Skärrim och berättelsen om fjällens kulturlandskap

Många använder ord som ”vildmark” och ”orörd natur” om landskapen här. Men vad betyder det, egentligen? ”Vild” som i otämjd av människan? ”Orörd” som i icke-mänsklig närvaro? Vi använder ordet kulturlandskap.

För Silvermuseet är det viktigt att lyfta fram att vi lever i ett kulturlandskap där de människor som levt här under tusentals år har lämnat spår och påverkat sin omgivning. Spåren finns överallt, bara man vet vad man ska titta efter. Och mycket av den forskning som bedrivits vid vårt forskningsinstitut INSARC under snart 20 år har handlat om att få mer kunskap om hur människorna levt här ända sedan inlandsisen försvann för snart 10 000 år sen.

Det finns inte någon vildmark i vår fjällvärld. Tvärtom bär fjällens landskap ett kulturarv med rötter tusentals år tillbaka i tiden. I landskapet finns spår av människors vardag. Spåren efter äldre tiders bruk är finstilta – här finns inga monument som tar omgivningen i besittning. Vissa spår kan dock vara synliga och lätta att förstå, medan andra är svåra att upptäcka och tyda. För den som är förankrad i traditionell samisk kunskap förmedlar spåren sina särskilda berättelser. Besökare med annan bakgrund kan finna andra vägar till kunskap. I båda fallen bidrar forskning om äldre tiders samhällen till en fördjupad förståelse för landskapets innebörd och värden.

Vy över området i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Vi märker av ett ökande intresse för fjällens kulturlandskap, och vi tror att människor bäst kan lära känna landskapet och vår gemensamma historia genom att besöka platser där spåren och berättelserna finns. Vårt mål är därför att vägleda våra besökare ut till platser inom Arjeplogs kommun så att de kan lära sig mer, samtidigt som de får njuta av vår vackra omgivning!

En sådan besöksplats som vi jobbat med är Skärrim som ligger invid Silvervägen, nära Vilstugan vid det som i dag är norska gränsen. Namnet Skärrim kommer troligtvis av skärre som betyder dvergbjörk. I denna fina fjällmiljö har forskarna studerat de spår som människan lämnat över tid och vi kan se hur landskapet har brukats på olika sätt. Här finns härdar, stallotomter, förvaringsgropar och andra lämningar som berättar om människans tidigare liv. På platsen kan vi resa 1 000 år tillbaks i tiden och få en inblick i tillvaron för de som levt här, samtidigt som det är tydligt att området fortfarande är viktigt för dagens renskötsel. Det syns bland annat genom den renskötselanläggning som finns här.

En av stallotomterna i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Under två år har vi genom projektet Skärrim utvecklat information om och till platsen för att besökare ska få veta mer om hur människan använt och använder området kring Skärrim. Vi har arbetat för att tillgängliggöra denna del av det fantastiska kulturarv som finns inom kommunen för arjeplogare och för våra besökare. Dels genom skyltningen med lättillgänglig information, dels genom en bok i vår skriftserie Anvarat, som handlar om Skärrim och andra kulturlandskap i fjällen. I framtiden är tanken att vi ska kunna ta besökarna till Skärrim för en guidad tur, så vi kan berätta mer. För när vi besöker en plats kan vi bättre förstå dess historia!

En av skyltarna i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Den 30 juni är det äntligen dags för invigning av Skärrim. Den dagen kommer en buss att ta våra besökare från Arjeplog upp till Skärrim. På plats kommer Ingela Bergman som är arkeolog och vår kommunikatör Gry Helen Sivertsen att berätta mer om arbetet med Skärrim och tanken med platsen. Och du är självklart välkommen dit! Det kommer att bli en spännande dag. Och vi hoppas på fint väder och många nyfikna besökare.

Fakta
Projektet har finansierats av Länsstyrelsen i Norrbotten och Arjeplogs kommun.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, museichef, och Gry Helen Sivertsen, museiassistent/kommunikatör, Silvermuseet

Örnberget – en svensk fjällägenhet som blev en del av nätverket Sepals under andra världskriget

Örnberget norr om Vuoggatjålme i Arjeplogs kommun uppläts som fjällägenhet 14 mars 1935. Då tecknades ett 50-årigt arrendekontrakt för den då befintliga lägenheten Örnberget nr 1. En fjällägenhet motsvarar en bosättning ovanför odlingsgränsen, där svenska staten äger marken. Kontraktet för Örnberget nr 1 undertecknades av Georg Ebenhard Winnberg och omfattade ett skifte med en areal på ca 8,32 hektar. Winnberg fick rätt att ta ut nödvändigt husbehovsvirke för lägenhetens byggnader samt för övrigt välbehövligt virke och ved ur skogen. Dessutom fick Winnberg rätt till nödvändigt bete för sin boskap, rätt till jakt inom lägenheten (bortsett från jakt på älg) och fiske i Seldutjåhkå och sjöarna Tjaktjajaure och Vuoggatjålmejaure. Arrendet för Örnberget nr 1 uppgick till 10 kr/år. Lägenheten fick också rätt till lövtäkts- och betesområden på odisponerad kronomark på norra sidan Seldutjåhkå, 2 km öster om och 2 km väster om lägenhetens skifte. Dessutom fick arrendatorn inte på något vis hindra eller försvåra för samernas renskötsel i området, och fick ej heller ha hund inom lägenheten utan lappfogdens tillstånd.

Karta över fjällägenheten Örnberget nr 1, från arrendekontraktet som undertecknades 14 mars 1935. Material från Landsarkivet, Härnösand.

Enligt kontraktet framgår det att Örnberget var en befintlig lägenhet som uppläts för Georg Eberhard Winnberg, men några äldre arkivhandlingar kring Örnberget har ej kunnat påträffas vid arkivförfrågningar riktade till ATA, Riksarkivet och Landsarkivet i Härnösand. Carl Fries (1978) uppger i boken Skogsland och fjäll att han i sin ungdom hörde talas om ett nybygge vid namn Örnberget, någonstans i Sildutdalen i Arjeplog, där kungsörnen hade sitt bo. Fries fick kontakt med den tidigare nybyggaren, som tröttnat på ensamheten och flyttat ner till bygden igen. Nybyggaren berättade att han under sin tid på Örnberget dödat nio fullvuxna örnar samt att han omhändertagit deras ägg. Tyvärr framgår inget namn, men Fries anger sedan att Örnberget flera år senare nu beboddes av Georg Vinnberg med hustru och dotter, varvid örnen återigen fick sväva ovanför Örnberget.

Från den 14 mars 1936 uppläts till Georg Eberhard Winnberg på 10 års tid även ett område med rätt till slåtter och bete. Dessa områden utgjordes av Smördos-myren, belägen på Ö sidan om Seldutjåhkå, mellan fjällägenheten Örnberget n:r 1 och älven, samt Hem-myrarna, 4 st, belägna ovanför turistvägen genom Sildutdalen, omkring 600 m från Örnberget n:r 1. Smördos-myren bedömdes ge 5 skrindor hö vartannat år medan Hem-myrarna bedömdes ge 2 skrindor hö vartannat år i avkastning. Winnberg ansökte senare om en utvidgning av lägenheten med 2,27 hektar, vilket godkändes av Kungl. Maj:t 26 februari 1943 och av Länsstyrelsen i Norrbottens län 7 februari 1944. Sepalsbasen Truls (Sepals III) upprättades i en av statens vilstugor invid Silvervägen i Arjeplogs kommun, inte långt från den norska fjällstugan Graddis, något som kom att involvera Örnberget i den allierade verksamheten. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare.

Statens vilstuga vid Silvervägen, Arjeplogs kommun. Vilstugan fungerade som bas för en hemlig allierad underrättelseverksamhet under senare delen av andra världskriget. Basen i vilstugan gick under namnet Sepals III, även kallad Truls. Bland inskriptionerna på väggen finns bland annat namn på personer som vistats i vilstugan under 1940-talet. Det är dock oklart om just dessa namn går att knyta till Sepals-verksamheten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela Østlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.

Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde ”fast personal” och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bodø. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bodø, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.

XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bodø-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över Ikesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.

Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Jörn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.

Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.

Inom fjällägenheten Örnberget nr 1 finns ett antal husgrunder, en timring och ett utedass som fortfarande står upp och som ses i till höger i bakgrunden på bilden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden och Luleå Tekniska Universitet en förstudie rörande andra världskriget i norr. Tillsammans med Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har vi planer på ett stort forskningsprojekt rörande andra världskriget i norr. Som en del av förstudien genomfördes en arkeologisk dokumentation av fjällägenheten Örnberget nr 1 sommaren 2021. Med på fältarbetet var undertecknad och arkeolog Lars Backman från Norrbottens museum tillsammans med Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker samt Mikael Norman, grafisk formgivare (bland annat åt Lars Gyllenhaal) med intresse för militärhistoria.

Vid den arkeologiska dokumentationen registrerades fjällägenheten, som omfattar rester av en timring efter ett tvåvåningshus, tre andra husgrunder, ett utedass, igenväxande åkermark samt en grund efter en eventuell rökanläggning. Inne i timringen, som fortfarande står upp med delvis inrasat ytter- och innertak, påträffades bland annat en sko/känga, tidningsfragment från andra världskriget, ett batteri, docksängkläder(?) och delar av klädesplagg, eventuellt rester av en ridbyxa av militärmodell med snörning i benslutet. I en av husgrunderna påträffades en sko, ett skoblock, fyra knivblad, stålvajrar, metallburkar m.m. Batteriet var relativt välbevarat, och bestod av 6×10 celler, vilket också är en batterimodell som har påträffats vid Kari, en allierad kommunikationscentral norr om Torneträsk som nyttjades av den norska motståndsrörelsen. Läs gärna mer om Kari: Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget

Timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Del av insidan av timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Utanför fönstret skymtar Lars Gyllenhaal. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.
Tidningsklipp påträffad inne i timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Enligt uppgifter från Hans Saethre, expert på andra världskrigets radioutrustning, så är det högst sannolikt att dessa batterier har använts under andra världskriget. De kan ha använts till att driva en större vanlig radiomottagare. Batteriet påträffades tillsammans med diverse tidningsklipp och tidningsfragment från andra världskriget, vilket åtminstone talar för att någon som vistades på Örnberget under beredskapstiden också hade tillgång till diverse tidningar, däribland tidningen Norra Västerbotten. Batteriet talar för att en radiotelegrafist har befunnit sig på platsen under andra världskriget, men det går ej att utesluta att batteriet har haft en annan funktion. Utöver fyndet av batteriet påträffades inget material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen. Till skillnad från lämningarna efter Kari-basen, som uppfördes enbart i syfte att användas som kommunikationscentral och som övergavs efter kriget, har Örnberget nyttjats både före, under och efter andra världskriget. Detta medför att det är svårt att urskilja material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen.

Batteri som påträffades inne i timringen inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Då Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr, finns det all anledning att studera Örnberget mer. Det vore intressant att sätta in Örnberget i et större sammanhang då Örnberget var en del av den illegala gränstrafiken mellan Norge och Sverige under andra världskriget, där Mavas var en knutpunkt. Den illegala gränstrafiken på svensk sida passerade Mavas – Ikesjaure – Juronkåtan – Örnberget – Vuoggatjålme. I området finns även Statens vilstuga längs med Silvervägen i närheten av svensk-norska gränsen, där Sepals III/Truls var lokaliserad. Det skulle därför vara värdefullt att studera dessa platser och se om det kan finns några spår i landskapet som går att koppla till gränstrafiken och de flyktingströmmar som passerade under andra världskriget. I kombination med intervjuer av informanter i området och arkivstudier är det högst sannolikt att ny kunskap om både dessa platser och om Sepals-verksamheten kan erhållas. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till ämnet här på bloggen i framtiden, under förutsättning att vi erhåller medel till ett forskningsprojekt om andra världskriget i norr!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer

Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Fontander, Björn (1979). Flykten över kölen 1940-1945. Malmö.

Fries, Carl (1978). Skogsland och fjäll. Stockholm.

Mjelde, Odd (2020). Erindringer.

Sæther, Ola (1995). XU. Etterretning i Salten under okkupasjonen. Bodø.

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.