Norrbottens museum är idag ett kulturhistoriskt museum, ett länsmuseum. Men det finns också några samlingar som går lite utanför ramarna. En myntsamling med mynt från hela världen eller en mindre etnografisk samling med föremål från Bismarck-arkipelagen, utanför Nya Guinea, är exempel. Men den här gången tänkte jag berätta lite om vår geologiska samling.

Mineralletarna
Runt sekelskiftet 1900 var många geologer eller malmletare verksamma i vårt län, där den storskaliga gruvnäringen just hade startat. En del av dem var även intresserade, eller rent av passionerade samlare av kulturhistoria. Ett exempel är Wilhelm Thisell, som var bosatt i Vittangi i början av seklet. Thisells far, Gustaf, var på den tiden direktör och disponent för Svappavaarabolaget. Många av våra äldre samiska föremål är insamlade av Wilhelm Thisell under sina malmletarexpeditioner runt om i Jukkasjärvi socken.

En annan kulturhistoriskt intresserad geolog var en av initiativtagarna till vårt museum, Fredrik Svenonius (1852 – 1928) från Gammelstad, som senare avancerade till statsgeolog. Flera av våra tidigaste förvärv, som till exempel ”Maunuskåpet” är gjorda av honom.  

Rektor Fredholm
En tredje geolog eller malmletare var Karl August Fredholm. Troligtvis kommer större delen av vår geologiska samling från honom.

Fredholm var född år 1840 i Frösve socken, Skaraborgs län. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1862 och disputerade där 1869. Han studerade framför allt mineralogi och hans gradualavhandling behandlade den, på sin tid, mycket uppmärksammade meteorit, som på nyårsdagen 1869 slog ned vid Hässle i Uppland. ”Om meteorstenfallet vid Hessle den 1 januari 1869”.

Under en tid arbetade han som extrageolog under somrarna med kartarbete för Sveriges Geologiska Undersökning (SGU).

År 1876 utsågs han till lektor i matematik och fysik vid Luleå läroverk. Han kom framöver att tillbringa sina sommarlov med att vandra runt i länet, bland annat för Norrbottens läns ekonomiska kartverk. För SGU samlade han in bergartsprover och gjorde geologiska observationer. År 1886 beskrev han till exempel de geologiska förhållandena i nuvarande Pajala kommun. Han var också verksam i Kirunaområdet och upptäckte där på 1880-talet den malmkropp som fick sitt namn efter honom, Rektorsmalmen.

År 1884 hade han nämligen blivit rektor vid läroverket i Luleå. Vid sekelskiftet 1900 avslutade han sitt geologiska extraarbete och kom framöver främst att ägna sig åt diverse kommunala uppdrag i Luleå.

Men redan på 1880-talet hade han också varit mycket delaktig i startandet av länets museiförening och han blev även föreningens förste sekreterare och tillika dess förste (oavlönade) intendent. Fredholm avled år 1910 i Stockholm. Det kanske inte är så konstigt att Fredholms tidigare insamlade mineraler och bergartsprover (och lite annat…) kom att hamna hos oss. Bland dessa föremål finns bland annat en vacker kont av rötter som säkert har använts för att transportera stenprover.

Museets geologiska samling har, när den var utställd, delvis bestått av tre större, samt sju mindre, stenfyllda montrar. Mineralerna i montrarna har tyvärr kastats omkring och, i vissa fall, helt enkelt sönderfallit i stoft. De påklistrade etiketter som mineralerna en gång har varit försedda med, har i många fall lossnat. I montrarna har också funnits kort som identifierar mineralerna, i alla fall så länge etiketterna har suttit kvar.

Dessa montrar, vars innehåll till största delen består av Fredholms mineralsamling har gissningsvis sitt ursprung innan jubileumsutställningen 1921. Kanske var det intendenten (avlönad) och malmletaren (!), David Törnqvist som iordningställde dem på 1910-talet? Eller var det möjligen Fredholm själv som gjorde det, ännu tidigare?

Idag har mineralerna avlägsnats från montrarna och placerats i enskilda askar. Några av montrarna har innehållit asbest, vilket har försvårat hanteringen. Lyckligtvis(?) innehåller förhistorisk keramik ibland asbest. Av den anledningen har vi inrett ett särskilt rum, avsett för arbete med asbest och också utarbetat ordentliga rutiner för detta arbete.

I samband med sina studier verkar Fredholm ha varit en ivrig mineraljägare. I samlingen finns stenar från många platser i Sverige. Några exempel är Boulangesit från Sala gruva (1873) och Hisingsit från Långban i Värmland (1868).

Men också utomlands har mineraler samlats in. Mineraler finns till exempel från olika norska fyndigheter, men också från stenbrotten vid Drachenfels i Siebengebirge. Sten har brutits här ända sedan romartiden, till exempel har sten från Drachenfels använts vid byggandet av katedralen i Köln (Kölnerdomen).

Men i samlingen finns också mer lokala prover, som magnetisk järnmalm från Kaptensgruvan i Malmberget (1879), kopparmalm från det kortlivade samhället Nautanen utanför Koskullskulle eller brokig kopparmalm från Liikavaara och guldförande kvarts från Sakajärvi. De senare fyndplatserna har ju börjat brytas industriellt under de senaste åren och detta har lett till att befolkningen i dessa byar har tvingats lämna sina hem.

Utöver dessa montrar finns också ett skåp med stora mängder stenprover (1 262 nummer). Det rör sig förmodligen om Fredholms bergartssamling. Mineral är uppbyggda av ett eller flera grundämnen. De har en bestämd kemisk sammansättning och kristallstruktur. En bergart består däremot av blandningar av ett eller flera mineral.

Mineraljakten
Mellan 1967 och 2014 det bedrevs mineraljakt i Sverige. Tävlingen var till en början koncentrerad till Norrbotten, men spreds senare till hela Norrland. Även i Värmland och Bergslagen bedrevs senare mineraljakter. Förebilden till detta initiativ var den finländska malmletningen. Mineraljakten kom att finansieras av Norrlandsfonden.

I samband med uppstarten av mineraljakten verkar museet ha fått en hel del mineralprover från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning). Kanske tanken var att ha ett tillgängligt jämförelsematerial?

I år (2024) har en uppdaterad version av mineraljakten dragits i gång, Mineraljakten 2.0. Syftet med den är att uppmuntra privatpersoners letande efter ”kritiska och strategiska” metaller och mineraler. Det är förstås ”den gröna omställningen” som har tvingat fram en ökning av malmletningen med hopp om nya, brytbara fyndigheter.

Tyvärr kommer nya malmfyndigheter med ganska stor sannolikhet också att leda till ökade konflikter mellan gruvnäringens olika, och stundtals konkurrerande intressen som till exempel de som är sysselsatta inom rennäringen, naturvården eller turismen. Samlingen ska, enligt gamla förteckningar, också innehålla ett fåtal exotiska ”mineraler”, som bärnsten från södra Östersjökusten, guldsand från Australien eller rubiner från Sydafrika. Dessa flesta av dessa mineraler, förmodligen förvärvade redan på 1800-talet har dock inte gått att återfinna idag.

Till slut vill jag också nämna Oscar Nylanders fossilsamling. Oscar Nylander var direktör, bland annat för Luleå Tegelbruk AB. Men han var också fascinerad av fossil och skaffade sig så småningom en mindre samling av fossiler, mestadels från fyndplatser i USA.

Det här var litegrann om vår geologiska samling. Men, fortfarande finns det väldigt mycket kvar att göra. Vi har heller inga kunniga geologer eller malmletare bland våra anställda nuförtiden…

Kanske det kan vara en idé att få någon student från LTU att arbeta vidare med samlingen?

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar