Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal

Inventering av markberedda skogsområden

Många fornlämningar skadas av skogsbruket genom bland annat körspår och markberedning. Ofta skadas de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat mer än t.ex. fångstgropar som vi kan se ovanför markytan. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Trots att fornlämningarna är kända så skadas de av skogsbruket, men tack vare att de är kända finns det ändå förutsättningar för att de ska kunna bevaras och inte skadas. En förutsättning för att kunna bevara en fornlämning är trots allt att den är känd – även om ej kända fornlämningar har lika starkt lagskydd. I Norrbotten finns det stora områden som inte har genomgåtts av modern fornminnesinventering och som dessutom ligger i produktiv skogsmark. För mer information, läs gärna Åsas blogginlägg om Fornminnesinventering i Norrbotten.

Med utgångspunkt i att få en indikation på hur många fornlämningar som skadas inom skogsområden som inte har fornminnesinventerats i modern tid har Norrbottens museum sökt och fått beviljat kulturmiljövårdsanslag från Länsstyrelsen, för att under en veckas tid inventera markberedda områden där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Sista veckan i augusti i år var därför undertecknad tillsammans med arkeolog Lars Backman ute och letade fornlämningar på markberedda hyggen i trakterna kring Arjeplog och Moskosel.

Vid vår inventering hittade vi totalt 9 nya lämningar: fem härdar, två husgrunder, ett område med tre husgrunder/kojrester och ett utedass samt en fyndplats med skärvsten, som antagligen utgörs av en skadad härd.

Tre av härdarna var skadade av markberedning medan övriga två hade klarat sig unden tack vare en sparad kantzon av skog ner mot sjö. En kantzon är ett område som undantas från avverkning, i regel mot sjöar och myrar. Här kan vi konstatera vikten av att faktiskt spara kantzoner mot myrar och sjöar, då det ofta är i dessa områden som fornlämningar ligger.

2017_63_03_Härd_skadad

Härd skadad av markberedning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:03.

2017_63_29_Härd

Härd påträffad i kantzon (område undantaget från avverkning) ner mot sjö. Sonden står mitt i härden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:29.

En av husgrunderna som hittades ligger invid Naurasjöarna sydväst om Hornavan utanför Arjeplog. Det är en trolig skogshuggarkoja indelad i tre rum med bland annat bostadsdel och stall. Invid sjökanten ligger också rester efter en klinkbyggd båt.

2017_63_10_Skogshuggarkoja

Skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:10.

2017_63_15_Båt

Rester efter en klinkbyggd båt invid skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:15.

Den andra kojresten samt området med husgrunder ligger strax norr om Stenselet, som är en del av Tjartsebäcken öster om Moskosel. Kojan är sannolikt en flottarkoja, då en tydlig stenröjd väg går ner till bäcken – sannolikt gjord för att föra ner timret till bäcken. Platsen för kojan finns också med på en ekonomisk karta från 1971 och benämns då som Stenselskojan.

2017_63_31_Flottarkoja

Flottarkoja med stenröjd väg ner mot Tjartsebäcken/Stenselet i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:31.

2017_63_33_Flottarkoja

Bågsågen hänger fortfarande kvar på en av flottarkojans ytterväggar. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:33.

Omkring 150 väster om kojan finns området med husgrunder och ett dass. Enligt uppgifter från ortsbefolkningen har det stått en s.k. Brännbergskoja på platsen. Namnet kommer från att kojan/baracken tillverkades i Brännberg. Ett stall ska också ha stått på platsen. Här bodde man bland annat vid mitten av 1950-talet i samband med skogsarbete. Kojorna har monterats ned, medan dasset har lämnats kvar.

2017_63_39_Område_husgrunder

Arkeolog Frida Palmbo i område med husgrunder och ett utredass. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:39.

2017_63_35_Klotter_dass

Klotter inne på dassväggen. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:35.

Resultatet av inventeringen visar att det finns bra möjligheter att hitta nya lämningar i markberedda skogsområden, framförallt i områden intill sjöar, myrar och vattendrag. Norrbottens museum kommer att söka medel från kulturmiljövårdsanslaget för fortsatt inventering nästa år. Förhoppningsvis kan medel fås även nästa år, och då kan vi förhoppningsvis hitta områden på andra ställen inom Norrbotten och på så vis få en topografisk och geografisk spridning. Förhoppningen är också att vi i slutändan kan visa på att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo