Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman

Bland många ting små

Idag tänkte jag skriva lite grann om vad som sker i museets dolda värld, den del av museet som få människor (även en del museianställda) har någon djupare insikt i, vilket råkar vara samlingarnas dunkla värld. Samlingarna har under många år varit involverade i ett stort projekt som skett fortlöpande, fast kanske tämligen obemärkt utåt. Alla museets diverse föremålssamlingar, tiotusentals föremål, har flyttats från gamla förvaringslokaler i centrala Luleå till klimatanpassade magasin ute vid Björkskatan. Dessa samlingar, som utgör Norrbottens gemensamma kulturarv, förväntas kunna leva vidare i all evinnerlighet för framtida generationer att åtnjuta.

I dagens läge befinner sig detta stora flyttprojekt i sitt slutskede. I magasinen byggs nya hyllor varje dag, flyttkartonger och packlårar packas upp, museiföremål rengörs och inventeras för att sedan rullas ut på vagnar i magasinen där de till slut hittar sin plats bland alla hyllplan.

Många av dessa föremål har legat nerpackade i flera år. Vad som döljer sig i en låda kan vara något utav ett mysterium tills det att man öppnar den. Ofta blir man överraskad av den variation av föremål som dessa lådor dagligen bjuder på. Man skulle kunna säga att det är allt mellan himmel och jord som dyker upp, vilket nog går att illustrera bättre med ett par bilder än med väldigt många ord:

Många alldagliga föremål dyker upp, mycket från hemmet men också många arbetsrelaterade ting som brukats inom Norrbottens stora basnäringar i äldre dar, såsom skogsbruket och timmerflottningen. Men emellanåt stöter man även på lite mer unika eller udda föremål, som till exempel en tysk sågtandad bajonett från första världskriget eller ett hänglås från 1800-talet dekorerat med det Allseende ögat:

Bild1

Men det udda eller det unika är inte vad som gör ett föremål intressant, utan det är berättelserna som döljer sig bakom det materiella – de immateriella berättelser som vittnar om mänskliga livsöden eller historiska skeenden. Ibland när man undersöker ett föremåls proveniens i vår databas eller analoga liggare, stöter man på dessa berättelser. Jag vill med detta inlägg passa på att lyfta fram några av de som jag har stött på under arbetets gång, för att visa vilka berättelser som (bl.a.) utgör en del av Norrbottens kulturarv.

Familjen Isbergs ryggsäck

Vad som först ser ut att vara en sliten 80-åring från Kiruna visar sig vid närmare granskning vara en ryggsäck som använts av motståndsrörelsen i Nordnorge under andra världskriget. I Sverige etablerades av den norska regeringen (då belägen i London) tre stycken basstationer i norra Sverige; i Gällivare, i Kiruna och i Karesuando. I Kiruna kom familjen Isbergs hem att fungera som en samlingspunkt för den norska motståndsrörelsen och därifrån utgick diverse motståndsmän, kurirer, samt förnödenheter som vandrade över gränsen. Under krigstiden kom denna ryggsäck att bäras av en rad olika individer kopplade till motståndsrörelsen.

Kapten von Weissenbergs souvenirer

LRM_EXPORT_20180103_103116

Att samla på sig souvenirer när man är ute och reser, eller upplever saker, är något som många gör. Här har vi kapten von Weissenbergs souvenirsamling från Karelska näset i norra Finland, som består av sovjetiska stridsvagnsminor av typen TM-35. Daterade 1938 och 1941. Vem kapten von Weissenberg var kan jag inte riktigt svara på i dagsläget, men kanske var han en av många norrbottningar som reste som frivillig till Finland under ledorden “Finlands sak är vår” och därigenom kom att delta i Fortsättningskriget och de hårda striderna på näset. Kan tillägga att dessa minor turligt nog visade sig vara desarmerade.

Postbussen som sprängdes

LRM_EXPORT_20180102_114718

När man jobbar med att inventera föremålssamlingarna så stöter man emellanåt på föremål som vittnar om dramatiska skeenden. Till exempel denna medfarna nummerplåt från en tysk postbil som totalförstördes i de hårda striderna som rasade mellan Wehrmacht och Finska armén vid den finska landstigningen i Torneå, 1 oktober 1944, som också kom att bli starten på Lapplandskriget. Nummerplåten överlevde dock denna oerhört våldsamma händelse och kom till Sverige som en Haparandabos souvenir.

Två detaljer värda att notera är “WH” som står för Wehrmacht Heer samt den röda stämpeln som har Tredje rikets insignia.

Den dystra sparbössan

Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en väldigt vackert ärgad gammal sparbössa visar sig vara ett ting som vittnar om en mycket dyster episod ur Norrbottens historia. Den här sparbössan har stått utanför porten till Sandträsk Sanatorium, en plats där drygt 26.000 norrbottningar har vistats men endast hälften har lämnat. Många har vi säkert släktingar som aldrig kom hem igen från Sandträsk.

Med dessa små mikroberättelser ur samlingarna ville jag visa hur de små tingen ibland kan ruva på väldigt stora berättelser, och att detta är vad vi jobbar med att ta tillvara på. Den gemensamma berättelsen om Norrbotten och dess folk.

Nils Emil Nilsson
Museiassistent, Bildarkiv och Samlingar