Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Det är nog fler än mig som längtar efter sommarens slut och då löven börjar ändra färg. Då dimman ligger tät över myrarna och kallare vindar börjar dra. Kanske föredrar man att sitta hemma framför brasan i dessa tider, men själv föredrar jag att vara ute i skogen med höstens dofter, färger och ljud

Det var under en sådan höst, mitt under älgjakten i Arjeplogs fjällvärld som jag kom gående under fjällkanten. Med ett gevär över axeln, några jaktkamrater nere vid sjökanten och en ivrig hund framför mig promenerade jag under en delvis mulen himmel och skymtade plötsligt något mellan träden. Det var inte en älg som jag skymtade mellan de gulnande björkarna men det var något som hade fångat mitt intresse och jag bestämde mig för att undersöka saken. Efter en snabb, tyst och blöt promenad över en liten myr så kom jag fram till vad jag först antog var en enorm övermossad sten, men visade sig vara en kåta av bågstångskonstruktion!

Vad som först såg ut som en stor sten på håll visade sig vara en gammal kåta. Foto: Rasmus Lundqvist

Den lilla kåtan var byggd i en slänt med utsikt över myren i sydväst. Väggarna var isolerade med näver och mossa som dolde kåtan väl. Hunden delade förstås inte min iver och lämnade mig där för att dra iväg på egna äventyr. Jakten gick före nyfikenheten.

Kåtan sett från närmare håll. Foto: Rasmus Lundqvist

Jaktkamraten var inte lika intresserad. Foto: Rasmus Lundqvist

Själv stannade jag kvar för att undersöka kåtan och som hastigast dokumentera i den mån jag kunde vid tillfället. Givetvis hade jag hört talas om att det fanns ett gammalt viste i dessa krokar, men jag visste inte om att det var så välbevarat och ej heller oregistrerat som en kulturlämning. Inuti fanns spår kvar av de som en gång nyttjat den. En stekpanna hängde från taket, två sågar stod mörka och rostiga mot väggen och diverse järnföremål låg strödda över golvet. Arran, den rektangulära härden som är typisk för samiska boplatser syntes väl i motten av kåtan.

Härden är belägen mitt i kåtan med två öppningar på vardera sida. Foto: Rasmus Lundqvist

Efter att jag undersökt kåtan skyndade jag mig som hastigast runt i området för att se om jag kunde finna något mer av intresse och fann en väldigt fin njalla som vält omkull en liten bit in bland träden. Att döma av en väldigt gammal och trasig presenning så misstänkte jag att det har gjorts försök att rädda njallan, men tyvärr hade det inte hjälpt.

Den gamla njallan som ramlat omkull. Foto Rasmus Lundqvist

Min hastiga undersökning fick därefter ett abrupt slut då min fyrbente jaktkamrat begett sig högt upp på kalfjället och kungjorde glatt, (och högljutt) att hon funnit något som hon ansåg vara av mer betydelse. I dag är vistet inte registrerat i Fornsök men ambitionen är att vid tillfälle skall denna registreras.

Vid tangentbordet, Rasmus Lundqvist

För intresse/ Vidare läsning om samiska byggnader:

Liedgren, Lars (2017). Samiska byggnader och konstruktioner inom Pitesamiskt område. Arjeplog: Silvermuseet
Sjølie, Randi (2016). Byggeskikk i Sápmi. [Kárášjohka]: ČálliidLágádus

En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:

”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”

Klaus Thymann, juli 2023.

Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.

Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.

Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.