Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

En okänd Norrbottensresa

Internet har sannerligen gjort det lättare att upptäcka ny, eller i det här fallet snarare gammal, litteratur. Av en ren händelse råkade jag en dag på den här relativt okända skriften av en viss Joseph Marshall: Travels through Holland, Flanders, Germany, Denmark, Sweden, Lapland, Russia, the Ukraine and Poland in the years 1768, 1769 and 1770. Boken(s andra upplaga) är tryckt 1773 i London.

Bok

Kapitlet om Lappland är inte så långt (och inte handlar det om Lappland heller). Det tar Marshall inte mer än fyra sidor att ta sig genom Västerbotten, från Umeå till riksgränsen, som förstås inte fanns 1769. Innehållet på dessa sidor är dock intressant. Han beskriver de olika trakternas näringar, särskilt handel, sjöfart och export, i mycket positiva ordalag.

Andra dramatiska händelser förefaller något märkligare. Marshall blir till exempel tvungen att med våld ta sig sovplats i en bondgård. Alla orter verkar inte heller så bekanta; Umeå, Tame, Pitha, Lula och Torneo går väl att känna igen, men var ligger Scornsay och Coyrannum?

Vem var då Joseph Marshall? De flesta fakta som finns om honom, tyder snarast på att namnet är en pseudonym. Det finns också samtida brittiska källor som uppger vem som döljer sig bakom detta alias. Nämligen ”Sir” John Hill. Och vem var då det?

John Hill föddes 1716 i Peterborough, där hans far var präst. På 1740-talet inledde han sin karriär som apotekarlärling och så småningom kom han att öppna ett eget apotek i Westminster. Utöver detta reste han runt Storbritannien på jakt efter rara växter. Dessa hade han tänkt sig att publicera i form av ett hortus siccus, vilket innebär avbildningar av torkade och pressade växter, eller herbarier. Men av detta projekt blev inget. Hill hade också en doktorsexamen från universitetet i Edinburgh och han praktiserade som ”quack doctor”, huvudsakligen med olika typer av vegetariska läkemedel. I Edinburgh fanns också, sedan 1670-talet, en trädgård för studier av växter för medicinska ändamål.

John Hill

John Hill (1716-1775)

Hills första litterära verk var en översättning av den grekiske naturvetaren Theophrastos bok om stenar (1746). Från denna tid var han en outtröttlig författare. Hans bibliografi kom att omfatta mer än 75 verk inom många olika vetenskapliga områden, men den innehåller också skönlitteratur och dramatik. Från 1759 och fram till sin död 1775 var han sysselsatt med ett stort botaniskt verk, the Vegetable System, i 26 volymer. För detta blev han år 1774 belönad med Vasaorden av Kung Gustaf den III, vilket gav honom en möjlighet att kalla sig Sir.

Dessutom skrev han under olika pseudonymer ytterligare ett antal verk. Författaren och lexikografen Samuel Johnson beskrev honom som ”en påhittig man, men utan sannfärdighet”. Hill var en provokativ, för att inte säga, brutal författare, vilket kom att leda till många gräl, både vetenskapliga och litterära. Han misslyckades med att bli invald i the Royal Society, vilket ledde till en hätsk kampanj mot sällskapet och dess medlemmar. Han grälade offentligt med författarna Henry Fielding Christopher Smart. Smart skrev dikten the Hilliad som ett inlägg. Hill bråkade också med skådespelaren och teaterdirektören David Garrick. Garrick svarade med ett epigram, lika elakt som oöversättligt:

                                  ”For physics and farces, his equal there scarce is;                                       his farces are physic, his physic a farce is.”

Det är knappast troligt att John Hill någonsin har besökt Norrbotten, eller ens Sverige, även om det är möjligt att han faktiskt har brevväxlat med Carl von Linné. Hans beskrivning av Sverige visar också att han troligtvis inte har besökt landet. Vissa detaljer är väl beskrivna och trovärdiga, medan andra bara kan beskrivas som rena påhitt. Orter som inte finns på någon karta, personer som ingen kan återfinna eller samhällsföreteelser utan någon som helst förankring i verkligheten.

I själva verket är det troligt att det rör sig om vad som kan kallas för en utopisk samtidsbeskrivning. En sådan beskrivning är ett sätt att kritisera det egna landet genom att framhäva ett annat land och dess idealtillstånd. Genren var tämligen populär under upplysningstiden. Det mest kända verket är kanske Gullivers resor av Jonathan Swift (1726). Den danske litteraturvetaren Thomas Bredsdorff har kallat Marshalls bok för ”en utopisk dröm klädd i dokumentära kläder”. Och kanske är det så vi får uppfatta Marshalls resa genom Norrbotten.

 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

 
Här hittar du Joseph Marshalls reseskildring