Arkeolog för en dag

Norrbottens museum har en hel del pedagogisk programverksamhet, däribland skolprogrammet Arkeolog för en dag. Vi brukar vara ut till ett antal skolor runt om i länet, i mån av tid och efterfrågan. Genom berättelser, föremål, bilder och samtal med barnen förmedlas Norrbottens förhistoria. Dessutom får barnen ibland prova på att själva vara arkeologer genom att gräva fram föremål i de sandsäckar som vi har med oss ut till skolorna, något som brukar vara uppskattat.

Sikfors2

Fynd ligger redo i sandsäcken i väntan på att bli hittade!

Skolprogram som en del av en arkeologisk undersökning
Norrbottens museum har under 2014 och 2015 utfört arkeologiska undersökningar av stenåldersboplatser längs med väg 555, i närheten av Sikfors. Som en del i arbetet med utgrävningen som genomfördes vid Sikfors i somras ingick en kommunikativ insats. Efter dialog och önskemål från skolan i Sikfors bearbetades det befintliga skolprogrammet Arkeolog för en dag om och resultaten från de två årens undersökningar fogades in. Det är flera månader sedan vi var ute i fält och gjorde själva undersökningen, men det är först nu som allt resultat har sammanställts. Därför var det nu en lämplig tid att åka ut till skolan i Sikfors och berätta om deras lokala förhistoria!

En dag bland skolbarnen på skolan I Ur och Skur Forsen, Sikfors
I måndags packade undertecknad och min kollega Carina Bennerhag bilen full med sandsäckar, fynd och bilder och åkte iväg till skolan i Sikfors. Dagen inleddes med en gemensam stund för alla elever och några lärare på skolan.

Genom berättelser och samtal om vad en arkeolog arbetar med, vad en arkeolog försöker få fram för information, information om stenålder i allmänhet och i Norrbotten och vid Sikfors i synnerhet har barnen fått ställa frågor, se bilder på fynd och från utgrävningarna och få en inblick i Norrbottens förhistoria. Med start från den nästan 11000-åriga boplatsen vid Aareavaara norr om Pajala rörde vi oss fram i tiden till omkring 3000 f.Kr. i närheten av Sikfors. Under de många tusen år som förflöt däremellan så informerade vi om inlandsisen och landhöjningen, något som kanske inte är helt lätt att förstå. SGU har en pedagogisk film om inlandsisen och landhöjningen som kanske kan göra det lättare att förstå vad som hände vid och efter isavsmältningen:

Efter den gemensamma inledningen delades skolbarnen in i två grupper, åk 1-3 i en grupp och åk 4-6 i den andra. En grupp i taget fick sedan prova på att själva vara arkeologer och leta fynd i de sandsäckar som vi hade med oss.

Sikfors1

4 sandsäckar och grävutrustning är utplacerade i klassrummet i Sikfors.

När de grävt klart och tyckt sig hitta alla fynd var det dags att skriva en arkeologisk fyndrapport där barnen fick rita av ett valfritt fynd och sedan rita/skriva vad de trodde att föremålet hade använts till. Vilket kanske inte är helt lätt, men då barn i regel har livlig fantasi så brukar det komma fram en hel del förslag. En krumkniv i skiffer tolkades både som bumerang och som en hockeyklubba för en rumpnisse!

DSCN0218

Bumerang? Hockeyklubba för en rumpnisse? Slipad skifferkniv/krumkniv?

Många av barnen var väldigt intresserade och de hade otroligt mycket frågor som vi försökte besvara efter bästa förmåga. Vi hoppas att vi kunde inspirera och ge ny kunskap till både elever och lärare – och vem vet, kanske det finns några framtida arkeologer bland skolbarnen i Sikfors?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Jordbävningar, tsunamis och isavsmältning för 10000 – 11000 år sedan.

Påskarna brukar jag tillbringa tillsammans med mina föräldrar i Jäkkvik i Arjeplogs fjällvärld. Snöskoterfärder till fiskesjöar och underbart lugn i soligt vårvinterväder gör gott för själen. På något sätt hinner man ifatt sig själv om man sätter sig ner på en sjöis och väntar ett tag. Jag vill minnas att någon gammal klok sioux-indian har sagt någonting liknande någon gång.

Men arkeologin släpper ju aldrig greppet om mig (se tidigare blogginlägg i länklistan i slutet av det här blogginlägget). Det går inte att färdas i naturen utan att se någonting som väcker arkeologiska tankar hos mig. Den här gången började tankarna komma under en färd efter skoterleden mellan Jäkkvik och Sädvajaure. Skoterleden klättrar på ett ställe 3-4 meter upp på en förkastning som skär rakt igenom landskapet. De lodräta stenväggarna har delvis rasat av erosion så att det går att ta sig upp med snöskoter för vidare färd till Sädvajaure. Jag gjorde mina föräldrar uppmärksamma på förkastningen:
”En gång i tiden har det varit en väldigt stor jordbävning här. Höjdskillnaden på 3-4 meter innebär att det måste ha varit en riktigt stor en. Förmodligen i samband med att inlandsisen smälte bort”.

Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera förkastningssprickan och så långt som till ett blogginlägg kom jag inte i mina tankar. Jag länkar därför till en sida hos SGU (Sveriges geologiska undersökning) som har några bilder från Norrbotten och förklaringar på vad en förkastning är för någonting.
http://www.sgu.se/sgu/sv/geologi/jordtacket/efter-istiden/skredarr.html

(Juli 2014: SGU har förnyat sin hemsida, så den ovanstående länken finns inte kvar, men det går att söka sig vidare, till den här länken till exempel:

http://www.sgu.se/evenemang/tavlingen-geologiskt-arv/geologiskt-arv-2014/lansjarvforkastningen/   )

Att fotografera för en blogg tänkte jag alltså inte på: Mina tankar kretsade istället kring hur sårbara enskilda grupper av människor är vid sådana geologiska händelser. Sårbarheten gäller oavsett vilken tid vi lever i. Jag kom att tänka på en film på ett lerskred som inträffade i Norge 1978, som en av mina vänner länkat upp på sin facebook-sida. Det var ett skred av ”kvikklera” i byn Rissa som ligger vid en liten insjö, nära Trondheimsfjorden. Lerskredet dödade ”bara” en människa, men skapade stor förödelse. Trots att lermassorna som störtade ut i vattnet var en relativt liten geologisk händelse i jämförelse med andra geologiska händelser, skapades en 3 meter hög tsunamivåg som krossade byggnader i den lilla orten Leira på andra sidan insjön.

Tsunamin i Leira som skapades av lerskredet i Rissa var inte stor i jämförelse med den tsunami som skapades av jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Jordbävningen hade en magnitud på 9,15 på Richterskalan och skapade en 15 meter hög tsunamivåg som slog in över de omkringliggande länderna. 225000 människor dog, varav 165000 i Indonesien. 35000 på Sri Lanka och 8000 i Thailand. Det är tsunamin i Thailand som vi svenskar minns mest.

Det är inte många svenskar som vet att vi här i Sverige har haft jordbävningar och tsunamis av lika stor kraft och styrka som den som inträffade 2004 i Asien. I Sverige förekom sådana när inlandsisen smälte bort. När den enorma tyngden av ett istäcke som tidigare varit 2-3 km tjockt försvann började en landhöjning som under den första tiden var så snabb som 8-9 m per århundrade i de delar som blivit isfria. Samtidigt låg isen kvar och tyngde ned stora delar av inland och fjäll i den norra halvan av Sverige. Spänningarna i berggrunden blev enorma och den uppdämda energin utlöste kraftiga jordbävningar som skapade förkastningssprickor och i vissa fall även tsunamis.

Jag läste nyligen om en sådan tsunami som man hittat geologiska spår efter i trakterna av Hudiksvall. (Mörner, Nils-Axel, se länk i slutet av bloggen). Den inträffade för ungefär 10 000 år sedan i kalenderår räknat (9150 C14-years BP) när inlandsisen lämnat trakten och Ancylussjön (den dåtida Östersjön) täckte området. Jordbävningens centrum inträffade under vattnet på samma sätt som i indiska oceanen 2004 och det skapades en våldsam tsunami som spolade över kusten. Flodvågen var så hög att Källsjön, en insjö som låg 700 m från den dåtida kusten, blandades med vatten från Ancylussjön. Källsjön ligger 12,5 meter högre än gränsen för Ancylussjöns kustlinje vid den här tiden och dessutom högre än vad kustlinjen någonsin varit på platsen. Ancylussjön skulle aldrig ha nått till Källsjön om det inte hade varit för jordbävningen men spår av Ancylussjöns tsunami finns ändå som bevis på händelsen i sedimenten på den lilla insjöns botten. Mikrofossiler av plankton i Källsjöns sediment är likadana som de som djupvattenlevande plankton som fanns i Ancylussjön vid den här tiden. Jordbävningen som orsakade denna tsunami beräknas ha haft en magnitud på över 8 på Richterskalan. Med tanke på att tsunamin 2004 inte bara märktes av i Thailand utan även i andra länder som gränsar mot indiska oceanen, är det inte långsökt att tänka sig att Ancylussjöns stränder påverkades av tsunamin för 10000 år sedan. Även de kuststräckor som var långt från dagens Hudiksvall.

Därmed kommer jag till den arkeologiska delen av hela resonemanget, den del som handlar om människorna. Om någon befunnit sig i närheten av den avsmältande inlandsisen, vid stränderna av Ancylussjön (som till exempel vid Aareavaara-boplatserna norr om Pajala) så riskerade de inte bara att bli bortspolade av isdämda sjöar som bröt igenom sina isfördämningar. De riskerade också att råka ut för kraftiga jordbävningar på just den platsen som de befann sig. Ovanpå allt detta riskerade de också att spolas bort av tsunamis som skapats av jordbävningar på andra platser i Ancylussjön. Eftersom Ancylussjön var relativt liten jämfört med indiska oceanen hann inte vågorna tappa sin kraft på vägen ens mot de mest avlägsna stränderna.

Någon gjorde en uträkning på hur många människor som bodde i det son vi kallar Sverige idag vid den här tiden, jag kommer tyvärr inte ihåg vem, och det rörde sig om ett par tusen människor. Mest troligt handlade det om små grupper av människor bestående av 10-15 personer. En enda sådan stor geologisk händelse skulle ha inneburit slutet för den människogrupp som befann sig mellan inlandsis och kust vid Aareavaara för 10600-10700 år sedan. Jag är inte säker på att de överlevde.

Vid tangentbordet denna aprildag.
/Olof Östlund

Länkar:

Tidigare blogginlägg om arkeologiska ”yrkesskador”
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/ )

Lerskredet i Rissa 1978:

Om tsunamin och jordbävningen i Hudiksvall:

Klicka för att komma åt InTech-Traces_of_tsunami_events_in_off_and_on_shore_environments_case_studies_in_the_maldives_scotland_and_sweden.pdf