Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Hemslöjd i långa banor

För ett par år sedan, 2017, tog Norrbottens museum emot en stor donation, Norrbottens läns Hemslöjdsförenings samling, bestående av närmare 1500 föremål. Större delen av samlingen är tillkommen efter 1963, då ”Norrbottens läns Hemslöjdsförening ekonomisk förening” bildades, men den innehåller även slöjdalster från länets tidigare slöjdverksamhet.

Framför allt innehåller den exempel på slöjdföremål som speglar föreningens egen produktion och de varor som har sålts inom Hemslöjdens affärsverksamhet. Föremålen är till stor del tillverkade i norrbottnisk tradition, i äldre tekniker och efter gamla mönster och modeller, men de speglar även den tid som de är tillverkade i. Vissa föremål har blivit ”klassiker”, som har producerats och sålts under lång tid.

NBM_9599 copy

”Lovikkapläden” (BDNLH 807) blev en klassiker, populär både att väva själv och köpa färdig. Formgivaren hemslöjdschef Inger Moberg inspirerades av gamla norrbottniska ranor när hon designade pläden. Den tillverkades mellan 1950-1987. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Historien om länets organiserade slöjdverksamhet är lång och innehållsrik, och eldsjälarna har varit många. Slöjdinspektörer, hemslöjdskonsulenter, slöjdare, butikspersonal, landshövdingar, med flera har alla en del i denna historia. Verksamheten har handlat mycket om att anordna slöjdkurser, om hemslöjdkonsulenternas rådgivande arbete, om att anordna och delta i utställningar och om affärsverksamheten, som har vuxit under hela 1900-talet.

Här ges glimtar ur den historien, som en bakgrund till Hemslöjdssamlingen, eller en ”kontext”, som vi kallar det i museivärlden, där vi ger föremålen ett sammanhang. Varje enskilt föremål i samlingen har dessutom sin egen ”kontext”, som ibland kan berätta om hur det kom till, om formgivare och tillverkare och om när det tillverkades.

Från Slöjdförening till Slöjdnämnd

Länets första hemslöjdsförening, Norrbottens läns Slöjdförening, bildades 1882 och var en av de tidigaste i landet. Föreningen finansierades av Hushållningssällskapet, stat och landsting. Slöjdföreningen upplöstes 1914 och Slöjdkommittén trädde i dess ställe den 1 januari 1915. Slöjdkommittén var underställd Hushållningssällskapet. Någon större förändring av verksamheten skedde inte efter ombildningen. På 1920-talet ändrade Slöjdkommittén namn till Slöjdnämnden.

Norrbottens läns Permanenta Slöjdutställning

Vid 1900-talets början drabbades Norrbotten av svår missväxt och stor arbetslöshet. Norrbottens läns Slöjdförening, som tidigare mest arbetat för att införa slöjd som undervisningsämne i skolorna, beslutade sig nu för att ägna hemslöjden större uppmärksamhet. Man ansåg att den kunde utvecklas till en god bisyssla på landsbygden.

Lilly Zickerman, initiativtagare till bildandet av Föreningen för Svensk Hemslöjd, besökte länets mest drabbade områden under missväxtåret 1902. Hon såg till att det påbörjades försäljning av slöjdalster från Norrbotten i Stockholm. Zickerman träffade även Slöjdföreningens styrelse för att diskutera hur man skulle kunna avhjälpa nödårets efterverkningar, och bereda länets befolkning en viktig biinkomst i form av försäljning av slöjdalster. Mötet kom fram till att ett slöjdmagasin skulle upprättas i Luleå, och att det var viktigt att sprida råd om mönster och modeller.

Föreningen anordnade ambulerande slöjdkurser runt om i länet, och i oktober 1904 öppnade föreningens första butik, Norrbottens läns Permanenta Slöjdutställning, på Storgatan 6 i Luleå. Tio år senare ändrades namnet till Norrbottens hemslöjd.

Slöjdombud anställdes på landsbygden, som en länk mellan butiken och slöjdarna.

BAABUGI

I det här huset på Storgatan 6 i Luleå låg Norrbottens läns Permanenta Slöjdutställning under 1900-talets början. Foto: Helmer Widlund. Bilden tillhör Luleå kommuns stadsarkiv.

BAAACLB

Interiörbild från Norrbottens läns Permanenta Slöjdutställning. Foto: okänd. Norrbottens museums bildarkiv.

Stor vikt lades på den traditionella slöjden. Det gjordes inventeringar i länet för att få fram äldre vävnader och andra slöjdalster för nytillverkning. I anslutning till butiken öppnades en vävkammare där det vävdes provvävar och komponerades mönster.

De stora kunderna var länge allmänna inrättningar, till exempel sjukhus och folkhögskolor, som gjorde stora beställningar av textila vävnader och möbler. De artiklar som såldes bäst till privatkunder var bland annat Lovikkavantar och samisk slöjd.

Utställningar

Slöjden från länet visades tidigt upp på olika platser i länet och runt om i landet, men även på stora internationella utställningar. Det blev ett sätt att sprida och marknadsföra länets slöjdprodukter, något som var en viktig del i slöjdverksamhetens arbete.

Listan på utställningar kan göras lång, men här är några exempel:
Stockholmsutställningen 1897 – här fanns länets alla slöjdgrenar representerade och slöjdinspektör Gavuzzi kom hem med en silvermedalj för insatsen. 1909 deltog Slöjdföreningen vid Konst- och Industriutställningen i Stockholm, där man ställde ut bland annat yllevävnader och samisk slöjd. Norrbottensslöjd visades upp på Skansen i samband med Olympiaden 1912, tillsammans med alster från landets övriga hemslöjdsaffärer. På världsutställningen i Chicago 1934 fanns samisk slöjd från Norrbotten till beskådan.

Engrosförsäljning och filialer i länet

Genom Hemslöjdsföreningarnas engrosförsäljning, som kom igång i mitten av 1940-talet, kunde länets slöjdprodukter säljas även till övriga landet, och inköp till butiken gjordes från hela Sverige.

Filialer till butiken i Luleå öppnade 1949 i Piteå, 1950 i Kiruna och 1953 i Boden. Luleåbutiken flyttade 1954 till nya lokaler på Skomakargatan.

Under 1950-talet minskade de stora beställningarna av möbler till offentliga inrättningar, och efterfrågan på småslöjd, som presentartiklar och souvenirer ökade.

Vissa produkter blev riktiga storsäljare.

IMG_0028

Tupp (BDNLH 445) tillverkad av sälgkvistar. Originalet, förlagan, sägs ha kommit till Kalix-Nyborg med en sjöman, som tagit den med sig från Frankrike. Tillverkning av tuppen startade i Kalix-Nyborg på 1940-talet. Den var mycket populär och tillverkades fram till 1975. Det beställdes tuppar även från utlandet, från Frankrike och USA kom stora beställningar, bland annat gjordes en beställning från San Fransisco på 10 000 tuppar! Foto: Lena Lundström © Norrbottens museum.

BDNLHP631

Storsäljaren ”Norrbottensbörsen” (BDNLH 631) skapades i slutet av 1940-talet av hemslöjdskonsulent Rune Bergqvist. Börsen såldes i butiker runt om i landet och det kom även stora beställningar från utlandet. Den tillverkades fram till 1961. Foto: okänd.

Norrbottens läns Hemslöjdsförening, ekonomisk förening

På initiativ av landshövding Manfred Näslund startade en ny hemslöjdsförening 1963, Norrbottens Läns Hemslöjdsförening, nu som ekonomisk förening. Föreningen bildades dels för att samordna insatser för att stödja och utveckla slöjdnäringen, och dels för att skapa en effektiv säljorganisation för länets slöjdproduktion. Landshövdingen själv blev ordförande i föreningen.

Butikerna och affärsverksamheten övergick 1965 från Hushållningssällskapet till den nybildade föreningen. På 1970-talet övertog Hemslöjdsföreningen även konsulentverksamheten och ”Landstingets ambulerande slöjdkurser”.

Verksamheten utvecklas

För att bättre kunna bidra till att utveckla och effektivisera länets slöjdande verksamhet byggdes Slöjdhuset i Luleå, som invigdes 1969. Här fanns kontor, verkstäder, råvarulager, kursverksamhet, butik och utställningslokal.

4_Slöjdhuset, Spantgatan 2, exteriör, slutet av 1970-talet

Slöjdhuset på Spantgatan i Luleå. Foto: okänd, ur Norrbottens läns Hemslöjdsförenings arkiv, Norrbottens Föreningsarkiv.

4_Affärsverksamhet_Slöjdhuset, Spantgatan 2, interiör från utställningshallen, slutet av 1970-talet

Interiör från utställningshallen i Slöjdhuset i Luleå. Foto: okänd, ur Norrbottens läns Hemslöjdsförenings arkiv, Norrbottens Föreningsarkiv.

0657_tändsticksask_1

Souvenirer och presentartiklar. Norrbottens landskapsblomma, åkerbärsblomman, den norrbottniska ängsladan och renar var omtyckta motiv. Tändsticksask ”Åkerbärsblomman” (BDNLH 657) tillverkad 1977. Knivställ (BDNLH 800) i form av en ren i tenn tillverkad 1975. Broderi ”Lador” (BDNLH 1193), tillverkades från 1962 till1970. Foto: Lena Lundström © Norrbottens museum.

NBM_9446

Cottolinlöpare såldes på metervara och blev mycket populära under 1960- och 70-talen. Vissa modeller blev så omtyckta att det vävdes kilometervis av dem. Löparen ”Brasa” (BDNLH 14) var en av de mest sålda. Formgivare till Brasa var länshemslöjdschef Inger Moberg. Den tillverkades från 1970 till 1980-talet. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Fotograf: Lena Lundstrom

Karottunderlägget ”Truga” (BDNLH 353) efter modell av sänken och flöten i Norrbottens museums samlingar. Formgavs av länshemslöjdskonsulent Rune Bergqvist 1961, och såldes fram till 1990-talet. Foto: Lena Lundström © Norrbottens museum.

Hemslöjdsföreningen övertog 1979 Gammelstads Handväveri, som startat 1966. Väveriet var specialiserat på att tillverka mattor och bildvävnader i framförallt rölakansteknik. Vävnaderna utformades ofta i nära samarbete med framstående konstnärer. Naturmotiv och sakrala motiv var de vanligast förekommande.

Bland de konstnärer som tagit fram förlagor till väveriet finns Ingemar Callenberg, Fred Andersson, Stig Winnerskog, Lars Pirak, Marianne Öqvist, Gösta Hedström, Björn Blomberg, Bertil Linné och Anna Toresdotter. Handväveriets mattor och bildvävnader beställdes ofta till offentliga inrättningar, företag och kyrkliga miljöer i hela landet, men de såldes även utomlands till ambassader och andra institutioner.

NBM_9323

Vävprover från Gammelstads handväveri. När kunderna ville beställa mattor eller bildvävnader användes proverna tillsammans med fotopärmar för att visa väveriets sortiment, färger och kvaliteter. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Hemslöjdsföreningen medverkade i flera arbetsmarknadssatsningar i länet, bland annat i ett stort vävprojekt i Pajala, som startade 1979 och pågick några år in på 1980-talet. Projektet resulterade i ett antal vävstugor, som blev en del av föreningens verksamhet.

Utöver butikerna i Luleå, Boden, Piteå och Kiruna öppnade på 1980-talet en butik i Karesuando. Butiken i Boden upphörde 1985.

Sortimentet bestod av norrbottnisk slöjd, kompletterad med slöjd från övriga landet, men även från utlandet, konsthantverksprodukter och industriellt tillverkade produkter i naturmaterial. Föreningen sålde även norrbottniska bygdedräkter och material till dräkter, slöjdmaterial och verktyg, mönster, ritningar och arbetsbeskrivningar till slöjdprodukter.

NBM_9546

Smörknivar var en storsäljare, som beställdes i stort antal. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Fotograf: Lena Lundstrom

Tampad näverburk (BDNLH 419) i björknäver tillverkad 1994. Foto: Lena Lundström © Norrbottens museum.

Utställningar i Zürich och New York

Utställningsverksamheten blev allt mer omfattande under 1970-talet, och man deltog i flera utställningar utomlands, i till exempel New York och Zürich.

Från 1980-talet deltog föreningen mest på utställningar i Sverige och framför allt inom länet. Ett populärt återkommande arrangemang var föreningens sommarutställningar i Kiruna stadshus, som pågick under åren 1986–2004. De arrangerades oftast tillsammans med Gammelstads handväveri och länets sameslöjdskonsulenter, de sista åren även tillsammans med Norrbottens museum.

06_Ki_3

Utställning i Kiruna stadshus. Foto: Christina Lindmark, tidigare länshemslöjdskonsulent.

Formgivare, slöjdare och produkter

Kvalité, form och material var viktigt vid framtagandet av nya varor till hemslöjdsbutikerna och affärsverksamheten.

Det var ofta hemslöjdskonsulenterna eller någon av föreningens anställda som formgav produkterna, och slöjdare runt om i länet som tillverkade dem. Ibland utformade slöjdarna egna förslag. Vävda textilier var en stor försäljningsprodukt, och vävdes till stor del i föreningens egna vävstugor.

Inventering, dokumentation och även tillvaratagande av typiska mönster, slöjdtraditioner och äldre slöjdföremål från länet ingick i konsulenternas uppgifter.

NBM_9743

Tygprover från Sangis, Nederkalix kommun, 1939 (BDNLH 983:2). När hemslöjdskonsulenten Kajsa Andersson anställdes 1936 påbörjade hon ett stort arbete med att samla in vävprover från länet. Insamlingen pågick under många år, och resulterade i ett stort antal prover, prydligt uppklistrade på pappersark och uppordnade i pärmar. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vid produktutveckling och framtagande av nya slöjdalster till försäljning har traditionen varit viktig. Även det nyskapade var ofta inspirerat av äldre tiders föremål och mönster. Redan 1936 deponerade Norrbottens läns Hushållningssällskap en stor mängd insamlade textilier hos Norrbottens museum. Textilierna har använts som förlagor och inspiration till nya produkter.

NBM_9629_c

Ylletäcke (deposition 41), till vänster i bild, vävt på 1890-talet av Katharina Jonsson från Lappträsk, Arvidsjaurs kommun. Täcket har inspirerat till nya löpare, gungstolsmattor och möbeltyg, alla, med produktnamnet ”Arvidsjaur”. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Dep-54-1-2_400pix

Ryor med mönster efter äldre förlagor var mycket omtyckta. Hemslöjden sålde mönster och material. Den så kallade ”Alviksryan”, även kallad ”Norrbottensryan” var en av de mest kopierade och tillverkades i olika storlekar. Originalet (deposition 54) finns i museets samlingar och har det invävda årtalet 1754. Foto: Göran Dahlin © Norrbottens museum.

NBM_9639

Alviksryan, kopia (BDNLH 1003). Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Även den norrbottniska naturen och det norrbottniska landskapet var en inspirationskälla, vilket många av produkt- och modellnamnen vittnar om, som till exempel Lingonsskog, Vargspår, Solgläntan, Äppelblom, Åkerbärsland, Blåbär, Fjällvallmo, Nuolja, Sarek och Kebnekaise.

NBM_9692

Tröjan ”Kebnekaise” (BDNLH 1114) formgiven 1969 av hemslöjdschef Inger Moberg. Den tillverkades fram till 1987. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Nya idéer har även fötts fram genom olika utvecklingsprojekt. Till exempel i samarbete med konstnärer från länet.

BDNLHP550

Pall, ”Hallbakelse”, tillkommen 1993 inom projektet ”Fem konstnärer och Hemslöjden”. Formgivare: Marianne Öqvist, Luleå (BDNLH 550). Foto: okänd.

Samisk slöjd hade tidigt en viktig plats i länets slöjdverksamhet, och har visats upp tillsammans med länets övriga slöjd i olika utställningar, och var en del av utbudet i slöjdbutikerna och affärsverksamheten.

De samiska slöjdarna skapade själva sina alster från början till slut, och oftast var den märkt med tillverkarens namn. Det var en stor skillnad mot övriga slöjdare, som för det mesta var anonyma, och producerade på beställning, det som andra hade formgivit. Den samiska slöjden såldes för det mesta direkt till butikerna, av slöjdarna själva.

Affärsverksamheten upphör och föreningen ombildas

Hemslöjdsbutikerna i Luleå, Piteå, Kiruna och Karesuando, och övrig affärsverksamhet upphörde 1998, och det som återstod av Hemslöjdsföreningens verksamhet flyttade till lokaler utanför Luleå.

Norrbottens Läns Hemslöjdsförening, ekonomiska förening, avvecklades 2006, och istället bildades Norrbottens Läns Hemslöjdsförening som ideell förening.

Se och veta mer

För den som vill se mer av Norrbottens läns Hemslöjdsförenings samling är tipset att besöka Norrbottens museum i sommar. I utställningen Hallå Hemslöjd, som pågår till och med den 27 oktober 2019, visas närmare 400 föremål ur samlingen.

HH_monter

Monter som visar cottolinlöpare och näverprodukter i utställningen Hallå Hemslöjd. Foto: © Norrbottens museum.

Vill man fördjupa sig mer i föremålen eller i arkivhandlingar från Norrbottens läns Hemslöjdsförening och Norrbottens läns Hushållningssällskap rekommenderas ett besök i Norrbottens museums samlingar eller på Norrbottens Föreningsarkiv på Björkskatan i Luleå.

I jubileumsboken Norrbottens läns Hemslöjdsförening 1882-1982 finns mer att läsa om föreningens historia.

Anja Wrede,
föremålsantikvarie

En kärleksförklaring genom linfästen

Friargåvor var vanligt förekommande i det svenska allmogesamhället. Både mannen och kvinnan lämnade ifrån sig gåvor till den som de var intresserade av och dennes familj. Mannen kunde lämna ifrån sig gåvor i form av olika slöjdföremål, så som skedar eller som detta blogginlägg kommer att fokusera på nämligen linfästen.
Detta gåvoutbyte kunde ske när mannen ville visa sitt intresse eller som en gåva till den kvinna han redan var trolovad med. Friargåvans syfte var att etablera själva förhållandet medan trolovningsgåvans syfte var att bekräfta det stundande bröllopet och äktenskapet. I allmogesamhället, eller bondesamhället som det även kan kallas, gav det även högre status att ge något som man själv hade tillverkat i friargåva då detta visade att man menade allvar med bekantskapen och man fick även möjlighet att visa upp och imponera med sin hantverksskicklighet. Även kvinnan lämnade ifrån sig gåvor som hon själv hade tillverkat och då kunde det röra sig om en stickad halsduk, strumpor eller en mössa. Dessa gåvor var enklare i början av bekantskapen och kunde då bestå av exempelvis marknadskarameller eller en sked, för att sedan bli allt mer avancerade och i många fall även vackrare i takt med att relationen utvecklades. Från Roslagen finns det ett uttryck som lyder enligt följande: ”ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” som vittnar om den omsorg som i detta fall mannen lagt ner på sin gåva.

Linfäste 1

Tornspireliknande rockhuvud, skuret ur ett trä med snidad ornering samt spår av blågrön målning. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004833.

Det var när kärleken besvarades och gjordes offentlig som gåvorna blev mer dyrbara och det kunde då vara i detta steg som mannen gav kvinnan ett linfäste som friargåva. Det ansågs bättre om mannen själv hade tillverkat det föremål han lämnade ifrån sig. Från Västergötland berättas följande: ”Om pojkarna själva tillverkade gåvorna, så var däm i högre värde för flickorna…” Det ansågs mer imponerande och mannen ville ju även imponera på hans förhoppningsvis blivande svärfader.

Men faktum är att det inom denna föremålstyp även går att urskilja en specialiserad hantverksproduktion där en bild av friargåvor som saluslöjd framträder, detta verkar ha varit vanligast i Götalandskapen och Hälsingland. I de fall mannen inte var en lika skicklig hantverkare behövde han inte gå tomhänt till sin käresta utan han kunde istället köpa något i friargåva. För linfästenas del finns det exempel där ett flertal från samma landskap är så lika utseendemässigt att det finns anledning att misstänka att dessa varit en del av en serietillverkning. Ett exempel från Roslagen vittnar om just detta. Där finns det två identiska linfästen som båda har årtalet 1823 inskuret, dock i kombination med olika initialer. Det har tolkats som att dessa är skapade av samma person för två olika kunder som just det året gick i giftastankar och som möjligen då inte var speciellt hantverksskickliga så de anlitade då istället en hantverkare för att tillverka linfästena åt dem.

linfäste 2

Blåmålat linfäste med två kammar och utskurna hjärtan. Det är märkt: ”M B J A”. Detta linfäste är ifrån Brändön, Nederluleå socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004141.

Friargåvor var ofta bruksföremål, redskap som användes i vardagen. Men de var även minnessaker som användes och visades upp vid kollektiva arbetstillfällen under friaretiden där kvinnan kunde visa upp sina vackra gåvor. Typiska friargåvor var arbetsredskap för tillverkning och skötsel av textilier. Exempel på dessa är skäkteträ för linberedning, klappträ och mangelbräde för tvätten eller ett linfäste för spinnrocken.

Linfästen är en del av linberedningen som var en betydelsefull syssla i det svenska allmogesamhället och det är på själva linfästet som man fäster linet när man spinner med en spinnrocka. Linet går igenom en rad olika processer innan det är redo att spinnas. Först och främst ska man skörda linet och därefter sker processerna röta, bråka, häckla och därefter kan man spinna linet till garn. Linfästet är som det låter, ett fäste för linet som man i sin tur satte fast på spinnrocken. På linfästet hängdes linet trådrakt och lodrätt. Genom detta kunde man dra ut linet från underkanten och börja spinna. Linfästet kan vara format som en spira, eller så kan det vara platt och då kallas det istället för rockblad.

linfäste 3

Rockblad av björk med en kam upptill och nedanför en urtagning med ytterligare en kam. Hela bladet genombrutet. Målad i klarblå färg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 000954.

Linfästen kan bland annat kallas för rockhuvud, rockblad, linhuvud, blånkrona, bånkräkla, hörhuvud och torock. Denna variation av namn för ett föremål kan för vissa av dem ha sin förklaring i att lin har haft andra namn beroende på var i landet man kommer ifrån och där olika dialekter har satt sin prägel på själva namnet för linfästet. Lin har bland annat kallats för ”to” och ”hör” vilket gett namnen torock och hörhuvud. Denna stora namnvariation beror även på själva linet och hur linfästet såg ut, som nämnts tidigare kallas de för rockblad när de är platta till utseendet. När linet var något grövre, det så kallade blångarnet, och skulle spinnas använda man sig istället av en kräckla. Man kan då gissa sig till att blångarn och kräckla har spelat en roll för användandet av namnen blånkrona och bånkräkla.

Linfäste 4

Rockblad i björk. Rektangulärt med rundade hörn. Bladet helt genombrutet med snidade slingor. Målat i rött och grönt. Detta rockblad är ifrån Svartbyn, Överkalix socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 00967.

 

I Sverige förekommer linfästen i en stor variation med en rad olika utformningar och utseenden. Förklaringen till att linfästen kunde ha en sådan stor variation utseendemässigt kan bero på att den svenska allmogemannens konstnärliga kunnande till mångt och mycket just varit fokuserat på bland annat detta redskap, vilket även kan återkopplas till att linfästen har nyttjats som en friargåva och då krävt lite extra uppmärksamhet och kärlek från hantverkarens sida.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

 

Källor:
https://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/utstallning-pa-skanelaholms-slott-4703966.aspx

http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/555/intro_lin_blir_gull.pdf

http://www.domboksforskning.se/foremalslexion/rockhuvud_torock.htm

Jirlow, Ragnar. 1924. Om linberedning och linspinning hos svensk allmoge. Ingår i: Fataburen: kulturhistorisk tidskrift. Stockholm: Nordiska museets förlag. Sid. 143-162.

Lillienberg Olsson, Eva. 1993. Kär och valhänt – om friar- och fästmögåvor. Kulturen 1993. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund

Knutsson, Johan. 1995. Kärleksgåvor. Fataburen 1995. I glädje och sorg. Nordiska museets förlag.