På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!
Historien om Sverige ” den stora berättelsen om vårt land”. Så inleds beskrivningen av storsatsningen om historien om Sverige på SVT.
I en stor produktion är det förståeligt att inte allt från förhistorien kan rymmas. Men med den titel som har satts, är det rimligt att tolka, att det är att försöka förmedla de stora linjerna i förhistorien, i det geografiska området som har kommit att bli Sverige som är just det som eftersträvas.
Då är det problematiskt att exempelvis bara lyfta flinta som det material föremålen tillverkas av. Särskilt när förhistorien i de nordliga delarna av landet nästan uteslutande har använt kvarts, kvartsit och skiffer för att tillverka verktyg under samma period. Det område som idag kallas för Sverige har inte haft en och samma gemensamma kultur och fynden från förhistorien visar tydligt hur varierat och mångfasetterat vårt land är genom årtusendena. Den poängen missar produktionen av Historien om Sverige genom att fokusera på fynden i söder. Det osynliggör norr än en gång och gör narrativet skevt.
Nyfiken på skiffer i norra Sverige? Se hit! För de som är nyfiken på norra Sveriges skifferföremål följer här några smakprov som visar variationen av föremålstyper inom skifferkulturen från yngre stenåldern.
Runt 4000 år sedan börjar befolkningen i norra Sverige göra föremål av skiffer, fram till nu tillverkas stenföremålen och stenverktygen främst av kvarts och kvartsit. Kvartsen och kvartsiten kommer även fortsättningsvis att användas i varierande utsträckning under senare perioder i norr. Flinta finns inte naturligt förekommande i norra Sverige, därför har den inte varit ett grundmaterial för föremålstillverkning på samma sätt som i södra Sverige.
Kulturen och föremålen i norra Sverige har belysts av många forskare under de senaste 70 åren och förekomsten av dessa skifferföremål skiljer sig från södra Sverige.
Majoriteten av skifferföremålen är gjorda av grå- till gråsvart- eller rödskiffer. Samma färg som jakt och fångsthällristningarna fylls i med i dag, för att vi lättare ska kunna se dem. Men det ska noteras att det även finns skifferföremål i grön-, grå-, blågrönskiffer. Även blandningar av färger finns flertalet exempel på, som röd- och grönskiffer, så kallat bandat skiffer, en typ av skiffer som har flera färger i ett och samma stycke.
Skifferföremål har framkommit under arkeologiska undersökningar, men de förekommer till stor del att de har hittats som enskilda föremål. En stor del av dagens kända föremål kommer från boplatser, nära älv- och sjöstränder. Men de återfinns även i skog och mark i indragna lägen. En majoritet av föremålen har hittats av allmänheten i olika sammanhang och sedan hittat sin väg till museerna.
Föremålstyperna förekommer i olika utformningar. De kan vara som en djurhuvuddolk. Det vill säga en dolk som har ett övre avslut i form av ett djurhuvud. Som dolken, från Boåkern i Kusmark (bild 1, SM 7789). Dolkar med djurhuvud föreställer olika typer av djur, exempelvis svanar eller älgar, men de kan också vara svåra att tolka till en viss art. Vissa spetsar och dolkar har också små inhak nästan som små öron, som avslut.
Djurhuvuddolkarna har hittats hela och i delar. Alltså dolkar där toppen eller spetsen har gått av, som dolken från Stor-flaksjön i Byske (bild 2, SM 20838). Eller föremål där det bara är det lilla djurhuvudet återstår idag. Ett exempel på det är djurhuvudet från Bjurselet (bild 3, SM 9600).
Skifferverktygen kan också vara dolkar eller knivar som inte har en djurhuvudform som avslut överst på skaftet, utan raka avslut som dolken från Falmarksheden (bild 4, SM 7308). Det finns dessutom fynd av spetsar, både spjut- och pilspetsar, som en pilspets med tånge från Bruträsk (bild 5, SM20828) eller som den avbrutna spetsen i rödskiffer från Liden (bild 6, SM 1). Det finns även en ytterligare typ av kniv som kallas krumkniv, där kniven är böjd så att den nästan bildar en L-form. Ett sådant exempel i röd- och gråbeige skiffer finns från Bursiljum (bild 7, SM 6346). Skifferföremålen kan även förekomma som mejslar, yxor, T-formade redskap och nordbottniska redskap. Ett exempel är mejseln ifrån Burträsk i grågrön skiffer (bild 8, SM 78).
Många exempel på skifferföremål som är dekorerade med inristningar finns även det. Inristningarna kan vara sick – sack mönster, ibland med ristade figurer. Det olika typer av ristade djurfigurer i det svenska materialet är, fisk, orm, älg, val och människa.
Skifferdolken från Malåträsk Skellefteå museum har under det gångna året fått inlämnat just ett skifferföremål. Historien om vägen till Skellefteå museum är som följer.
Fyndet gjordes av två barn som var ute och åkte båt. Det var en solig sommardag som barnen rodde ut till en ö och det var när de just skulle till att landstiga, som de såg något under vattenytan i strandkanten. Barnen plockade upp föremålet och vad var det de hittade, jo en skifferdolk. Barnen tog med sig föremålet hem och de kom senare att ge det till sina föräldrar.
Föräldrarna har sedan kontaktat Skellefteå museum med en önskan att lämna in det till museet, då man ansåg att det hörde bättre hemma på museet i stället för deras hem.
Bild 10. Vy över Malåträsket där skifferdolken kommer ifrån
Föremålet mäter 11,2 cm lång, är mellan 1,8-3 cm bred och som mest 0,8 cm tjock och är tillverkad av rödskiffer (bild 9). Föremålet skulle även kunna vara en spjutspets, då det finns likheter med andra kända fynd. Men det gäller även känd fynd av andra skifferdolkar i Västerbottens län. Fyndplatsen är strandkanten på en mindre ö i Malåträsket.
Att barnen hittade skifferdolken i strandkanten är kanske inte så förvånande, längs med den norra sidan av Malåträsket, ca 300–400 m norr om ön finns idag en stenåldersboplats registrerad (bild 10). Men inte bara en boplats. Området runt Malåträsket har många kända stenålderslokaler. Inom en radie av 5 km från fyndplatsen och längs med stränderna runt Malåträsket finns 18 kända stenåldersboplatser registrerade och mer än en handfull platser med förekomster av skärvsten, en restprodukt som ofta förekommer i stora mängder på boplatser. Men att hitta föremålen från boplatserna är ofta ändå som att hitta en nål i en höstack.
Dolken från Malåträsket visar mig ett exempel på ett mångfasetterat Sverige och en spännande forntid. Om man vill man lära sig mer om norra Sveriges förhistoria vill jag varmt rekommendera att besöka museer som; Västernorrlanden läns museum, Rock Art i Nämforsen, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Norrbottens museum, Silvermuseet eller Ájtte där norra Sveriges förhistoria och historia visas.
Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum
Tips på museer och hemsidor som är värda att besöka om man vill veta mer om norra Sveriges forntid
Källor Bergman, Ingela (2001). Dumpokjauratj i Arjeplog – en 9000 år gammal historia. Ingår i: Populär arkeologi. – ISSN 0281-014X.; 2001(19): 4, s. 8-10: ill.
Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken.
Carpelan, Christian (1977). Älg och björnhuvudföremål från Europas nordliga delar. Finskt Museum (1975).
Liedgren, Lars (2014). Rödockragravar i Norrbotten. Arkeologi i Norr 14:1–39
Lundberg, Åsa (1997). Vinterbyar – Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500–2500 f. Kr. Studia archaeologica universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, Umeå.
Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.
Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida and Willerslev, Eske. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene.
Östlund, Olof (2019): Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten. I Per Moritz, Karl Petersen, Rolf Johansson (red.) Museets årsbok 2019. Tema: Arkeologi. Norrbottens museums och Norrbottens Hembygdsförbunds årsbok.
Norrbotten är Sveriges nordligaste – och största län. Med sina 98 245 kvadratkilometer utgör Norrbotten nästan en fjärdedel av Sveriges totala yta. En mycket stor del av vårt nordligaste län består av skog – och precis som Norra Skog skriver i Skogen och människorna, skogslänet Norrbotten i siffror – så är det mycket svårt att tänka sig Norrbottens län utan skog. Att det är lika omöjligt som att tänka sig Sahara utan sand. Ja, skogen är mycket viktig idag och har så varit under både vår förhistoria och historia. Skogen har genom årtusenden gett oss material till värme, bostäder och redskap. Skogen har varit och är en förutsättning för en mängd olika djurs och växters överlevnad, som i sin tur förutsättningar för människor att kunna bo och livnära sig i vårt län under en mycket lång tid. Vi har haft en mycket tidig kolonisering i Norrbotten, så pass tidig att människorna har bosatt sig vid kanten av den retirerande inlandsisen, något som arkeologiska undersökningar har visat. Det har därmed funnits människor i vårt län i mer än 10 000 år. Dessa människor har lämnat spår efter sig i landskapet. Spår efter bland annat bostäder, eldstäder, redskapsproduktion, jakt och järnframställning. Spår som har fått ligga orörda i skog och mark i tusentals år. Spår som nu till stor del riskerar att gå förlorade på grund av det moderna skogsbruket.
57 % av Norrbottens yta utgörs av skog. 69 % av denna skog utgörs av produktiv skog, vilket motsvarar 42 % av Norrbottens totala yta. Till detta kan vi även lägga kunskapsläget om våra fornlämningar och kulturlämningar. 50 % av Norrbottens yta har inte genomgåtts av den systematiska fornminnesinventeringen, vilket innebär att vi inte har kunskap om var någonstans en mycket stor andel fornlämningar är belägna. Utan den kunskapen finns det heller inga förutsättningar för att bevara våra fornlämningar för framtiden. Alla våra fornlämningar, kända som ej kända, är skyddade enligt Kulturmiljölagen, och alla delar ansvaret att skydda och vårda dem. 1 kap., 1 §:
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.
Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer.
Områden i Norrbotten som genomgåtts av den systematiska fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den systematiska fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.
Hur påverkas kända och okända fornlämningar av skogsbruket? Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar i hög grad skadas av skogsbruket, genom exempelvis körspår och markberedning. Enligt Sveriges miljömål för levande skogar ska natur- och kulturmiljövärden i skogen vara bevarade och förutsättningar för fortsatt bevarande och utveckling av värdena ska finnas. För att miljömålet för levande skogar ska kunna uppfyllas så måste vi ha en betydligt mer fullständig kunskap om var våra fornlämningar är belägna. Detta är en förutsättning för att kunna arbeta för att bevara våra kulturmiljöer. Den statistik som finns över skador på våra fornlämningar är statistik över kända fornlämningar. Genom att de är kända finns det ändå förutsättningar att arbeta för att minimera skadorna på våra kulturmiljöer och att bevara våra fornlämningar på grund av att de är kända. Om lämningarna inte är kända blir det mycket svårt att skydda dem, trots att de har lika starkt lagskydd som kända fornlämningar har.
Arkeologerna Sven-Donald Hedman och Lars Liedgren konstaterade i utvärderingen av fornminnesinventeringen i Norrbotten (2004) att en god kulturmiljövård i Norrbotten förutsätter kännedom om fornlämningarnas förekomst, och att det är viktigt att länet förstagångsinventeras. Detta skulle bidra till att visa de olika fornlämningstypernas spridning samt ge kulturmiljövården ett säkrare underlag vid samhällsplanering. Liedgren och Hedman menar att inventering framförallt bör ske i skogsområden där exploateringstrycket är mycket stort på grund av skogsbruket, och de pekar ut tallhedar som exempel på mycket gynnsamma områden för fornlämningar. Tallhedar i skogslandet ingår också i den produktiva skogsmarken – som tyvärr till stor del ej har genomgåtts av fornminnesinventeringen. Detta är en mycket dålig ekvation, som olyckligtvis i många fall resulterar i en förödelse av våra fornlämningar. Detta innebär i sin tur att vi inte klarar av att uppfylla vare sig Kulturmiljölagen eller miljömålet för levande skogar – nämligen att bevara våra kulturmiljöer för framtida generationer.
Skogsstyrelsen gör årligen en hänsynsuppföljning för att se hur fornlämningar och kulturlämningar påverkas av det pågående skogsbruket, ett arbete som genomförs årligen sedan 2012. Hänsynsuppföljningen görs som en stickprovsundersökning av avverkningsanmälningar, där avverkningen är utförd i områden där det finns en känd och registrerad forn- eller kulturlämning. 500 objekt lottas ut i fem regioner, så att 100 objekt granskas i varje region. 50 av dessa fördelas på enskilda markägare och 50 på övriga ägare. Fram tills 2021 var det dock bara omkring 30 % av de granskade lämningarna som utgjordes av fornlämningar och ca 70 % av kulturlämningar. Under 2021 och 2022 så utgjordes omkring 40 % av fornlämningar och ca 60 % av kulturlämningar. En fornlämning ska vara ett resultat av människors verksamhet under forna tider, ha tillkommit genom äldre tiders bruk, vara varaktigt övergivet samt ha tillkommit före år 1850. Lämningar som inte uppfyller dessa kriterier får istället status övrig kulturhistorisk lämning, och är inte skyddade enligt lag på samma sätt som fornlämningar.
Enligt Skogsstyrelsens statistik så är andelen skadade och grovt skadade forn- och kulturlämningar på den lägsta nivån, på 11 %, sett till hela landet (ringa skada ej inräknat). Tittar vi på 2022 års statistik för Norra Norrland så ligger däremot andelen lämningar som har bedömts vara skadade eller grovt skadade på 17 %. Norra Norrland har under alla år uppvisat ett resultat som varierar mellan låga och höga nivåer. Vid hänsynsuppföljningen så bedöms de granskade lämningarna enligt en viss skadegradsindelning:
Ingen skada
Ringa skada, vilket bland annat kan vara lättare körskador, nedrisning och tryckskador
Skada – tydlig påverkan som kan återställas, till exempel djupa körskador och viss markberedning.
Grov skada – irreversibla skador som inte kan återställas
Markberedningen är den enskilt största skadeorsaken och som också ger bedömningen skada eller grov skada för lämningarna.
Det finns alltså studier som visar på att kända fornlämningar skadas av skogsbruket, men hur ser det ut med skador på ej kända fornlämningar? Detta var något som vi arkeologer på Norrbottens museum ville studera närmare. Vi genomförde därför ett projekt för att försöka få en indikation på hur stort mörkertalet är vad gäller fornlämningar som skadas i skogsbruket, i områden där det sedan tidigare inte fanns kända fornlämningar. Vi ville också visa på att det finns ett behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten. Projektet finansierades genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag. Under åren 2017-2019 genomfördes en fältvecka/år där vi inventerade markberedda skogsområden med fornlämningspotential som sedan tidigare ej hade genomgåtts av fornminnesinventeringen. Resultatet blev mycket dystert. 9 av 11 registrerade fornlämningar hade skadats av markberedningen, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. 1 av 4 kulturlämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Sammantaget var 10 av 15 lämningar skadade av skogsbruket, alltså 67 % av nyregistreringarna. Tittar man på den studie som gjorts av skadade (kända) fornlämningar i Norrbotten från år 2005 är motsvarande siffra för skadade lokaler 41,1-56,2%, beroende på vilka skadeklasser som räknas – och värre blir det om man jämför med Skogsstyrelsens statistik från 2022, där 38 % av forn- och kulturlämningarna skadats av skogsbruket.
Resultatet från Norrbottens museums inventeringar visar därmed att det är vanligare att ej kända fornlämningar skadas av skogsbruket, jämfört med kända lämningar. Detta är inte så svårt att förstå, det är ju svårt att skydda något vars existens vi inte känner till. Vi kan även konstatera att kulturlämningarna klarar sig väl jämfört med fornlämningarna, antagligen för att de är mer tydliga och lättidentifierade i landskapet jämfört med fornlämningarna som i många fall inte är synliga ovan mark. Här är det viktigt att komma ihåg att det i Skogsstyrelsens statistik från hänsynsuppföljningen framförallt är kulturhistoriska lämningar som har granskats, mellan 60-70 %. Om statistiken enbart skulle redovisas för fornlämningar så skulle antagligen siffrorna se helt annorlunda ut.
Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Vikten av kantzoner I vårt inventeringsprojekt där vi studerade skador på tidigare ej kända fornlämningar blev det även mycket tydligt hur viktiga kantzoner är. Kantzoner kan beskrivas som mark som undantas från avverkning. Genom att spara kantzoner invid sjöar, myrar och vattendrag så skulle betydligt fler av våra fornlämningar klara sig utan skador. En mycket viktig rekommendation utifrån vårt fältarbetsresultat är att kantzonerna bör breddas och omfatta även sandiga och lättdränerade marker i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffades vid Norrbottens museums inventeringsprojekt är belägna på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. I några fall hade kantzoner sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men en sluttning är ju inte optimal ur bosättningssynpunkt. Boplatserna ligger istället på den plana sandiga marken just ovanför sluttningen. En rekommendation till skogsbrukets aktörer är att aktivt arbeta med bredare kantzoner och att undanta denna typ av mark från markberedning. Avverkning och återbeskogning kan göras i dessa områden, men markberedningen bör faktiskt förbjudas i denna typ av mark. Anledningen är att vi har en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd ända från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Att då köra ner ett markberedningsaggregat i en boplats från förhistorisk tid är att be om problem. Markberedningen förstör anläggningar och fyndkontexter och försvårar för all framtid eventuella arkeologiska undersökningar och därmed tolkningar av vår förhistoria på just den platsen. Det är värdefull kunskap som går förlorad för evigt.
På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Pågående markanvändning Skogsbruket följer bland annat Skogsvårdslagen, men såklart även Miljöbalken och Kulturmiljölagen. När det gäller hänsynen till fornlämningar så gäller 2 kapitlet i Kulturmiljölagen framför Skogsvårdslagen. Skogsvårdslagen anger bland annat att skogen är en förnybar resurs som ska skötas så att den ger god avkastning – samtidigt som du ska ta hänsyn till naturen, kulturmiljön, rennäringen och andra intressen. Skogsbruk räknas som pågående markanvändning och är skyddat enligt grundlagen. Högsta Domstolen har gjort bedömningen att pågående markanvändning är ”tänkt att utgå från vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig förutsättning av den pågående markanvändningen”. För en som inte är juridiskt kunnig känns detta rätt så luddigt. I Konflikterna i skogen – en analys av regelkonflikter och myndighetsagerande står det att rationaliseringsåtgärder berörande skog, som exempelvis avverkning i olika former, markberedning för att främja tillväxt av ny skog och plantering att anse vara en naturlig fortsättning av pågående markanvändning”. Skogsbruk har bedrivits i Norrbotten under en mycket lång tid, men trakthyggesbruk som har varit det dominerande sättet att bruka skog sedan 1950-talet har ju faktiskt bara genomförts under en liten del av skogsbrukets historia. Frågan är hur dagens skogsbruk, med tunga maskiner som avverkar och markbereder, kan ses som en pågående markanvändning i jämförelse med äldre generationers skogsbruk där skogen avverkades för hand – under vinterhalvåret – och där virket transporterades ut med hjälp av häst och timmersläde, för att sedan flottas ut till kusten när älvarna var isfria. Skogen brukas verkligen inte på samma sätt längre – dagens skogsbruk gör betydligt större ingrepp i marken och skadar tyvärr våra kulturmiljöer på ett sätt som inte äldre generationers skogsbrukare gjorde. Här vill vi återkoppla till spåren från människor som levt och verkat i Norrbotten i över 10 000 år. Dessa spår har fått ligga orörda i tusentals år – fram tills det moderna skogsbruket satte markberedningsaggregaten i vår jord och fram tills att tunga skogsbruksmaskiner började köra in i sandiga sedimentmarker med liten markvegetation med körskador som följd. Dagens brukningsmetoder innebär en betydligt större risk för skador på våra fornlämningar som ofta ligger så otroligt ytligt.
Om det finns kända fornlämningar i ett område som ska avverkas och markberedas får skogsbolaget/skogsägaren information om hur hänsyn ska tas till kulturmiljön. I regel innebär det att markberedning ej får ske på fornlämningen samt i villkorsområdet, som är ett område runt omkring fornlämningen som undantas från markberedning. Hur går det då till i områden där det idag inte finns kända fornlämningar? Pågående markanvändning innebär att ett skogsbolag har rätt enligt lag att utföra avverkning och markberedning i områden där fornlämningar ej är kända, utan någon som helst arkeologisk insats innan. Om ett bolag däremot vill anlägga en täkt, öppna en gruva eller bygga en vindkraftspark i exakt samma område så krävs det i regel en arkeologisk utredning innan denna exploatering får ske – vilket bekostas av exploatören. Detta är motsägelsefullt och innebär att olika typer av verksamheter inte är lika inför lagen. Kulturmiljölagen säger bland annat:
2 kap, 6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning.
2 kap, 10 § Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid genom att inhämta information från länsstyrelsen ta reda på om någon fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen. Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
Svenska staten anser därmed att skogsbruket är en sektor som får undantas från lagen, medan andra sektorer ska betala för arkeologiska utredningar och undersökningar i samma typ av områden. Att dessutom påstå att dagens skogsbilvägar räknas som pågående markanvändning är absurt. Dagens skogsbilvägar, ska till skillnad från äldre skogsbilvägar, klara tunga maskiner och är ofta ett resultat av stora markingrepp. Om en bilväg ska byggas i någon annan form av exploatering krävs i regel en arkeologisk utredning för att fastställa om det finns fornlämningar som kommer att beröras av det planerade arbetsföretaget. Hur kan olika branscher behandlas så olika inför lagen? Idag anses uppenbarligen skogen som råvara för skogsindustrin vara viktigare än våra fornlämningar och kulturmiljöer. Ska det vara så?
Villkorsområden och dyster statistik Något som Norrbottens museum har noterat i samband med olika fältarbeten är dessutom att nya fornlämningar ofta påträffas utanför det villkorsområde som Länsstyrelsen har avsatt kring kända fornlämningar. I sammanhanget kan nämnas att i samband med Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning av kulturmiljön så granskas inte marken utanför villkorsområdet, så det finns ingen statistik för detta att tillgå. Utanför villkorsområdet genomför skogsbruket markberedning, och i de markskador som markberedningen ger upphov till framkommer ofta boplatsmaterial från tidigare ej kända fornlämningar. Nu kanske någon tycker att det är bra att vi kan hitta fornlämningar på grund av markberedningen? Visst, det är inte säkert att vi med säkerhet kunnat säga att just här finns det en fornlämning om inte markberedning skett, men det är inte så arkeologer arbetar. Vi har kompetensen att utifrån topografi och markslag göra en bedömning att det sannolikt finns en fornlämning på platsen. En fornlämning som legat orörd i tusentals år, innan en skogsmaskin orsakat oåterkallelig skada.
En tidigare okänd boplats med fynd av skörbränd sten och stenmaterial i kvarts har hittats en bit utanför ett villkorsområde. Kulturstubbarna som syns i bakgrunden visar var villkorsområdet slutar. I bild syns arkeolog Sebastian Lundkvist. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Om skogsbruket får fortsätta på detta sätt så kommer vi knappt ha några oskadade fornlämningar kvar inom några generationer. Enligt Riksantikvarieämbetets statistik fanns det den 14 december 2022 totalt 309 464 registrerade fornlämningar i Sverige, varav 3994 fornlämningar hade registrerats under det senaste året. Detta motsvarar en ökning av antalet fornlämningar med 1,3 % under ett år. Enligt Kulturmiljölagen ska en lämning bland annat ha tillkommit före år 1850 för att klassas som en fornlämning, vilket innebär att det inte bildas några nya fornlämningar. Däremot finns det så klart mängder med fornlämningar som ännu inte har påträffats. Som nämnts ovan var andelen skadade och grovt skadade kända forn- och kulturlämningar på den lägsta nivån under 2022 för hela Sverige sedan hänsynsuppföljningen startade, på 11 % och för Norra Norrland 17 %. Andelen skadade fornlämningar är därmed betydligt högre än andelen nya fornlämningar som registreras. Sedan kulturmiljöhänsynsuppföljningen startade 2012 har andelen skadade och grovt skadade kända fornlämningar legat på mellan 11-22 % och för Norra Norrland mellan 10-28 %. Här är det också viktigt att komma ihåg att mellan 60-70 % av de lämningar som har granskats vid Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning utgörs av kulturhistoriska lämningar, som i regel klarar sig betydligt bättre undan skador jämfört med fornlämningar, vilket sannolikt gör statistiken något missvisande när det gäller skadade fornlämningar. Norrbottens museums specialinventering av markberedda skogsområden med fornlämningspotential i områden som inte hade genomgåtts av fornminnesinventeringen visade att 82 % av de tidigare okända fornlämningarna hade skadats av skogsbruket. Siffrorna talar ett mycket tydligt språk. När andelen fornlämningar ökar med ca 1,3 % per år och andelen skadade fornlämningar ligger på mellan ca 10-22 % för hela landet för de kända fornlämningarna, så är det uppenbart att om markberedningen får fortsätta på detta sätt så kommer vi inom några generationer knappt ha några oskadade fornlämningar kvar. Detta i kombination med mycket dåligt kunskapsunderlag vad gäller fornlämningsförekomst i Norrbotten – i områden där det också bedrivs intensivt skogsbruk och skadegraden kan ligga på över 80 % – det gör oss arkeologer arga, ledsna, upprörda och uppgivna. Är skadade och förstörda fornlämningar det vi vill lämna vidare till framtida generationer?
Ett aktuellt exempel på lämningar som påträffas strax utanför ett villkorsområde är ett område vid byn Västra Ansvar i Överkalix kommun. Sedan tidigare finns här en registrerad stensättning med rödockra. Länsstyrelsen har inför de kommande skogsbruksåtgärderna i detta område varit tydlig med att hänsyn ska tas till den kända fornlämningen och villkorsområdet runtomkring denna. Rödockragraven är belägen på en liten höjd som är ca 85 m i diameter. Hela höjden är avsatt som villkorsområde och har därmed undantagits från markberedningen. Omkring 110 m VNV om denna höjd finns en till liten höjd, ca 95×72 m stor. Söder om de båda höjderna är idag ett myrområde, men för omkring 7200-7000 år sedan utgjorde området norra delen av en ö i en forntida havsvik som sträckte sig upp i höjd med Jokkfall.
Kartutsnitt som visar hur havet gick för omkring 7200 år sedan i området kring Ansvar, Överkalix kommun. Samtliga röda punkter utgörs av rödockragravar. SGU Strandförskjutningsmodell bp 700-7900, CC BY 4.0. i kombination med Lantmäteriets topografiska webbkarta, CC BY 4.0.
Vår kollega Carina Bennerhag besökte den registrerade rödockragraven i somras under sin semester, och upptäckte då att den intilliggande höjden var markberedd. I dessa markberedningsfåror hittade hon boplatsmaterial och rödockrafärgningar. Carina tipsade oss om platsen, och i höstas åkte vi ut för att registrera den tidigare okända boplatsen. Då upptäckte vi att det utöver boplatsmaterial i form av avslag i kvarts, kvartsit och grönsten samt några enstaka brända ben även fanns fem stycken stensättningar med rödockra. De ligger så pass tätt, med ca 10 meters mellanrum, att vi faktiskt kan kalla det för ett gravfält! Detta är därmed Norrbottens hittills äldsta gravfält, som antas vara ca 7000 år utifrån tidigare daterade rödockragravar. Ett gravfält där samtliga gravar nu har skadats kraftigt av markberedning, så pass att vi vid vårt första besök faktiskt bara var säkra på att en av rödockrafärgningarna var en grav. Denna är mycket tydlig, och det ligger kvar delar av en stenpackning i området mellan två markberedningsfåror. Övriga fyra rödockrafärgningar krävde en noggrannare kartering, där vi med hjälp av jordsond kunnat avgränsa färgningarna och då också kunnat avgöra att samtliga gravar innehåller stenar. Gravarna skiljer sig från den omgivande marken som är mer sandig till grusig. Det rör sig faktiskt om en helt unik lämning som har tagit stor skada. Hur kommer den kemiska sammansättningen i jorden i gravarna att påverkas genom en ökad lufttillförsel som sker på grund av harvningen som är genomförd på den lilla höjden? De två rödockragravar som hittills undersökts i Norrbotten (Norrbottens museum genomför en arkeologisk räddningsundersökning av en tredje, se Rödockragraven i Ligga) har innehållit skelettbegravningar av människor som blivit begravda och beströdda med rödockra för ca 7000 år sedan. Det är redan dåliga bevarandeförhållanden för organiskt material i våra skogar här i Norrbotten. Podsolmarker är sura vilket gör att organiskt material förmultnar och inte bevaras så väl. Markberedningen som nu släpper ner syre i gravarna gör inte bevarandeförhållandena bättre utan kommer med största sannolikhet påskynda den pågående nedbrytningsprocessen. Norrbottens museums förhoppning är att vi ska kunna få möjlighet att göra en räddningsundersökning på platsen, och vi för diskussioner med Länsstyrelsen om detta. Anledningen är att vi tidigare inte har haft kännedom om rödockragravfält i Norrbotten samt att gravar är en känslig fornlämningstyp som bör hanteras med försiktighet. Hade ett större villkorsområde satts inför skogsbruksåtgärderna i detta område, så hade gravarna kunnat klara sig oskadda. För den som nu tror att gravarna inte annars hade kunnat hittas så kan vi meddela att inventerarna som registrerade den tidigare kända rödockragraven i området i samband med fornminnesinventeringen, tyvärr inte besökte den intilliggande höjden. En av gravarna har en tydlig stenpackning, där delar av den ligger orörd mellan två markberedningsfåror, och är mycket snarlik den tidigare registrerade graven, så svaret på den funderingen är nej – rödockragravarna, åtminstone en av dem, hade kunnat hittas utan markberedningen. Övriga gravar är tyvärr så pass skadade i ytan att det är svårt att uttala sig om hur de sett ut innan skogsbrukets framfart. Hade ett större villkorsområde – eller en arkeologisk utredning genomförts innan skogsbruksåtgärderna – så hade gravarna kunnat klara sig utan skador och därmed bevaras för framtida generationer.
På kullen i mitten av bilden har ett grav- och boplatsområde tagit skada av markberedning, invid byn Västra Ansvar i Överkalix kommun. Strax bakom ligger en kulle av motsvarande storlek, där ytterligare en rödockragrav är registrerad. För omkring 7200 år sedan stod havet i området, där myren syns till vänster i bild. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Harvningsspåren efter markberedningen talar sitt tydliga språk. Fem gravar och en boplats har tagit allvarlig skada, i närheten av byn Västra Ansvar, Överkalix kommun. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
En av rödockragravarna som har skadats av markberedningen i Västra Ansvar, Överkalix kommun. Graven har avgränsats med hjälp av jordsond, och har märkts upp med hjälp av röda märkband i papper för att underlätta dokumentationen. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
En av de skadade rödockragravarna i Ansvar. De röda pappersbanden markerar gravens avgränsning, som var svår att avgöra på grund av markberedningen. Stenar från stenpackningen och rödockrafärgad sand syns i markberedningsspåren. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum
Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar en av de skadade rödockragravarna i Västra Ansvar, Överkalix kommun, under övervakning av hunden Girjat. De röda pappersbanden markerar gravens avgränsning. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar skador på grav- och boplatsområdet i Västra Ansvar, Överkalix kommun. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Ett grönstensavslag som hittades inom det skadade grav- och boplatsområdet i Västra Ansvar, Överkalix kommun. Foto: Rúnar Gudmundsson.
Arkeolog Frida Palmbo visar den kraftigt rödockrafärgade sanden. Med hjälp av jordsond har gravarna kunnat avgränsas genom förekomsten av rödockrafärgad sand. Gravarna är så pass skadade på ytan att det utan jordsond inte går att avgränsa dem. I närheten av byn Västra Ansvar, Överkalix kommun.
3D-modell över den lilla sandiga moränhöjden där grav- och boplatsområdet har påträffats i harvspår efter markberedning. De fem rödockragravarna ligger med ett inbördes avstånd på ca 10 meter. Då de ligger så tätt rör det sig om ett gravfält, vilket är Norrbottens hittills första från mesolitikum. Modell: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Vad kan vi göra för att bättre skydda våra kulturmiljöer? Norrbottens museum vill påpeka att vi på intet sätt är emot skogsbruket i sig. Skogen är en mycket viktig resurs som sysselsätter många människor och utgör en mycket viktig del i den svenska ekonomin. Utifrån Norrbottens museum genomförda inventeringsprojekt och andra arkeologiska fältarbeten vi har genomfört i Norrbotten, vill vi dock föreslå ett antal insatser som skulle medföra betydligt bättre förutsättningar till att bevara våra fornlämningar för framtida generationer. Våra fornlämningar är den enda källan till kunskap om norra Sveriges äldsta historia, och föreslagna insatser skulle bidra till att vi i högre grad faktiskt kan uppfylla Kulturmiljölagen och miljömålet för levande skogar:
Förbjud, eller åtminstone undanta, sandiga och lättdränerade marker i anslutning till sjöar, myrar, vattendrag och forntida strandlinjer från markberedning. Fornlämningar är ofta lokaliserade i denna typ av mark. Hugg skogen i dessa områden på vintern för att undvika skador från skogsmaskiner i den tunna markvegetationen, och därmed också undvika skador på fornlämningar som döljer sig under torven.
Skogsbruket behöver förnya och hitta andra, icke förstörande, brukningsmetoder än markberedning på lättdränerade sandiga marker, då det framförallt är i denna typ av mark många av våra fornlämningar ligger.
Bredda kantzonerna så att de omfattar mark i anslutning till sluttningar ner mot vattendrag/sjö/myr/forntida strandlinje, så att inte enbart sluttningarna avsätts som kantzoner. Med kantzon i detta fall avses endast markberedningen. Avverkning och återbeskogning kan ske utan markberedning utifrån ett kulturmiljövårdshänsynsperspektiv.
Större villkorsområden – det finns inget som hindrar Länsstyrelsen att avsätta större villkorsområden än vad som görs idag. När villkorsområden bestäms måste en analys av topografi och fornlämningspotential göras. Ge Länsstyrelserna bättre ekonomiska förutsättningar (läs: mer personal, Länsstyrelserna är underbemannade) för att kunna handlägga skogsbruksärenden.
Skogsbruket bör titta på andra brukningsmetoder än trakthyggesbruk. Vi har haft skog i Norrbotten i ca 10 000 år. Skogen har klarat av att återbeskoga sig utan människans inblandning. Markberedning kan inte vara det enda alternativet för återbeskogning. Det är kanske dags för andra typer av skogsbruk?
Fortsatt fornminnesinventering! Utan kunskap om våra fornlämningars förekomst kan vi inte arbeta för att bevara dem och skydda dem i skogen. Det bristfälliga kunskapsläget i Norrbotten, och även andra delar av framförallt norra Sverige, är mycket alarmerande. Kunskapsbristen i kombination med stora områden med produktionsskog är förödande för norra Sveriges kulturmiljöer.
Likställ skogsbruket med övriga sektorer – arkeologiska utredningar bör göras inför kommande skogsbruksåtgärder. Alla sektorer bör vara lika inför lagen! Markberedning måste likställas med andra typer av exploateringar i skogsområden, för markberedningen gör minst lika stor skada som alla andra typer av arbeten med tunga maskiner. Vi vet att skogsbruket undantas från Kulturmiljölagen i detta fall, men om vi vill bevara våra fornlämningar måste någonting göras!
Markberedningen resulterar i att ett kulturarv som tillhör alla i samhället går förlorat. Våra fornlämningar är den enda källan till kunskap om vår äldre historia, i en landsände som så länge negligerats av den arkeologiska och historiska forskningen. Denna enda källa till kunskap om vår landsändes historia går förlorad för alltid. Kan skogsindustrin kompensera oss för denna förlust av vår historia? Hur?
Vid tangentbordet: Frida Palmbo med bidrag från Lars Backman, båda arkeologer vid Norrbottens museum
Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald. 2005. Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten. Med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Silvermuseet, rapport 43.
