Etikettarkiv: Liikavaara

Museets geologiska samling

Publicerat av
Svara

Norrbottens museum är idag ett kulturhistoriskt museum, ett länsmuseum. Men det finns också några samlingar som går lite utanför ramarna. En myntsamling med mynt från hela världen eller en mindre etnografisk samling med föremål från Bismarck-arkipelagen, utanför Nya Guinea, är exempel. Men den här gången tänkte jag berätta lite om vår geologiska samling.

Mineralletarna
Runt sekelskiftet 1900 var många geologer eller malmletare verksamma i vårt län, där den storskaliga gruvnäringen just hade startat. En del av dem var även intresserade, eller rent av passionerade samlare av kulturhistoria. Ett exempel är Wilhelm Thisell, som var bosatt i Vittangi i början av seklet. Thisells far, Gustaf, var på den tiden direktör och disponent för Svappavaarabolaget. Många av våra äldre samiska föremål är insamlade av Wilhelm Thisell under sina malmletarexpeditioner runt om i Jukkasjärvi socken.

Här ser vi pärlfiskarna Fredrik Rääf och Wilhelm Thisell under fiske i Bulsjöån år 1920. De gjorde goda förtjänster på sitt fiske av flodpärlmusslor. ”I övrigt var männen synnerligen levnadsglada och har lämnat efter sig många lustiga vittnesmål, inte minst i sällskap med deras gemensamma dryckesbroder Fritiof Nilsson Piraten.” Fotot kommer från Östergötlands museum och fotografen heter August Christian Hultgren.

En annan kulturhistoriskt intresserad geolog var en av initiativtagarna till vårt museum, Fredrik Svenonius (1852 – 1928) från Gammelstad, som senare avancerade till statsgeolog. Flera av våra tidigaste förvärv, som till exempel ”Maunuskåpet” är gjorda av honom.  

Fredrik Svenonius

Rektor Fredholm
En tredje geolog eller malmletare var Karl August Fredholm. Troligtvis kommer större delen av vår geologiska samling från honom.

Fredholm var född år 1840 i Frösve socken, Skaraborgs län. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1862 och disputerade där 1869. Han studerade framför allt mineralogi och hans gradualavhandling behandlade den, på sin tid, mycket uppmärksammade meteorit, som på nyårsdagen 1869 slog ned vid Hässle i Uppland. ”Om meteorstenfallet vid Hessle den 1 januari 1869”.

Under en tid arbetade han som extrageolog under somrarna med kartarbete för Sveriges Geologiska Undersökning (SGU).

År 1876 utsågs han till lektor i matematik och fysik vid Luleå läroverk. Han kom framöver att tillbringa sina sommarlov med att vandra runt i länet, bland annat för Norrbottens läns ekonomiska kartverk. För SGU samlade han in bergartsprover och gjorde geologiska observationer. År 1886 beskrev han till exempel de geologiska förhållandena i nuvarande Pajala kommun. Han var också verksam i Kirunaområdet och upptäckte där på 1880-talet den malmkropp som fick sitt namn efter honom, Rektorsmalmen.

Här kan vi skymta Fredholm framför ”Lundbohms första hus, Hotell Luossajärvi.” Personerna lär från höger vara: ”Lappen Skorpa, ingeniör Dietr, ingeniör O A Bergman, kandidat O Schough, rektor K A Fredholm, ingenjör S R Wibel, T…, A Lenander.” ”Hotellet” (B1), som var Kirunas första bostadshus, finns fortfarande kvar invid Hjalmar Lundbohmsgården. Okänd fotograf.

År 1884 hade han nämligen blivit rektor vid läroverket i Luleå. Vid sekelskiftet 1900 avslutade han sitt geologiska extraarbete och kom framöver främst att ägna sig åt diverse kommunala uppdrag i Luleå.

Men redan på 1880-talet hade han också varit mycket delaktig i startandet av länets museiförening och han blev även föreningens förste sekreterare och tillika dess förste (oavlönade) intendent. Fredholm avled år 1910 i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt att Fredholms tidigare insamlade mineraler och bergartsprover (och lite annat…) kom att hamna hos oss. Bland dessa föremål finns bland annat en vacker kont av rötter som säkert har använts för att transportera stenprover.

”Konten har begagnats av rektor Fredholm, under hans många resor i Lappland.” Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

Museets geologiska samling har, när den var utställd, delvis bestått av tre större, samt sju mindre, stenfyllda montrar. Mineralerna i montrarna har tyvärr kastats omkring och, i vissa fall, helt enkelt sönderfallit i stoft. De påklistrade etiketter som mineralerna en gång har varit försedda med, har i många fall lossnat. I montrarna har också funnits kort som identifierar mineralerna, i alla fall så länge etiketterna har suttit kvar.

Dessa montrar, vars innehåll till största delen består av Fredholms mineralsamling har gissningsvis sitt ursprung innan jubileumsutställningen 1921. Kanske var det intendenten (avlönad) och malmletaren (!), David Törnqvist som iordningställde dem på 1910-talet? Eller var det möjligen Fredholm själv som gjorde det, ännu tidigare?

Idag har mineralerna avlägsnats från montrarna och placerats i enskilda askar. Några av montrarna har innehållit asbest, vilket har försvårat hanteringen. Lyckligtvis(?) innehåller förhistorisk keramik ibland asbest. Av den anledningen har vi inrett ett särskilt rum, avsett för arbete med asbest och också utarbetat ordentliga rutiner för detta arbete.

Förseglad asbestförpackning. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

I samband med sina studier verkar Fredholm ha varit en ivrig mineraljägare. I samlingen finns stenar från många platser i Sverige. Några exempel är Boulangesit från Sala gruva (1873) och Hisingsit från Långban i Värmland (1868).

Från Långbans gruva. Fotot kommer från Värmlands museum och fotografen heter Mats Holmstrand.

Men också utomlands har mineraler samlats in. Mineraler finns till exempel från olika norska fyndigheter, men också från stenbrotten vid Drachenfels i Siebengebirge. Sten har brutits här ända sedan romartiden, till exempel har sten från Drachenfels använts vid byggandet av katedralen i Köln (Kölnerdomen).

Men i samlingen finns också mer lokala prover, som magnetisk järnmalm från Kaptensgruvan i Malmberget (1879), kopparmalm från det kortlivade samhället Nautanen utanför Koskullskulle eller brokig kopparmalm från Liikavaara och guldförande kvarts från Sakajärvi. De senare fyndplatserna har ju börjat brytas industriellt under de senaste åren och detta har lett till att befolkningen i dessa byar har tvingats lämna sina hem.

Bild från det kortlivade gruvsamhället Nautanen. Norrbottens museum. Acc.nr. 1977:1403:29-31. Okänd fotograf.
Kopparmalm (kopparkis) från Nautanen. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Brokig kopparmalm från Liikavaara. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.
Guldförande kvarts från Sakajärvi. Gåva från gruvingenjör Björn Kjellberg, Luleå. Foto Ola Norén, Norrbottens museum.

Utöver dessa montrar finns också ett skåp med stora mängder stenprover (1 262 nummer). Det rör sig förmodligen om Fredholms bergartssamling. Mineral är uppbyggda av ett eller flera grundämnen. De har en bestämd kemisk sammansättning och kristallstruktur. En bergart består däremot av blandningar av ett eller flera mineral.

Tre burkar med järnmalmskoncentrat, Wiborghsfosfat och Apatitprodukt. Foto: Ola Norén

Mineraljakten
Mellan 1967 och 2014 det bedrevs mineraljakt i Sverige. Tävlingen var till en början koncentrerad till Norrbotten, men spreds senare till hela Norrland. Även i Värmland och Bergslagen bedrevs senare mineraljakter. Förebilden till detta initiativ var den finländska malmletningen. Mineraljakten kom att finansieras av Norrlandsfonden.

I samband med uppstarten av mineraljakten verkar museet ha fått en hel del mineralprover från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning). Kanske tanken var att ha ett tillgängligt jämförelsematerial?

I år (2024) har en uppdaterad version av mineraljakten dragits i gång, Mineraljakten 2.0. Syftet med den är att uppmuntra privatpersoners letande efter ”kritiska och strategiska” metaller och mineraler. Det är förstås ”den gröna omställningen” som har tvingat fram en ökning av malmletningen med hopp om nya, brytbara fyndigheter.

Tyvärr kommer nya malmfyndigheter med ganska stor sannolikhet också att leda till ökade konflikter mellan gruvnäringens olika, och stundtals konkurrerande intressen som till exempel de som är sysselsatta inom rennäringen, naturvården eller turismen. Samlingen ska, enligt gamla förteckningar, också innehålla ett fåtal exotiska ”mineraler”, som bärnsten från södra Östersjökusten, guldsand från Australien eller rubiner från Sydafrika. Dessa flesta av dessa mineraler, förmodligen förvärvade redan på 1800-talet har dock inte gått att återfinna idag.

Bärnsten. Foto: Ola Norén.

Till slut vill jag också nämna Oscar Nylanders fossilsamling. Oscar Nylander var direktör, bland annat för Luleå Tegelbruk AB. Men han var också fascinerad av fossil och skaffade sig så småningom en mindre samling av fossiler, mestadels från fyndplatser i USA.

Fossiliserade växtrester samt en hajtand från Oscar Nylanders fossilsamling. Foto: Ola Norén.

Det här var litegrann om vår geologiska samling. Men, fortfarande finns det väldigt mycket kvar att göra. Vi har heller inga kunniga geologer eller malmletare bland våra anställda nuförtiden…

Kanske det kan vara en idé att få någon student från LTU att arbeta vidare med samlingen?

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Platser vi minns

Publicerat av
Svara

Har du bott, arbetat eller på annat sätt varit verksam i eller besökt Malmberget, Laurajärvi, Liikavaara och Sakajärvi? I samarbete med Gällivare Kulturmuseum och Gellivare Bildarkiv samlar Norrbottens museum nu in berättelser och bilder som vittnar om platser som har eller håller på att förändras.

Omvandlingarna runt omkring i Norrbotten påverkar många av länets invånare. Vissa orter och byar avvecklas medan andra utvecklas. I Gällivare kommun finns två gruvor, en i Malmberget och en i Aitik. I takt med att brytningarna har expanderats har delar av dessa samhällen undan för undan rivits. Såväl offentliga fastigheter som privata bostäder har avvecklats eller flyttats och många personer påverkas av förändringarna som sker i kommunen. Med projektet ”Platser vi minns. Minnen från Malmberget, Laurajärvi, Liikavaara och Sakajärvi” vill vi ta tillvara människors minnen så att kommande generationer får kunskap om det som en gång varit.

På Norrbottens museums hemsida kan berättelser och bilder skickas in via ett formulär. För den som föredrar att berätta muntligt är det också möjligt att boka en intervju som genomförs via Teams- eller telefonsamtal vecka 45. Under Gällivare Kulturfestival den 15-23 oktober är det dessutom möjligt att delta på plats i Gällivare, då Norrbottens museum genomför insamlingen på plan 2 i Gällivare Kulturmuseum. Då kan besökare lämna sin berättelse och bli intervjuade på plats samt ta med sig analoga bilder som skannas innan de tillfaller verksamheterna i digitalt format. Allt material som samlas in kommer att bevaras för framtiden i Norrbottens museums arkiv och bildarkiv, Gällivare Kulturmuseums arkiv och Gellivare Bildarkiv.

Gropen, som från början var ett dagbrott, har medfört rivningar och flytt av bebyggelse i Malmberget sedan 1960-talet. Bilden är tagen år 2010. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Flera byggnader har beskrivits och fotograferats i samband med olika kulturmiljöanalyser och byggnadsdokumentationer. Inom projektet ”Modern arkitektur” som syftade till att öka kunskapen om efterkrigstidens arkitektur i länet har Norrbottens museum dokumenterat Focushuset, simhallen och sporthallen i Malmberget. På uppdrag av LKAB gjorde museet även en dokumentation av totalt 117 byggnader i Malmbergets stadsdelar Johannes, Hermelinen, Kilen och Kåkstan, vilken skulle ligga till grund för ställningstaganden vid samhällsomvandlingen.

Illustration: Paulina Öquist Haugen © Norrbottens museum

I illustrationen ovan är Allhelgonakyrkan, Focushuset, Sporthallen och Nordan representerade. Detta är några exempel på byggnader i Malmberget som har tillskrivits mycket höga kulturhistoriska värden. I Tyréns rapport Kulturmiljöanalys Malmberget – etapp 3 kännetecknas ”mycket högt värde” av:

”Unika och intakta exempel på form, funktion eller representation för en viss historisk epok. De är välbevarade utseendemässigt och ingår i ett komplext sammanhang uppbyggda av flera värden, såsom exempelvis historiska, arkitektoniska, estetiska och sociala. Läsbarheten är mycket hög och kan i vissa fall företräda delar av historien som annars är bortglömd eller underrepresenterad. Vid eventuell flytt av byggnader med mycket höga värden kan en ny placering kräva mer omtanke, men flytten måste ändå vara tekniskt möjlig. Enskilda uttjänta karaktärsskapande byggnadsdelar eller delar med kort teknisk livslängd eller bruksvärden ska kunna restaureras, kompletteras eller bytas ut för att man ur kulturvärdeshänseende ska kunna motivera en flytt. Senare ändringar som förvanskat byggnadens karaktär kan efter bedömning återställas om tidigare utförande är känt.”  (Olsson 2017:9)

I Finnstans nordöstra del där Gällivarevägen möter Järnvägsgatan låg det 13 våningar höga Focushuset som ritades av Jan Thurfjells arkitektkontor och stod klart år 1962. Byggnaden inrymde ett stort antal lägenheter och bottenplan var delat för tre verksamheter; bank, kafé/matsal och en butik. Focuslängan, bestående av två rektangulära lägre byggnadskroppar längs med Järnvägsgatan, var sammanbundna med punkthuset. Lägenheterna i dessa byggnader var större och på markplan fanns Sandbergs radio och tv, Dobbins herrekipering, Winter (urmakare Arne Vintén), Ödlings dam (damekipering), Foto (fotoateljé, Bert Persson, Boden), Dam Frisör Herr, Blåklinten (blomsterhandel), FÄRG, Gott Knuten Korv Grill och Bosses Sport (Svensson 2010:18-19). Exakt var verksamheterna låg var vid rapportens utförande inte möjligt att ta reda på.

Focushuset var en modernistisk byggnad med gråputsade fasader. Gavlarna hade en ljusare grå kulör medan långsidorna gick mot beige och bröts upp med liggade band med fönsterpartier och bruna brädor. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Focushuset blev ett landmärke i Malmberget. Punkthuset med dess tillhörande byggnadskroppar kan betraktas som ett uttryck för samhällets modernisering efter kriget, vilket bland annat innebar ett mer storskaligt sätt att bebygga hela kvarter. Det är även ett uttryck för handelns betydelse i samhällets centrum (Olsson 2017:165). Innan Focushuset skulle rivas anordnades festivalen ”Farväl Focus” då utställningar, konserter och föreläsningar genomfördes i byggnaden och lockade mellan 2 000-2 500 besökare (Luleåbiennalen 2020).

År 2010 fanns underklädesbutiken Ljuva under och restaurangen Matfocus i punkthuset och i Focuslängan fanns northstar.se, Eilas frisörsalong, Tropic kinesiskt & pizzeria, Frisör Katrin, Dam frisör herr och Dannes gatukök. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

I kulturmiljöanalyser och byggnadsdokumentationer tas sällan någon större beaktning till de personer som har använt, ägt eller vistats i byggnaderna. Därför är de personliga vittnesmålen i fokus i detta projekt. Platser är mycket mer än fysiska miljöer. Människor tillskriver platser mening, och både formar och formas av dem. Vi interagerar med och utgör också en del av platserna när vi fyller de med ljud, doft, synintryck, känsla och rörelse. Hur var det exempelvis att bo i Focushuset och leva i kvarteret? Vilka var människorna och hur minns de sin tid i området? I vårt projekt hade vi inledningsvis de bebyggda miljöerna i fokus, men insåg senare att även obebyggda platser kan vara minst lika betydelsefulla. Kanske är det promenadslingan eller platsen man brukade fiska på som kommer att vara mest saknad?

Vår förhoppning är att samla in ett stort material under höstens insamling. Genom att dela med sig av sina minnen bidrar man till den framtida historieskrivningen och att kommande generationer får kunskap om det som en gång varit. Tillsammans kan vi förhindra att platserna faller i glömska!

Delta digitalt på https://norrbottensmuseum.se/evenemang/insamling/platser-vi-minns.aspx, eller under Gällivare Kulturfestival 15-23 oktober då vi finns på plan 2 i Gällivare Kulturmuseum.

Föremålsantikvarie Robert Pohjanen, föremålsantikvarie Christelle Fredriksson och arkeologen Ida Mattsson står på toppen av Dundret med utsikt över Gällivare kommun och områden som påverkas av samhällsomvandlingen. Fotograf: Paulina Öquist Haugen.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Luleåbiennalen (2020). ”Festival, förändring och farväl”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.luleabiennial.se/sv/radio/dekonstruktion/festival-foeraendring-och-farvael [läst: 2022-08-31]

Svensson, Rebecca (2010). Focushuset, Malmberget. Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten. [Elektronisk] Tillgänglig: https://norrbottensmuseum.se/media/81120/Focushuset-i-Malmberget_dnr-39-210.pdf [läst: 2022-08-31]

Olsson, Inger (2017-02-14). Kulturmiljöanalys Malmberget – etapp tre. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.gellivare.se/PageFiles/22115/KMA_Rapport%20170214.pdf [läst: 2022-08-31]