Slangtornet vid Luleås gamla brandstation

I Luleå syns än idag stadens gamla brandstation med sitt höga och säregna torn som reser sig mot skyn. Tornet är placerat på Bastugatan vid Norra hamn och utgör ett så kallat slangtorn som har använts för upphängning av blöta brandslangar för torkning. Just slangtornet i Luleå har även fungerat som ett övningstorn för räddningstjänstens personal och erbjudit den ovane en möjlighet att träna sig på att vistas på höga höjder. Det är detta slangtorn som utgör fokusområdet för veckans blogginlägg.

Slangtornet, tillsammans med brandstationsbyggnaden i övrigt, uppfördes under 1960-talet och stod färdig omkring årtiondets mitt. Riktningarna togs fram av Mattsson, Alexis, Franklin Arkitektkontor AB i Luleå (idag MAF Arkitekturkontor). I snart 60 år har således slangtornet bidragit till den välbekanta silhuett som kommit att karaktärisera området vid Norra hamn och utgöra en betydelsefull del av platsen identitet. Med sin höjd på 32 meter bidrar slangtornet med dynamik till området och särskiljer sig från den i övrigt höjdmässigt lägre intilliggande bebyggelsen.

Brandstationen vid invigningen år 1965. Foto: Olle Hägglund. Luleå kommuns stadsarkiv.

Vy från brandstationens höga slangtorn. Foto: Rune Espling. Luleå kommuns stadsarkiv.

Slangtornet vid Luleås gamla brandstation har en stomme av betong och fasader som i huvudsak täcks av gråvitt fasadtegel. Byggnadens södra fasad särskiljer sig från de övriga fasaderna och pryds av kvadratiska glasblock, eller glasbetong som det också kallas. Fasaden av glasblock medför att ljus från tornets insida kan reflekteras genom glaset och lysa upp tornet även från utsidan sett. I likhet med en fyr har slangtornet således kommit att under årets mörka perioder bidra till ljus och fungera som ett riktmärke för de som befunnit sig i hamnområdet. Av den anledningen är texten LULEÅILJUS, som förekommer på den neonskylt som i efterhand har monterats på tornet, passande. Slangtornet har ju trots allt bidragit till ljus i stadsmiljön.

Fasad med glasblock. Foto: Kristin Lång. © Norrbottens museum.
Fasad med skylten “LULEÅILJUS”. Foto: Kristin Lång. © Norrbottens museum.

Ur ett allmänt perspektiv har slangtorn som fenomen länge utgjort självklara inslag vid brandstationer runt om i Sverige och varit nödvändiga för den viktiga slangvården. Slangtornen har vittnat om brandstationernas lokalisering och har utöver sin praktiska funktion även kommit att bli en symbol för brandstationer och i förlängning även för räddningstjänsten och deras verksamhet. Tekniska utvecklingar och nya slangmaterial har dock inneburit att behoven av slangtorn har minskat och att dessa, förståeligt nog, inte längre inkluderas som en del av nya brandstationer. Bland annat har syntetiska slangmaterial kommit att ersätta de tidigare linneslangarna, vilka behövde noggrann torkning efter rengöring innan de kunde rullas ihop för förvaring. Annars riskerade brandslangarna att bli fuktskadade.

Redan under 1960-talet, det vill säga vid tiden för byggnationen av den idag gamla brandstation, hade behovet av slangtorn minskat. I samband med uppförandet av brandstationen förekom det därför en diskussion om brandstationen skulle tillföras ett slangtorn eller inte. Det var framför allt Luleås dåvarande stadsarkitekt, Johan Berglund, som ivrade för ett slangtorn och kom att spela en betydelsefull roll för det slutgiltiga resultatet. Valet föll på att ett slangtorn skulle inkluderas – vad var väl en brandstation utan ett slangtorn?  Beslutet motiverades inte enbart av konstruktionens praktiska funktioner utan också av dess estetik och förmåga att effektfullt kontrastera till brandstationens i övrigt lägre och mer boxliknande byggnadskropp.

I samband med att brandstationen byggdes beskrevs den i lokaltidningarna som Sveriges kanske modernaste brandstation med rymliga och ljusa utrymmen och med stora komfortanpassningar för räddningstjänstens personal. Brandstationen invigdes i oktober år 1965 och kom att ersätta en ännu äldre brandstationsbyggnad, också placerade vid Norra hamn men vid Nygatan – Skeppsbrogatan. Denna äldre föregångare hade uppförts år 1897 och utformats efter sin tid stilideal och särskilde sig således mycket från dess mer modernistiska efterföljare. Byggnaden var byggd i tegel och försedd med brandstationernas allmänna kännetecken – ett slangtorn. Som nybyggd beskrevs brandstationen som ”Luleås vackraste byggnad”. Den kom att användas fram till år 1965 då de nya lokalerna på Bastugatan togs i bruk av räddningstjänsten. Vid denna tid hade den forna brandstationen blivit för liten för verksamheten och ansågs opraktisk sett till nya och moderna krav. Kort efter att byggnaden hade förlorat sin funktion som brandstation kom den att rivas, vilket är något som många än idag sörjer.

Den gamla brandstationen vid Nygatan-Skeppsbrogatan, uppförd år 1897. Utöver att fungera som brandstation inrymde byggnaden även polisstation och elverk. Till vänster i bild syns byggnadens slangtorn. Foto: Henny Tegström. Luleå kommuns stadsarkiv.

Beståndet av slangtorn i Sverige visar på stor variationsrikedom vad gäller utformning och det ena slangtornet är sällan det andra likt. Olika faktorer kan ha påverkat slangtornens utseenden, exempelvis rådande stilideal vid tiden för byggnationen, tornens lokalisering, ekonomiska resurser, bifunktioner och dylikt. Detta är inte minst tydligt vid jämförelse av Luleås kvarvarande slangtorn, vid Bastugatan, med det sedan länge rivna slangtornet på Nygatan-Skeppsbrogatan. Ytterligare ett exempel på variation är slangtornet vid Kirunas gamla brandstation, uppförd i nationalromantisk stil och med spånklädda, rödmålade fasader. Utöver att användas som torkningstorn fungerade även detta torn som en plats från vilken det var möjligt att hålla uppsikt och kontroll över samhällets bebyggelse. Det har påverkat slangtornets form och konstruktionen har tillförts en runtgående balkonganordning där det är möjligt att stå och blicka ut i riktning mot olika väderstreck. Mer information om Kirunas gamla brandstation och om dess slangtorn hittar ni på följande länk:

Gamla brandstationen – Kiruna kommun

Kirunas gamla brandstation med dess unika slangtorn. Foto: Clara Nyström, 2014. Bildkälla: Kiruna kommun, Gamla brandstationen – Kiruna kommun

I samband med att äldre brandstationer rivs försvinner allt fler av Sveriges kvarvarande slangtorn. Även Luleås slangtorn, tillhörande den gamla brandstationen på Bastugatan, står inför en oviss framtid sedan räddningstjänsten flyttat sin verksamhet till nya lokaler och en kommande exploatering väntar området vid Norra hamn. Under våren 2023 planerar Luleå kommun att anordna en markanvisningstävling som kommer utgöra startskottet för en ny utformning av kvarteret, vilket medför att den gamla brandstationen och dess slangtorn hotas av rivning. Om slangtornet försvinner förlorar vi inte enbart en viktig representant för brandstationer och för räddningstjänstens historia, utan också för Norra hamn och för Luleå stad. Slangtornet har nämligen kommit att bli betydelsefull för hamnområdets identitet och räknas av många som ett av stadens landmärken.

För att belysa och betona värdet av ett bevarande av Luleås slangtorn har Norrbottens museum under vintern 2022-2023 lämnat in ett yttrande till Luleå kommuns stadsbyggandsförvaltning, likväl som skickat in en insändare till Norrbottens-Kuriren. För den som är nyfiken kommer här en länk till insändaren:

Luleås gamla brandstation ett kulturarv värt att bevara – Kuriren

Kommer slangtornet rivas eller få stå kvar? Tiden får utvisa vad som komma skall. Kanske kan vi lära oss från tidigare erfarenheter att inte vara allt för snabba i besluten om rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Saknar och sörjer vi inte redan tillräckligt många byggnader som har försvunnit från stadsbebyggelsen, som Fritz Olsson-husen och den tidigare nämnda brandstationen vid Nygatan-Skeppsbrogatan för att enbart nämna några. Kanske kan slangtornet få en ny funktion, alternativt bevaras som ett konstnärligt och dekorativt inslag vid en ny gestaltning av området. Möjligheterna för bevarande är många och med ett innovativt och kreativt byggande kan slangtornet införlivas i nya sammanhang. Se exempelvis slangtornet vid den gamla brandstationen i Örnsköldsvik som kom att byggas om till bostad, idag kallad för ”Cloud Villa”. Mer om detta slangtorn finner ni på följande länk:

Cloud Villa, Örnsköldsvik – Sveriges Arkitekter

Det ombyggda slangtornet Cloud Villa i Örnsköldsvik. Foto: Robin Hayes, fotad efter 2021. Bildkälla: Sveriges Arkitekter, Cloud Villa, Örnsköldsvik – Sveriges Arkitekter.

Det har nu blivit dags att avsluta detta blogginlägg och det görs med en förhoppning om att slangtornet vid Norra hamn ska få stå kvar och fortsätta att även i framtiden lysa över Luleå stad!

Vid skrivbordet,

Kristin Lång

Luleås gamla brandstation. Foto: Rune Espling. Luleå kommuns stadsarkiv.

Rundlogen och den stora effektiviseringen av tröskningen

Veckans blogginlägg handlar om en spännande byggnadstyp som framför allt förknippas med Norrbotten och Västerbotten, nämligen rundlogen. Många av er läsare har säkert vid ett eller annat tillfälle stött på en rundloge på landsbygden och kanske har ni förundrats över dessa märkvärdiga byggnader. Med sina – vanligtvis – åttakantiga planlösningar och monumentala storlek särskiljer sig nämligen rundlogen från gårdens övriga byggnader. Det här inlägget ämnar ge en historisk introduktion till rundlogen som företeelse och svara på frågor som ”vad har byggnaden använts till?” och ”varför ser den ut som den gör?”.

Rundloge vid Gallejaur i Arvidsjaur kommun. Foto: Daryoush Tahmasebi.
© Norrbottens museum, acc nr: 2008_146_0095.

Rundlogar blev populära i Norrbotten omkring 1860-talet och fick stor spridning i länet under resterande del av 1800-talets andra hälft. Byggnaden utgör en typ av tröskloge och har varit en del i rationaliseringen av jordbruket. Med hjälp av rundlogar kunde nämligen den mödosamma tröskningen av spannmål underlättas markant. Med ”tröskning” menas en bearbetning av skördat spannmål som går ut på att separera sädesslagets kärna från dess ax. I ett samhälle där betydelsen av självhushållning har varit omfattande och jordbruket centralt för majoriteten av befolkningen, var den egna odlingen och tillvaratagandet av spannmål viktig. I Norrbotten odlades framför allt korn, vilket berodde på att korn lämpade sig väl för ett nordligt klimat med korta odlingssäsonger och lägre temperaturer.

Till en början genomfördes tröskningen för hand, vanligtvis med slaga. Enkelt beskrivet är en slaga ett tvådelat redskap bestående av ett träskaft som med hjälp av en läderrem har sammanfogats med en kortare, och ofta tyngre, trästav. Slagan skulle, som namnet antyder, slås över spannmålet som efter torkning hade lagts ut över ett golv. Med hjälp av slagan separerades på så vis kornet från axen. Som regel ägde denna form av tröskning rum i en mindre byggnad – en så kallad slagtröskloge – och var ett både arbets- och tidskrävande moment. I norra Sverige, där det var mer glesbefolkat och tillgången till säsongsbaserad arbetskraft var lägre, kunde tröskningen sträcka sig en bra bit in under vintertid innan arbetet hunnit färdigställas.

Redskap som har använts i samband med tröskning. I mitten syns två typer av slagor. Redskapen högst upp och längst ner är trägrepar. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: D214.
Bilden visar tröskning med slaga. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: 1979_355.

I strävan efter att underlätta tröskningen utvecklades under 1700-talet olika typer av tröskvagnar, vilka kom att få en stor spridning i framför allt norra Sverige där behovet av alternativa lösningar för tröskningen var stort. Dessa tröskvagnar var hjulförsedda och kunde dras över spannmålet med hjälp av en oxe eller en häst. Framstegen med tröskanordningarna fortsatte och billigare varianter – i form av trävagnar med cylindriska valsar – utvecklades och fick spridning även vid bondgårdar av mindre storlek.

Både hjulförsedda tröskvagnarna och tröskvältar med cylindriska valsar kunde köras genom avlånga trösklogar, så kallade långlogar. Dessa var i regel timrade med en längd på omkring 30-40 meter och med öppningar i båda gavlarna. På golvet i logen breddes säden ut och tröskanordningen kunde därefter dras över säden fram och tillbaka genom byggnaden. En nackdel med denna metod var dock att anordningen behövde vändas vid långlogens ändar och vagnen kopplas ifrån för att därefter spännas fast igen.

Långloge (t.h.) i Avan, Luleå kommun. Källa: Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Genom utvecklingen av tröskvältar med koniska valsar – istället för cylindriska – gick det att undkomma vändningsmomentet och tröskanordningen kunde effektivt dras runt en mittstolpe utan avbrott. Tröskvälten med koniska valsar uppfanns omkring 1700-talets mitt men fick sitt huvudsakliga genomslag under 1800-talet. Rundtröskningen rationaliserade i hög utsträckning arbetet med tröskningen, men kom att kräva en annan form på logen som på grund av rundkörningen behövde vara antingen kvadratisk eller ”rund”.

Tröskvält med konisk vals i en rundloge. Gråträsk, Piteå kommun. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: K113_1.

Rundlogen blev populär i norra Sverige, framför allt i kustnära områden, medan den fyrkantiga logen fick störst spridning söderut. Trots namnet är rundlogen inte ”rund” utan vanligtvis åttakantig, eller i vissa fall sexkantig. Några enstaka tiokantiga rundlogar har även förekommit. Exakt när, likväl som var, de första rundlogarna byggdes är oklart men många menar att byggnadstypen troligtvis ska ha uppförts först omkring tidigt 1800-tal i Sverige. Byggnadens stora genomslag kom dock efter 1800-talets mitt och hängde till stor del samman med en allt mer tilltagande nybyggnadsverksamhet, kopplad till förändringar av gårdsbebyggelser vid införandet av laga skifte. Vid 1800-talets slut hade rundlogarna spridits i så stor utsträckning att de sägs ha förekommit vid majoriteten av gårdar längs med kusttrakterna i Norrbotten, likväl som i Västerbotten.

Var inspirationen till rundlogens åttakantiga form – ovanlig inom den svenska byggnadstraditionen – kommer från vet man inte säkert. En relativt vanlig teori är dock att formen kan ha hämtats från rysk byggnadstradition och överförts av kvardröjande soldater efter slutet på 1809 års krig. I folkmun ska rundlogar ibland även ha kallas för just ”rysslador”.

Rundlogar är vanligtvis timrade och försedda med laxknutar, det vill säga med en form av slätknut. Valet av takkonstruktion kan variera, men mest representativt för byggnaden är sadeltak. Även brutet sadeltak, så kallat mansardtak, har förekommit i stor utsträckning. En följd av dessa två takkonstruktioner är att byggnaden får höga gavelpartier, vilket bidrar till att ge dem deras monumentala uttryck. Även andra taktyper förekommer på rundlogar, exempelvis tälttak. Byggnadernas diameter är ofta omkring 11-12 meter. Många rundlogar har omålade och obehandlade fasader, men det är också vanligt att de har målats med röd slamfärg.

I direkt anslutning till rundlogar har det ofta funnits en, eller ibland flera, friliggande kornbodar av mindre storlek. Dessa har använts för förvaring av det tröskade sädesslaget. Ibland har även enklare halmlador uppförts intill rundlogen. Vad gäller rundlogarnas placering var de ofta lokaliserade till utkanten av den övriga gårdsbebyggelsen, troligtvis för att motverka en brandrisk. Vanligt var även att rundlogarna placerades på ett upphöjt läge, till exempel vid en sluttning eller på en kulle, vilket bidrog till att ge dem deras ståtliga uttryck i landskapet.

Rundloge i Hollsvattnet, Luleå kommun. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.
Gårdsbebyggelse i Björsbyn, Luleå kommun. En rundloge syns till höger i bild. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Vid slutet på 1800-talet kom tröskverken att göra intåg i samhället vilket innebar ytterligare effektiviseringar av tröskningsförfarandet. Tröskverken var konstruerade så att säden kunde tröskas genom maskinen, i stället för att tröskvagnar skulle dras över säden. Tröskverken underlättade arbetsmomentet med tröskningen och kom att ersätta den koniska tröskvälten. Det medförde att rundlogarna förlorade sin tidigare funktion. I många fall kunde dock rundlogarna användas som förvaringsplats för tröskverken, vilka vid användning kunde dras ut från logen. Till en början drevs tröskverken med hjälp av manuell kraft genom handdragning alternativt dragning med häst eller oxe, så kallad ”hästvandring” och ”oxvandring”. Med tiden kom tröskverken att drivas av lokomobiler och elmotorer istället.

Tröskning med tröskverk i Rutvik, Luleå kommun. Till höger i bakgrunden syns en utbyggd rundloge. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Efter att tröskverken kommit att utkonkurrera rundtröskningen förlorade många rundlogar sin ursprungliga funktion och tilldelades nya användningsområden. Byggnadstypen har därefter använts, samt används än idag, som förråd och ibland även som garage för bilar och jordbruksmaskiner. Att rundlogarna har kunnat få nya funktioner har bidragit till att en stor andel av dem har bevarats och är möjliga att beskåda på landsbygden än idag. Det skick som rundlogarna i nuläget uppvisar växlar dock och bristande underhåll har medfört att ett flertal har behov av större restaureringsåtgärder för att förhindra ytterligare skadeutveckling.

Få byggnadstyper har kommit att bli lika karaktäristiska och representativa för det norrbottniska, såväl som västerbottniska, odlingslandskapet som rundlogen. Byggnaden vittnar om ett tidigare jordbrukssamhälle, om en nordsvensk byggnadstradition och om betydelsefulla teknikhistoriska utvecklingar. Förhoppningsvis kommer rundlogarna bevaras även i framtiden och fortsätta att magnifikt resa sig i vårt landskap!

Vid tangentbordet,

Kristin Lång

Referenser och lästips:  

Norrbottens museum (u.å.). Odlingslandskap. Tillgänglig: Odlingslandskap – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Norrbottens museum (u.å.). Västergården i Manjärv. Tillgänglig: Västergården i Manjärv – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Löfgren, Maria (1995). Den västerbottniska rundlogen. Kulturmiljövård. Tema: Svenska hus. Nummer 1-2/1995, s. 65-72.

Palmqvist, Lena (1998). Landsbygdens folkliga byggnadsskick. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (1995). Skötsel av kulturvärden i odlingslandskapet. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Västerbottens museum (u.å.). Rundlogen. Tillgänglig: Västerbottens museum Rundlogen – Västerbottens museum (vbm.se) [Hämtad: 2022-01-10].