Törefors kvarn – en helt ovanlig kvarn

Svart-grönt skimrar en annars tämligen anspråkslös byggnad vid sidan av vägen i Töre. Stannar man upp och tittar lite närmre på byggnaden ser man att fasaden är spräcklig och varierande. Vissa byggstenar är opaka med regnbågstoner på en svart, matt yta. Andra byggstenar skimrar som grönt glas. Det här trevåningshuset är nämligen byggt av just slaggtegel.

Kvarnen i Törefors. Accessionsnummer 2022_38_09. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Vad är egentligen så häftigt med detta? I sedvanlig ordning måste vi backa bandet. Denna gången backar vi tillbaka till år 1799, då friherren Samuel Gustaf Hermelin förvärvade rättigheterna till Töreforsens vattenkraft. Med arvet från sin svärfar kunde Hermelin på en rad platser längs med Norrbottens kust anlägga järnbruk. Just Törefors bruk började dock med en såg och en stångjärnssmedja. Hermelin gick bort 1820 men bruket fortsatte. Under 1870-talets början ökade efterfrågan på järn och stål och blickarna riktades alltmer till malmfältens enorma rikedomar. Med planer på en malmbana som skulle ledas förbi Törefors och ha Siknäs som slutlig avlastningsplats var det naturligt att bygga en masugn vid Törefors bruk. Masugnen, som också var Norrbottens största, var i bruk mellan år 1875 och 1888. Malmbanan var då inte byggd (och skulle som bekant aldrig byggas där). Istället användes järnmalm från Bergslagen och till viss del Hindersön i Luleå. Under masugnens tid producerades omkring 25 000 ton tackjärn. Anledningarna till att masugnen lades ner var flera. Att malmbanan leddes annorlunda var en viktig orsak, men även det faktum att stenkol ersatte träkolen. Med detta var det inte längre nödvändigt att ha järnbruken nära tillgång på skog.

Ruinerna av masugnen i Törefors. Accessionsnummer 2022_38_03. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Vid metallförädling bildas slagg – det material som alltså INTE är det önskvärda. Vanligtvis rör detta sig om en kompott av fosfor, mangan och kisel. Även krom, titan och svavel var förekommande och det är också dessa ämnen som gör att slaggen får så olika utseenden. Tidig järn- och kopparproduktion såg slaggen som ett problem. Enorma mängder obrukbara restprodukter bildades som då fick forslas bort och dumpas på hög. En sådan hög ser vi än idag vid Törefors bruk. I mitten på 1700-talet, i England, utvecklades tekniken för att gjuta slaggen till slaggtegel. Tekniken blev populär i Sverige under 1800-talet då det dels innebar att utnyttja slaggen som en resurs och dels för att byggmaterialet innebar att man kunde uppföra ekonomibyggnader i ett annat material än trä som istället användes till järnframställningen. Slagghögar fortsatte dock att bildas, då allt slagg inte kunde användas för slaggtegel.

Slagghögen. Accessionsnummer 2022_38_01. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

När stenkolet ersatte träkolet i masugnarna under 1900-talets början blev slaggen alldeles för porös för att gjutas. Slaggteglet upphörde produceras och som med största sannolikhet aldrig mer kommer att tillverkas i större skala. Ända fram till 1960-talet drevs faktiskt en träkolsmasugn i Bergslagen, vilken producerade slaggtegel. Idag används en stor del av slaggen för fyllnadsmassa vid vägbyggen. Forskning pågår om att använda slagg som ballast i asfalt. Men som byggnadsmaterial har den dessvärre spelat ut sin roll.

Slaggtegel varierar kraftigt i utseende beroende på vilka biprodukter som finns i. Accessionsnummer 2022_38_11. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-19.

Under cirka 160 år producerades ett helt unikt byggnadsmaterial i Sverige helt sammanlänkat med järn- och kopparframställning. Kvarnen i Törefors blir alltså en omistlig byggnad för att kunna förstå platsens kultur- och teknikhistoriska kontext. Sällan kan en byggnad ensamt, med blott sin fasad, berätta om en så tydlig historia.

Veckans tips blir alltså att ta den korta omvägen genom Töre nästa gång ni har vägarna förbi E10. Där sträcker ni på benen och ser hur många olika slaggtegel ni kan hitta i kvarnens fasad. Väl i Töre besöker ni givetvis också Töre kyrka som – på tal om slaggtegel – har ett otroligt vackert fönsterglas.

Hyttgården i Töre är sig självt ett fint resmål. Accessionsnummer 2022_38_51. © Norrbottens museum. Foto: Rúnar Gudmundsson. Datum: 2022-09-30.

I höst skriver Norrbottens museum en rapport (rapportnummer 2022:04) på den byggnadsdokumentation som gjorts av Törefors kvarn. I den kan ni läsa mer om kvarnen, dess material och historiska sammanhang.

Vid skrivbordet i veckan,
Marcus Bengtsson och Kristin Lång

Källor (i urval):

Almquist, C. L. och K. Lundholm (red.) (1982). Töre. Luleå: Töre Hembygdsförening/I-Tryck Lito AB.

Gunnarsson, A. och P. Nyblom (2016). Slaggsten och slagghus – unika kulturskatter. Stockholm: Balkong förlag.

Strand, M. (2005). Törefors masugn 1875-1887. Om en masugns tillkomst och avveckling i en för järnhanteringen teknisk brytningstid. Lic-avh., Luleå tekniska universitet.

https://www.jernkontoret.se/sv/stalindustrin/tillverkning-anvandning-atervinning/restprodukter/slagg/ Hämtat 2022-10-11.

Glaciärinventeringar 2022

Nu har höstens fältinventeringar uppe kring snöfläckar och glaciärer i Norrbotten avslutats. Det är andra året som vi i samarbete med Stockholms universitet, Västerbottens museum, Jamtli, Ájtte och Silvermuseet har letat efter framsmälta ekofakter och artefakter längs den svenska fjällkedjan. Projektet är ett 4-årigt forskningsprojekt och finansieras till stora delar av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

Förra årets inventeringar lärde oss att vädret uppe till fjälls är väldigt ombytligt och varierande. Vi arkeologer räds vanligtvis inte arbete i regn och rusk men på höjder över 1200 meter över havet blir ett högtryck kontra ett lågtryck avgörande för om man kan orientera sig eller inte. Vindstyrkor på över 20 meter i sekunden gör det också svårt att stå upprätt …så högtryck med bra sikt, ingen eller svag vind och någon plusgrad är att föredra.

Under förra årets fältarbete upprättade vi en base camp vid Låktatjåkkostugan och gick dagsturer härifrån till intressanta snöfläcksområden. Vi märkte då att en stor del av finvädret ”slösades bort” på långa vandringar istället för inventeringar. Detta året tänkte vi således utnyttja helikoptern som ett transportmedel, hellre än att slösa bra väder på långa fotturer. Sagt och gjort. Under vecka 34 och 35 fick vi fem arbetsdugliga dagar med fynd av ben, horn, en skidspets, en träkäpp och bearbetat trä. Vi hann besöka Låkktaplatån, alltså platån söder om bergstoppen Bajip Gohpačohkka sydöst om Låktatjåkko fjällstation, området kring Ekmanglaciären och Moarhmmáčahca (som betyder passet för vildrenar på nordsamiska) i närheten av Moarhmmáglaciären. För varje dag flög vi upp till på förhand bestämda intressanta snöfläcks-och glaciärområden och hade med oss nödutrustning ifall vädret skulle förändras under dagen och vi inte skulle kunna bli hämtade vid arbetsdagens slut.

Åsa har rest ett av våra tält att förvara sov- och matutrustning inför eventuell övernattning. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Nytt och lite exklusivt för i år var också att vi fick sällskap av vår museifotograf Rúnar Guđmundsson i fält. Han fotograferade allt som kunde fotograferas och man fick nästan hålla utkik efter kamerorna som stod uppställda lite varstans för time lapses och filmning så de inte råkade dokumentera våra toalettbesök i det fria. 🙂

Vår fotograf Rúnar Guđmundsson följde med på glaciärinventeringarna detta år. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Låktaplatån besökte vi redan förra året men valde att återbesöka platsen i år eftersom vi bara delvis hann inventera denna 2021 och eftersom det gjorts tre pilfynd här tidigare.

Låktaplatån med sjön Latnjajávri till höger i bild. Här är vi på väg att inspektera en stensamling som tidigare påträffats av Ájtte. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Området kring Ekmanglaciären besöktes också under fältarbetet. Detta område ansågs särskilt intressant eftersom glaciären är en av de få ”kalla” glaciärer som finns i den svenska fjällkedjan och därmed skulle kunna ha bevarat eventuella fynd bättre än glaciärer med 0-gradig kärna. 2018 inventerade Stockholms universitet ett område runt Ekmanglaciären inom ramen för ett pilotprojekt inom glaciärarkeologi. Då påträffade man ett renhorn som daterades till förromersk järnålder. Därmed visste vi att det fanns chans att påträffa gamla organiska fynd i området.

Ekmanglaciären med tillhörande smältvattensjö i öster. Glaciären är fotograferad från norr. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Moarhmmáčahca, passagen vid Moarhmmáčohkka (vildrenstoppen) besökte vi under en av fältdagarna eftersom det var ett intressant platsnamn och innehöll smältande snöfläckar.

Rúnar och Rasmus dokumenterar fynd på Moarhmmáčahc, (som kan översättas till ”passet för vildrenar” på nordsamiska). Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Totalt samlade vi in material från ett femtiotal platser runt snöfläckar och glaciärer på fjället. Alla fyndplatser beskrevs, fotograferades och mättes in med GPS. Fynden ska nu sorteras och analyseras med olika metoder och resultat från analyserna väntas nästa år.

Nedan följder en kronologisk bildserie från årets fältarbete.

Första dagen, tisdagen den 22/8 tillbringades på Låktaplatån. Detta var en tuff dag. Det regnade småspik, blåste en del (upp till 20 m/sek i vindkasten) och temperaturen var nollgradig. När jag tittade på väderapparna stod det 0 grader men känns som -6… och det gjorde det verkligen! Denna dag blev lång då det var svårt för helikoptern att hämta oss på grund av dimman.

Ida och Åsa dokumenterar fynd Låktaplatån i bister väderlek. Tur att vår kamera var anpassad för undervattensfotografi en sådan här dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
En del av fynden var i mindre bra skick. Här syns ett skulderblad av ren. Foto: Rasmus Lundqvist © Norrbottens museum.
Sikten på Låktaplatån var inte optimal denna dag. Detta till trots var stämningen och arbetsviljan på topp. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Onsdagen den 23/8 hade vi vädergudarna med oss. Det blev en fantastisk dag som tillbringades på Låktaplatån.

Bild från snöfläck på Låktaplatån. I bakgrunden syns smältvattenssjön vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum
Snöfläckarna smälter underifrån vilket gör att vi inte kan räkna med att finna fynd in situ. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.
En fyndplats med ben på Låktaplatån dokumenteras av Rasmus, Ida och Åsa. Benen samlas sedan in i märkta plastpåsar. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Rasmus, Ida och Åsa trivs med både fika och väder. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Vi blev bara tre som återvände till Abisko efter arbetsdagens slut. Rúnar och Ida valde att sova över på fjället. Rúnar ville utnyttja kvällsljuset och morgonljuset för att ta fina bilder på fjället och Ida gjorde honom sällskap.

Solnedgång på Låktaplatån, onsdag kväll. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Torsdagen den 25/8 tillbringades runt Ekmanglaciären. Här hittade vi ben, horn, en träkäpp och en skidspets i trä.

En träkäpp påträffades i området runt glaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Skidspetsen påträffades på östra sidan av smältvattensjön vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Rúnar fotograferar skidspetsen vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Renhorn påträffat i stående vatten, på östra sidan av Ekmanglaciärens smältvattensjö. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Fredagen den 26/8 tillbringades vid Moarhmmáčahca, passet för vildrenar, på 15-1600 meters höjd. Här hittade vi ben och renhorn. Vissa av dem var i bra kondition och dessutom gigantiska!

Ett stort renhorn i bra skick påträffades intill en smältande snöfläck vid Mårmapasset. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Jannica med det stora renhornet, i Mårmapasset. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.
Ida och Åsa genomsöker Mårmapasset på framsmälta fynd. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Dessutom gjordes fynd av trärester här uppe. Att hitta bearbetat trä på dessa höjder var en häftig upplevelse. Nu återstår det att se vad det kan vara och hur gammalt det är.

Bearbetade trärester påträffade i Mårmapasset. Observera att bearbetad yta av träet ligger vänt ned mot marken och inte syns på bild. Vi väntar med spänning på vedartsanalys, åldersbestämning och tolkning av fyndet. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.
En av de bearbetade träbitarna, fotograferad på kontoret. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Måndagen den 29/8 blev vår sista fältdag för denna gången. Planen var annars att vara ute till fjälls även hela vecka 35 men låga moln och dimma gjorde det omöjligt för oss att besöka utvalda platser i Abiskoområdet resten av veckan. Och fältarbetet avslutades med samma utmaningar och väder som det börjat…med regn, dimma och blåst.

Rasmus och Ida jobbar i dimman, måndag den 29/8. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag Jannica Grimbe, arkeolog