I Luleå syns än idag stadens gamla brandstation med sitt höga och säregna torn som reser sig mot skyn. Tornet är placerat på Bastugatan vid Norra hamn och utgör ett så kallat slangtorn som har använts för upphängning av blöta brandslangar för torkning. Just slangtornet i Luleå har även fungerat som ett övningstorn för räddningstjänstens personal och erbjudit den ovane en möjlighet att träna sig på att vistas på höga höjder. Det är detta slangtorn som utgör fokusområdet för veckans blogginlägg.
Slangtornet, tillsammans med brandstationsbyggnaden i övrigt, uppfördes under 1960-talet och stod färdig omkring årtiondets mitt. Riktningarna togs fram av Mattsson, Alexis, Franklin Arkitektkontor AB i Luleå (idag MAF Arkitekturkontor). I snart 60 år har således slangtornet bidragit till den välbekanta silhuett som kommit att karaktärisera området vid Norra hamn och utgöra en betydelsefull del av platsen identitet. Med sin höjd på 32 meter bidrar slangtornet med dynamik till området och särskiljer sig från den i övrigt höjdmässigt lägre intilliggande bebyggelsen.
Slangtornet vid Luleås gamla brandstation har en stomme av betong och fasader som i huvudsak täcks av gråvitt fasadtegel. Byggnadens södra fasad särskiljer sig från de övriga fasaderna och pryds av kvadratiska glasblock, eller glasbetong som det också kallas. Fasaden av glasblock medför att ljus från tornets insida kan reflekteras genom glaset och lysa upp tornet även från utsidan sett. I likhet med en fyr har slangtornet således kommit att under årets mörka perioder bidra till ljus och fungera som ett riktmärke för de som befunnit sig i hamnområdet. Av den anledningen är texten LULEÅILJUS, som förekommer på den neonskylt som i efterhand har monterats på tornet, passande. Slangtornet har ju trots allt bidragit till ljus i stadsmiljön.
Ur ett allmänt perspektiv har slangtorn som fenomen länge utgjort självklara inslag vid brandstationer runt om i Sverige och varit nödvändiga för den viktiga slangvården. Slangtornen har vittnat om brandstationernas lokalisering och har utöver sin praktiska funktion även kommit att bli en symbol för brandstationer och i förlängning även för räddningstjänsten och deras verksamhet. Tekniska utvecklingar och nya slangmaterial har dock inneburit att behoven av slangtorn har minskat och att dessa, förståeligt nog, inte längre inkluderas som en del av nya brandstationer. Bland annat har syntetiska slangmaterial kommit att ersätta de tidigare linneslangarna, vilka behövde noggrann torkning efter rengöring innan de kunde rullas ihop för förvaring. Annars riskerade brandslangarna att bli fuktskadade.
Redan under 1960-talet, det vill säga vid tiden för byggnationen av den idag gamla brandstation, hade behovet av slangtorn minskat. I samband med uppförandet av brandstationen förekom det därför en diskussion om brandstationen skulle tillföras ett slangtorn eller inte. Det var framför allt Luleås dåvarande stadsarkitekt, Johan Berglund, som ivrade för ett slangtorn och kom att spela en betydelsefull roll för det slutgiltiga resultatet. Valet föll på att ett slangtorn skulle inkluderas – vad var väl en brandstation utan ett slangtorn? Beslutet motiverades inte enbart av konstruktionens praktiska funktioner utan också av dess estetik och förmåga att effektfullt kontrastera till brandstationens i övrigt lägre och mer boxliknande byggnadskropp.
I samband med att brandstationen byggdes beskrevs den i lokaltidningarna som Sveriges kanske modernaste brandstation med rymliga och ljusa utrymmen och med stora komfortanpassningar för räddningstjänstens personal. Brandstationen invigdes i oktober år 1965 och kom att ersätta en ännu äldre brandstationsbyggnad, också placerade vid Norra hamn men vid Nygatan – Skeppsbrogatan. Denna äldre föregångare hade uppförts år 1897 och utformats efter sin tid stilideal och särskilde sig således mycket från dess mer modernistiska efterföljare. Byggnaden var byggd i tegel och försedd med brandstationernas allmänna kännetecken – ett slangtorn. Som nybyggd beskrevs brandstationen som ”Luleås vackraste byggnad”. Den kom att användas fram till år 1965 då de nya lokalerna på Bastugatan togs i bruk av räddningstjänsten. Vid denna tid hade den forna brandstationen blivit för liten för verksamheten och ansågs opraktisk sett till nya och moderna krav. Kort efter att byggnaden hade förlorat sin funktion som brandstation kom den att rivas, vilket är något som många än idag sörjer.
Beståndet av slangtorn i Sverige visar på stor variationsrikedom vad gäller utformning och det ena slangtornet är sällan det andra likt. Olika faktorer kan ha påverkat slangtornens utseenden, exempelvis rådande stilideal vid tiden för byggnationen, tornens lokalisering, ekonomiska resurser, bifunktioner och dylikt. Detta är inte minst tydligt vid jämförelse av Luleås kvarvarande slangtorn, vid Bastugatan, med det sedan länge rivna slangtornet på Nygatan-Skeppsbrogatan. Ytterligare ett exempel på variation är slangtornet vid Kirunas gamla brandstation, uppförd i nationalromantisk stil och med spånklädda, rödmålade fasader. Utöver att användas som torkningstorn fungerade även detta torn som en plats från vilken det var möjligt att hålla uppsikt och kontroll över samhällets bebyggelse. Det har påverkat slangtornets form och konstruktionen har tillförts en runtgående balkonganordning där det är möjligt att stå och blicka ut i riktning mot olika väderstreck. Mer information om Kirunas gamla brandstation och om dess slangtorn hittar ni på följande länk:
Gamla brandstationen – Kiruna kommun
I samband med att äldre brandstationer rivs försvinner allt fler av Sveriges kvarvarande slangtorn. Även Luleås slangtorn, tillhörande den gamla brandstationen på Bastugatan, står inför en oviss framtid sedan räddningstjänsten flyttat sin verksamhet till nya lokaler och en kommande exploatering väntar området vid Norra hamn. Under våren 2023 planerar Luleå kommun att anordna en markanvisningstävling som kommer utgöra startskottet för en ny utformning av kvarteret, vilket medför att den gamla brandstationen och dess slangtorn hotas av rivning. Om slangtornet försvinner förlorar vi inte enbart en viktig representant för brandstationer och för räddningstjänstens historia, utan också för Norra hamn och för Luleå stad. Slangtornet har nämligen kommit att bli betydelsefull för hamnområdets identitet och räknas av många som ett av stadens landmärken.
För att belysa och betona värdet av ett bevarande av Luleås slangtorn har Norrbottens museum under vintern 2022-2023 lämnat in ett yttrande till Luleå kommuns stadsbyggandsförvaltning, likväl som skickat in en insändare till Norrbottens-Kuriren. För den som är nyfiken kommer här en länk till insändaren:
Luleås gamla brandstation ett kulturarv värt att bevara – Kuriren
Kommer slangtornet rivas eller få stå kvar? Tiden får utvisa vad som komma skall. Kanske kan vi lära oss från tidigare erfarenheter att inte vara allt för snabba i besluten om rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Saknar och sörjer vi inte redan tillräckligt många byggnader som har försvunnit från stadsbebyggelsen, som Fritz Olsson-husen och den tidigare nämnda brandstationen vid Nygatan-Skeppsbrogatan för att enbart nämna några. Kanske kan slangtornet få en ny funktion, alternativt bevaras som ett konstnärligt och dekorativt inslag vid en ny gestaltning av området. Möjligheterna för bevarande är många och med ett innovativt och kreativt byggande kan slangtornet införlivas i nya sammanhang. Se exempelvis slangtornet vid den gamla brandstationen i Örnsköldsvik som kom att byggas om till bostad, idag kallad för ”Cloud Villa”. Mer om detta slangtorn finner ni på följande länk:
Cloud Villa, Örnsköldsvik – Sveriges Arkitekter
Det har nu blivit dags att avsluta detta blogginlägg och det görs med en förhoppning om att slangtornet vid Norra hamn ska få stå kvar och fortsätta att även i framtiden lysa över Luleå stad!
Vid skrivbordet,
Kristin Lång
