Tillbaka till väglöst land

Hösten 2024 genomfördes arkeologiska inventeringar vid Paittasjärvis södra strand i Kalixälvens övre del. Inventeringarna gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer påverkas av vattenkraftsregleringen. Kalixälven, som ju är en oreglerad älv, har valts som referensälv för att vi ska kunna göra jämförelser med den utbyggda Luleälven som annars står i fokus. Vid inventeringarna vid Paittasjärvi hittades en stor mängd med barktäkter, som är spår efter att tallens innerbark har samlats in. Nu i slutet av augusti i år fick undertecknad möjlighet att återvända till Paittasjärvis skogar tillsammans med Lars Östlund, professor, och Magdalena Fassl, doktorand, båda vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU. Med oss hade vi min kollega Rúnar, som dokumenterat arbetet med både foto och film.

Tallskogarna på södra sidan av Paittasjärvi utmärker sig som mörkgröna skogsområden omgivna av myrar. Foto: G. Rúnar Gudmundsson.

Innan vårt fältarbete genomfördes på södra sidan om Paittasjärvi hösten 2024 hade ingen arkeologisk inventering bedrivits i området. Arkeologiska inventeringar har däremot genomförts i delar av området på norra sidan av Paittasjärvi, där en rätt stor mängd med framför allt härdar och kokgropar registrerats. Den stora mängd med lämningar, framförallt barktäkter, som vi registrerade under enbart tre dagar på södra sidan av Paittasjärvi under hösten 2024 visar på vilken otroligt stor potential det finns att hitta fornlämningar i icke inventerade områden, och visar också på det behov som finns av fornminnesinventering. Vill du läsa mer om förra årets inventeringar, se tidigare inlägg här på Kulturmiljöbloggen: Inventering i orörd skog i väglöst land

Tillsammans med Lars Östlund och Magdalena Fassl återvände nu Norrbottens museum tillbaka till Paittasjärvi, för att få hjälp att datera ett urval av barktäkterna och få en större kunskap om området. Det var fantastiskt att få ta del av dessa skogliga experters kunskap och få vara med under denna provtagning. Dessutom hittade vi fler lämningar inom det område där vi inventerade 2024, däribland fler barktäkter men också ett antal härdar och en kokgrop.

Inventering och provtagning av barktäkter i Paittasjärvi. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Lars och Magdalena har gjort provtagning med hjälp av en tillväxtborr med en diameter på ca 4,83 mm. Med hjälp av borren har de borrat genom barktäktens invallning och in mot trädets kärna. Provet tas nära själva barktäkten för att få med skadan. Dessutom tas ett borrprov från motsatt sida och in mot kärnan, för att få ett så bra urval för dendrokronologisk datering som möjligt. På så vis kan man fastställa tidpunkten för när skadan (barktäkten) gjordes.

Träd som växer i samma geografiska område under samma klimatologiska förhållanden producerar ett liknande tillväxtmönster. Genom att matcha årsringssekvenser från många träd, både levande och döda, så kan man ta fram långa kronologier över årsringar. Det finns bland annat en årsringskronologi från Torneträsk, som omfattar en över 7400 år lång komplett kronologi! Denna kronologi har använts som referens vid åldersbestämningen av de daterade barktäkterna vid Paittasjärvi.

När borrprovet analyseras senare kommer årsringarna att räknas. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Vid skörd av en barktäkt har innerbarken skalats av som ett sjok, som skalades av trädet med hjälp av ett särskilt verktyg i horn och ben. Om trädet ringbarkades hade det dött, så en s.k. livrand av intakt innerbark lämnades kvar på trädets stam. Idag syns barktäkterna som ett slags fönster i tallstammarna. Mer om barktäkter kan du läsa i ett tidigare inlägg här på Kulturmiljöbloggen: Barktäkter

Utrustade med tält, mat och fältutrustning blev vi skjutsade över Paittasjärvi i slutet av augusti. Under två arbetsdagar vandrade vi runt i de vackra urskogarna, opåverkade av modernt skogsbruk, och tittade på och provtog barktäkter, registrerade några nya fornlämningar och upplevde skogens ljud. Vindens susande i tallarna, stammar och grenar som knirkade och knakade mot varandra i vinden, fåglarnas kvittrande och vattendragens porlande ljud. Det är en speciell känsla att gå i en äldre skog, där flera generationer av träd lever sida vid sida, som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Vackra vyer vid Paittasjärvi. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Nu har Magdalena analyserat borrproverna från Paittasjärvi. Av 16 provtagna barktäkter var det möjligt att datera 15. Resultaten visar att bark har skördats i området åtminstone mellan 1676-1900, med sex barktäkter daterade till 1700-talet och fem daterade till 1800-talet. Det visar att området har nyttjats kontinuerligt under åtminstone drygt 220 år! De daterade barktäkterna ligger i nära eller relativt nära anslutning till härdar, och det finns sannolikt ett tidsmässigt samband mellan dessa. Vi registrerade dessutom en kokgrop i området i år, vilket indikerar att området sannolikt nyttjats även under förhistorisk tid, då många undersökta och daterade kokgropar av detta slag i Norrbotten ofta daterats till bronsålder-järnålder. Det vore spännande att jobba vidare med detta område någon gång i framtiden.

Magdalena Fassl, SLU, provtar en barktäkt som nu har daterats till år 1677. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Lars Östlund, SLU, dokumenterar den provtagna barktäkten. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Här ovan syns en 3D-modell av barktäkten som daterats till år 1677, som du kan snurra runt på och zooma in och ut i för att studera barktäkten från olika vinklar. Som modellen visar så är det en torrfura med två olika barktäkter. Det är inte ovanligt att det finns mer än en barktäkt på ett och samma träd. Foto och modell: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Jag hoppas också att jag får möjlighet att följa med Lars och Magdalena ut i Norrbottens urskogar fler gånger, och är mycket tacksam för att de ville följa med mig ut till Paittasjärvi och ge oss ny kunskap om detta område.

Fantastiska skogsområden vid Paittasjärvi. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum, som längtar tillbaka till skogarna vid Paittasjärvi

Dendrokronologiska dateringar av gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Norrbotten

För inte alltför så länge sedan så fick jag en present av vår ena bebyggelseantikvarie Jenny Vestlund. Hon kom in på mitt och Fridas kontor och gav mig en kopia av en rapport med namnet Dendrokronologiska undersökningar i gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift. Detta var rapporten över ett projekt som jag endast hört talas om och som jag inte hittills fått någon feedback på hur det hela utfallit så på många sätt var det minst lika spännande att läsa som att öppna en julklapp!

Projektet initierades 2010 av Luleå stift med syftet att skaffa ett bättre kunskapsunderlag för de äldsta kyrkorna och ett antal kyrkliga byggnader i stiftet. Luleå stift är landets största stift rent geografiskt och omfattar såväl Norrbottens som Västerbottens län. Utförare av uppdraget var Skogsmuseet i Lycksele och Historiska Hus i Norr. De daterade byggnaderna är följande:

I Västerbotten: Snöans kapell, Bygdeå kyrka, Lövånger kyrka, Gräsvikens kapell, lada vid Åbyns kapellplats.

I Norrbotten: Öjeby kyrka samt dess friliggande kyrktorn och en intilliggande likboda, Nederluleå kyrka ochdess norra stigport samt det intilliggande sockenmagasinet, Nederkalix kyrka och slutligen Jukkasjärvi kyrka.

Metoden

Dendrokronologisk datering som metod bygger på det faktum att bredden på årsringarna avgörs från år till år av klimatet. I geografiska områden där klimatet varit likartat över tid som t.ex. Norrlands inland respektive kustland medför detta att träd av samma art som växt under samma tid uppvisar samma relativa mönster av breda och smala årsringar. Yngre och äldre träd av samma art som växt samtidigt delar årsringsmönster från den gemensamma perioden.

Genom att utnyttja denna ”överlappningsteknik” har det möjliggjort att forskare kunnat bygga långa årsringsserier från idag levande träd via stubbar, byggnadstimmer till fossilt trä från myrar och sjöar. Det finns idag ett nästan heltäckande nät av tallkronologier i Sverige; den längsta är från nordligaste Lappland och sträcker sig över 7500 år tillbaka i tiden.

Några dateringar från Norrbotten

Öjeby kyrka – År 1408 donerade häradshövdingen i Norrbotten mark till ett kyrkbygge i nuvarande Öjebyn. En tegelornerade gråstenskyrka uppfördes sedermera under senmedeltid. Enligt församlingen stod den första etappen klar 1425 och bestod då av en långkyrka av sten med trätak och en sakristia i norr. Vapenhus byggdes till vid 1400-talets slut. Idag består kyrkan av tre travéer med stjärnvalv och tegelornerade gavelrösten. Kyrkan har återuppbyggts efter bränder 1666 och 1721 och genomgick en ombyggnad till korskyrka 1751-52 liksom en förstoring av fönstren 1756.

I kyrkan togs totalt fem träprover från takkonstruktionen. Resultatet blev att den yttersta årsringen, dvs. det yngsta provet, härrör från 1720. Övriga prover föll också ut mellan 1707-1720 med två prover med yttersta årsring år 1720 samt ett prov år 1717. Detta betyder naturligtvis inte att kyrkan är från denna tid, Öjebyns kyrka är medeltida, däremot betyder det att takkontstruktionen härrör i sina äldsta delar från denna period. Tolkningen är att dessa dateringar av takkonstruktionen hör samman med den brand som ryska styrkor anlade år 1719.

Klockstapeln vid Öjeby kyrka – Denna byggnad är ytterst intressant då spekulationer om dess ålder och funktion har debatterats under en väldigt lång tid. Dateringarna av träkonstruktionen gav dock inte något entydigt svar då de åtta proverna genererade en alldeles för spretig bild för att kunna särskilja olika byggfaser. Intressant är dock att en bjälke från första våningens bjälklag kan dateras till 1482. Övriga prover återfanns i spannet 1720-1882. Det skulle behövas fler provtagningar i tornet för att kunna kartlägga olika byggfaser.

Nederluleå kyrka – Kyrkan är Norrlands största tegelornerade gråstenskyrka från medeltiden. Det förekommer dock en rad olika uppgifter om när kyrkan är uppförd, på senare tid har dock allt fler inom forskarsamhället landat i att kyrkan uppförts under 1400-talets andra hälft och senare del. Traditionen i församlingen säger att den invigdes år 1492. Kyrkan består av ett stort rektangulärt långhus med fyra travéer med sydportal och korportal. Taket pryds med ett brant lutande och tjärat spåntak. Gavelröstena har, i likhet med kyrkan i Öjebyn, tegelblinderingar. Nederluleå kyrka har landets nordligaste målningar tillskrivna Albertus Pictor samt i övrigt en rik inredning med bl.a. ett stort altarskåp från Antwerpen daterat till 1520-tal.

Nederluleå kyrka, Gammelstad

Nederluleå kyrka, även kallad för Gammelstads kyrka. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Totalt togs 16 prover i kyrkan; från långhusets södra sida, dess norra sida samt från södra vapenhuset. Dateringarna uppvisade en stor sammstämmighet, tretton av proverna föll inom spannet 1555-1558 och åtta prover specifikt till år 1558. Takkonstruktionen härrör alltså huvudsakligen från 1558 vilket sammanfaller med en brand som drabbade kyrkan samma år. Det finns dock ett prov som påvisar byggnadens äldre skeden, en av taksparrarna i södra vapenhuset daterades till 1477.

Norra stigporten vid Nederluleå kyrka – Denna har liksom kyrkan och den västra stigporten uppgetts ha ett medeltida ursprung. Den västra stigporten uppges dock ha fått allt virke utbytt undere 1700-tal därför fokuserades insatserna på den norra istället. De tio prover som togs resulterade utan undantag i medeltida dateringar, samtliga prover låg inom åldersspannet 1469-1494 och därmed utgör stigporten en av de äldsta daterade byggnaderna i Norrbotten.

Nederkalix kyrka – Denna kyrka ska ha föregåtts av ett träkapell, precis som att de övriga stenkyrkorna i Norrbotten troligen föregåtts av enklare träkapell. Vid arkeologiska undersökningar har dock rester efter dessa aldrig påträffats. Kyrkan ett rektangulärt långhus med både korportal och sydportal från medeltiden. Kyrkan har i likhet med Nederluleå kyrka haft medeltida kalkmålningar i korvalvet, dessa förstördes, tyvärr, i samband med en brand 1595. Branden tycks ha varit omfattande och berörde både kyrkans och sakristians tak något som indikeras av de dendrokronologiska dateringarna.

20 prover togs i takkonstruktionen; i sakristians västra sida samt långhusets norra respektive södra sida. En majoritet av dateringarna, 13 stycken, föll inom spannet 1592-1595, en fjärdel var från år 1595. Resultatet av dateringarna bekräftar alltså den omfattande branden år 1595.

Nederkalix kyrka

Nederkalix kyrka. © Norrbottens museum

Jukkasjärvi kyrka – Landets enda bevarade blockpelarkyrka! I sig en fantastisk konstruktionsteknik såväl teknik- som ursprungsmässigt som hade förtjänat mer utrymme  men som ni kan läsa om mer här. Kyrkan är uppförd 1726 och har ett rektangulärt långhus med sakristia mot norr och vapenhus mot väster. Delar av Jukkasjärvis första träkyrka, byggd 1607, ska ingå i den nuvarande kyrkobyggnaden. Detta kan man bl.a. utläsa i boken ”Kyrkor på Nordkalotten” samt att delarna från den äldsta kyrkan återfinns i mittendelen av den nuvarande. De 15 prover som togs i kyrkan visade att detta stämde, stora delar av den gamla kyrkan har återanvänts i den nyare byggnaden. Åtta av proverna faller inom spannet 1605-1608 vilket stödjer tesen om att den äldsta kyrkan återbrukats.

Nbm 2007:289:1 Jukkasjärvi kyrka, Kiruna kommun

Jukkasjärvi kyrka i Kiruna kommun. © Norrbottens museum

Slutfunderingar och glad påsk!

Sammantaget styrker dateringarna många av de antagande man tidigare gjort kring kyrkornas och vissa kyrkobyggnaders ursprung, samtidigt så visar det också att kyrkorna på ett mycket tydligt sätt upplevt flera byggnadsfaser och att det i vissa fall krävs utökade provtagningar för att kunna särskilja dessa. Resultaten är väldigt intressanta och tillför ny och välbehövlig kunskap om såväl Västerbottens som Norrbottens äldsta byggnader.

Om ni har några frågor kring de övriga byggnaderna som daterades så skriv till oss då här på bloggen så återkopplar vi!

Glad påsk från oss på Norrbottens museum och avdelning Kulturmiljö!

//Nils Harnesk