Arkeologisk undersökning | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Jag heter Kajsa och är praktikant på Norrbottens museums kulturavdelning under tre veckor i juni 2026, mellan andra och tredje läsåren av min dubbelkandidat i arkeologi och geografi på Sorbonne universitet i Paris. Här kommer jag att presentera mina upplevelser från fältarbetet i Silbojokk.

Jag och Norrbottens museums fotograf Rúnar flyger drönare.
Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet

Hittills har min praktik bestått av fältarbete i Silbojokk, samt att hjälpa till med förberedelser och dokumentering av utgrävningen. Min handledare på praktiken är Åsa Lindgren, som även ansvarar för utgrävningen. Deltog gjorde även museets arkeolog Lars Backman och arkeoosteologen Emma Boman, tidigare anställd på Norrbottens museum men idag verksam på Jönköpings läns museum. Lars hund Girjat var även med.

Vi åkte upp till sajten tillsammans, där vi bodde i en stuga i Vuoggatjålme och åkte båt varje morgon till Silbojokk. De första dagarna ägnades främst åt att gräva upp förra utgrävningens övertäckning, den mest fysiskt krävande delen av utgrävningen. När vi väl når de lager som ska undersökas börjar det riktiga hantverket. Där krävs det att man både är finkänslig (skrapar med lagom kraft och samtidigt läser av jordlagren) och snabb, då den stigande vattennivån utgör en deadline som närmar sig för var dag. Detta, precis som med alla praktiska yrken, är färdigheter som kommer av repetition och muskelminne – man måste lära sig att själv uppfatta och känna igen de olika materialen och underlagen man arbetar med.

Här jobbar Kajsa och Lars med en grav som inte bara blir djupare och djupare, utan också blötare och blötare. I bakgrunden syns Emma. Foto: Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum

Den mest spännande delen för mig, och troligtvis för de flesta arkeologer, är såklart när man hittar fynd. På en plats som Silbojokk är spik det vanligaste fyndet, vilket kanske inte var så spännande för de erfarna arkeologerna men som nybörjare blev jag lite exalterad varje gång jag hittade en. På grund av vädret hade årets utgrävning i sin helhet dock inte många större fynd, det vill säga av nya gravar. Vi jobbade hårt för att hitta rester i de tidigare utpekade gravarna, men många visade sig vara tomma. Små fragment av brända ben och ibland även kistrester kunde vi gräva fram, men till synes inga större betydelsefulla fynd.

På den sista utgrävningsdagen däremot, när arbetsytan var som minst och arbetsfördelningen som krångligast, tog jag själv initiativet till att fortsätta rensa i ett raseringslager vid kyrkans syllstensmur. När jag flyttade på en liten sten bildades en liten grop i jorden. Jag bad Åsa kika på gropen, som hade kunnat vara ett sorkbo. Det visade sig dock att det var fragment av ett kranium.

Kajsa, Emma och Lars trängs i kyrkogrundens nordöstra hörn, den yta där det fortfarande fanns potential att hitta något. Fotograf: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Kraniet låg på ett sätt som gjorde det svårt att avgöra kroppens placering, då man oftast kan förvänta sig att huvudet legat i väster och fötterna mot öster. Hade denna grav legat så hade kroppen legat under kyrkans syllstensmur. Då vi hade en tidspress visade det sig tack och lov att graven låg med kraniet österut, så vi kunde hitta resten av kroppen relativt snabbt. På grund av kraftigt regnväder fylldes de gravar vi undersökte med vatten, så utgrävningen måste fortsätta nästa år, då vattenmassorna förhindrade ytterligare arbete i år.

Nordöstra undersökningsytan vattenfylld efter kraftig nederbörd. Det fanns inget annat att göra än att lägga igen och ta nya tag nästa år. Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet

Samma yta som bilden ovan. Igenläggning med markduk, sandsäckar och sten pågår.
Foto: Kajsalisa Larsson, Sorbonnes universitet

För mig var mina veckor i Silbojokk en otrolig upplevelse. Förutom att jag fick vistas i ett ofattbart vackert landskap var hela vistelsen väldigt lärorik. Jag har främst fått bättre förståelse för hantverket som fältarbete faktiskt är och hur det måste anpassas efter olika väderförutsättningar, då dessa varierade ganska kraftigt från dag till dag. Tidigare har jag bara arbetat på fält en gång, under min praktikperiod förra året i Sant Jaume d’Alcanar i Katalonien. Där var både de geologiska förutsättningarna och de arkeologiska metoderna helt annorlunda; jag använde till exempel nästan uteslutande borste, och de olika jordskikten var mycket mer lättolkade än Silbojokks eroderade och omrörda lager. Utgrävningen tillät mig därför känna en praktisk utveckling som blivande arkeolog.

Undersökningsområdet, med forsen i bakgrunden. på bilden ses Emma Boman, Kajsalisa Larsson och Lars Backman. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Nu är vi tillbaka i Luleå (och Emma i Jönköping), där rapportering av fynd och rengöring av redskap väntar. Kanske inte lika kul som fältarbetet i min mening, men minst lika viktigt.

Jag väldigt tacksam för tålamodet och all hjälp jag fick av de andra arkeologerna på plats. De instruerade mig i platsens historia såväl som om tekniker i grävandet. Jag är även tacksam över att jag ens har fått denna chans från första början, att Norrbottens museum valde att ta emot en arkeologistudent ända från Frankrike. Jag har alltid fascinerats av ursprungsbefolkningar, och samer finns det inte så mycket kunskap om i Frankrike (eller i stora delar av Sverige för den delen), så att få vara med på en utgrävning som bidrar till ytterligare kunskap inom tidigmodern samisk historia har varit otroligt häftigt.

Tack Norrbottens museum och tack Silbojokk. Au révoir,

Kajsa.

Nu har jag äntligen kommit igång med registrering av fynden som samlades in vid den arkeologiska forskningsundersökningen som Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomförde av en boplats i Nelkerimområdet i maj förra året. Boplatsen ligger invid (eller nuförtiden i) Lilla Lule älv och är en av flera boplatser som kom att läggas under vatten i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Boplatsen är enbart framme under våren i samband med låga vattenflöden, direkt efter isen på älven har smält och innan vattennivåerna har stigit för mycket på grund av snösmältningen. Undersökningen gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som vi har berättat mer om tidigare här på bloggen.

Drönarfoto över en del av boplatsen vid Nelkerim. Erosionshaket där vattennivån står som högst och den frameroderade stranden syns tydligt. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

I samband med fyndregistreringen har vi även sökt reda på de fynd som samlades in från samma boplats under 1980-talet inom Luleälvsprojektet som drevs av Umeå universitet. Jag trodde i min enfald att det skulle röra sig om en mindre mängd fynd som finns med i en rapport från 1983 som handlar om de inventeringar som genomfördes inom Luleälvsprojektet i Lule älvdal. Fynden från Luleälvsprojektet levererades till Norrbottens museum tillsammans med alla fynd och prover från de arkeologiska undersökningar som genomförts i Vuollerim när Vuollerim 6000 stängde ner sin verksamhet. Till min förvåning hittade vi igen hela fem kartonger med fynd från samma boplats! Därtill en kartong med insamlade brända ben, bland annat från boplatsen som vi nu delundersökt. Fynden har varit packade i fyndpåsar, och vi bestämde oss för att lägga upp dem i fyndaskar för att göra materialet mer lättillgängligt. Någon närmare fyndregistrering av materialet hinner vi inte med just nu – men det är ett omfattande fyndmaterial (inte bara från ”vår” Nelkerimboplats, utan en rad andra fornlämningar längs med Lilla Lule älv. Materialet är en guldgruva och det vore värdefullt att i framtiden få materialet uppordnat och lättillgängligt för forskning. Jag vill dels jämföra materialet som vi har samlat in förra året med det material som samlades in under 1980-talet. En av frågorna vi ställde inför undersökningen var hur denna boplats har påverkats av vattenkraftsregleringen. En möjlig effekt kan vara att det slagna stenmaterialet är påverkat av svallning på grund av överdämningen. Vi vill gärna titta på om det går att se skillnad mellan det material som hittades på 1980-talet och det material som vi samlade in 2025. Det har ju gått ca 40 år mellan dessa fyndinsamlingstillfällen, så det vore intressant att se om vi kan se någon skillnad.

Kvartsmaterial som samlats in från boplatsen i Nelkerim under 1980.talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Kvartsitmaterial som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Några av de fynd som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. I fyndaskarna längst till vänster syns flera skrapor. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland arkivmaterialet hittade vi till min stora glädje dessutom en mycket fin karteringsritning av boplatsen som David Loeffler gjorde på 1980-talet. På ritningen finns alla anläggningar som då identifierades inritade och har erhållit ett eget nummer. Många av fyndpåsarna som låg i kartongerna med fynd är märkta med ett anläggningsnummer. Tack vare detta så kommer vi att kunna relatera fynden något sånär och få en uppfattning om fyndspridningen inom boplatsen. David Loefflers karteringsritning kommer vi att rektifiera och passa in mot dagens kartor (och 1980-talets). Sedan kommer jag kunna jämföra den med de inmätningar vi har gjort, och få en bättre uppfattning om anläggningar har försvunnit (förstörts) på grund av den ständigt pågående erosionen.

Fyndregistreringen är enbart påbörjad, jag kommer ägna några dagar till för att få alla fynd rengjorda (borsta bort sand), vägda, uppmätta i längd, bredd och tjocklek samt identifiera eventuella föremål bland alla avslag och kärnor. Hittills har jag registrerat några skrapor och retuscherade avslag, och jag vet att åtminstone en pilspets finns i en av fyndpåsarna.

Några av de fynd som samlades in under 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Pilspetsen som hittades vid 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen kommer att fyndregistreras inom kort. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland fynden som samlades in på 1980-talet finns stora mängder med avslag och kärnor främst i mörkgrå kvartsit, men även i kvarts, ett flertal skrapor och även mikrospån. Avslag är en slags rest av redskapstillverkning i sten, men kan också ha använts som redskap. Avslagen slås från en kärna, en sten i det råmaterial som stensmeden valt att använda sig av. Mikrospån är små stenverktyg som kan ha använts till pilspetsar, mothakar på bilar och spjut. De sattes fast i spår som tagits upp i trä eller ben och fästes med harts. Mikrospån är vanlig under äldre stenålder men förekommer även under yngre stenålder. Detta får ytterligare stöd i en datering som är gjord på brända ben från matrester, som visar att lokalen nyttjades redan för ca 8000 år sedan! Fynd av kritpipor visar dock på att boplatsen även har nyttjats under senare tid. Lokalen är sannolikt en plats dit människor har vistats vid under många skeden under vår förhistoria och historia. Boplatsen ligger i ett fint läge vid Harrijaurebäckens/Hárrejávrejåhkås utlopp i Lilla Lule älv, i ett sandigt och väldränerat område. En strand där vi människor idag kan vandra runt bland de synliga spåren efter gångna generationer under en mycket begränsad tid under våren, innan Luleälvens vatten återigen döljer de idag så fragmentariska ögonblicken av det förflutna.