En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.

Vad händer med våra kulturmiljöer av riksintresse?

Luleå tekniska universitet och Piteå museum har genomfört en studie av hur kulturhistoriska värderingar av komplexa stadsmiljöer påverkas när förutsättningarna för ett bevarande förändras genom strukturella, ekonomiska, fysiska och/eller sociala förändringar av miljöerna. Undersökningen har finansierats av Riksantikvarieämbetet.

Fyra stadsmiljöer i Norrbotten, utpekade kulturmiljöer av riksintresse, ingick i studien: Piteå, Svartöstaden, Malmberget-Koskullskulle, samt Kiruna-Kirunavaara.

Undersökningen är baserad på arkivmaterial, planer, utredningar, kartor etc., samt litteratur och platsbesök.

De gamla byggnaderna i kvarteret Stjärnan till höger revs på 1980-talet. Fastigheten Stjärnan 2, den Edinska gården med frontespis över gårdsfasaden, var den sista bevarade handelsgården i Piteå. Foto: Arne Degerman, Piteå museums bildarkiv.

Begreppet ”riksintresse” introducerades på 1960-talet i samband med den fysiska riksplaneringen. Syftet med denna var att klargöra vilka mark- och vattenresurser som var angelägna ur ett nationellt perspektiv. Resurserna sågs utifrån ett ekologiskt perspektiv och i kartläggningen ingick både natur- och kulturmiljöer.

Den fysiska riksplaneringen reglerades i Naturresurslagen från 1987. Samma år kom Plan- och bygglagen, som reglerade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Naturresurslagen ersattes av Miljöbalken 1998 och bestämmelserna om riksintressen återfinns där i de tredje och fjärde kapitlen.

Det första urvalet av kulturmiljöer av riksintressen gjordes 1971. Urvalet gjordes länsvis av landsantikvarierna och bearbetades därefter centralt på Riksantikvarieämbetet. Inga nya inventeringar eller besiktningar i fält skedde, utan urvalet baserades enbart på de kunskapsunderlag som redan fanns.

Urvalet speglar sammantaget den förskjutning från exklusivt monumenttänkande till ett miljötänkande, där miljöer som antogs ha större allmänintresse valdes ut. Tyngdpunkten började också förskjutas från det unika till det karakteristiska. Till de estetiska och arkitektoniska synsätt som tidigare dominerat förhållandet till byggnader, lades nu bebyggelsehistoriska, kulturgeografiska, sociologiska, sociala och etnologiska aspekter.

Av de fyra riksintressen som ingår i denna studie var det endast Piteå och Kiruna som upptogs i 1971 års urval:

Piteå
Torget, med Rådhus och Trivialskola, Storgatan, 1700–1800-tal.

Kiruna
Gruvberget Kirunavaara, helt omformat av brytning.

På 1980-talet gjordes ett nytt urval av riksintressen. Riksantikvarieämbetet fattade 1987 beslut om 1620 områden av riksintresse för kulturminnesvården i landet. Urvalet hade breddats betydligt och miljöerna satts in i ett historiskt sammanhang. För Norrbottens del gjordes urvalet i detta skede endast en preliminär bedömning och vissa av områdena kompletterades redan 1990. Det uppgavs att underlaget framtagits efter samråd med kommunerna. Samtliga värdetexter publicerades 1990 i skriften Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §.

1992–1997 genomfördes en riksintresseöversyn som medförde att värdetexterna fick ett mer genomarbetat innehåll. Arbetet gjordes centralt på Riksantikvarieämbetet, där ett län i taget besöktes för stormöten med planerare och antikvarisk expertis från länsstyrelser, länsmuseer och i vissa fall även kommuner.

Värdetexterna som togs fram för de fyra riksintressena i denna studie har varit gällande fram till 2010-talet, där Kiruna reviderades 2010 och Svartöstaden 2019. Motiveringen för de fyra riksintressen beskrivs nu:

Piteå
Stadsmiljö kring torget som speglar 1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter.

Svartöstaden
Stadsmiljö som speglar den sociala skiktning som var en förutsättning för industriproduktionen. Områdets framväxt och utveckling är en regional återspegling av den internationella samhällsprocess som industrialiseringen från 1800-talets slut in i modern tid utgjort. 

Malmberget-Koskullskulle
Två gruvsamhällen med för dem karaktäristisk och tidstypisk bebyggelse som väl speglar konjunkturförändringar och social skiktning från 1800-talets slut.

Kiruna-Kirunavaara
Stadsmiljö och industrilandskap från 1900-talets början där tidens ideal för ett mönstersamhälle förverkligades på ett unikt sätt i det oexploaterade fjällandskapet. Staden Kiruna grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett centrum för norra Norrlands inland.

Att städerna är utpekade kulturmiljöer av riksintresse innebär inte att de inte förändras, eller rent av rivs.

I Piteå har riksintresset i översiktsplaneringen gått från att vara en icke-fråga till att genomsyra hela förhållandet till stadsmiljön. I praktiken påverkas miljön genom den ständigt pågående stadsomvandlingen, som tog sin början på 1930-talet, där stadskärnan har påverkats genom förtätning, skalförskjutning, ökade volymer och handelns strukturomvandling. Rivningar i centrum är fortfarande en förutsättning för nybyggen, även om kulturmiljön har fått större genomslag de senaste åren.

Rådhustorget är under ombyggnad i oktober 2020. En ny detaljplan för riksintresset har tagits fram för att säkerställa kulturmiljön inför framtiden. Hela markytan har belagts med smågatsten och rådhuset har målats om. Foto: Catharina Westling, Piteå museum 2020.

I Svartöstaden har funnits bristande överensstämmelse mellan riksintressets värdetext och dess faktiska avgränsning, vilket lett till oklarheter i planeringen. Området har påverkats av många olika förändringsprocesser som växlande planeringsförutsättningarna bidragit till. När miljöstörningarna från industrin, järnverket och malmhamnen var stora, avsåg Luleå kommun att avveckla stadsmiljön. Detta medförde eftersatt underhåll, uteblivna investeringar och ett tilltagande förfall. Luleå kommun köpte upp fastigheter som kom ut på marknaden och rev byggnader, vilket ledde till protester och en opinion för bevarande. De hot och utmaningar som riksintresset står inför idag är inte längre förfall och rivningar, utan ovarsamma vård- och underhållsåtgärder, förtätning och restaureringar som bidrar till den gentrifieringsprocess som pågår.

Bebyggelsen inom den första byggnadsplanen för Svartöstaden utgör kärnområdet i riksintresset. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.
Svartöstaden växte fram som en följd av industrins förläggning till Svartön. Bostadsbyggandet och samhällets befolkning har fluktuerat i takt med de internationella konjunkturerna. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.

I Malmberget kommer större delen, om inte hela, samhället att avvecklas för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Det innebär att större delen av bebyggelsen rivs, även om en del byggnader flyttas. Samhällsfunktioner, så som skola och sportanläggningar, flyttas till Gällivare, där också nya bostadsområden byggs. Cirka femtio byggnader har, eller är planerade, att flyttas. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från bolagsområdet, har framförallt flyttats till Koskullskulle, där de bildar ett nytt område. Den nya placeringen är inte identisk med hur byggnaderna var placerade i Malmberget, men de flyttade byggnaderna relaterar till varandra och skapar en miljö som påminner om den tidigare, genom höjdskillnader och topografi, områdets täthet etc. En del byggnader har flyttats till Gällivare. Merparten av de flyttade byggnaderna utgörs av äldre, uttalat kulturhistoriskt värdefulla, byggnader, men inte enbart. Villor även från senare epoker har flyttats, vilket innebär att sammantaget så finns spår av flera epoker i Malmbergets historia bevarade i omkringliggande samhällen.

Den så kallade Långa raden från Malmberget, flerbostadshus för tjänstemän från 1909, på sin nya placering i Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
Från Malmberget har byggnader från flera olika byggnadsepoker flyttats till Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

I Kiruna beskriver man det som att staden ska flytta för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Ett nytt centrum är under uppbyggnad nordost om dagens samhälle, och LKAB bygger ett nytt område åt nordväst. Uppdelningen mellan ett bolagsområde och stadsplaneområde som fanns när Kiruna grundades uppstår därmed även nu genom stadsomvandlingen, även om det nya bolagsområdet blir framträdande i stadsbilden på ett sätt som det gamla aldrig var. En stor del av den kulturhistoriskt värdefulla och tidigare skyddade bebyggelsen har, eller kommer att rivas. Ett femtiotal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer att flyttas under stadsomvandlingsprocessen. Dessa hör till Kirunas äldsta byggnader, och merparten är från LKAB:s bolagsområde. Några byggnader har flyttas till ett område i anslutning till nya centrum, och några har flyttats till LKAB:s nya område. Urvalet i Kiruna skiljer sig åt från det i Malmberget, då det i Kiruna är byggnader från samhällets äldsta epok som flyttas.

Stadshuset i Kiruna inför omvandling. Rivningen har påbörjats. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
I Kiruna har främst byggnader från den äldsta byggnadsperioden flyttats. Intill det nya bolagsområdet byggs nya punkthus. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.

Att riksintressebeskrivningarna har betydelse för hur kulturmiljöerna uppfattas och beskrivs i andra sammanhang är naturligtvis inte särskilt överraskande. Att riksintressenas värdetexter även bidrar till att skapa värden måste också anses vara vedertaget. Men undersökningen visar också att de begrepp som används och skapas genom värdetexterna kan få genomslag på andra sätt än de avsedda. Hur kulturmiljöerna beskrivs och lyfts fram beror också till stor del hur det aktuella kunskapsunderlaget ser ut och ur vilket perspektiv en miljö betraktas.

Riksintressebeskrivningarna lyfter vissa perspektiv och tydliggör vissa kulturvärden. Dessa återkommer i andra beskrivningar och i andra plandokument, så som översiktsplaner och utredningar. Detta innebär att vissa föreställningar om platserna får ett starkt genomslag, medan andra sammanhang döljs eller nedtonas. Piteå beskrivs till exempel som ”trästaden”. Svartöstaden och Malmberget uppfattas som ”kåkstäder” medan Kiruna är ”mönsterstaden”.

Det finns också en tendens att det som pekas ut som värdebärande ur ett nationellt perspektiv värderas högre än det som har uppfattats som värdefullt ur ett regionalt och/eller lokalt perspektiv. Det finns exempel på att om staten inte har inkluderat bebyggelse i det som uttalat utgör riksintresse, så har det tagits som intäkt för att den inte behöver skyddas enligt PBL, eller att det inte spelar någon roll om det rivs eller förvanskas.

Hur riksintressena hanteras beror på en rad faktorer som inte enbart har med lagstiftningen att göra. Även om det råder samma typ av förändringstryck på liknande riksintressemiljöer, så kan bebyggelsen komma att hanteras på skilda sätt. Ett bra kulturmiljöunderlag är inte tillräckligt. Det måste aktivt användas av myndigheter, planerare, fastighetsägare m fl. Kommunerna saknar ofta kulturmiljökompetens inom den egna organisationen, varför en stark stadsarkitekt eller en drivande länsantikvarie kan få stort inflytande. Det krävs också en kontinuerlig politisk förankring av riksintressemiljöerna.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet och
Anna Elmén Berg, filosofie doktor i konstvetenskap och antikvarie på Piteå museum

Källor i urval
Andrén, Erik, 1935 ”Småstadens borgargård: Ett forskningsobjekt i Norrbotten och andra svenska städer”, Norrbotten, Luleå.

Berg, Sara, u.å. Förstudie till kulturmiljöprogram för Svartöstaden Luleå kommun.

Brummer, Hans Henrik & Brunnström, Lasse, 1992, Kiruna – staden som konstverk, Stockholm: Waldemarsudde.

Brunnström, Lasse, 1981, Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. Del 1 En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå.

Biörnstad, Margareta, 2015, Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Förarbeten för fysisk riksplanering: underlagsmaterial. Nr 23 Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården: beskrivning till kartredovisning sammanställd inom riksantikvarieämbetet, Stockholm: Liber 1972.

Elmén Berg, Anna, 2011 Malmberget och Koskullskulle – fördjupad riksintressebeskrivning, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, 2016, Svartöstaden, Luleå: Kulturhistorisk analys av riksintresset, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, Sjöholm, Jennie (2020) ”Trästaden Piteå – Riksintresset som (nästan) försvann”, i Piteå museum årsbok 2020, Piteå museums förlag, Piteå, ss 52-75. 

Forsström, Gösta, 1973, Malmberget: malmen och bebyggelsen, Gällivare kommun, Skrifter del 1, Luleå: Norrbottens museum.

Hammarlund, Sven, 1952, “Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten.

Nordin, Erik, 2016, “Den nordiska trästaden och dess förhistoria: Några minnen och anteckningar, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 72.

Norrbottens synliga historia: 1992 & 1998, Norrbottens kulturmiljöprogram del 1, del 2, band 1-2, Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksantikvarieämbetet, Riksintressen för kulturmiljövården – Norrbottens län (BD), Riksantikvarieämbetethttps://www.raa.se/app/uploads/2019/02/BD_riksintressen.pdf

Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §, Riksantikvarieämbetet: Almqvist & Wiksell 1990.

SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten.

SOU 1979:55, Hushållning med mark och vatten 2, Del 2 Bakgrundsbeskrivning.

Steckzén, Birger, 1921, Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum, Stockholm: Almqvist & Wiksell.  

Sträng, Maria & Elmén Berg, Anna, 1997, Älvnäset – en del av Svartöstaden, Luleå kommun, Luleå: Norrbottens museum.

Svensson, B. & Wetterberg, O. 2008, ”Historiens betydelse i kulturmiljöförvaltning” in

Malmberget: strukturella förändringar och kulturarvsprocesser – en fallstudie, eds. B.

Svensson & O. Wetterberg, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, ss. 6-14.

Wikström, Jan, 1982, Svartöstaden – en kåkstad: Kortfattad historik, Luleå.

Wikström, Jan u.å. Svartöstaden: Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Katalog.