Påskarna brukar jag tillbringa tillsammans med mina föräldrar i Jäkkvik i Arjeplogs fjällvärld. Snöskoterfärder till fiskesjöar och underbart lugn i soligt vårvinterväder gör gott för själen. På något sätt hinner man ifatt sig själv om man sätter sig ner på en sjöis och väntar ett tag. Jag vill minnas att någon gammal klok sioux-indian har sagt någonting liknande någon gång.

Men arkeologin släpper ju aldrig greppet om mig (se tidigare blogginlägg i länklistan i slutet av det här blogginlägget). Det går inte att färdas i naturen utan att se någonting som väcker arkeologiska tankar hos mig. Den här gången började tankarna komma under en färd efter skoterleden mellan Jäkkvik och Sädvajaure. Skoterleden klättrar på ett ställe 3-4 meter upp på en förkastning som skär rakt igenom landskapet. De lodräta stenväggarna har delvis rasat av erosion så att det går att ta sig upp med snöskoter för vidare färd till Sädvajaure. Jag gjorde mina föräldrar uppmärksamma på förkastningen:
”En gång i tiden har det varit en väldigt stor jordbävning här. Höjdskillnaden på 3-4 meter innebär att det måste ha varit en riktigt stor en. Förmodligen i samband med att inlandsisen smälte bort”.

Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera förkastningssprickan och så långt som till ett blogginlägg kom jag inte i mina tankar. Jag länkar därför till en sida hos SGU (Sveriges geologiska undersökning) som har några bilder från Norrbotten och förklaringar på vad en förkastning är för någonting.
http://www.sgu.se/sgu/sv/geologi/jordtacket/efter-istiden/skredarr.html

(Juli 2014: SGU har förnyat sin hemsida, så den ovanstående länken finns inte kvar, men det går att söka sig vidare, till den här länken till exempel:

http://www.sgu.se/evenemang/tavlingen-geologiskt-arv/geologiskt-arv-2014/lansjarvforkastningen/   )

Att fotografera för en blogg tänkte jag alltså inte på: Mina tankar kretsade istället kring hur sårbara enskilda grupper av människor är vid sådana geologiska händelser. Sårbarheten gäller oavsett vilken tid vi lever i. Jag kom att tänka på en film på ett lerskred som inträffade i Norge 1978, som en av mina vänner länkat upp på sin facebook-sida. Det var ett skred av ”kvikklera” i byn Rissa som ligger vid en liten insjö, nära Trondheimsfjorden. Lerskredet dödade ”bara” en människa, men skapade stor förödelse. Trots att lermassorna som störtade ut i vattnet var en relativt liten geologisk händelse i jämförelse med andra geologiska händelser, skapades en 3 meter hög tsunamivåg som krossade byggnader i den lilla orten Leira på andra sidan insjön.

Tsunamin i Leira som skapades av lerskredet i Rissa var inte stor i jämförelse med den tsunami som skapades av jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Jordbävningen hade en magnitud på 9,15 på Richterskalan och skapade en 15 meter hög tsunamivåg som slog in över de omkringliggande länderna. 225000 människor dog, varav 165000 i Indonesien. 35000 på Sri Lanka och 8000 i Thailand. Det är tsunamin i Thailand som vi svenskar minns mest.

Det är inte många svenskar som vet att vi här i Sverige har haft jordbävningar och tsunamis av lika stor kraft och styrka som den som inträffade 2004 i Asien. I Sverige förekom sådana när inlandsisen smälte bort. När den enorma tyngden av ett istäcke som tidigare varit 2-3 km tjockt försvann började en landhöjning som under den första tiden var så snabb som 8-9 m per århundrade i de delar som blivit isfria. Samtidigt låg isen kvar och tyngde ned stora delar av inland och fjäll i den norra halvan av Sverige. Spänningarna i berggrunden blev enorma och den uppdämda energin utlöste kraftiga jordbävningar som skapade förkastningssprickor och i vissa fall även tsunamis.

Jag läste nyligen om en sådan tsunami som man hittat geologiska spår efter i trakterna av Hudiksvall. (Mörner, Nils-Axel, se länk i slutet av bloggen). Den inträffade för ungefär 10 000 år sedan i kalenderår räknat (9150 C14-years BP) när inlandsisen lämnat trakten och Ancylussjön (den dåtida Östersjön) täckte området. Jordbävningens centrum inträffade under vattnet på samma sätt som i indiska oceanen 2004 och det skapades en våldsam tsunami som spolade över kusten. Flodvågen var så hög att Källsjön, en insjö som låg 700 m från den dåtida kusten, blandades med vatten från Ancylussjön. Källsjön ligger 12,5 meter högre än gränsen för Ancylussjöns kustlinje vid den här tiden och dessutom högre än vad kustlinjen någonsin varit på platsen. Ancylussjön skulle aldrig ha nått till Källsjön om det inte hade varit för jordbävningen men spår av Ancylussjöns tsunami finns ändå som bevis på händelsen i sedimenten på den lilla insjöns botten. Mikrofossiler av plankton i Källsjöns sediment är likadana som de som djupvattenlevande plankton som fanns i Ancylussjön vid den här tiden. Jordbävningen som orsakade denna tsunami beräknas ha haft en magnitud på över 8 på Richterskalan. Med tanke på att tsunamin 2004 inte bara märktes av i Thailand utan även i andra länder som gränsar mot indiska oceanen, är det inte långsökt att tänka sig att Ancylussjöns stränder påverkades av tsunamin för 10000 år sedan. Även de kuststräckor som var långt från dagens Hudiksvall.

Därmed kommer jag till den arkeologiska delen av hela resonemanget, den del som handlar om människorna. Om någon befunnit sig i närheten av den avsmältande inlandsisen, vid stränderna av Ancylussjön (som till exempel vid Aareavaara-boplatserna norr om Pajala) så riskerade de inte bara att bli bortspolade av isdämda sjöar som bröt igenom sina isfördämningar. De riskerade också att råka ut för kraftiga jordbävningar på just den platsen som de befann sig. Ovanpå allt detta riskerade de också att spolas bort av tsunamis som skapats av jordbävningar på andra platser i Ancylussjön. Eftersom Ancylussjön var relativt liten jämfört med indiska oceanen hann inte vågorna tappa sin kraft på vägen ens mot de mest avlägsna stränderna.

Någon gjorde en uträkning på hur många människor som bodde i det son vi kallar Sverige idag vid den här tiden, jag kommer tyvärr inte ihåg vem, och det rörde sig om ett par tusen människor. Mest troligt handlade det om små grupper av människor bestående av 10-15 personer. En enda sådan stor geologisk händelse skulle ha inneburit slutet för den människogrupp som befann sig mellan inlandsis och kust vid Aareavaara för 10600-10700 år sedan. Jag är inte säker på att de överlevde.

Vid tangentbordet denna aprildag.
/Olof Östlund

Länkar:

Tidigare blogginlägg om arkeologiska ”yrkesskador”
http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/ )

Lerskredet i Rissa 1978:

Om tsunamin och jordbävningen i Hudiksvall:

Klicka för att komma åt InTech-Traces_of_tsunami_events_in_off_and_on_shore_environments_case_studies_in_the_maldives_scotland_and_sweden.pdf