Spår av bebyggelsen i Markbygden

Norrbottens museum har under ett flertal år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Markbygden är ett glest befolkat skogsområde i inre delen av Piteå kommun. Sommaren 2020 genomförde vi den senaste (sista?) arkeologiska utredningen i Markbygden, och för mig motsvarar den tiden den värsta myggsommaren som jag någonsin upplevt sedan jag började arbeta som arkeolog i Norrbotten. Mygg i kombination med 30-gradig värme, blöta myrvandringar och snåriga skogar bidrog kanske inte till den roligaste fältupplevelsen – men arbetet resulterade i lämningar som vittnar om människors hårda liv i området. När snön nu yr utomhus här i Luleå och med myggen på behörigt avstånd (endast svagt surrande i minnet), så blickar vi tillbaka till Markbyden.

En myggig dag i Markbygden 2020. När Jannica nämner ”det här är sånt som man ofta hittar i fotoböcker sen”, avses att vi ofta hittar döda mygg mellan sidorna i exempelvis fotoböcker som varit med ut i fält, när vi sedan gör efterarbetet inne på kontoret.

Nybyggeskolonisationen i Markbygden
Den svenska staten uppmuntrade till nybyggeskolonisation i Norrland under 1700-talet. I Markbygden kom kolonisationen igång på allvar först en bit in på 1800-talet. Nybyggen kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och som en motprestation skulle en gård byggas upp och ett antal hektar mark skulle brytas och odlas upp. I Markbygden blev denna insats tung, på grund av det mycket kuperade och uppbrutna landskapet. Detta medförde att tegarna blev små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis. De hade kor, får, getter och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsbete blev viktigt för att kunna förse boskapen med foder. Skogen blev en mycket viktig resurs som gjorde att nybyggarna överlevde i Markbygden. Efter den skattefria tiden övergavs många nybyggen, eller togs över av någon annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen igång i och med 1824 års avvittringsstadga och pågick därefter i 100 år. 1824 års avvittringsstadga hade till syfte att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt även en mindre del till försäljning. I samband med 1800-talets befolkningstillväxt ökade befolkningen även i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för dels fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för nyodling. Gårdarna lokaliserades ofta på torra höjdlägen, s.k lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningar. Många av bynamnen i Markbygden har dessutom slutleden –liden, som exempelvis Hästliden och Björkliden.

Koloniseringen och uppodlingen i Markbygden innebar att samerna trängdes undan. De hade tidigare haft sin utkomst vid de många fiskrika träsken i området. När marken i Markbygden började brytas och svedjebrännas ledde detta tillsammans med ökad beskattning av jakt- och fiskeresurserna, till ökad konkurrens om markerna mellan samer och nybyggare. Vid Gråträsk drogs lappmarksgränsen i en böj runt sjön, så att nybyggarna stängde samerna ute från fisket. Efter tvistemål beslutade dock landshövdingen att samerna hade rätt till fisket där sjön gränsade mot allmänning.

Krononybyggena som etablerats på den avvittrade marken ersattes så småningom med kolonat och kronotorp på arrenderad mark. Kronotorp började upplåtas från 1890-talet. I Markbygden blev de vanliga i början av 1900-talet. Bostadshusen byggdes enligt en fastställd norm och kronotorparen fick ett mindre bidrag för detta. Placeringen av kronotorpen bestämdes framförallt av närheten till skogen, som var arbetsplatsen, än av närheten till odlingsbar jord. Därför låg ofta kronotorpen långt bort från övrig bebyggelse. 1916 tillkom kolonaten, i och med att en statlig kommitté bildades för att påskynda kolonisationen av kronans skogar i Norrland. Vare sig kolonaten eller kronotorpen blev särskilt långlivade. För människorna som bodde i kronotorpen och kolonaten var de ekonomiska förhållandena svåra, och utflyttningen blev ett faktum när det så småningom blev möjligt att få arbete i industrier på större orter.

Övergivna bebyggelselämningar
Som en del i de arkeologiska utredningar som Norrbottens museum har genomfört i Markbygden har vi återbesökt ett antal övergivna gårdslämningar. En av dessa är nybygget Flötuträsk. Flötuträsk omnämns i 1876 års jordebok och åtnjuter enligt avvittringsutslag den 19 oktober 1864 28 frihetsår räknat från år 1858. Namnet Flötuträsk är oklart, men ordet flötu skulle kunna tolkas som flat/plan terrängformation. Sjön Flötuträsket ligger i ett stort myrområde som är omgiven av höjder. Betydelsen skulle därmed kunna vara sjön på flatan.

Gårdslämningen Högaskog räknade 36 frihetsår från 19 oktober 1864, enligt avvittringsutslag. Högaskog beboddes från 1863 av Lars Gustav Nickusson-Hedman, född 1824 i Skellefteå församling, med familj. De flyttade från gården under mitten av 1880-talet, varpå gården togs över av Jakob Vesterberg, f. 1851 i Gammelträsk, med sin hustru Margareta Katarina, f. 1854.

Skadad husgrund inom bebyggelselämningen Högaskog. Arkeologerna Mica Vesterlund (sittandes till vänster) Frida Palmbo (i mitten) och Hanna Larsson (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Brunn inom bebyggelselämningen Högaskog. Brunnen är ej igenfylld, så vid besök i området får man vara försiktig så man inte trillar ner i brunnen. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Bastatjärn beboddes enligt uppgifter av banvaktaren Karl August Eriksson, född 1867 i Värmland, från tiden före sekelskiftet, tillsammans med sin hustru Maria Sofia Bolander, f. 1867. Sist boende på gården var Erik Sundkvist, född 1908 och Sally Holmberg, född 1910.

En av husgrunderna inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Frida Palmbo (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Stenmur inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Frida Palmbo (sittandes på knä) och Hanna Larsson (ståendes) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

I 1800 års mantalslängd för Piteå socken framgår det att Nils Jonsson står som ensam nybyggare av Svanträsket tillsammans med sin hustru och två söner. I materialet från avvittringen i Björkliden år 1864 framgår det att Nils Jonsson från Arvidsjaur i Piteå lappmark ansökt om och fått beviljat skattefrihet från Kronan för ett krononybygge i området kring Svanaträsket den 23 oktober 1799, och han blir därmed den förste nybyggaren på platsen. I mantalslängden för år 1814 framgår det dock att tre familjer (Jonsson, Lundström och Persson) bodde i Svanaträsket och därmed sannolikt delade på nybygget. Dels är det Nils Jonssons son, Jon Jonsson, som efter faderns död 1803 får ta emot beskedet tillsammans med sin hustru att de 15 frihetsåren är till ända. Samma besked får Fredric Lundström med hustrun Lisa, vilket innebär att de också fick skattefrihet för nybygge vid Svanaträsket år 1799, även om detta inte framgår i 1800-års mantalslängd. Slutligen får Abram Persson 15 års skattefrihet med start år 1814, tillsammans med hustrun Carin och dottern Brita. Jon Nilsson med familj flyttade från Svanaträsket till Björkliden omkring år 1820, och blir den förste nybyggaren i Björkliden. Enligt traditionen var det så frostlänt vid Svanaträsket, att när korna som gick på bete ute i skogen inte kom hem hittades de vid Björkliden, som då var obebodd. Traditionen berättar också att det var 10 grader varmare på Björkliden än i Långträsk. Mellan åren 1815-1820 beboddes Svanaträsket av Jon Ersson med familj, som sedan flyttade till Ersträsk. De var troligen de sista som bodde i Svanaträsk. Uppgifterna om vilka som har bebott nybygget Svanaträsk är något skiftande, men klart är att gårdslämningen har anor från 1799/1800, och klassas därför som fornlämning. I närområdet finns också fossila åkermarker med röjningsrösen. Gårdstomten vid Svanaträsket vittnar tillsammans med de fossila åkermarkerna och röjningsrösena om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde under 1800- och 1900-talet.

Undertecknad i jordkällare inom gårdslämningen Svanaträsket – en myggig dag… Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fossil åker med odlingsrösen. Arkeolog Jannica Grimbe i bild. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Vid vårt arbete i Markbygden registrerade vi även en del av en cykelstig som anlades mellan Ersträsk och Flötuträsk under början av 1940-talet. I ett yttrande om cykelstigen, signerat 7 juni 1943, framgår det att cykelstigen tillsammans med bilväg till Flötuberget skulle utgöra en samfärdsled mellan de båda byarna Ersträsk och Flötuträsk. Denna led var mycket efterlängtad av traktens folk och bedömdes även få stor betydelse för skötseln av revirets skogar på ca 1500 hektar, som innan cykelvägens anläggande saknade vägförbindelse. Cykelstigen bedömdes få mycket stor betydelse för förflyttning av arbetare vid skogsarbete, som exempelvis stämplingar, hyggesrensningar samt för att underlätta kolningen i området. Dessutom skulle cykelstigen bidra till att upprätthålla en effektiv jaktbevakning. Cykelstigen bedömdes också få stor betydelse vid skogseldning, dels som transportväg för brandmanskapet men även som eventuell brandgata inom dessa stora och i övrigt väglösa skogsmarker. Cykelstigen beräknades år 1943 bli 7561 m lång och 1 m bred, till en kostnad av 13 700 kr. Detta motsvarar 1,81 kr/meter väg. I dagens penningvärde motsvarar detta en kostnad av 287 058, 72 kr, vilket blir 37,93 kr/meter väg (SCB:s prisomräknare mellan åren 1943 och 2020). Ägarna till hemmanen Ersträsk nr 1 och 2 gav sitt medgivande till att cykelvägen samt att erforderlig mark till vägbana, mötesplatser, vändplatser och diken fick anläggas avgiftsfritt på deras mark. Därtill fick behövligt arbetsmaterial i form av sten, jord, sand, grus, byggnadsvirke till rustbäddar och trätrummor samt ris till risbäddar tas från deras mark. Som ersättning fick dock markägaren de träd som röjdes för själva cykelvägen. I ett protokoll från 29 juli 1944 framgår det att vägen upp till brandtornet på Stor-Flötuberget också kom att utgöras av cykelväg, då lutningsförhållandet bedömdes för brant för att anlägga en bilväg. Cykelstigen upp på Stor-Flötuberget beräknades kosta 2700 kr, vilket motsvarar 56 815,38 kr (SCB:s prisomräknare mellan åren 1944 och 2020).

Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson (till skymtar i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Undertecknad vandrar efter cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk – en relativt myggfri dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Cykelstigsutbyggnaden i Sverige var en omfattande statlig verksamhet som pågick under 1930-1950-talet, för att förbättra kommunikationen för skogsarbetare och befolkningen som levde och arbetade i glesbygden samt för att underlätta släckning av skogsbränder. Norrbotten var det län som hade störst behov av kommunikationer, mycket på grund av brist på vägförbindelser i övrigt. Den största utbyggnaden av cykelstigar i Sverige skedde därför i Norrbotten. Anna-Maria Rautio har i sitt examensarbete om cykelstigsutbyggnaden i Norrland visat på att anläggandet av cykelstigarna var ett hårt och noggrant kontrollerat arbete, vilket också framgår av arbetsbeskrivningen för cykelstigar som erhållits från Riksarkivets arkivmaterial. Respektive moment av arbetet finns beskrivet, i allt från röjning av träd och buskar, stubbrytning, markavtäckning, stenborttagande, terrasseringsarbeten samt hur cykelstigen skulle anläggas beroende på markens beskaffenhet. Cykelstigarna har ibland kallats för ”svältsnören” på grund av att de som arbetade med stigarnas anläggande tjänade så dåligt att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Detta verkar dock inte ha varit gällande överallt i Norrland, vilket Rautios arbete också pekar på. Innan cykelstigarna fanns skedde huggningen under vintern, men med förbättrade kommunikationsvägar blev det möjligt att arbeta i skogen året om och förbättrade därmed inkomstmöjligheterna. Därtill kunde befolkningen i olika byar lättare umgås med varandra, så cykelstigarna bidrog även till att öppna upp mer isolerade platser. Trots att cykelstigarnas historia inte blev särskild långvarig, genom att cykeln så småningom ersattes av bilen, har de satt sina spår i landskapet och berättar om ett samhälles utveckling och historia.

I samband med Norrbottens museums årliga tipsgranskning förra året, så registrerades resten av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Den delen ingick inte i det område som utreddes vid den senaste arkeologiska utredningen i Markbygden 2020, vilket medförde att vi inte hade möjlighet att registrera hela sträckan av cykelstigen vid det tillfället.

En del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk passerar ett vattendrag. Bron visade sig vara i mycket dåligt skick och fick namnet Helvetes-bron av arkeologerna Mica Vesterlund och Ida Mattsson som registrerade denna sträcka. Vi rekommenderar inte någon att gå denna del av cykelstigen… På bilden syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson © Norrbottens museum.

Med myggen på behörigt avstånd så kan jag nu känna av den vemodskänsla jag vanligen får när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över de människor som en gång byggde sitt hem, stenröjde ytor för odling och kämpade för sin överlevnad, och hur det kom på sig att platsen en gång övergavs. Fältsäsongen 2022 närmar sig sakta men säkert, och det blir spännande att se vilka övergivna platser jag får besöka i år.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Källor
Domänverket Piteå revir F1:19, F1:9, Kgl Domänstyrelsen skogsbyrån I-II F16a:21, Riksarkivet (handlingar om Flötuträsk).

Domänverket Piteå revir/vol F IV:2 samt xyzvol xyz, Riksarkivet (handlingar rörande cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk

Bergman, Rune (1998). Byarna och torpen i Kolerområdet. Piteå.

Lantmäteriets historiska kartor

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Västerbottens län, SE/RA/55203/55203.29/110(1800), bildid:A0001869_00182, sida 342. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001869_00182#?c=&m=&s=&cv=181&xywh=91%2C1545%2C3596%2C2529

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Norrbottens län 1810-1820, SE/RA/55203/55203.30/5(1814), bildid: A0001741_00068, sida 138. Tillgänglig på internet (2020-11-27).
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001741_00068#?c=&m=&s=&cv=67&xywh=1175%2C875%2C1429%2C1045

Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Pellijeff, Gunnar (1988). Ortnamnen i Norrbottens län D. 11 Piteå kommun, A Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.

Rautio, Anna-Maria (2010). De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet. Examensarbete i biologi, Skogligt magisterprogram/Jägmästarprogrammet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.

SCB:s prisomräknare.

Sjölund, Lilian (2019). Björkliden – Byn, gårdarna och människorna. Släktforskning, en introduktion, Uppgift 2. Mittuniversitetet.

Läs gärna tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden 2020

Markbygden 2019

Markbygden och Kristinavägen

Fäbodar i Markbygden

Arkeologi i Markbygden

Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar

Under åren 2018–2020 gjorde länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län en gemensam satsning på samiskt präglade kulturmiljöer. Finansieringen skedde genom det statliga bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som tilldelas länsstyrelserna av Riksantikvarieämbetet. Särskilt välkomnades projekt som speglar mindre kända företeelser och aspekter av det samiska kulturarvet. Piteå museum beviljades av Länsstyrelsen i Norrbotten bidrag för projektet Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att projektet passade väl in i norrlandslänens syfte, som var att lyfta fram tidigare förbisedda aspekter av det samiska kulturarvet.

Rapportens omslag. Piteå museum 2021.

Syftet med projektet var i första hand kunskapsuppbyggnad och metodutveckling: att undersöka om det är möjligt att få bättre kunskap om den samiska befolkningen i kustbygdens jordbruksbyar i Piteå. Kunskapsinsamling skedde brett, men de fakta som framkom är förstås endast ett axplock av vad som mer systematiska inventeringar skulle kunna ge.

Undersökningen visar dock att det är möjligt att kartlägga den samiska befolkning som tidvis eller i flera generationer varit bofasta i kustbyarna Svensbyn, Lillpite, Roknäs och Böle, att det finns platser i byarna som kan knytas till samisk bosättning och markanvändning, både fornlämningar och övriga kulturlämningar, att ort-, plats- och smånamn vittnar om samisk närvaro och om hur marken nyttjats, samt att det finns traditionsuppgifter knutna till den samiska befolkningen.

Barktäkt vid Kåtan i Svensbyn. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Att samer vistats i kustbygderna har setts som ett problem ända sedan 1500-talet. Sedan dess och i än högre grad under 1600- och 1700-talen reglerade statsmakten genom beslut, lagstiftning och förordningar samernas bosättningsmöjligheter och näringsverksamhet. Ett nyckelbegrepp i statens hållning gentemot samerna var ”laga försvar”. Den som hade laga försvar kunde själv försörja sig genom egna medel, som anställd eller som näringsidkare. Den som var ”försvarslös” kunde däremot avhysas eller sättas på fästning. Det senare finns belagt genom ett exempel från Lillpite (kapitel 1).

Kyrkan har alltsedan 1686 års kyrkolag bokfört socknens befolkning. Samerna har särskilt under 1800-talet klassificerats enligt olika system. Under andra hälften av 1800-talet urskiljdes ”lappar, finnar och zigenare” som etniska och kulturella element som var främmande för ”den svenska folkstammen”. Begreppet ”folkstam” var under 1800-talet det vanligaste, medan ”ras” användes ibland. Vid 1920 års folkräkning användes genomgående ”ras”. Vid 1945 års folkräkning är det begreppet borta. Vid den särskilda ”Lappräkning” som då gjordes bedömdes tillhörigheten utifrån hemspråk och rätt att bedriva renskötsel i enlighet med 1928 års renbeteslag (kapitel 2).

Ortnamn, platsnamn och ”smånamn” bär på historisk information och är starkt kopplade till traditioner. De har en praktisk funktion och bildas ofta spontant utifrån människors behov av att tala om viktiga lokaliteter. De kan också berätta om mark- och resursutnyttjande i äldre tider. I undersökningsområdet är namn som bildats utifrån etnonymen ”lapp” eller utifrån ”ren-” rikt förekommande. De kan sättas i samband med att nomadiserande, renskötande samer alltsedan 1600-talet vintertid flyttat ut till kustlandet och gör så än idag. Det förefaller troligt att ”lapp-” och ”ren-” namnen givits av en icke-samisk befolkning, som haft behov av att särskilt peka på etnicitet och/eller näringsfång. Det är också möjligt att urskilja namn av betydligt äldre ursprung, som har samiska rötter. Det är då troligt att namngivningen gjorts av en samisktalande befolkning och att namngivningen skett innan svenskan blivit dominerande språk. Därefter har namnen varit etablerade och bibehållits av en svenskspråkig befolkning. Exempel på båda kategorierna av namn finns i byarna i Infjärden.

I byarna finns även talrika exempel på fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar som kan knytas till samisk förekomst i området. Dessa kan identifieras utifrån fornlämningsregistret och övrigt kartmaterial, utifrån arkeologisk och historisk forskning men också utifrån de så kallade byaböckerna. Dessa är särskilt intressanta eftersom de även innehåller traditionsuppgifter som i övrigt lämnat få spår i källor och litteratur (kapitel 3).

Kåtan ligger väster om den centrala bebyggelsen i Svensbyn. Benämningen betecknar kåta i pluralis och på platsen finns åtta husgrunder. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Den genomgång av kyrkoarkiven från Piteå socken som gjorts omfattar byarna Böle, Lillpite, Roknäs och Svensbyn. En genomgång av förhörsböcker, födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker och död- och begravningsböcker har gett ett stort underlag för analysen. Pitebygdens forskarförenings databas Piteanor har använts för att komplettera kyrkböckerna.

Undersökningen visar att det i de fyra undersökta byarna i Infjärden har bott cirka 550 samer under perioden 1750 till 1880-talet. Om undersökningen hade kunnat förlängas till tiden före 1750 skulle troligen siffran varit högre. Om andra byar i landsförsamlingen skulle inkluderas är den troliga siffran för samisk närvaro i Piteåområdet närmare 1 000 personer.

Befolkningsundersökningen visar att många av de samer som flyttade till de fyra byarna i Infjärden kom från byar i främst Arvidsjaur och Arjeplog. Vissa av dem var troligen släkt med varandra och att döma av de personer som uppträdde som dopvittnen i de olika byarna, kan man också dra slutsatsen att de samiska familjerna stod i nära förbindelse med varandra. Många namn återkommer som dopvittnen även i andra byar, exempelvis Porsnäs, Blåsmark och Öjebyn. Det tyder på släktskap, sociala kontakter eller annan gemenskap mellan samerna i landsförsamlingen.

Samma tendens är tydlig när det gäller giftermålsmönstret som genomgående är endogamt. Samer i de fyra byarna gifter sig genomgående med samer i någon av de fyra närliggande byarna, med samer i andra byar i landsförsamlingen eller i hembyarna. Det är först i slutet av 1800-talet som vi ser äktenskap mellan samer och en partner med icke-samisk bakgrund, ett så kallat exogamt giftermålsmönster.

Många samefamiljer har många barn, men skillnaden mellan dem och icke-samiska familjer är inte uppseendeväckande. Däremot är dödligheten bland de samiska barnen betydligt högre än hos andra familjer. Det finns exempel där alla barnen i en samisk familj dör. Barnen dör ofta under de första levnadsåren. Farsoter som smittkoppor och rödsot drabbar även icke-samiska familjer, men samefamiljer verkar vara hårdare drabbade. Förklaringen kan vara den utsatta position som många av dem levde under med svåra ekonomiska och näringsmässiga förhållanden, vilket kanske framför allt gällde mödrarna. En mer systematisk analys av barnadödligheten i de samiska familjerna skulle kunna berätta mer om de sociala förhållandena i byarna.

Den samiska befolkningen i Piteåområdet har fyllt en viktig uppgift som arbetskraft i jordbruksbyarna. Samtidigt är skillnaden mellan samer och den fasta bondebefolkningen tydlig. Beteckningen ”lapp” är tydligen viktig som särskiljande begrepp, både från statens och kyrkans sida. Det finns ändå en del exempel på att samer kunde frigöra sig från en underordnad position i samhället. Några kan förvärva ett jordstycke, någon får beteckningen jordtorpare, jordägare och till och med bonde i förhörsboken. Flera exempel finns också på att samer övergår från att vara ”lappdräng” till att bli arbetare (kapitel 4).

På en höjdplatå ovanför Lillpiteälven finns lämningarna av ett samiskt viste. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

*

Både litteratur och muntlig tradition har talat om motsättningar mellan samer och icke-samer i kustområdena. Det finns samtidigt många exempel på goda relationer, på interaktion mellan de båda grupperna och på integration. Att samer under hela historien funnits i kustbygden är uppenbart, men det är svårt att utifrån den forskning som hittills gjorts få en uppfattning om deras ställning i samhället och hur relationerna mellan dem och byarnas övriga befolkning har sett ut. De företeelser som enligt vår bedömning skulle kunna ge perspektiv på hur situationen har sett ut och förändrats över tid, liksom hur integration och interaktion har skett, är exempelvis renhjordarnas vinterbete i kustlandet och systemet med att bofasta bönder, men även borgare och samer, hade skötesrenar som följde med renhjordarna. Genom exempel från Svensbyn och Lillpite vet vi att ägandet av skötesrenar var utbrett, men det saknas forskning på området. Det källmaterial som systemet efterlämnat i form av renlängder, skulle kunna användas för att ge en inblick i hur renägandet verkligen såg ut i jordbruksbyarna. Eftersom även de bofasta renägarna hade renmärken som registrerades av häradsrätterna, borde det vara möjligt att kartlägga ägandet mer i detalj. Renmärkena kunde köpas och säljas. Sådana transaktioner har förmodligen också lämnat spår i källorna.

Om samers arbete i kustbygderna är kunskapen begränsad. I Mellansverige och Södra Norrland fanns ett system med anställda ”sockenlappar”. Från både Luleå och Skellefteå socknar finns uppgifter om att liknande system kan ha funnits i Övre Norrland. I det material som vår undersökning omfattar finns dock inga uppgifter som tyder på ett sådant system. De arbeten som stod till buds tycks ha funnits inom jordbruk, boskapsskötsel, fiske och sjöfart.

Den plats som kallas Lappgärdan ligger på en gräsbevuxen platå ovanför Lillpiteälven. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

Mot slutet av undersökningsperioden betecknas samer också som arbetare. De hade då sannolikt tagit anställning i sågverksindustrin. Sågverk som kan ha haft arbetare från samiska familjer fanns i Munksund, Storfors, Bergsviken och Borgfors. När de övergick till industriarbete verkar det som om de inte längre betecknades som samer i kyrkböckerna. Det finns också ovanligare exempel på försörjning. Från Roknäs finns en person som köpte mark i byn och senare benämns som jordägare och bonde. En same i Roknäs, liksom hans son, nämns på 1700-talet som lappuppsyningsman, respektive uppsyningsman för lappallmogen (kapitel 5).

I kyrkoarkivens längder betecknas samerna under 1700-talet och större delen av 1800-talet med avledningar av etnonymen ”lapp”. Detta förhållande levde kvar fram till 1880-talet, för att därefter försvinna. Vi tolkar detta som att samerna vid denna tid assimilerats in i den jordbrukande, eller i andra näringar sysselsatta, befolkningen. En alternativ förklaring kunde ha varit att statsmaktens och kyrkans inställning förändrats och därför inte längre sett något behov av att kategorisera människorna. Den förklaringen motsägs av att statens folkbokföring under samma tidsperiod allt mer syftade till att särskilja befolkningsgrupperna utifrån rasistiska kriterier.

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg, FD och antikvarie vid Piteå museum
Håkan Myrlund, statsvetare och ordförande i Föreningen Piteå museum

Projektrapporten finns att ladda ned på Piteå museums hemsida:

Under 2022 kommer rapporten att ges ut som bok på Piteå museums bokförlag.