefter Norrlandskusten och utgör en sorts proto-urbanisering i norra Sverige. För genom etableringen av dessa platser anläggs för första gången också regionala maktcentra och det som under 1300-talet på flertalet av platserna utvecklas till att bli sockencentrum.

Lämningarna vid Gamla Kyrkbyn representerar därför något nytt och unikt för Norrbotten under medeltid. Det uppvisar ett skifte i kontakter och utbyte som kan knytas till den svenska kungamaktens växande intresse efter Bottenvikskusten. Marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn ska sättas i samband med att det som idag är Norrbotten successivt börjar integreras i den svenska statsbildningen. Vid samma tid som marknadsplatsen anläggs inleds sockenbildningen, bottniska handelstvånget etableras, Hälsingelagen utsträcks till att gälla i området och birkarlarnas privilegier erkänns av den svenska kungamakten i syfte att vinna insteg i handeln i regionen.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Helröret i Luleå – vad var egentligen grejen?

Nu har det gått mer än ett år sedan det så kallade ”helröret” revs. På vissa håll tycktes det vara dags och på andra håll var det som att riva upp en del av Luleås karaktär. Politiskt sett var det tvära kast kring frågan och det börjar bli dags att försöka förstå vad som egentligen hände.

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-29.

Helröret byggs

I sedvanlig ordning börjar vi med att skruva tillbaka tiden, till en tid då de kanske märkvärdigaste byggnaderna i Luleå uppfördes. Det postmodernistiska kvarteret Thule, i folkmun Tutti-Frutti, överträffar andra byggnader från sin samtid med sin stora skola och sitt lekfulla uttryck. Djuphamnen som tidigare låg här fylldes ut och bebyggdes med ett stort, postmodernistiskt bostadskomplex med storleken av tre kvarter i bredd. Utifrån upplevs kvarteren som slutna och privata då två gator i rutnätsstrukturen är avstängda. Arkitekten Patrik Forsberg på Riksbyggen kunde nog känna sig stolt år 1993 då komplexet stod klart.

Nu får vi backa tillbaka bandet ytterligare. Området Tutti-Frutti förstås nog som bäst utifrån de misslyckade planerna kring ”Stålverk 80”. Stora satsningar för Luleå utlovades och kommunen agerade därefter. Staden skulle närmare dubbleras i storlek. För att göra plats för detta revs stora delar av centrum och vägarna breddades. Planerna på Stålverk 80 sköts fram för att sedan skrotas. Kvar blev då tomma kvarter och enorma vägar. Några års stiltje följde nederlaget, men Luleå började tämligen snart att bygga upp igen.

Vid planeringen av bostadsbyggandet på kvarteret Thule kunde det konstateras att det inte var tillräckliga förbindelser mellan centrum och bostäderna. Det enda sättet att ta sig till Thule var att korsa den hårt trafikerade Södra Hamnleden som skar genom stan. I en detaljplan från 1988 (PL021) läser vi att en gång- och cykelbro skulle anläggas längs Smedjegatan för att tillgodose en säker passage. En två år äldre detaljplan, den som berör de faktiska Thulekvarteren (PL072) läser vi att det skulle anläggas två gång- och cykelbroar; den längs Smedjegatan och en längs Timmermansgatan. I slutändan var det dock bara en av broarna som anlades. Bygget finansierades av Luleå kommun och arkitekten bakom bron lär vara Mats Tormod. Det inofficiella namnet ”Helröret” kom sig dels utav sin form och dels av att det befarades husera stadens missbrukare.

Museet har tidigare dokumenterat bron i samband med dokumentationen av Tutti-Frutti. Där beskriver antikvarie Lina Karlsson bron såhär;

”Gångbron över Södra Hamnleden består i en stålkonstruktion med tunnel-formig, svagt tonad plastöverbyggnad och röda och blåa detaljer. I båda ändarna finns både hiss och rulltrappa för att bron ska vara tillgänglig för alla. Från gångbron kan man även komma direkt upp på gården till hus A-B. Därifrån kan man också ta sig vidare till de andra husen längs Södra Hamnleden. Det första som möter när man kommit ur gångtunneln och upp på terrassen i hörnet av hus A-B, är en triptyk vid namn Marken, Luften och Vattnet. Triptyken har sten som sitt huvudsakliga material och går i färgerna vitt, brunt och blått. Konstverken anknyter också till de olika elementen i fråga om sin form och struktur. Konstnärer är Leif Bolter, Lars Hofsjö och Björn S. Jonsson och dateringen är Stockholm 1993.”

Thules triptyk Marken, Luften och Vattnet. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-02.

Rivningen

Hösten 2018 beslutade Stadsbyggnadsnämnden att riva helröret. Bron stod i begrepp att renoveras, vilket i sådana fall skulle kosta cirka 7 miljoner kronor och sedan medföra en driftskostnad om 1 miljon kronor per år. En arkitekt som varit drivande inom frågan om bevarande uppger att en renovering inte hade kostat mer än 2 miljoner kronor. Det ligger lite i ärendets art att samtliga parter hävdar att den andras förslag hade varit både dyrare och sämre.

En rivning skulle däremot kosta 1,3 miljoner, vilket beslutades vara det ekonomiskt mest försvarbara. Nämndens ordförande hävdade dock sedan att hon informerats om kostnaden 2,6 miljoner kronor. Många röster gjorde sig hörda. En del hörde av sig till museet och en del till kommunen. Beslutet om rivning överklagades därtill hos Mark- och Miljödomstolen. Jämte detta var det även många som tyckte att det var ett bra beslut då ”Helröret” kändes otryggt och nedgånget.

Länsstyrelsen emottog en ansökan, från samma arkitekt som tidigare omnämnts, om att förklara gångbron med tillhörande bostadskvarter som byggnadsminne. Arbetet inleddes snart med att utreda om anläggningen kunde uppfylla de mycket hårda kriterier som det innebär att vara ett byggnadsminne. Kontakt togs med kommunen och de kom överens om ett tillfälligt rivningsstopp medan utredningen gjordes.

Två månader efter att Länsstyrelsen tog emot ansökan stod deras beslut klart. Tutti-Frutti och gångbron avslogs en byggnadsminnesförklaring. Värt att nämna är hur resonemangen kring beslutet gick till. Dessa kan du läsa på egen hand hos Länsstyrelsen (Diarienummer 432-6161-2019) men här följer en kort sammanfattning.

Anläggningen är lite för ung för att kunna sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv och tydliga värdebärare är svåra att utläsa. Lagstiftningen för att förklara en anläggning till ett byggnadsminne är mycket strikt och formulerad på ett sådant sätt att endast ett mindre urval byggnader ska kunna ernå denna status. De poängterar dock att det finns historiska aspekter, arkitektoniska kvalitéer och en sådan helhetsverkan för området att det skulle vara lämpligt att utreda om området inte ska skyddas enligt Plan- och Bygglag istället. Den frågan hanterar dock kommunen själv och är ingenting som Länsstyrelsen kan beordra. Uppmaningen togs inte omhand av kommunen som istället drog tolkningen att det inte alls behövde utredas. Rivningen gick vidare och sattes igång den 21 januari 2020, klockan 19:00.

Notan för rivningen landade på 6 miljoner kronor då man inte räknat med de 220 ton styck tunga betongfundament som utgjorde grunden för bron. Här är det lätt att argumentera för bättre beslutsunderlag, oavsett vid rivning eller renovering.

Själva röret köptes för 0 kronor för att sedan fraktas upp till Kronogård i närheten av Kåbdalis. Det fanns då planer på att bygga om röret till ett norrskenshotell. ”Jättefräscht” uttryckte köparen att det skulle bli. 1,5 år senare lät det annorlunda och röret skickades tillbaka till Luleå för att destrueras. Snabba på bollen var Bälingegården som nyligt har tagit emot röret i förhoppningen om att renovera upp det till att bli ett växthus istället.

Helröret hade kanske kunnat bli just ”helfräscht”? © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-06.

Lärdomarna

Det kan ibland vara svårt att på ett objektivt sätt beskriva och värdera bebyggelsemiljöerna omkring oss, i synnerhet då platserna inte funnits mer än en generation. Hur mycket av ett formspråk kan man tillskrivas tidsandan och hur mycket är en enskild persons visioner? Lever vi kvar i en slags utvecklad postmodernistisk era eller har vi lämnat den bakom oss? Vilka tidslager är det vi lämnar och vilka av dessa kan vara värda att bevara?

Vad vi däremot säkert kan säga är att helröret och kvarteret Thule berättade om en återuppbyggnadstid efter Stålverk 80, något som kom att prägla stadsbilden för sin tid. Arkitekturen är lekfull och har en helhet som är ovanligt omfattande. Helröret i sig kan lätt liknas vid trapphuset på det, nästan samtida, postmodernistiska mästerverket Centre Pompidou i Paris.

Argumenten var alltså att det var för dyrt att underhålla bron och därmed skulle den rivas. Men hade det kunnat lösas på något annat sätt? Hade inte en renovering kunnat göras, trots att det kostar? Hade det gått att omvandla röret till något mer funktionsdugligt? Vad hade hänt om man exempelvis öppnade upp sidorna så att det blev mer utav en utomhusmiljö? Hade då vandalismen minskat? Eller om låste allting och lät byggnaden stå som ett monument?

Måste en rivning alltid stå som det enda alternativet mot förvaltning?

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-01.

PS: Undertecknad vill dock poängtera att Luleå kommun hanterade en snarlik fråga, då den om graffitimålningarna på kvarter Ripan, på ett föredömligt sätt. De valde att i detaljplan (PL478) skydda målningarna, som lär vara de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Här har man alltså valt att erkänna även det ”smutsiga” och okonventionella som en kulturyttring och ett kulturarv. Mycket bra jobbat!

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie