Gruvindustriella arv och hållbara samhällen i Arktis

Under de senaste årtiondena har den arktiska regionen fått alltmer uppmärksamhet i forskning, politik och media. Orsakerna är flera. Här går klimatförändringarna fortare än på andra håll på vår jord, vilket får konsekvenser globalt pga. stigande havsnivåer från smältande inlandsisar. Vad som händer globalt påverkar också Arktis. Ekonomisk tillväxt i andra delar av världen har lett till ökad efterfrågan på metaller, vilket sedan tidigt 2000-tal resulterat i ökad prospektering och gruvdrift i mineralrika områden i norr. Samtidigt har klimatpolicy och efterfrågan på varor producerade med mindre klimatpåverkan, lett till stora investeringar i tillverkningsprocesser med mindre utsläpp av växthusgaser och i utvinning av mineraler som behövs för elektrifiering. Detta gör att intresset inom industri och politik för att expandera gruvnäringen i norr kommer att bestå under kommande år.

I det offentliga samtalet om grön industrialiseringen i norr, framställs den ofta som något unikt i historien. Detta är felaktigt. Norrbotten och andra delar av Arktis har varit föremål för storskaliga industrialiseringsprojekt kopplade till naturresurser flera gånger i det förflutna, särskilt inom gruvnäringen. Det är viktigt att ta vara på de historiska erfarenheterna från dessa tidigare industrialiseringsprocesser när vi planerar för hållbara framtider i nuet. Historien och de kulturmiljöer den genererat kan bidra till nuet och framtiden.

I en forskningssatsning på LTU och andra universitet har vi bidragit med kunskap om hur man kan skapa långsiktig hållbarhet i gruvsamhällen i norr. Historisk forskning har visat att samhällen uppbyggda kring gruvdrift i Arktis ofta är särskilt sårbara för variationer i den globala efterfrågan och priser på råvaror, eftersom produktions- och transportkostnaderna ofta är höga. Om gruvdriften blir olönsam kan företagen stänga verksamheten, vilket blir särskilt utmanande i Arktis där tillgången till alternativa jobb är få och avstånden till andra orter och arbetsgivare ofta är stora. I den arktiska regionen finns därför gott om övergivna spökstäder, liksom andra materiella rester av resursutvinning som lagts ner – gruvhål, infrastrukturer och byggda miljöer. Vi tog oss an denna problematik i två forskningsprojekt finansierade av Formas och Vetenskapsrådet, inom ramen för excellenscentret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, finansierat av NordForsk.

Den övergivna koppargruvan Josva på sydvästra Grönland, i drift 1904-14. Platsens otillgängliga och utsatta läge gör att nästan ingen besöker den idag eller tillskriver den några nya värden. Josva har blivit industrinatur. Foto: Dag Avango.

Våra frågor var enkla – hur har arvet från gruvnäring i Arktis hanterats och varför? Under vilka omständigheter har arv efter gruvnäringen fått nya värden? Kan arv från gruvdrift bidra till hållbara samhällen i Arktis och i såna fall hur? Mellan åren 2016 och 2022 har vi utifrån dessa frågor studerat gruvsamhällen i de nordiska delarna av Arktis – i Sverige, Finland och Norge, Svalbard och Grönland, samt Quebec och Labrador i Kanada. Vi har identifierat fyra olika men ofta överlappande processer, som vi kallat 1) Övergivelse / formering av industrinatur, 2) Efterbehandling, 3) Återanvändning / Återekonomisering och 4) Kulturarvifiering / Kulturarvsprocesser.

Kryolitgruvan och gruvsamhället Ivittuut, Sydvästra Grönland, i drift från mitten av 1800-talet till år 1987, och en av de gruvindustriella arv i Arktis som LTU studerat inom ramen för REXSAC. Foto: Dag Avango.
Pyramiden, ett f.d. gruvsamhälle på Svalbard. Kolfyndigheten var i svensk ägo 1910-27, därefter under sovjetisk / rysk kontroll. Gruvsamhället började byggas 1934 och stängdes 1998. Platsen är inkomstbringande för turistnäringen på Svalbard, men attraherar även isbjörn. Foto: Dag Avango.

Forskningen har visat att det finns många exempel i den Arktiska regionen där människor lyckats gjuta nytt liv i nedläggningsdrabbade samhällen, genom att omvärdera och återanvända lämningar från det förflutna som kulturarv. Goda exempel finns på ögruppen Svalbard, belägen i Norra Ishavet ungefär halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen. Här drev företag från Europa och Nordamerika gruvor från 1870-talet och framåt. Av särskild vikt var kolgruvorna, som dominerade från 1898 och fram till idag, runt vilka företagen byggde upp hela samhällen, varav några hade över 1000 invånare. Idag är de flesta nedlagda men det finns politisk vilja i Norge och Ryssland, varifrån gruvbolagen kommer, att vidmakthålla en närvaro på ögruppen. Detta har bidragit till att göra det möjligt att bygga upp en turismindustri för vilken de övergivna gruvorna och gruvsamhällena blivit en resurs. Framgångsrika exempel är de f.d. gruvstäderna Pyramiden, som är i rysk ägo, och Longyearbyen som är norskt och Svalbards norska centralort. I Longyearbyen har f.d. bostäder och servicelokaler för gruvanställda omvandlats till bostäder och restauranger, där företagen använder industrihistorien för marknadsföring och för att skapa upplevelser. Till Pyramiden kör turismentrepenörer fjordkryssningar med guidade turer. Många av de nedlagda gruvsamhällena har norska myndigheter listat som kulturarv. De skyddas därför av norsk kulturmiljölagstiftning. En ny ekonomi byggande på kulturarvifierade lämningar av tidigare gruvdrift har växt fram.

Forskare från REXSAC på fältarbete i Pyramiden. Foto: Dag Avango.
Före detta arbetarbaracker i Longyearbyen, idag återanvända för det populära hotellet Coal miners inn. Foto: Dag Avango.

Det finns även exempel från Norrbotten på före detta gruvor som blivit föremål för kulturarvsprocesser och som pekats ut som skyddsvärda. Två intressanta exempel är de f.d. gruvsamhällen Laver och Nautanen, klassade som fornvårdsobjekt, och som Länsstyrelsen i Norrbotten lät skylta på 00-talet för att berätta deras historia. Nautanen, som ligger i Gällivare kommun, var i drift 1902 till 1908, då det lades ner och dess befolkning på 400 invånare fick flytta någon annanstans. Laver, Älvsbyns kommun, var ett aktivt gruvsamhälle åren 1936-46, då känt som Sveriges modernast industrisamhälle. När gruvbolagen lagt ner verksamheterna i Laver och Nautanen tog de med sig det mesta av värde. Kvar blev husgrunder, lämningar av förädlingsverk och infrastrukturer, liksom en hel del miljögifter som de gamla sandmagasinen och gråbergsdeponierna släpper ut. Idag fungerar spökstäderna Laver och Nautanen som platser för rekreation, men de har knappast bidragit till någon mer inkomstbringande besöksnäring, trots att de definierats som kulturarv. Exemplen skiljer sig med andra ord från Svalbard. Bland orsakerna till skillnaderna är att i Laver och Nautanen flyttade man bort samtliga byggnader, vilket begränsat möjligheterna till nytt ekonomiskt värdeskapande inom besöksnäring. Inte heller finns här några geo-politiska intressen av att återanvända dem. Lämningarna av Laver och Nautanen har dock blivit en resurs i nuet på ett annat sätt, som utgångspunkt för kontroverser kring planerade nya gruvor på platserna, vilka såväl gruvbolag som motståndare hänvisar till historien och arvet efter gruvorna.

Lämningar av kross och anrikningsverket i Nautanen – en koppargruva, ett smältverk och ett samhälle med mängder av bostadshus, butiker, två skolor och ett folkets hus. Sedan gruvan övergavs har gruvavfall förgiftat vatten och mark. Kommuninvånare i Gällivare besöker platsen, som är skyddad och skyltad som fornvårdsobjekt. Foto: Dag Avango.
Lämningar av gruvsamhället Laver – i drift 1936-46. Arvet efter gruvan är husgrunder efter vad som då beskrevs som ett idealsamhälle. Arvet består också av förgiftad mark från anrikningssand. Dessa arv blir idag slagträn i debatten om en ny gruva i Laver. Foto: Dag Avango.

Sammanfattningsvis visar vår forskning att gruvindustriella arv kan bidra till att uppnå hållbarhetsmål i Arktis. De kan vara resurser för omställning och ny ekonomisk tillväxt i avindustrialiserade samhällen. Byggda miljöer förknippade med minnen av det förflutna kan skapa livskvalitet för boende. Lämningarna kan också vara värdefulla som källor till historisk och annan forskning. Dessa värden kommer sällan fram i diskussioner och planer gällande hur efterbehandling och avindustrialiseringsfaser vid gruvor ska hanteras. Återanvändning och kulturarvifiering utgör en i allt för hög grad outnyttjad möjlighet.

Linbanestationen, gruva 6, Adventdalen, Svalbard. Foto: Dag Avango.

För att kunna tillskriva nya värden till lämningar av äldre gruvdrift krävs dock inflytande från och medverkan av lokalsamhället i de områden som påverkats av och varit beroende av gruvnäring. Framgångsrika kulturarvsprocesser förutsätter att lokalsamhällets önskemål och perspektiv på framtiden bortom gruvan och gruvornas historia blir vägledande. Slutligen visar projektet att historiska lämningar av gruvnäring i Arktis även spelar en roll i konflikter, eftersom de används som ankarfästen för konkurrerande berättelser om det förflutna, kopplade till önskemål om framtiden, inklusive geopolitiska sådana. För att gruvnäringens arv ska vara relevant för flera människor i Arktis, behöver kulturmiljövården därför lyfta fler typer av berättelser om de gruvindustriella arven än idag. Och beslutsfattare som påverkar den pågående nyindustrialiseringen i Norrbotten bör redan från början planera för en framtid då de industrisamhällena behöver ställa om och dess byggda miljöer blir ett historiskt arv. Kulturmiljövården och kulturarvsforskningen bör ha en viktig roll i detta arbete.

Skolan i Laver – en miljö som ännu kan bidra till lärande och insikter om möjliga framtider. Foto: Dag Avango.

Vid tangentbordet:
Dag Avango, Professor och ämnesföreträdare i historia vid LTU, Co-director för Arctic Five

Läs mer:

Sörlin, Sverker (red). 2022. Resource Extraction and Arctic Communities. The New Extractivist Paradigm.

Hur värderas 70-talets bebyggelse?

Hur förändras synen på kulturmiljö över tid? Hur förhåller vi oss till det förflutna, och de avtryck det gör i vår tid? Vilka byggnader uppfattas som värdefulla? Vilka bevaras, och kanske rent av skyddas för sina kulturvärden? På vilket sätt påverkar värderingarna hanteringen av bebyggelsen?

Dessa kulturarvsprocesser har vi undersökt i Luleå. Undersökningen har skett inom ramen för SIRen (http://www.renoveringscentrum.lth.se/siren/) som är en nationell satsning på forskning om hållbar renovering. Satsningen har gjorts med tanke på det stora renoveringsbehov som finns inte minst inom det bostadsbestånd som byggdes under 1960- och 1970-talet, i det så kallade miljonprogrammet. Utmaningen är att renovera det hållbart – med hänsyn till såväl sociala som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

Ser man till Luleå stads utveckling, så har staden expanderat kraftigt sedan slutet av 1800-talet när bebyggelsen var koncentrerad till stadshalvön. En stor del av bebyggelsen har byggts under 1960- och 1970-talet, däribland i stadsdelar som Mjölkudden, Örnäset, Bergnäset, Hertsön, Björkskatan och Porsön.

Bild 1

Gång- och cykelväg på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen bygger på dokumentstudier, observationer, och intervjuer med handläggare och politiker inom Luleå kommun. Fokus har varit på två stadsdelar: centrumhalvön och Porsön, bland annat eftersom kommunen för närvarande arbetar med fördjupade översiktsplaner och utvecklingsplaner för dessa områden.

En liten del av Luleås bebyggelse har ett formellt skydd. Gammelstads kyrkstad är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Den är också en kulturmiljö av riksintresse, enligt Miljöbalken, tillsammans med Svartöstaden, Karlsvik, samt Gäddvik. I centrum skyddas bland annat Bergströmska gården, hamnkranen i Södra hamn, och Pontusbadet som byggnadsminne. Några byggnader, däribland Vetenskapens hus, tidigare posten, har skydd i detaljplan.

Bild 2

Kvarteret Hunden. Fritz Olsson husen, som revs efter stora protester från Luleborna. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 3

Kvarteret Hunden. Butiks-, kontors- och hotellbyggnad som ersatte den tidigare bebyggelsen (Fritz Olsson husen). Foto: Jennie Sjöholm.

Omkring 2006 kom bevarandefrågan upp till debatt i Luleå. En fastighetsägare ville riva större delen av kvarteret Hunden, som ligger längs med Storgatan, och ersätta det med byggnader med högre exploateringsgrad. Många Lulebor protesterade, byggnadens ansågs vara värdefull, och en lång process följde. Det slutade trots detta med att byggnaderna revs.

Luleå kommun har sedan dess arbetat mer aktivt med Luleås kulturmiljöer. En inventering av all bebyggelse på stadshalvön genomfördes 2015-2016. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, kulturhistoriskt intressanta byggnader, samt värdefulla miljöer har identifierats.

Bild 4

Kvarteret Hägern på Varvet, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 5

Kvarteret Thule vid Södra Hamn, de s.k. Tutti-Frutti-husen, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Stadsdelen Porsön, som byggdes på 1970-talet, är relativt oförändrad sedan den byggdes. Luleå tekniska universitets så kallade campusplan lyfter fram arkitekturen som ett av de starkaste kännetecknen för universitetsområdet. Bland annat framhålls samstämmigheten mellan det yttre och det inre, den tematiska färgsättningen, kvartersbildningen med Regnbågsallén som samlande mittstråk, och den gröna karaktären som utgör en kontrast till den omgivande naturmarken.

Bild 6

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 7

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Porsökyrkan, som ligger i stadsdelens centrum tillsammans med skola, butiker och restauranger, hör till de moderna kyrkor som fått ett särskilt skydd.

Bild 8

Porsökyrkan i Porsö centrum. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen visar att Luleås bebyggelse allt mer betraktas och hanteras som kulturmiljö, även om få byggnader har ett reellt skydd. Det har skett en förändring de senaste 5–10 åren. Delvis beror detta på att när kulturmiljöer börjar uppmärksammas, det pratas mer om dem och fler reflekterar över dem, så uppfattas de också som allt mer värdefulla. Ju mer kunskap det finns om en miljö, desto mera värdefull ter den sig.

1970-talets bebyggelsemiljöer börjar uppfattas som kulturmiljö, i Luleå lyfter man fram bebyggelse som uppförts till och med 1980-talet. Det är dock inte självklart vilka värden dessa miljöer har, och hur man kan förhålla sig till det tidstypiska i dem. Den tidens stadsbyggnadsideal, med trafikseparering och hus i park, går stick i stäv med dagens stadsbyggnadsideal. Material som då användes uppskattas inte alltid idag. Dels för att de anses tekniskt undermåliga, men också av estetiska skäl. Det industrialiserade och produktionsanpassade byggandet som var kännetecknande för tiden har vi också idag, liksom faiblessen till moderna material. Hur detta förvaltas långsiktigt, och vilka avvägningar som görs ur ett hållbarhetsperspektiv, kommer att bli intressant att följa. I Luleå kommun har man kommit ett steg på vägen, genom att ha börjat prata om kulturmiljöer, och hur man ska förhålla sig till också yngre miljöer, som utgör en stor del av stadens byggnadsmassa.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Biträdande universitetslektor i Urban design & Kulturvård