Under de senaste årtiondena har den arktiska regionen fått alltmer uppmärksamhet i forskning, politik och media. Orsakerna är flera. Här går klimatförändringarna fortare än på andra håll på vår jord, vilket får konsekvenser globalt pga. stigande havsnivåer från smältande inlandsisar. Vad som händer globalt påverkar också Arktis. Ekonomisk tillväxt i andra delar av världen har lett till ökad efterfrågan på metaller, vilket sedan tidigt 2000-tal resulterat i ökad prospektering och gruvdrift i mineralrika områden i norr. Samtidigt har klimatpolicy och efterfrågan på varor producerade med mindre klimatpåverkan, lett till stora investeringar i tillverkningsprocesser med mindre utsläpp av växthusgaser och i utvinning av mineraler som behövs för elektrifiering. Detta gör att intresset inom industri och politik för att expandera gruvnäringen i norr kommer att bestå under kommande år.
I det offentliga samtalet om grön industrialiseringen i norr, framställs den ofta som något unikt i historien. Detta är felaktigt. Norrbotten och andra delar av Arktis har varit föremål för storskaliga industrialiseringsprojekt kopplade till naturresurser flera gånger i det förflutna, särskilt inom gruvnäringen. Det är viktigt att ta vara på de historiska erfarenheterna från dessa tidigare industrialiseringsprocesser när vi planerar för hållbara framtider i nuet. Historien och de kulturmiljöer den genererat kan bidra till nuet och framtiden.
I en forskningssatsning på LTU och andra universitet har vi bidragit med kunskap om hur man kan skapa långsiktig hållbarhet i gruvsamhällen i norr. Historisk forskning har visat att samhällen uppbyggda kring gruvdrift i Arktis ofta är särskilt sårbara för variationer i den globala efterfrågan och priser på råvaror, eftersom produktions- och transportkostnaderna ofta är höga. Om gruvdriften blir olönsam kan företagen stänga verksamheten, vilket blir särskilt utmanande i Arktis där tillgången till alternativa jobb är få och avstånden till andra orter och arbetsgivare ofta är stora. I den arktiska regionen finns därför gott om övergivna spökstäder, liksom andra materiella rester av resursutvinning som lagts ner – gruvhål, infrastrukturer och byggda miljöer. Vi tog oss an denna problematik i två forskningsprojekt finansierade av Formas och Vetenskapsrådet, inom ramen för excellenscentret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, finansierat av NordForsk.
Våra frågor var enkla – hur har arvet från gruvnäring i Arktis hanterats och varför? Under vilka omständigheter har arv efter gruvnäringen fått nya värden? Kan arv från gruvdrift bidra till hållbara samhällen i Arktis och i såna fall hur? Mellan åren 2016 och 2022 har vi utifrån dessa frågor studerat gruvsamhällen i de nordiska delarna av Arktis – i Sverige, Finland och Norge, Svalbard och Grönland, samt Quebec och Labrador i Kanada. Vi har identifierat fyra olika men ofta överlappande processer, som vi kallat 1) Övergivelse / formering av industrinatur, 2) Efterbehandling, 3) Återanvändning / Återekonomisering och 4) Kulturarvifiering / Kulturarvsprocesser.
Forskningen har visat att det finns många exempel i den Arktiska regionen där människor lyckats gjuta nytt liv i nedläggningsdrabbade samhällen, genom att omvärdera och återanvända lämningar från det förflutna som kulturarv. Goda exempel finns på ögruppen Svalbard, belägen i Norra Ishavet ungefär halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen. Här drev företag från Europa och Nordamerika gruvor från 1870-talet och framåt. Av särskild vikt var kolgruvorna, som dominerade från 1898 och fram till idag, runt vilka företagen byggde upp hela samhällen, varav några hade över 1000 invånare. Idag är de flesta nedlagda men det finns politisk vilja i Norge och Ryssland, varifrån gruvbolagen kommer, att vidmakthålla en närvaro på ögruppen. Detta har bidragit till att göra det möjligt att bygga upp en turismindustri för vilken de övergivna gruvorna och gruvsamhällena blivit en resurs. Framgångsrika exempel är de f.d. gruvstäderna Pyramiden, som är i rysk ägo, och Longyearbyen som är norskt och Svalbards norska centralort. I Longyearbyen har f.d. bostäder och servicelokaler för gruvanställda omvandlats till bostäder och restauranger, där företagen använder industrihistorien för marknadsföring och för att skapa upplevelser. Till Pyramiden kör turismentrepenörer fjordkryssningar med guidade turer. Många av de nedlagda gruvsamhällena har norska myndigheter listat som kulturarv. De skyddas därför av norsk kulturmiljölagstiftning. En ny ekonomi byggande på kulturarvifierade lämningar av tidigare gruvdrift har växt fram.
Det finns även exempel från Norrbotten på före detta gruvor som blivit föremål för kulturarvsprocesser och som pekats ut som skyddsvärda. Två intressanta exempel är de f.d. gruvsamhällen Laver och Nautanen, klassade som fornvårdsobjekt, och som Länsstyrelsen i Norrbotten lät skylta på 00-talet för att berätta deras historia. Nautanen, som ligger i Gällivare kommun, var i drift 1902 till 1908, då det lades ner och dess befolkning på 400 invånare fick flytta någon annanstans. Laver, Älvsbyns kommun, var ett aktivt gruvsamhälle åren 1936-46, då känt som Sveriges modernast industrisamhälle. När gruvbolagen lagt ner verksamheterna i Laver och Nautanen tog de med sig det mesta av värde. Kvar blev husgrunder, lämningar av förädlingsverk och infrastrukturer, liksom en hel del miljögifter som de gamla sandmagasinen och gråbergsdeponierna släpper ut. Idag fungerar spökstäderna Laver och Nautanen som platser för rekreation, men de har knappast bidragit till någon mer inkomstbringande besöksnäring, trots att de definierats som kulturarv. Exemplen skiljer sig med andra ord från Svalbard. Bland orsakerna till skillnaderna är att i Laver och Nautanen flyttade man bort samtliga byggnader, vilket begränsat möjligheterna till nytt ekonomiskt värdeskapande inom besöksnäring. Inte heller finns här några geo-politiska intressen av att återanvända dem. Lämningarna av Laver och Nautanen har dock blivit en resurs i nuet på ett annat sätt, som utgångspunkt för kontroverser kring planerade nya gruvor på platserna, vilka såväl gruvbolag som motståndare hänvisar till historien och arvet efter gruvorna.
Sammanfattningsvis visar vår forskning att gruvindustriella arv kan bidra till att uppnå hållbarhetsmål i Arktis. De kan vara resurser för omställning och ny ekonomisk tillväxt i avindustrialiserade samhällen. Byggda miljöer förknippade med minnen av det förflutna kan skapa livskvalitet för boende. Lämningarna kan också vara värdefulla som källor till historisk och annan forskning. Dessa värden kommer sällan fram i diskussioner och planer gällande hur efterbehandling och avindustrialiseringsfaser vid gruvor ska hanteras. Återanvändning och kulturarvifiering utgör en i allt för hög grad outnyttjad möjlighet.
För att kunna tillskriva nya värden till lämningar av äldre gruvdrift krävs dock inflytande från och medverkan av lokalsamhället i de områden som påverkats av och varit beroende av gruvnäring. Framgångsrika kulturarvsprocesser förutsätter att lokalsamhällets önskemål och perspektiv på framtiden bortom gruvan och gruvornas historia blir vägledande. Slutligen visar projektet att historiska lämningar av gruvnäring i Arktis även spelar en roll i konflikter, eftersom de används som ankarfästen för konkurrerande berättelser om det förflutna, kopplade till önskemål om framtiden, inklusive geopolitiska sådana. För att gruvnäringens arv ska vara relevant för flera människor i Arktis, behöver kulturmiljövården därför lyfta fler typer av berättelser om de gruvindustriella arven än idag. Och beslutsfattare som påverkar den pågående nyindustrialiseringen i Norrbotten bör redan från början planera för en framtid då de industrisamhällena behöver ställa om och dess byggda miljöer blir ett historiskt arv. Kulturmiljövården och kulturarvsforskningen bör ha en viktig roll i detta arbete.
Vid tangentbordet:
Dag Avango, Professor och ämnesföreträdare i historia vid LTU, Co-director för Arctic Five
Läs mer:
Sörlin, Sverker (red). 2022. Resource Extraction and Arctic Communities. The New Extractivist Paradigm.
