Global industriarkeologi i Torne älvdal

Den industriella revolutionen är en av de mest omfattande historiska förändringsprocesser vi känner till. Kanske är det bara dagens digitala revolution som är mer genomgripande än det tidigmoderna samhällets industrialisering?

Det är allmänt känt att den industriella revolutionen startade i England genom en rad samverkande faktorer såsom tillgång på råvaror, arbetskraft, innovationer och marknader. Det är inte lika uppmärksammat att förändringarna i produktionen krävde kapital som ofta genererats genom den transatlantiska slavhandeln. Överskottet från Karibiens och Nordamerikas slavplantager kunde återinvesteras i överdådiga fastigheter och herrgårdar i England eller Nederländerna och i annan lyxkonsumtion. Idag är många av dessa anläggningar populära besöksmål eller fungerar som inramningar åt film eller tv-serier, levande studior för drömmen om en svunnen tid.

En annan typ av återinvestering av slavekonomins vinster, handlade om produktion av allehanda produkter, som till exempel industriell tillverkning. Billiga och effektiva redskap och verktyg, tillverkade under industriella former, var i sin tur nödvändiga för produktionen på plantagerna. En annan faktor som var av betydelse för det industriella genombrottet var det högkvalitativa järn som behövdes för att framställa stål. Järn i all ära men det var stålet som lade grunden för ångmaskiner och atlantångare och detta järn, särskilt under den tidigaste industriella fasen, kom ofta från Sverige.

Järnets betydelse är känt, men även koppar kom vanligen också från Sverige och var eftertraktad på den internationella marknaden. I England och Nederländerna användes koppar till att förstärka de oceangående skeppens skrov för att bättre motstå påfrestningarna i tropiska farvatten, men även för att framställa kärl för sockerkokning. Den globala handeln med socker, tobak och slavar hade inte varit möjlig utan metaller från Sverige.

Kopparen användes också till en annan sak: att framställa mässing, vilket i sin tur var eftertraktat på de västafrikanska och nordamerikanska marknaderna under 1600- och 1700-talen. Av mässing tillverkades prosaiska ting som hakar och hyskor till klänningsliv och korsetter, urtavlor och klockor, samt kandelabrar och ljusplåtar. Samtliga dessa ting var av avgörande betydelse för det moderna samhället. Fickuren var betydelsefulla för en ny och modern tidsuppfattning. Tid var pengar och båda kunde räknas, sparas och investeras.

018428

Ljusstake av mässing. Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 018428.

000342

Urtavla till väggur, i bly, mässing och furu. Själva tavlan är fästad på en träplatta. Runt urtavlan finns genombrutna mässingsbeslag.    Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 000342.

De nya ljuskällorna kunde både förlänga arbetsdagen och skapa förutsättningar för ett mer omfattande sällskapsliv. Två aspekter som hör moderniteten till. Det moderna samhället består lite förenklat av järn, stål, koppar och mässing, och det är här som den tidigmoderna exploateringen av Torne älvdal kommer in.

000321

Lampett med spegelreflektor, i glas och mässing. Spegeln har slipad skiva med inramning av mässing. Över- och underpartier med dödsemblem m.m. i gjuten framställning. Från gamla Rådhuset i Luleå. Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 000321.

På 1640-talet hittades järn och koppar i Junosuando och snart etablerades bruk i både Junosuando Masugnsby (Junosuanto/Čunusavvon), och i Kengis/Köngänen/Geavŋŋis. Drivande var både kronan, Torneborgare och enskilda aktörer som Arendt Grape. Det visade sig emellertid vara dyrt att nå framgång och Grape sålde huvuddelen av företaget till de nederländska bröderna Abraham och Jakob Momma, senare adlade Reenstierna. Historien är väl känd i Tornedalen, om hur de nederländska bröderna med nit och flit investerade i Torneverken och byggde upp en veritabel industrikoncern som sträckte sig från Leppäkoski vid Vittangi älv, nära Jukkasjärvi/Čohkkiras, via Svappavaara/Vaskivuori/Veaikevárri, Masugnsbyn och Kengis, till Torneå stad. Men detta är bara en del av historien. Grape och bröderna Momma hade aldrig kunnat anlägga några bruk om det inte vore för de många samiska och finska malmletare, arbetare, kolare, kuskar, handlare, vägfinnare med flera. Kengis bruk omtalas ofta i termer av världens nordligaste bruk och med den nordligaste herrgården. Det kan på sätt och vis stämma, men det är bara ett av flera möjliga perspektiv. Vi kan också se Kengis som en mittpunkt i en större industrikoncern. Torneverken under 1600-talets mitt var en global industri mitt i världen. Kengis bruk var inte beläget längre bort än marknaden var för dess produkter: det vill säga Västafrika eller Nordamerika. För arbetarna på bruken och i gruvorna var det ju inte heller världens ände. Visst kom en del från Södermanland, Uppland och till och med Nederländerna, men de flesta kom från det omkringliggande lokalsamhället vare sig deras första språk var samiska eller finska.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. I bakgrunden ses bruksskrivarens gård från 1600-talet.

För bröderna Momma stod förhoppningen i att lägga under sig ännu en del av den globala marknaden för koppar och mässing. Genom förvärvet av Kengis och av huvuddelen av Sveriges mässingsbruk hade bröderna en världsledande ställning inom mässingsproduktion. För de lokalboende kom de nya bruken med sin växande handel att medföra ökade ekonomiska möjligheter, men också ett större tryck på landskapets resurser, på rennäringen, på fisket, på skogarna som höggs ned.

Nordin-Ojala-Figure 9

Pollett från Kengis bruk med bröderna Momma Reenstiernas symbol, den stegrande renen.  Foto: Kungliga Myntkabinettet.

Kriget med Danmark 1676–1679 och en sviktande världsekonomi ledde till konkurs och Torneverken lades ned för denna gång. Kopparindustrin i Tornedalen var inte helt igenom en lysande affär, men den förefaller inte heller ha gått direkt dåligt. Industrins nedläggning på 1670-talet berodde snarare på globala konjunkturer än på lokal produktion. Den tidigmoderna gruvnäringen skiljer sig kanske inte så mycket från dagens i det avseendet.

Produktionen i Torneverken kom snart igång igen mot 1600-talets slut, men bara i begränsad skala. Omfattningen av den industriella produktionen i Tornedalen kom inte att återfå volymerna från 1600-talet förrän efter öppnandet av gruvan i Kiruna, Luossavaara, men det är en annan historia.

*

Jonas Monié Nordin, forskare i historisk arkeologi och projektledare för forskningsprojektet En kolonial arena som bekostats av Vetenskapsrådet, har under åren 2014–2017 studerat integreringen av norra Sveriges inland i en global ekonomi.

Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren