Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Nästa vecka påbörjas årets största arkeologiska fältarbetsprojekt i Norrbotten: en arkeologisk utredning inom området för Norrbotniabanans dragning i Luleå kommun. Den arkeologiska utredningen genomförs med anledning av Trafikverkets planerade byggnation av Norrbotniabanan, en del av den kustnära järnvägen, inom Luleå kommun.

Den arkeologiska utredningen ska göras inom ett område som är totalt 51,7 kvadratkilometer stort, inom en bankorridor som varierar i bredd mellan 0,1-3,5 km. Exakt sträcka för järnvägen är ännu inte bestämd, och det finns två olika bankorridorer både vid Antnäs och Ersnäs, men även in till Luleå centrum. Då det är ett stort område som ska utredas arkeologiskt har Norrbottens museum valt att samarbeta med arkeologer från Västerbottens museum, Västernorrlands museum och Jamtli. Vi skulle helt enkelt själva inte ha hunnit utreda hela Norrbotniabanans sträckning själva, då vi även har utfört och ska utföra en del andra arkeologiska fältarbeten. Vi ser fram emot ett fint samarbete med dessa nordliga länsmuseer!

Vid den arkeologiska utredningen kommer vi arkeologer att gå igenom utredningsområdet till fots och leta efter fornlämningar och kulturlämningar. Sedan tidigare finns det också ett antal fornlämningar och kulturlämningar registrerade inom bankorridoren för Norrbotniabanan, där flertalet har registrerats i samband med fornminnesinventeringen. Flera av dessa lämningar utgörs av gårdstomter i byarna Ersnäs och Antnäs, men det rör sig även om fäbodar, husgrunder, minnesmärken m.m. Alla dessa lämningar kommer att återbesökas, men vi kommer såklart även att inventera och leta efter tidigare okända lämningar.

Känner du till om det finns fornlämningar och/eller kulturlämningar inom området för Norrbotniabanans dragning inom Luleå kommun, som inte finns registrerade i Fornsök? Fornsök är en tjänst med information om alla kända registrerade forn- och kulturlämningar i Sverige. I så fall är du välkommen att skicka in uppgifter om ditt fynd till Norrbottens museum. Vi behöver få veta koordinater (helst i Sweref 99 TM) för ditt fynd/lämning alternativt en markering på en karta samt en beskrivning och gärna fotografier. Informationen kan du skicka in via mail till frida.palmbo@norrbotten.se eller via vår hemsida: Tipsa oss! – Norrbottens museum

Måndag 14 augusti bjuder Norrbottens museum in till en informationsträff om den arkeologiska utredningen inom området för Norrbotniabanans dragning. Du är välkommen till Sörbygården i Antnäs kl. 18.00-19.00. I samband med informationsmötet tar vi även emot uppgifter om fornlämningar och kulturlämningar inom utredningsområdet. Varmt välkommen!

För mer information om Norrbotniabanan Luleå, se Trafikverket:
https://www.trafikverket.se/vara-projekt/projekt-som-stracker-sig-over-flera-lan/norrbotniabanan/norrbotniabanan-lulea/

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för den arkeologiska utredningen för Norrbotniabanan, Luleå

En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:

”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”

Klaus Thymann, juli 2023.

Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.

Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.

Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.