Att synliggöra det osynliga – hur levandegör man en fornlämning?

Hej på er! Här kommer en liten inblick i ett av projekten som är igång på Silvermuseet: Innovativt kulturarv – Marknadsplatsen.

Bakgrund
Marknadsplatsen är som namnet antyder, en historisk plats för handel, strategiskt belägen mellan kyrkan och den lilla hamnen vid Skeppsviken intill centrala Arjeplog.

Platsen har undersökts i omgångar och arkeologiska utgrävningar har gjorts där fynden av bland annat husgrunder, mynt, kritpipor, smycken, porslin och ben från djur visar och stärker de belägg som funnits – att detta har varit en aktiv plats för handel mellan 1600-talet till slutet av 1800-talet. Här möttes birkarlar, samer och senare även borgare och bönder för att göra affärer under dygnets ljusa timmar under en bestämd kyrkhelg vintertid. Det var även här människorna kunde uppdatera sig om de senaste nyheterna från fjäll till kust och vida omkring.

Ett av de smycken som hittats på platsen, ett litet silverhänge (ave Maria malja). Foto: Silvermuseet.
Lars Liedgren, arkeolog och ledare för de utgrävningar som gjorts kör internutbildning för Silvermuseets personal på marknadsplatsen. Hamnen vid Skeppsviken skymtar till vänster i bild. Foto: Silvermuseet.

När undersökningar av platsen avslutats har sedvanliga rapporter skrivits, guidningar har hållits och ett avsnitt i Silvermuseets populärhistoriska tidskrift Anvarat har tillägnats Marknadsplatsen. Efter att ha beviljats medel för fortsatt utveckling av platsen är det nu dags att påbörja nästa steg – levandegöra Marknadsplatsen med hjälp av både traditionella medier och immersiv teknik.

Process
Men hur ska vi gå tillväga då? De mer traditionella förmedlingsmetoderna som text på skylt får de flesta en inre bild av och är inget som ska underskattas, en bra infoskylt säger mer än en “osynlig” fornlämning, men lite krångligare blir det när det inte är förutbestämt vilken teknik som ska användas. Egentligen finns det ju hur många vägval som helst med dagens tekniska möjligheter! Jag och min kollega i projektet, Lotta Eriksson, har förkovrat oss ytterligare i platsens historia och vad vi vill ska förmedlas, spånat friskt (enligt mig utan tvekan den roligaste delen i museipedagogarbetet, när kreativiteten flödar och känslan av att “the sky is the limit” infinner sig!) och rört oss i tankarna kring allt mellan en animerad VR-miljö eller att låta självaste Petrus Laestadius* som hologram ta emot besökare. 

Work in progress. Sofia och Lotta som omvärldsbevakar digitalt. Foto: Silvermuseet.

Om än vi båda spånar lika friskt är Lotta den som till slut dragit i handbromsen och föreslagit att vi borde ta en titt under rubriken “Budget”. Vad är egentligen rimligt att genomföra? Vår styrka (och museers i allmänhet för den delen) är att vi kan historien och vad som kan vara intressant och viktigt att förmedla av den. Vad vi med extern teknisk hjälp kommer att landa i för att levandegöra platsen börjar klarna, och några bitar har fallit på plats. Vår förhoppning är dock densamma som när projektet drog igång – att kunna tillgängliggöra de utgrävningsresultat som finns för en bredare publik och att fler – både ortsbor och tillresta – får upp ögonen för denna spännande fornlämning och dess historia som finns mitt bland oss. 

2024 ska projektet vara färdigt och till dess fortsätter arbetet, samtidigt som marknadsplatsen nu sakteligen bäddas in under ett mjukt täcke av snö. 

Hälsningar från Sofia Flinkfeldt, museipedagog Silvermuseet

Går du i liknande tankar som oss? Tveka inte att höra av dig, vi delar gärna med oss av de tankar och erfarenheter vi hittills fått i projektet. Maila till: sofia.flinkfeldt@silvermuseet.se 

Om projektet på Silvermuseets hemsida: https://silvermuseet.se/projekt/innovativt-kulturarv/

*Om du inte läst Journal af Petrus Laestadius: för första året af hans tjenstgöring ss̊om missionaire i Lappmarken (1831) så finns den att läsa gratis på bl.a. Google books. Särskilt intressant i detta projekt har givetvis varit delen om besök vid Arvidsjaur och Arjeplogs marknad, men hela boken är ett guldkorn där Laestadius skildringar av det han möter under sin resa är riktigt intressanta. 

*Facebookgruppen Immersiva medier – bra att delta i för omvärldsbevakning och inspireras av andras goda exempel när det kommer till immersiv teknik.

Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog