Historia | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Mina kollegor har nu under vårvintern berättat om några av de minidokumentationer vi har utfört från årsskiftet. Med minidokumentationer menar vi kortare insatser, typ en dag eller ett par dagar, som inte kräver allt för stora förberedelser men fyller våra förråd (arkiv) med bra och beskrivande information om vår samtid i Norrbotten. Sophie Nyblom berättade om vår resa till Kiruna i slutet på januari där vi följde Snöfestivalen ett par dagar och Kristin Lång om vår upplevelse av Fettisdagen i Haparanda. Nu är det min tur att lyfta det jag tycker har ärende hit.

Nu när sommarvärmen har slagit till tänker jag mig att vi skulle kunna svalka oss lite med några bilder från museets dokumentation av pimpelfiske i Stora Lappträsk i Kalix. Vi var där något så sent på säsongen, i slutet på april, men det visade sig vara alldeles perfekt is för promenader vart en ville över sjön.

Lite kort om bakgrunden till pimpelfiske i Norrbotten har museets etnolog Sophie Nyblom sammanfattat inför denna dokumentation:

”Pimpelfisket är en aktivitet som många norrbottningar ägnar sig åt någon gång under vintern och för många är det en viktig del av friluftslivet under vintern. Det kan vara en påsktradition i familjen eller så har är det en del av livsstilen under några månader med en ark utplacerad och där helgerna tillbringas på isen. Tidigare var olika typer av vinterfiske en del av hushållets försörjning och ett sätt att få mat på bordet medan det idag handlar om ett intresse och en aktivitet som görs för nöjes skull av både unga och gamla.”

Så som med många andra dokumentationer vi utför var syftet bl.a. att fylla i luckor i museets arkiv då det visar sig att vi hade ont om bilder av, och text om, pimpelfiske från vår egen tid.

Bläddra bilderna åt sidan för att se fler.

Torneträsk förr i tiden.

Men innan vi ger oss iväg till Stora Lappträsk kan det vara intressant att ha något från förr att jämföra med. I den bildskatt som fotografen Bert Persson lämnade efter sig hittar vi ett gäng bilder från en pimpeltävling i Torneträsk 1956. Även om pimpeltävlingar på den tiden inte var lika frekventa, och kanske mer av en folkfest än sportfisket vi är vana till idag, kan vi se att metoderna inte har ändrats avsevärt genom åren. Det räcker än idag med ett pimpelspö med en pirk, ett hål i isen och en hungrig fisk.

Fotograf: Bert Persson

Stora Lappträsk

Det var något så blåsig vårvinterdag som mötte oss i Stora Lappträsk men vädret bet inte på de tävlande som många hade rest lång väg för att delta. De större grupperna kom från Finland och Västerbotten, för att nämna några. Pimpeltävlingen arrangeras av byaföreningen Vision Stora Lappträsket.

Innan avfärd på isen behövde alla tävlande skaffa sig ett startkort. Då passade många på att också köpa en lott och vissa försökte även gissa sig till om vart på sjökartan fisken befann sig idag.

En stund innan startskottet var det en sansad grupp som tog sig i lugn och ro ut på isen för att hitta sina platser. Så till direkt då startskottet dånade över isen började det plockas upp fiskar från hålen. Mört var på huvudrätten på menyn denna dag.

Vid hemfärd då slutskottet hade gått satte alla som hade fått napp siktet på vägningen. Det visade sig vara många då det blev kö till de två vågarna som väntade.

Efter en lång dag på isen satt det bra med en hamburgare, mingel och så småningom prisutdelning. Vinnarna denna dag var Adrian Nordmark i ungdomsklassen med 1136 gram, Kristina Larsson i damklassen med 5505 gram och Daniel Bergman som vann öppna klassen med 6335 gram. Totalt vägdes det över 250 kilogram fisk efter tävlingen. Det krävs mycket mört för att fylla de siffrorna.

Bakom kameran och vid tangentbordet,
G. Rúnar Gudmundsson, museifotograf.

Tidigare under veckan var delar av Norrbottens museums samlingsavdelning samt museets ena fotograf på besök på en gård i den lilla byn Rödupp i Överkalix kommun. Vi fick tips om att den här gården var värd ett besök, den nuvarande ägaren, Ingemar Larsson, är den 16:e generationen som bott på gården och vi fick veta att det fanns byggnader, föremål och arkivhandlingar från många århundraden tillbaka. Det här inlägget handlar om det besöket och om den äldsta jordbruksbebyggelsen i denna del av Kalix älvdal.

Rödupp uppträder i historiskt källmaterial för första gången i skattläggningen, jordeboken, från 1543. Det var Gustav Vasa som år 1540 beslutade att dåvarande Västerbottens län, där nuvarande Norrbotten då ingick, skulle skattläggas. Jordeboken som blev resultatet färdigställdes 1543 och är den första ögonblicksbild vi har av den senmedeltida jordbruksbebyggelsens utbredning i nuvarande Norrbottens län.

Byn Rödupp utgör då den minsta och nordligaste medeltida bebyggelsen utefter Kalix älvdal. När skattläggningen genomförs så har byn endast två hemman, två gårdar, vilket gör det sannolikt till en relativt ung bebyggelse år 1543. Troligen har den tillkommit under senmedeltid, sent 1400-tal eller de första åren av 1500-tal.

Utsnitt från den första kartan över Rödupp by med dess gårdar. Kartan är från 1648 och gården vid bokstaven A är Ingemar Larsson släktgård som alltså gått i arv sedan 16 generationer. Fortfarande finns bara två hemman i byn, ett sekel efter första skattläggningen. Källa: Riksarkivet

Utsnitt från flygfoto över by- och gårdstomten och platsen som den ser ut idag. Symbolerna som ses på bilden är kända och registrerade forn- och kulturlämningar i området. Det stora området i mitten utgörs av de två gårdarna som är kända från jordeboken 1543 och kartan från 1648. Källa: Riksantikvarieämbetet/Lantmäteriet

Namnet Rödupp härrör enligt ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff från det samiska naturnamnet Rauravuohppe, raura med betydelsen ’vass, rör’ och vuohppe med innebörden ’ava’, det vill säga en grund vik. Detta har sedan i mötet med de svensktalande nybyggarna på överkalixmålet blivit ræurop som sedan blivit det rikssvenska Rödupp. Betydelsen har alltså från början varit vassavan, röravan, viken med vass och har syftat på den grunda vik som ligger en knapp kilometer öster om den äldsta bydelen på Röduppholmen.

Ortnamnet visar på en kontaktyta mellan den svensktalande befolkningen och den samisktalande. Men Rödupp har också ett finskt ortnamn, Rovasaari, saari har betydelsen ’ö, holme’ och rova ’stenigt, blockigt, grynna i vattendrag’ vilket både kan syfta på holmen eller holmen och någon del av Kalixälven där den forsar förbi holmen idag, det är strömt och säkerligen stenigt när det är lägre vatten. Det finns även en yngre bydel på västra sidan av älven längre uppströms som heter Vilkos som sannolikt är ett finskt personnamn.

Ingemar Larssons gård betraktas som den äldsta i byn. I ett samtal med Siv Larsson, boende i byn, berättade hon 2018 om gården som kallas för ”Innat”:

-”Innat” är ett gårdsnamn, som förekommer i flera överkalixbyar, och anger att gården ligger längst in i byn. På Röduppsholmen ligger ”Innat” längst in och längst norr av de tre gårdarna. Den gården ska också vara den äldsta i byn. De två andra gårdarna på Röduppsholmen är ”Lars” och ”Åostat”. Många släktforskare, som når slutet av 1600-talet finner sina rötter på Röduppsholmen och gården ”Innat”.

Ingemar Larsson är alltså den 16:e generationen i släkten att bo och bruka gården. Han var glad över besöket och berättade gärna om gården, visade upp föremål och arkivhandlingar. Det är otroligt mycket bevarat, inte minst i form av gårdens handlingar, gårdsarkivet. Det innehöll vid en snabb anblick handlingar som åtminstone går tillbaka till 1700-talets första år.

Handling avseende gården daterad till 1709. Fotograf: Nils Harnesk. © Norrbottens museum.

Gårdens huvudbyggnad ersattes 1956 av ett nyare boningshus, något som var vanligt vid den här tiden men som naturligtvis är beklagansvärt idag. Det finns däremot fotografier av den gamla byggnaden och gården som ändå ger en bild av hur miljön såg ut tidigare.

Ingemar Larssons släktgård omkring 1913 där den äldre mangårdsbyggnaden ses i förgrunden. Fotograf: Borg Mesch. © Kiruna kommun

Under generationerna så har det sparats. Det är mer eller mindre fullt med föremål i alla byggnader och rum och från mer eller mindre alla tidsperioder, från 1700-talsmynt, en brudkista från 1800-tal till 1950-talets TV-apparat. Släktled efter släktled har levt sina liv, nya saker har tillkommit, gamla saker har sparats.

Brudkista från tidigt 1800-tal. Fotograf: Nils Harnesk. © Norrbottens museum.

Ingemar Larsson är nu 85 år men klarar sig själv än så länge på släktgården. Han har hjälp av grannen Nils-Erik Johansson som också bistod vid vårt besök. Han har lite svårt att gå och ser sämre men var pratsam och glad över att få museet på besök igen. För vi har besökt gården i omgångar visar det sig, faktiskt med början på 1950-talet. I Norrbottens museums bildarkiv finns ett antal fotografier från gården och gårdsmiljön med början 1958, under 1990-talet och även tidigare under 2000-talet. Det som saknats är interiörbilder som vi nu också har.

Gården på Röduppsholmen så som den såg omkring 1913. Gårdsmiljön är då intakt från äldre tider. Fotograf: Borg Mesch. Tryck på bilden för högupplöst version. © Kiruna kommun.

Gården som den såg 1939, den nya ladugården är under uppförande och den gamla har rivits. Fotograf: Reinhold Odencrantz. Tryck på bilden för högupplöst version. © Norrbottens museum.

Gården som den såg ut 1958, nu är det äldre boningshuset rivet och det nya uppfört. Fotograf: Olov Isaksson. Tryck på bilden för högupplöst version. © Norrbottens museum.

Ingemar och hans bror Lars (Lasse) i samband med en dokumentation av upprustning av bl.a. portlidret i bakgrunden. Året är 1994. Fotograf: Anders Franzén. © Norrbottens museum.

Ingemar Larssons gård är på många sätt ett unikt kulturarv som består av den materiella och immateriella historien tillsammans. Det vill säga släktens och gårdens historia kombinerat med byggnaderna och föremålen som härrör från familjens liv på gården under århundradenas lopp.