Etikettarkiv: Ristning

Fortsatt granskning av Nordarkeologilämningar

Publicerat av
1

Gott Nytt År önskas er alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg! Vi hälsar er varmt välkomna till ännu ett år där ni kommer att få fortsatta uppdateringar av de projekt Norrbottens museum arbetar med under året. Ni kommer även att få ta del av ett flertal gästbloggare som är verksamma i eller kring Norrbotten på ett eller annat sätt. Vi önskar er många läsvärda stunder under året!

Årets första blogginlägg blir en tillbakablick på resultatet av två fältveckor i Arvidsjaurs kommun som några av oss arkeologer vid Norrbottens museum genomförde under hösten 2021. Vi har fortsatt att granska lämningar som påträffades inom projektet Nordarkeologi mellan åren 1969-1983. Nordarkeologi var ett större arkeologiskt inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten, som startade med anledning av att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter sjöregleringarna av de stora vattendragen.

Tyvärr har många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök, vilket i sin tur leder till problem för skogsbruket. Lämningarna är svåra att återfinna och riskerar att ta skada av planerade skogsbruksåtgärder. Med anledning av detta startade Norrbottens museum år 2020 ett projekt vars syfte är att granska lämningar som påträffades vid Nordarkeologiinventeringarna och säkerställa deras positioner, så att de kan skyddas vid kommande avverkningar och markberedningar. Vårt mål är att dessa lämningar ska kunna bevaras för framtiden, utan skador. Detta är ett projekt som finansierats dels genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag och dels genom en egeninsats av Norrbottens museum. För mer om 2020 års insats och om projektet Nordarkeologi, läs gärna tidigare blogginlägg:

Granskning av Nordarkeologi

Precis som under 2020 erhölls ett underlag från några av skogsbolagen i Arvidsjaur över kommande skogsbruksåtgärder. Utifrån dessa underlag har Nordarkeologilämningar valts ut för granskning i fält, för att vi ska kunna ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor arbetade undertecknad med granskningen tillsammans med arkeologerna Hanna Larsson, Ida Lundberg, Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Åsa Lindgren samt arkeologpraktikanten Dorthe Boysen Pedersen från Aarhus universitet i Danmark. Då det tyvärr inte längre bedrivs någon fornminnesinventering i länet blir granskningen av Nordarkeologi dessutom ett sätt för nya arkeologer att lära sig att inventera och få se många olika typer av lämningar.

Under 2021 berördes 66 lämningar av granskningen, varav 30 lämningar var registrerad sedan tidigare och 36 lämningar har nyregistrerats. Precis som förra året var alla NA-lämningar inte ens införda i Kulturmiljöregistret – och hur ska de då kunna skyddas av det pågående skogsbruket? Dessutom är en del lämningar helt fel inprickade och kan ligga mer än 1 km fel. Vid Nordarkeologiinventeringarna användes generalstabskartor i skala 1:100 000 – idag använder vi som regel ortofoton i skala 1:20 000, 1:10 000 eller 1:5000 beroende på hur stort område vi ska inventera inom. Dessutom angavs lämningarna i Nordarkeologi på ett sätt som inte används av arkeologer idag, exempelvis: 8 mm S om fm i Järfmyrberget och 10 mm ÖSÖ om n i Stenbacken. Det är därmed kanske inte så konstigt att en del lämningar är svåra att återfinna idag…

De lämningar som har granskats under 2021 utgörs framförallt av härdar, husgrunder och skogsbrukslämningar, men bland registreringarna finns även visten, boplatser, brytningsytor, färdvägar, en kåta och ett gruvhål. Nedan följer ett bilder på ett urval av dessa lämningar:

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Frida Palmbo dokumenterar en kavelbro som går rakt över den långsmala myren väster om Svanaviken, Arvidsjaurs kommun. På Generalstabskartan från år 1859-78 finns en stig markerad mellan Granudden mot bland annat Långträsk. Kavelbron på bilden är sannolikt en del av denna färdväg. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:006.
Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson dokumenterar en härd i förgrunden i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I bakgrunden dokumenterar arkeologerna Sebastian Lundkvist och Mica Vesterlund en tjärdal. I bild är också Roger Lundkvist, en arkeologikunnig tipsare och pensionär som följde med ut i fält några av dagarna. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen @ Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:008.
Acc nr: Nbm 2021_27_011 Topografiska uppgifter: Habborstjärnen, Stenbacken, Arvidsjaur socken och Husgrund efter boningshus med källargrop i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Dorthe Boysen Pedersen i mitten av bilden. I bakgrunden skymtar arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Sebastian Lundkvist (till höger). Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:11.
Härd inom ett viste i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Sonden på bilden står mitt i en härd som är helt överväxt av mossa. I bakgrunden skymtar en myr. Härdar är ofta lokaliserade i denna typ av lägen i landskapet. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:021.
Från härden på bilden ovan framkom härdfyllning (mörkbrun fet jord) och brända ben vid sondning. Jordsonden är arkeologens bästa vän när det gäller att identifiera lämningar och är mycket användbar när härdar är helt överväxta. Utan jordsonden skulle det i många fall vara svårt att urskilja en härd från en naturlig stenansamling. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:020.
Arkeolog Sebastian Lundkvist registrerar sin första härd! Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:034.
I klungan av träd skymtar några varselklädda arkeologer som registrerar en tjärdal i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I detta område har skogsbolaget redan avverkat, men lämnat en dunge med träd mitt på lämningen. Detta är tyvärr inte optimalt, för vid en kraftig storm kan träden falla omkull och riva sönder lämningen. Här hade det varit bättre att fälla träden.
Hanna Larsson © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:36.
En regnig dag vid Kakutjärnen, Arvidsjaurs kommun. Runt tjärnen registrerades ett flertal härdar. Sonden i mitten av bilden står mitt i en härd. I bakgrunden är arkeologerna Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Hanna Larsson och Dorthe Boysen Pedersen. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:51.
Rester av kåta vid Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. I mitten av kåtan är en härd. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo registrerar lämningen. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:80.
Fyndplats för skörbrända stenar ute på Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. Sonden är placerad vid samlingen med skörbränd sten. Till vänster i bild och bakom sonden skymtar recenta härdar. Vid Nordarkeologiinventering 1970 påträffades och samlades även in avslag av ljus kvartsit från platsen. I bakgrunden är Västra Kikkejaure/del av Byskeälven. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:110.
Översikt husgrund efter ladugård inom lägenhetsbebyggelsen Norrås (kronotorp) i närheten av Ravenjaur, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson registrerar husgrunden. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:100.
Ristningar på torrfura, L2021:6161, inom Hedvallens naturreservat, Arvidsjaurs kommun. På högra delen är tecknen O J och årtalet 1974 inristat. På vänstra delen är tecknen R E inristat. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:96.

Norrbottens museum har ansökt om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att få fortsätta granskningen av Nordarkeologi under 2022. Nu väntar vi på besked om vi får finansiering i år eller ej. Vi räknar också med att detta är ett projekt som kommer att pågå under många år, då det finns tusentals med Nordarkeologiregistreringar…

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:
Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Äggherren och runristningen i Muoniovaara

Publicerat av
4

I Muoniovaara i norra delen av Pajala kommun finns den nordligaste kända runristningen i Sverige. Ristningen finns på ett stenblock ute i skogen uppe på ett berg en dryg kilometer nordöst om sjön Viiksenjärvi. Trots att stenen inte är från förhistorisk tid, utan från mitten av 1800-talet så finns en spännande historia knuten till stenen. Runstenen kan ses som ett minnesmärke över händelser och människor, däribland en engelsmans livsöde i en främmande kultur och ett främmande land.

Seitastenen

Seitestenen vid Muoniovaara i Pajala kommun, belägen ett par kilometer från den finska gränsen. På bilden är Maarit Nuutinen, inventerare inom projektet Skog och Historia i Pajala kommun, 2006. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

John Wolley
I början av juni 1853, för 165 år sedan, kom den engelske ornitologen John Wolley till Muoniovaara för att studera den då relativt okända fågelfaunan i de norra delarna av Skandinavien. Han var 30 år, välbärgad och ekonomiskt oberoende. Wolley kom från den lilla staden Matlock i England och hade studerat på både Eton och Cambridge. Han var en berest man. 1845 reste han till södra Spanien och Marocko. 1846 bar det av genom Frankrike, Tyskland och Schweiz där Wolley besteg Mount Blanc – en verklig bragd vid denna tid. 1846 reste han också till Orkney- och Shetlandsöarna, och 1849 till Skottland och Färöarna. Vid många av sina resor besökte Wolley andra ornitologer och äggsamlare, uppsökte platser för kungs- och havsörnsbon och häckplatser för fiskgjusar.

JohnWolley_Creative Commons Public Domain Mark 1.0_CC-PD-Mark

John Wolley.

Vid mitten av 1800-talet fanns stora kunskapsluckor om de europeiska fågelarterna. Det fanns ingen kunskap om häckplatser, bon och ägg för flera olika flyttfåglar. Utifrån flyttningsvägar och enstaka fågelfynd, fanns en tanke om att norra Skandinavien borde kunna ge mer information om fåglars häckningsplatser och sommaruppehåll för exempelvis fåglar som vistades längs med Englands kuster under vintern. Detta var anledningen till att Wolley 1853 begav sig ut på en ny resa, denna gång till de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.

Resa till väglöst land
Muoniovaara, som var målet för resan, låg vid denna tid i väglöst land och den enda möjligheten att ta sig till byn var att åka båt uppströms Torneälven, med start från Övertorneå. Från Kengis bruk bar resan vidare på Muonio älv. I drygt en vecka rodde och stakade Wolley tillsammans med två tolkar upp längs Torne och Muonio älvars forsande vatten. En av tolkarna, Teodor, anställdes i Haparanda. Han kunde både svenska och finska och skulle agera tolk åt Wolley tillsammans med studenten Salomon från Uppsala. Den 10 juni, efter närmare två månaders resa, kom Wolley till Muoniovaara som ligger vid den svensk-finska gränsen i övre Tornedalen.

Byn Muoniovaara bestod då av endast tre gårdar. En av dessa, ett stort, präktigt och till och med rödmålat hus, ägdes av handelsmannen Forsström. Han upplät rummen i bottenvåningen till Wolley. Enligt uppgifter så var det Lars Levi Læstadius som förmedlade kontakten mellan Wolley och Forsström. Redan samma dag plockade Wolley ägg från ett sädesärlabo i en vedstapel vid Forsströms gård. Dock insåg Wolley att barnen var intresserade av sädesärlorna, och lade därför tillbaka två av de fem äggen som han plockat från boet. Mycket nöjd kunde han konstatera att fågeln strax återupptog sitt ruvningsbestyr.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14770154073)

Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Knoblock
Under några av de första dagarna visade en 18-årig man, Ludvig Knoblock, bon av rödvingetrast och andra vanliga småfåglar för Wolley. Han tilltalades av den unge Ludvigs vakenhet och observationsförmåga och anställde Knoblock som passopp och förste bo-letare. Senare kom även Ludvigs far att arbeta för Wolley, då han var läs- och skrivkunnig. Fadern hade tidigare ägt handelsboden i Muoniovaara, men hade lämnat denna verksamhet på grund av ”samvetsbetänkligheter mot det brännvinssupande (!) som på den tiden var oskiljaktigt förbundet med all handel och köpenskap i lappmarken”. Istället hade han bosatt sig i en liten stuga. Wolley litade så pass på far och son Knoblock, att de fick blåsa ur och packa in de dyrbara ägg-rariteterna som skulle skickas till England.

Äggherren
Wolley kom till Lappland under slutet av en fjällämmelperiod. Han fick därmed se både lämlar och de rovfåglar som jagar lämlarna. Tyvärr hade rovfåglarna redan häckat, så han hade svårt att samla in ägg från dessa arter. Den 1 juli 1853 sköt han dock en jorduggla som flög upp från sitt bo just som äggen höll på att kläckas. Den 2 juli kunde Wolley samla in skalbitar av kläckta ägg från en fjällvråk.

Jorduggla. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:316. Foto: P. Rosenius.
Fjällvråkunge vid Sarvastjåkkå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:308. Foto: Th. Arwidsson.

Bättre tur hade han med vadar- och simfåglarna tack vare deras senare häckningsperiod. Han kunde samla in ägg från vanligare andfåglar, men också tidigare okända arter som mosnäppa och dvärgbeckasin/halvbeckasin (som tidigare kallades för halvenkel beckasin). Han konstaterade att arten myrsnäppa, som tidigare funnits av norrmannen Lagesen och engelsmannen Dann, häckade på de ”lösaste och myggrikaste gungflyna i myrarna”. Den 15 juni 1853 hade Wolley dessutom turen att få studera nykläckta tranungar.

Tranbo med ägg, Muddus. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:304. Foto: Edvard Wibeck.
Trana i Muddus. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:6. Foto: P. Rosenius.

Under sin tid i Muoniovaara samlade Wolley in över 6 000 fågelägg på sina resor i Tornedalen, Nordnorge, norra Finland och Ryssland. Han fick namnet Munaäija (äggherren) av lokalbefolkningen.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14563599920)

Ägg. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Wolley hade antagligen inte kunnat skaffa sig all denna kunskap om Lapplands fågelliv utan Ludvig Knoblocks hjälp. Han genomförde en hel del intervjuer, vilket var omständligt. Först framförde Wolley det han ville säga på engelska till sin tolk Salomon, som översatte meningen till svenska till Teodor. Teodor översatte därefter till finska, och sen fick svaret tolkas i omvänd ordning tillbaka till Wolley.

I augusti 1857 lämnade Wolley Tornedalen där han hade genomfört sitt egentliga livsverk. Efter sig lämnade han minnen bland befolkningen i Muoniovaara, som i flera decennier efter hans avresa pratade om Wolley och hans märkliga bedrifter – men också tvillingsönerna som han fick med en av pigorna på Forsströms gård. Wolley var noga med att betala underhåll för sina söner, och efter sin död fick mamman en stor summa pengar till att ta hand om barnen. Kvinnan, som kom från den finska grannbyn Muonio, gifte sig med en man från hembyn och familjen emigrerade senare till Amerika.

Efter Wolleys hemkomst till England konstaterades att han var drabbad av en allvarlig hjärnsjukdom. Wolley avled den 20 november 1859, endast 36 år gammal. Han testamenterade de stora äggsamlingarna till sin vän Alfred Newton, som ägnade ett halvt sekel åt att ge ut Wolleys bokverk om 1 300 sidor. Bokverket har den latinska titeln Ootheca Wolleyana, vilket betyder Wolleys äggsamling. I Wolleys äggsamling finns en katalog över 6 076 ägg samt alla zoologiska iakttagelser som Wolley gjort i form av brev och dagböcker.

Kriget på Krimhalvön och runstenen i Muoniovaara
När Wolley vistades i Muoniovaara pågick Krimkriget, som startade 1853 när Ryssland anföll Turkiet. England och Frankrike lierade sig med Turkiet mot Ryssland. Striderna pågick framförallt på Krimhalvön, men även i Östersjön och på Åland. Sverige hade långtgående planer på att också gå med i kriget, genom att liera sig med England och Frankrike, men kriget tog slut 1856 utan att planerna genomfördes.

Runstenen i Muoniovaara kan ses som ett minnesmärke efter John Wolley. På stenblocket har en väldig ormdrake huggits in. Kanske har runstenen författats av John Wolley själv och har sannolikt huggits in i stenen strax efter att Krimkriget var slut. Texten relaterar till Krimkriget och i runtexten finns också John Wolleys namn med.

John Wolley framför seitastenen innan runskriften.

John Wolley framför seitestenen innan runorna ristades in i stenen. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Inskriptionen är ristad med korrekta runor och är en blandning av svenska och engelska:

“Vi ar i lant of Oskar friat of Viktoria of Inklant.
This holi saita vit holt sint morak stil
har lat Jon Volli of Matlock rit runs
aftir Savastovols fal”

Eller:
“Vi äro I Oskars land, befriat från Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark omkring (omgivning)
har lärt Jon Volli från Matlok att rista runor
efter Sevastopols fall.”

ristningen

Runristningen på stenblocken. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

Ernst Manker, etnograf och föreståndare för den samiska avdelningen på Nordiska museet under åren 1939-1961, gjorde flera omfattande etnografiska undersökningar av samerna och deras historia. I sitt verk Lapparnas heliga ställen från 1957 skriver Manker att det inte finns någon nu levande tradition som styrker att stenen i Muoniovaara är en seite, samt att det inte finns några kända offerfynd från platsen. Manker menar dock att stenens form, storlek och plana ovansida liknar andra offerstenar, vilket kan indikera att det rör sig om en offerplats. Oavsett om stenen är en samisk offerplats eller ej, är historien kring seitestenen med runristningen en spännande berättelse om en del av Norrbottens historia.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

 

Källor
Hedman, Sven-Donald (2006). Skogens kulturarv i övre Norrlands inland. Rapport, Norrbottens museum.

Nordén, Åsa (1983). Sällsamheter i Tornedalen. 

För den som vill läsa mer finns John Wolleys verk tillgängligt online: Ootheca Wolleyana: An illustrated cataloge of the collection of birds eggs. Begun by the late John Wolley, and continued with additions by the editor Alfred Newton.