Skumt ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Myrvandrare!
Blint ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Jag känner fotspår fylla sig
med blod ur mitt inre.

Jag ville veta dina händer.
Är de av eld som bränner,
låt mig då känna den.
Jag ville veta dina händer.
Är de som svala blad,
så stryk en gång över trädens kval
och låt de döda vakna.

– Karin Boye, ”Myrvandrare” ur diktsamlingen ”De sju dödssynderna”

I september 2022 påbörjade jag och mina kollegor en arkeologisk utredning mellan Gällivare och Porjus. Det är en lång sträcka, upp för branter, genom tät skog och över myr. Vissa dagar var fina, andra dagar var regniga och kalla och kändes något tröstlösa. Men motgångar kan egga i alla fall mig och vi lunkade tappert på tills vi mötte ett hinder vi i det här fallet inte kunde överkomma – en låst vägbom. Av olika anledningar fick vi inte tillgång till en del av sträckan, så den biten fick helt enkelt vänta. I år var det då dags att återvända för att fullborda den sista biten av utredningen.

Utredningsområdet är 5,88 km² och sträcker sig mellan Porjus och Gällivare. Terrängen består till stor del av blöt myrmark och snårig, stenig skogsmark men hade även fina ställen med gamla träd och sandig, flack mark. Sträckan är strax över 5 mil, men trots att utredningsområdet utgör en smal korridor fick vi gå fram och tillbaka – på ena sidan en väg och på den andra sidan tillbaka. Det blev med andra ord en ganska ordentlig promenad. Vissa sträckor var jobbigare än andra. Blöta, klippiga, branta…

Ibland hade vi fint väder, andra dagar kändes det som om kängorna aldrig skulle bli torra igen. Vissa delområdet var svårtillgängliga då det inte fanns många vägar in till området. Jag minns speciellt en dag då jag och en kollega fick gå långt i det kalla regnet, genom tätt växande sly och över ojämn, stenig blötmark bara för att komma fram till rätt delområde. Väl där hittade vi lämning efter lämning och vi blev blötare och blötare, tröttare och tröttare, hungrigare och hungrigare. Efter ett tag var våra händer så stela och kalla att det knappt gick att skriva. När vi redan jobbar över och det var dags att börja gå den långa vägen tillbaka hittade vi ett område med militära lämningar och jag kunde rent av se den sista orken rinna av min trötta och frusna kollega. Det kändes som om vi aldrig skulle bli klara. Att vara projektledare i sådana situationer kan skava något i empati-”centrat”. Som tur är har vi ett väldigt spännande jobb, och vackra landskap, intressanta lämningar och trevliga kollegor håller alltid humöret uppe när väder och terräng är utmanande.

Rallarstigen

Många av er har säkert hört talas om och kanske till och med gått ”Rallarstigen”.

”Rallarstigen” eller ”Turiststigen” löper i stort sett längs med utredningsområdet. Den är 44 kilometer lång och börjar i Vassaraträsk i Gällivare, går genom utkanterna av Muddus nationalpark och slutar i Porjus. I slutet av 1800-talet spångades stigen av svenska turistföreningen och kallades då för ”Turiststigen”. När bygget av Porjus kraftverk inleddes år 1910 var detta ett väglöst land vilket innebar att arbetarna fick bära material från Gällivare till Porjus genom skog och över myr längs stigen. Det var genom dess användande som transportväg den kom att kallas för ”Rallarstigen”. Det tog arbetarna ungefär ett dygn att bära material längs stigen, ett material som kunde väga mellan 50 och 100 kg. Fram tills att järnvägen mellan Gällivare och Porjus stod klar år 1911 hade arbetarna burit runt 5 ton material längs stigen.

Gösta Malm, chef och överingenjör för byggnadsbyrån vid Vattenfallsstyrelsen, beskrev landskapet genom vilket leden gick som ett ”sagans landskap” där ”naturen var herre”:

”Oförlikneligt särskild på de punkter, där vi kunde blick ut över oändliga myrar (Jaltoape) skiftande i många färgnyanser och kantade med väldiga skogsmarker med tallar och granar, märkta av försumpningens och köldens inflytelser. Över det hela vilade en ödslig storhet. Man stod tyst.”

– Gösta Malm

Idag har stigen återgått till att vara en turistled, men kallas fortfarande för ”Rallarstigen”. Där den korsar utredningsområdet mättes den in så att den skulle få en fullständig och mer exakt geometri i Fornsök.

Det finns många forn- och kulturlämningar längs Rallarstigen, flera redan kända och uppmärkta för den som önskar besöka dem under sin vandring, men det fanns fler att upptäcka. Under utredningen registrerades totalt 74 nya forn- och kulturlämningar. Om ni följer med nedan skall vi ta en tur längs stigen och utredningsområdet och se på de spår man lämnat efter sig i detta ”sagornas landskap”. Vi börjar, som Rallarstigen gör, vid Gällivare och rör oss sakteligen mot Porjus.

Gruvlämningar vid Malmberget

Under utredning hittades och återbesöktes flera gruvlämningar, de flesta vid Malmberget. Här finns många lämningar efter gruvverksamhet, flera av dem är namngivna såsom ”Sparregruvan” och ”Välkommagruvorna” och är från 1800-talets senare hälft. I uppgifter från Sveriges Geologiska Undersökning finns kartor över Malmbergets gruvor.

På kartan finns namn och benämningar under vilka inmutningarna skett samt vilket område de tillhör. Det är oklart till vilken gruva som utredningens lämningar tillhör då dessa ligger i kanten av denna kartbild. De är mycket möjligt en del av ”Bergmästargruvan” och ”Sparregruvan”. Det krävs lite mer efterforskning, något jag kommer att sitta med i vinter. Två gruvområden som registrerades under utredningen ligger strax öster om sjön Vuoskojärvi (som finns utritad på kartan ovan). De bestod av gruvhål, försvar, skärpningar och varphögar. De är ganska stora lämningar som kan ta lång tid att registrera. Dels då det är mycket att beskriva och fotografera och dels då den järnhaltiga marken i det här fallet fick våra kompasser att krångla och peka åt motsatt håll. Här kunde vi alltså inte alls använda oss av kompasserna för att beskriva lämningarnas förhållanden till varandra, så vi fick orientera oss utan.

Militära lämningar

I området där järnvägen går över Sikträskbäcken hittade vi några militära lämningar. Lämningarna bestod av värn och husgrunder. Efter tips och information från försvarsmakten rör det sig troligen om värn för lufvärnsförband med 40 mm automatkanon, dess ammunition samt centralenhet. Dessa värn var enkelt grävda gropar med förstärkta kanter. Lämningarnas läge vid järnvägsbron överensstämmer med tidigare försvarsplanering där järnvägen skulle skyddas samt en koncentreringsväg där förband från södra Sverige skulle kunna transporteras till övre Norrland. Husgrunderna är förmodligen lämningar efter baracker. Antingen hör de till de militära lämningarna eller så är det boningsbaracker som upprättats i samband med järnvägsbygget.

De här typen av lämningar är väldigt svåra att fotografera, men man kan se en fördjupning i marken omgiven av vallar på sidorna samt i förgrunden av bilden. På den bortre sidan ser man en öppning i vallarna.

Rösen

Längs med hela utredningsområdet, lite här och var, hittade vi rösen. Först trodde vi att det var gränsrösen, men det visade sig snart att de låg lite huller om buller i landskapet – många bredvid varandra, så det måste vara något annat. Men vad? Det fanns inga gropar i närheten, så det borde inte röra sig om skärpningar med varphögar. Det kanske kan vara rester efter nödhjälpsarbete där man har lagt upp sten för olika ändamål? Statens Arbetslöshetskommission instiftades efter första världskriget för att motverka arbetslösheten med så kallade AK-arbeten. AK-vägar finns i hela Sverige och i Norrland byggdes många cykelstigar vilka man kallade ”svältsnören”. Det finns även AK-rösen som består av rektangulära, välupplagda stenrösen. Materialet från dessa slogs sönder till makadam som användes till vägbyggen med mera. Det finns registrerade AK-rösen i södra Sverige och kanske är rösena som registrerades vid utredningen rester efter sådant arbete?

Härdar och barktäkter

Under utredningen hittades och registrerades 27 nya härdar och 22 barktäkter. De förekom inom hela utredningsområdet, men merparten av dem hittades mellan Vassträsket och Abborrträsket. Det är inte så konstigt, när man ser på landskapet och terrängen. Markerna mellan Dundret och Sikträsket är ett isälvslandskap med bitvis fina, stenfria små höjder och med flera vattendrag som rinner mellan sjöarna. Det har gått äldre flyttleder genom den här delen av området och det är trivselland för renarna. Ett bra och fint område att slå läger på och hålla hjorden under uppsikt. Härdar och barktäkter hittades även i områden som vid första ögonkastet inte ser så trevliga ut. När man har färdats över myrlandskap, steniga marker eller genom snårskog så har man med lite tur funnit en liten holme eller en stenfri ås att stanna till på. Så det gäller att ha ögonen med sig och leta efter bra lägen, även om landskapet i stort ser ogästvänligt ut. Härdar kan även vara svåra att upptäcka när de till exempel är helt övermossade:

Andra härdar är tydliga och fina i formen…

…Men kan ändå vara svåra att upptäcka beroende på hur stenigt det är runtomkring.

Har man tur är de tydliga i både sin form och i sin omgivning:

Men oavsett växtlighet, form och omgivning så avslöjar de sig efter ett stick med jordsonden. Jordsonden är ett käppliknande verktyg vi har med oss i fält. Genom att sticka i backen får vi se och tolka strukturer och jordartskikt under markytan. När vi sticker med jordsonden i en härd kan vi bland annat se rödbränd sand. Är det mycket järn i marken kan denna färgning uppstå vid upphettning. Den ljusare sanden ovanför är en urlakning som sker med tiden. Förekomsten av denna urlakning eller ”blekjord” kan indikera att lämningen är gammal. Annat såsom kol och härdfyllning (en brun, fet jod skapad av fett och matavfall) kan dyka upp när vi sondar i härden. Denna information tillsammans med härdens form och läge i landskapet hjälper oss att identifiera härdar och avgöra om de är fornlämningar eller inte.

Barktäkter är lämningar på tallar som bildats efter att man har skördat trädets innerbark. Tallens innerbark har använts länge inom samisk matlagning då den är rik på c-vitamin. När barken har skördats och trädet börjar ”läka” vallas den skördade ytan igen och bildar tydliga spår på trädets stam. De kan vara mer eller mindre tydliga beroende på hur mycket de har vallat igen.

Många av barktäkterna som vi hittade under utredningen var skadade. Några av skogsbrand som ni kan se på bilderna ovan, men många var avsågade:

Barktäkter får antikvarisk status ”övrig kulturhistorisk lämning” men de kan vara riktigt gamla. Det behöver man fastställa genom datering vilket vi inte kunde inom ramen för denna utredning, men det finns uppgifter om att barktäkter i Peltovaara (en mångfaldspark som gränsar till utredningsområdet) har daterats till 1500-tal. Några av de barktäkter som vi hittade har registrerats som ”möjlig fornlämning” på grund av åldern på tallarna samt tjockleken på barktäkternas invallning, vilket indikerar en hög ålder.

Detta var några av de lämningar som registrerats vid utredningen. Det finns säkert anledning att återkomma hit när rapporten är skriven och jag har spårat fram mer information om lämningarna och platsen.

Nu leder stigen mig söderut på semester, och jag byter vandringskängor mot barfotafötter, jordsond mot bok och myr mot bokskog för en stund. Bloggen rullar på under sommaren, men vi hörs igen till hösten. Jag önskar er en fin och trevlig sommar!

Vid tangentbordet:

Hanna Larsson, arkeolog Norrbottens museum