Under 2020-talet uppmärksammades en allt större problembild i Öjeby kyrkstad, där ett antal kyrkstugor var i så dåligt skick att vissa hotades att beläggas med vistelseförbud eller till och med rivas. Genom ett initiativ från Piteå församling och Länsstyrelsen påbörjades ett större projekt för att undersöka byggnaderna inom ett utvalt område, i vilket skick de var och hur de skulle kunna renoveras. Förstudien resulterade i situationsbeskrivningar och åtgärdsplaner för samtliga stugor inom det utvalda området. Projektets fortsättning, med adekvata åtgärder, förväntas starta under 2025.

Kyrkstädernas ursprung
Vid skiftet till 1600-talet infördes i Sverige den så kallade kyrkogångsplikten, vilken statuerade att alla svenskar hade en skyldighet att närvara vid gudstjänst, högmässa och större kyrkhelger. Plikten avsåg att upprätthålla en religiös enhet inom riket, något som var viktigt för den luthersk-protestantiska statskyrkan. Kyrkogångsplikten blev också ett verktyg och incitament för social kontroll: genom att regelbundet samla ortsfolket på specifika platser kunde kyrkan och staten övervaka och påverka befolkningen.

För dem som bodde långt från sockenkyrkan anpassades plikten. Den som bodde inom en mils radie skulle besöka kyrkan varje helg, medan den som bodde inom två mils radie besökte den varannan, inom tre mil var tredje och så vidare. Kyrkoårets helger delades också upp i ungdomshelger respektive gammeldomshelger. Gammeldomshelgerna var bland annat jul, påsk och flera av de gamla bönsöndagarna medan ungdomshelgerna var bland annat pingsthelgen och Mikaelihelgen. Ungdomshelgerna samlade de unga och ogifta, medan gammeldomshelgerna samlade familjerna och de äldre. På så sätt fanns alltid någon hemmavid för att se till gård och djur.

För att de mest långväga kyrkobesökarna skulle ha någonstans att övernatta byggde de upp enklare hus och stugor runt sockenkyrkan. Dessa övernattningsbostäder, som även användes vid marknadshelger, tingshelger, dop, konfirmation, bröllop och begravning, blev med tiden till kyrkstäderna. Från strax norr om Uppsala i söder till Gällivare i norr fanns som mest 72 kyrkstäder av varierande storlek. Några av de största hade åtskilliga hundra stugor med upp till åtta kammare eller fler. Tyvärr har flera kyrkstäder brunnit ned eller rivits med tiden, vilket gör att det idag endast finns 16 kyrkstäder kvar. Piteå kommun är unikt i sammanhanget, då tre kyrkstäder återfinns här: Hortlax, Norrfjärden och Öjebyn.

Eftersom kyrkstäderna endast var tänkta som tillfälliga övernattningsbostäder vid kyrkhelgerna stod de tomma och övergivna under övrig tid. Det var en stor kontrast för vem helst som besökte kyrkstaden mitt i veckan jämfört med under helgen, allra helst en större kyrkhelg, när stugorna fylldes av folk, liv och rörelse.

Förändrade behov
Med tiden uppstod en alldeles egen kyrkstadskultur. Eftersom folk samlades från när och fjärran var det i kyrkstäderna som många fann en partner för livet. Här utbyttes också nyheter, här spände unga män musklerna för varandra och här flödade alkoholen, till kyrkans och de äldres förfäran. En journalfilm från en kyrkhelg 1928 visar upp en förvånande stor mängd överförfriskade ynglingar, en del inbegripna i vilt handgemäng.

Kyrkogångsplikten avskaffades visserligen 1809, men kyrkstäderna kom att spela en viktig roll i de norrländska samhällena i ytterligare gott och väl ett och ett halvt sekel. Först med bilens och bussens introduktion kom behovet av övernattning att avta. Under 1960-talet gick tåg med raggarbilar genom kyrkstäderna, när ungdomar samlades till pingst och Mikaeli, men under de kommande tre årtiondena blev kyrkstäderna alltmer öde. Vid millennieskiftet var intresset att äga en kyrkstuga i det närmaste obefintligt, men så hände något. Föreningar bildades på olika orter, med syfte att bevara kyrkstäderna och kyrkstadstraditionen, folk uppmanades att nyttja och sköta om sina stugor. Från att nästan ha varit en utdöende företeelse är kyrkstäderna idag intressanta områden, där främst yngre personer vill ta över och vårda de kyrkstugor som mor- och farföräldrar ägt och där de själva kanske tillbringat någon kyrkhelg som barn. Utvecklingen är glädjande, men har också blottlagt ett antal problem.

Tillsyn och brister
Inom Öjeby kyrkstad genomför Synenämnden årligen synerundor för att besiktiga stugorna och ge ägarna information om skick och vårdbehov. Synenämnden består av representanter för Piteå församling, Piteå kommun, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Kyrkstugeägarnas intresseförening, Norrbottens museum och Piteå museum. Vanliga problem i kyrkstaden är sättningar i grundstenar, rötangripna syllar samt spruckna skorstenar och murstockar.

Vid en av dessa synerundor diskuterades om det skulle gå att initiera ett projekt där flera stugor besiktigades mer ingående, detta för att effektivisera och rationalisera tillsyn och åtgärder. Efter att Marika Berglund vid Piteå församling och Anna Elmén Berg och Sara Vintén vid Länsstyrelsen diskuterat behovet och möjligheterna beslutades att genomföra en förstudie, dels för att se om metoden skulle vara applicerbar, dels för att det utvalda området var i behov av djupgående åtgärder inom snar framtid. Om metoden skulle visa sig framgångsrik vore den ett viktigt verktyg för Öjeby kyrkstads bevarande i ett långt perspektiv.

Platsen och problembilden
Det område som valdes ut är kvarteret som avgränsas av Affärsgatan, Finngatan och Gästgivaregatan i Öjebyn. I folkmun kallas det LottadjäLa, vilket är en dialektal form av Lottas gärde. Omkring 1950-talet ägde Lotten Eriksson en kyrkstuga och bedrev caféverksamhet inom området, därigenom kom hon att namnge området.

Efter de senaste årens synerundor i kyrkstaden har kunnat konstateras att detta kvarter är det som sammantaget har de största problemen och därför bör prioriteras. Kvarteret påverkas av sanka grundförhållanden som fått till följd att vissa stugor sjunkit så mycket att syllarna står på marken. Timmer är i regel mycket motståndskraftigt mot röta, men om stockarna glider ned från grundstenarna och vilar mot marken kan fukten snabbt förstöra även de mest gedigna timmerstockar. Området är sankt, men på grund av stark lutning och undermålig dränering tillförs ständigt mer vatten, vilket gör att marken kan röra sig vertikalt över två decimeter, beroende på årstid, väder och vattenmängd.

Flera av stugorna lider av sviterna efter 1970-talets restaureringar, bland annat de så kallade AMS-åtgärderna, som skedde med den tidens metoder, vilket idag medför att åtminstone tre stugor är i behov av akuta åtgärder. Stugorna i området har också vid okänd tidpunkt flyttats ihop, sannolikt vid breddning av gatorna. Detta innebär att de står för tätt inpå varandra för att takavvattning ska kunna ske på ett tillfredsställande sätt. Ett par av stugorna har sina tak fästade vid grannstugans vägg, vilket vittnar om om hur tätt de står idag.

Dessa förhållanden är sammantaget av så komplicerad karaktär, att det är svårt för de enskilda stugägarna att lösa problemen, annat än genom små punktinsatser. För att kvarterets bevarande ska kunna garanteras på sikt är det nödvändigt att samordnade insatser görs, som beaktar hela problembilden.

Långsiktiga projektmål
Projektet ska ge förutsättningar för att hela kvarterets bebyggelse med bibehållet kulturhistoriskt värde kan bevaras i det riktigt långa perspektivet. Detta förutsätter:

• att kvarteret har goda grund- och avvattningsförhållanden,
• att alla underhålls- och restaureringsåtgärder sker med traditionella metoder och material,
• att alla hantverksåtgärder genomförs med krav på hög kvalitet,
• att metodutveckling sker genom att hantverkarna samtidigt iakttar byggnaderna och tillgodogör sig kunskap om traditionell byggnadsteknik, för att senare kunna överföra kunskapen vidare i kommande projekt,
• att det i projektet utarbetas en metodik för kulturvårdsprocessen, som därefter ska kunna appliceras på resten av kyrkstaden.

Förstudiens mål
Syftet med förstudien var att sammanställa en åtgärdsplan för hela kvarteret och för varje enskild byggnad, samt att bli en vägledande modell för hur de enskilda ägarna med hjälp av de kulturhistoriska bidragen ska kunna restaurera sina kyrkstugor.

Organisation
Kyrkstugeägarnas intresseförening i Öjebyn stod som beställare och projektägare. Anlitad projektledare och utförare av arbetet blev Alexander Engelmark, Engelmarks Bygghantverk AB.

Arbetet styrdes av en referensgrupp med representanter för Piteå församling, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Piteå kommun, Norrbottens museum, Piteå museum samt Kyrkstugeägarnas intresseförening. Ett system med regelbundna kontrollstationer upprättades. Vid dessa fick styrgruppen regelbundet rapporter om projektets framskridande samt möjligheter att påverka projektets inriktning.

Finansiering
Såsom projektet var omfattande kom kostnaden att bli markant, om än väl värd insatsen. Föreningen sökte därför bidrag från olika instanser och stiftelse. Länsstyrelsen, Piteå kommun, Riksantikvarieämbetet, Sparbanken nord och Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur bistod med medel till förstudien.

Något som noterats under projektets gång är att så gott som alla större åtgärder inom kyrkstaden är beroende av externa medel eftersom egendelen för ägarna ofta blir långt högre än försäkrings- eller försäljningsvärdet, vilket kan medföra att många tvekar att genomföra åtgärder över huvud taget.

Kyrkstugorna
Projektet resulterade i 16 separata åtgärdsplaner med bilagor, en för varje enskild kyrkstuga, inom projektområdet. Åtgärdsplanerna beskriver nuvarande skadebild hos kyrkstugan uppdelat i grund, stomme, tak, fönster och dörrar samt murstock/skorstenar. I åtgärdsplanen ges även en kortfattad beskrivning över rekommenderade renoveringsmetoder och förslag på hur skadebilden åtgärdas.

Till åtgärdsplanen finns ett tekniskt underlag som bilaga. Det tekniska underlaget kompletterar åtgärdsplanen med specifika mått, en skiss över var i kyrkstugan skadebilden återfinns samt om nödvändigt momentspecifika beskrivningar för reparationerna. Det tekniska underlaget riktar sig till utförande hantverkare och entreprenörer och är ett komplement för att underlätta för vederbörande att räkna fram ett kostnadsförslag på åtgärderna. Åtgärdsplanen, det tekniska underlaget och kostnadsförslaget utgör tillsammans underlaget för bidragsansökan hos Länsstyrelsen, vilket underlättar för kyrkstugeägarna då de inte behöver ta fram och samordna detta material själva.

Området
Den övergripande åtgärdsplanen för projektområdet fokuserar på markförhållandena och hur möjliga ingrepp och dräneringsåtgärder kan utformas för att förbättra dessa. Den innehåller även ett förslag på en utglesning av de tätt sammanställda kyrkstugorna längs med Finngatans sträckning. Tanken är att två kyrkstugor ska flyttas till en plats på andra sidan Finngatan för att skapa möjlighet till mellanrum mellan de kvarvarande kyrkstugorna. Idag är utrymmet så begränsat att det omöjliggör reparationer och underhåll av de flesta av kyrkstugorna.

I åtgärdsplanen finns även en diskussion kring de allt tydligare tecken som observerats när det gäller svamp-, röt- och kondensskador och deras koppling till de klimatförändringar som sker

Översikt markområde
Området som avgränsas av respektive vägarna Affärsgatan, Finngatan och Gästgivaregatan har idag otillräckliga dränerings- och vattenavledningsåtgärder vilket påverkar de kyrkstugor som står inom området. Marken består troligen, likt övriga kyrkstaden, på djupet av en siltmorän, men de översta lagren bör vara sedimentjordar vilket ger dåliga förutsättningar för grundläggningarna till kyrkstugorna.

Samtliga kyrkstugor inom projektområdet har mer eller mindre aktiva sättningar, vilka förvärras av tjälskjutningar. Det har företagits diknings- och eventuellt dräneringsåtgärder tidigare, dels längs med de tre omgivande vägarna, dels inne i mitten av själva området. I mitten finns en dikesanvisning som sett till utförandet är tänkt att leda vatten mot hörnet i NV där anslutning till dagvattenbrunnar finns. Åtgärderna i form av diken, anvisningar och avledning har tagit skada av tjälrörelser och ålder varför det mesta är i behov av omgrävning, förstärkning eller ren nyanläggning av dräneringsåtgärder.

Området är delvis skyddat i form av fornlämning, varför tillstånd för ingrepp i marklagren som berör fornlämningen krävs. God planering och varsamhet kring hur pass omfattande ingrepp som kan utföras i området måste vara ledord för å ena sidan nyttan för kyrkstugornas bevarande, å andra sidan områdets kulturmiljö. Dessutom måste åtgärder i anslutning till de omslutande vägarna beakta vägarnas betydelse för områdets karaktär. Vägarna och i synnerhet Finngatans slingrande utformning bör inte rätas ut utan bevaras då det bidrar till upplevelsen av den ålder och historiska hävd som kyrkstaden har.

Kyrkstugornas placering inom området
På samma vis som vägarna i projektområdet har stark historisk hävd och högt kulturhistoriskt värde för platsen har den något stökiga placeringen av stugorna detsamma. Efter genomgång av Sebastian Ulvsgärds rapport ”Fördjupad riksintressebeskrivning Öjeby kyrkstad” kan konstateras att stugornas oregelbundna planmönster inte bör förvanskas. Detta ställs direkt mot det tekniska dilemma som finns på platsen där stugor stöter i varandra och därmed skadligt inverkar både på grundsättningar och möjligheten till att genomföra reparationer.

Här behövs en konsensus om hur projektet ska förhålla sig till idén om en alns avstånd, som diskuterats tidigare i styrgruppen, eller två alnar som anses vara minsta möjliga avstånd för att kunna reparera och underhålla stugorna med ett rimligt arbetssätt. En aln är 59,38 cm, vilket skulle ge ett mellanrum på ca 1,19 meter. Förhållningssättet bör dock vara att så få stugor som möjligt ska flyttas. För de stugor som behöver flyttas eller för den delen rätas upp ska stor vikt läggas vid att behålla nockriktningen för kyrkstugan oförändrad. Detta gäller även i det fall stugan helt byter plats. Då minskar inverkan på de värden som identifierats som skyddsvärda inom Kyrkstaden.

Grundsättning och förstärkningar
Samtliga kyrkstugor inom området har sättningsskador i grundsättningen. Det innebär att grundsättningen kommer behöva ses över och göras om i varje individuellt projekt för att reparera eller restaurera stugorna. I vissa fall räcker mindre insatser som att lyfta upp och justera grundstenarnas läge och vinkel, medan det i de allra flesta fall är nödvändigt med en komplett omgrävning och förstärkning av grundstenens bärighet. Här tillkommer åtgärden beskriven i kommande avsnitt för att försöka minska effekterna av tjälskjutningar. Problemet är lite av ett moment 22, där åtgärderna för att stabilisera grundsättningarna i sin tur kräver att markförhållandena avseende fukt förbättras genom dränering av tillkommande vattenmängd. Den ena insatsen fungerar inte till fullo utan den andra.

Tidigare insatser
En tidigare använd och av Länsstyrelsen godkänd metod för att förstärka grundstenarnas bärighet och försöka förhindra att de sjunker eller kantrar i de dåliga markförhållandena har varit att gjuta en bredare, ca 60x60cm armerad platta av betong under grundstenen, strax under marknivån. Plattan har bedömts ge en större yta som bär bättre genom större fördelning av trycket från kyrkstugan och den mindre grundstenen. Metoden har använts i en större renoveringsinsats på tre av stugorna längs med Affärsgatan som genomfördes i början av 2000-talet.

I de tre stugornas fall har metoden fördröjt tjälskjutningar och sättningar men stugorna uppvisar idag återigen problem med sättningar och en del av betongplattorna är synliga i dagen. Betongplattorna har även i något fall börjat kantra. Det som ska tilläggas är att de dräneringsåtgärder som genomfördes i samband med dessa grundförstärkningar inte var fullt tillräckliga och de har heller inte underhållits ordentligt då ansvaret för dräneringen varit oklart.

Förstärkning av grundstenarnas bärighet
Rekommendationen som ges gällande nya åtgärder för grunderna baseras på tidigare använda betongplattor men i större skala. Plattorna gjuts med minsta mått om 1×1 meter och med användningen av tjälisolering. Metoden att tjälisolera plintgrunder, vilket kyrkstugornas grundsättning liknar med sina grundstenar och luft under bjälklagen, har inte verifierats i forskning. Det finns heller inga rekommendationer på grävdjup eller anläggningsdjup för plintgrund med tjälisolering som fastslagits eller fastställts av prövningsorgan eller liknande. Rekommendationen som ges här bygger därför på upparbetad erfarenhet samt en kompromiss i grävdjup inom en fornlämning.

Förstärkningen är tänkt att utformas genom att ett hål med minsta mått om 1×1 meter grävs till ett djup mellan 0,6 och 1,2 meter. Djupet avgörs utifrån tillstånd för ingrepp i fornlämning samt vad som är praktiskt möjligt sett till varje plats. Hålet fylls med kross 20–30 cm som får utgöra botten, på krossen byggs en armering av matta i två, tre lager eller najade armeringsjärn. Själva betongplattan ska gjutas minst 20 cm hög av vattenfast betong (Exempelvis Weber Undervattensbetong 0-4mm C40/50 eller motsvarande kvalitet) och ha måtten minst 1×1 meter. Betongen gjuts direkt på krosset i botten av hålet, viktigt att armeringen täcks helt av betongen och inte sticker ut ur gjutningen.

När betongen härdat läggs tjälisolering som ett täckande lock på betongplattan. Om möjligt läggs tjälisolering även kragat utstickande runt betongplattan enligt skissen nedan för än bättre effekt till att hålla tjälen borta från själva plattan. På tjälisoleringen fylls grus eller kross utan finmaterial (från 8-xx och uppåt) upp till marknivå. Vid behov kan även gruset stadgas med ett större markrör om det visar sig att risken för separation och utträngning i omkringliggande jordlager är stor.

Målet med grusfyllnaden är att skapa en ”plint” av justerbart grus som leder lasten ned från grundstenen till betongplattan. Eftersom tjälisoleringen inte får tillskottsvärme annat än från den i marken redan bundna värmelagringen fyller tjälisoleringen och betongplattan här mer en funktion av fördröjning av tjälpåverkan. Målsättningen är att de stora rörelserna i tjälen sker i det övre marklagret innan den börjar påverka plattan som ligger djupare ned. Om ett markrör används är det viktigt att det kan dränera ut vatten och alltså inte tätar mot tjälisoleringen fullständigt i nederkant.

Vikten av dränerande åtgärder
För att förstärkningen ska fungera krävs det att så mycket vatten som möjligt runt grundsättningen dräneras bort. Både plattan och grusfyllnaden kan påverkas av tjälen om än mindre än vattenkänsliga jord- och lerlager. Om dränering inte sker kommer grundstenarna trots förstärkningen fortfarande påverkas av tjälskjutningar och efterföljande sättningar. Vikten av områdesrelaterade dräneringsinsatser är därför avgörande för livslängden på grundförstärkningarna.

Föreslagna åtgärder för vattenavledning

Finngatan
Här finns två åtgärdsförslag där det första går ut på att genomföra en vägsänkning av hela Finngatans sträckning. Genom vägsänkningen kan dikesanvisningar skapas längs båda sidor med transportsträcka mot NV hörnet där anslutning till dagvattenbrunnar kan ske. I samband med vägsänkningen är rekommendationen att vägen stängs av för fordonstrafik, att bärigheten mot kyrkstugorna på båda sidor om vägen kan säkras samt att dikesanvisningarna utförs diskret.

Fördelarna med en vägsänkning är att åtgärden löser många av problemen med vattenavledningen i samma åtgärd. Den tydligaste nackdelen är det stora ingreppet, som delvis tangerar fornlämningen samtidigt som den kan bli kostsam om det visar sig att det finns mycket el eller annan infrastruktur dragen under vägen.

En vägsänkning innebär även ett stort ingrepp i det som beskrivs ovan gällande områdets karaktär. Rätt utförd och planerad ska den inte behöva synas så mycket om vägens kurvatur och nuvarande sträckning bevaras och inte rätas ut. Sträckan har tydligen varit asfaltsbelagd tidigare, något som senare har tagits bort under 2000-talet.

Det andra alternativet är dikning och dränering längs med Finngatan med mindre grävmaskin. Åtgärden med denna metod är mindre invasiv sett till marklagret men kan ha sämre livslängd än vägsänkningen då man i detta fall inte kan styra eroderingen av vägbanan samt bärigheten i dikessidorna lika bra.

Det krävs troligen täckdikning som beskrivet nedan då åtkomsten till två av stugorna annars försvåras. Även här är det rekommenderat med en mindre vägsänkning då dikning anses svårt eftersom stugorna ligger så nära vägen.

Vägsänkning längs hela sträckan förordas över dikningen då denna löser höjdskillnader mellan nuvarande höjd på vägen och stugorna som till delar ligger under vägen. Genom att sänka vägen minskar mängden smältvatten, nederbörd och snömängder som far in under stugorna. Målet är att minska utsattheten för grundstenarnas stabilitet som stugorna står på genom att avleda så stora mängder vatten som möjligt och inte mätta marken under grunderna.

Gästgivaregatan
Längs med Gästgivaregatan bör vägen dikas alternativt släntas ut från stugorna. Mitten av sträckan längs gatan klarar sig från åtgärd i och med höjden på grundstenarna för kyrkstuga 166. De sista 13 meterna av Gästgivaregatan fram till mötet Affärsgatan behöver också släntas av mot befintlig dikesanvisning. Bedömt 0,5 meters sänkning av marklagret. Denna åtgärd rör sig inom fornlämningen och kräver tillstånd.

Affärsgatan
Här rekommenderas dikesvård genom att humuslagret grävs bort och djupnivån i diket sänks med 0,2–0,3 meter. Åtgärden markerar diket tydligare samt förbättrar funktionen. Markrören under ”infarterna” till kvarterets inre stugor och grönområde måste sänkas då de i dagsläget ligger något högt samt är delvis igenfyllda med jord och bråte.

Innerområde kvarteret
Markytan inne i området som omsluts av kyrkstugorna skulle behöva en sänkning och förnyelse av befintlig dikesanvisning. Markens nuvarande nivå bedöms delvis bero på humuspåbyggnad men eventuellt även landhöjning och förskjutning av massor. Kombinationen av sjunkande grundsättningar och markpåbyggnad är en stor del i den skadebild som är gemensam för hela kvarteret.

Beroende på vad som anses vara en rimlig åtgärd sett till fornlämningen är den tekniska rekommendationen att genomföra en schaktsänkning om 0,6–0,8 meter för hela området med fall mot en ny, bredare dikesanvisning mot mitten. Alternativet till en öppen dikning som påverkar områdets nyttjande samt estetik kraftigt är att utföra en täckdikning. Dikningen behöver utföras längs nuvarande anvisning till dike och sluta i anslutning till den brunn som enligt Pireva  bör finnas intill kyrkstuga 151. Eftersom planen är att flytta denna kyrkstuga till andra sidan Finngatan borde brunnen och dess läge gå att nyttja igen för vattenavledning från området.

Tillstånd för ingrepp i fornlämning
Om möjligt och i dialog med Länsstyrelsen vore det önskvärt om det gick att utforma ett generellt tillstånd för grävningar runt och justeringar av grundstenar för kyrkstugorna i detta projekt och ett separat tillstånd för de större insatserna. De större insatserna gällande dränerings- och markarbeten som inte direkt är kopplade till renoveringarna av själva kyrkstugorna kommer att utföras i en separat entreprenad.

Arkeologisk undersökning inom projektområdet
Det har utförts flertalet arkeologiska undersökningar inom projektområdet, bland annat inför de åtgärder som vidtogs för stugorna 161, 167 & 168 i grund och dränering under 2008. En av undersökningarna med Dnr 83–2007 täcker in merparten av den nu föreslagna dräneringssträckningen inom området. Rapporten 83–2007 kan förhoppningsvis utgöra grund för kommande beslut om ingrepp sett till föreslagen täckdikning och återanslutning av dagvattenbrunnen i NV.

Översikt av byggnadernas skadebild
Samtliga kyrkstugor i området lider av de undermåligt utförda timmerlagningarna från 1970-talet som tillsammans med markförhållandena leder till kraftiga sättningar. Bristen på stabilitet i timmerlagningarna leder i vissa fall till att kyrkstugor håller på att ramla av sina grundstenar när lagningarna kalvar och ger vika.

En annan följdproblematik är att murstockar med fundament och skorstenar spricker och knäcks av sättningarna vilket kan leda till farliga ras av skorstenar och skador på timmerstommen. De värst utsatta och därmed högst prioriterade kyrkstugorna kommer åtgärdas i renoveringsinsatser redan i år. Fem stugor har sådana skador att renoveringsinsatser är att betrakta som akuta. De bör repareras under de kommande två åren för att inte skadebilden ska gå så långt att den ekonomiska kalkylen blir ohållbar vid renovering. Resterande innehav av stugor har inordnats i prioriteringsordningen vilken återfinns i varje enskilt tekniskt underlag samt i genomgången i åtgärdsplanen för området.

Finansiering av reparationerna

Åtgärdsplanerna med bilagor används som underlag av ägarna av kyrkstugorna för att söka kulturmiljövårdsbidrag av Länsstyrelsen för reparationerna. Trots att det beviljas generösa bidrag av Länsstyrelsen till kyrkstäderna så tenderar kostnadsbilden för vissa av renoveringsprojekten bli så stor att ägarnas egeninsats riskerar att bli högre än ett eventuellt marknadsvärde vid en framtida försäljning.

Projektet ”LottadjäLa” visar tydligt att nuvarande generations ägare riskerar att få stå för tidigare generationers underhållsskuld och med det ökar risken markant att kyrkstaden förfaller. En extern finansiering utöver den Länsstyrelsen kan tillhandahålla ses som helt avgörande för att de nödvändiga renoveringarna ska gå att genomföra inom en rimlig tidsplan. Ett sådant alternativ skulle kunna vara en fond eller stiftelse, kanske i Kyrkstugeägarnas intresseförenings regi.

Åtgärdsplanen som metod
I den kontakt som förts i projektet med engagerade hantverkare, entreprenörer såväl som kyrkstugeägare och Länsstyrelsen verkar åtgärdsplanen som metod fungera bra. Dess funktion att dels som underlag förenkla sökandet av kulturmiljövårdsbidrag för ägarna, dels att fungera som beräkningsunderlag till kostnadsförslag för hantverkare tros leda till en tydligare och snabbare process för alla parter. Nackdelen är att metoden är starkt beroende av den kompetens som utförande konsult eller entreprenör besitter i själva framtagandet av åtgärdsplanen.

Det har även blivit tydligt att det, trots en gedigen åtgärdsplan verkligen behövs en aktiv projektledare som kan samordna utförande hantverkare, entreprenörer, antikvarie och ägare när väl en renoveringsinsats ska starta och utföras. Kommunikationen och samordningen i ett renoveringsprojekt hamnar annars lätt i knät hos hantverkarna vilket leder till att färre specialiserade hantverkare vill eller vågar ta på sig dessa antikvariska projekt. Alternativt hamnar ansvaret hos ägarna själva som inte alltid har den kompetens eller det kunnande som krävs för att samordna renoveringsprojektet. Ofta tillkommer även samordningen sinsemellan kyrkstugeägarna själva då det kan finnas upp till 10 ägare till de 6–8 kamrarna i samma kyrkstuga.

Klimatförändringarna och dess påverkan
Under de individuella undersökningarna av kyrkstugorna har vissa gemensamma drag kring skadebild och skadeprocesser noterats. Dessa tros ha att göra med de pågående klimatförändringarna då de inte i samma utsträckning eller med samma frekvens noterats i andra bestånd av kallställda timmerhus under tidigare års undersökningar från liknande miljöer.

Det ska sägas att undersökningarna inte är utformade så att det går att säkerställa data utifrån dem utan ska mer ses som noteringar av skadebilder som är vanligare och mer frekventa nu än för några år sedan, baserat på erfarenhet.

Plåttak
På samtliga kyrkstugor i kvarteret ligger pannplåt eller korrugerad plåt som yttersta tätskikt. Plåttakens betydelse för att ha räddat många av kyrkstugorna från förfall är redan omskrivet, men i och med de förändrade väderförhållandena har ett nytt hot från invändig kondens uppstått. Undertaken till plåten består ofta av äldre sticktak eller enbart takrote av 1” bräder lagda på rafterna till åslaget.

Det verkar tydligt att den kondens som bildas vid kraftiga temperaturskillnader eller omslag mellan plus och minusgrader, tidigare har hunnit torka ut genom värme och luftning under sommaren eller frystorkning under vintern. Kondensutfällningarna har varit färre med stabila, långa kalla vintrar och färre omslag mellan plus och minusgrader. I takt med att omslagen blir fler och att mängden nederbörd i form av regn ökar har såväl kondensmängden som takläckagen ökat. Klimatet under plåten i stickspånstaket blir då mer gynnsamt för rötsvampar vilka har setts öka i omfattning. Av 16 inventerade tak har 12 av dessa noterade påväxt av vit svamp, vilken typ är oklar. Den vita svampen tros dock vara en rötsvamp.

Fasader
De oklädda timmerfasaderna har i större utsträckning än tidigare noterats få mer påväxt av lavar och mossor. Förhållandena liknar påväxt som i större utsträckning påträffas på timrade byggnader i de mellersta och södra delarna av Sverige. Denna typ av påväxt binder fukt till stockarna vilket på sikt gynnar rötsvampar och nedbrytning.

Den enkla motåtgärden är här tätare underhåll med borstning av fasaderna. Att hålla efter befintlig eller montera ny ordentlig takavvattning med stuprör är också en rekommendation för att få bort nederbörd från fasaderna i största möjliga mån.

Slutsatser
Arbetet med att ta fram en övergripande åtgärdsplan för projektområdet samt individuella åtgärdsplaner för samtliga kyrkstugor är uppfyllt. Metoden att använda åtgärdsplanerna som underlag för att underlätta ansökan av kulturmiljövårdsbidrag och inhämtandet av kostnadsförslag från utförande hantverkare verkar fungera för de två första renoveringsprojekten.

Långsiktiga projektmål
Efter att 2024 års två påbörjade renoveringsprojekt är färdigställda borde det vara möjligt att kunna dra slutsatser om förstudien och det efterföljande praktiska arbetet har uppnått något av de långsiktiga målen som finns för kyrkstaden. Metoden med åtgärdsplanen är redan verifierbar men som nämnts tidigare starkt beroende av kompetensen hos den konsult eller entreprenör som tar fram den.

Att det sammanlagda arbetet med åtgärdsplaner och de praktiska renoveringarna är en bra metodik för kulturvårdsprocessen är troligt men blir än tydligare om renoveringarna fortsätter enligt den prioriteringsordning som fastställts. Det är även av största vikt att de ingrepp med markarbeten som dränering och vattenavledning från området i stort genomförs då rekommenderade grundförstärkningar och andra grundarbetens bestående hållbarhet hos kyrkstugorna är beroende av att markförhållandena förbättras avsevärt.

Rekommendationer utanför ursprungliga mål
Genom erfarenheterna från att ha startat upp de två första renoveringarna kan det inte nog betonas att renoveringarnas fortsättning efter 2024 är starkt beroende av att det finns en aktiv projektledare. Projektledaren är viktig som spindeln i nätet och kan bistå med samordningen mellan hantverkare, entreprenörer, antikvarie, församlingen, kommunen, intresseföreningen och ägarna när väl en renoveringsinsats ska starta och utföras. Utan sagda projektledare som har ansvaret över att renoveringarna rör sig framåt kommer troligen fortsatta insatser att stagnera då ingen anser sig ha ansvaret förutom ägarna av kyrkstugorna. Ägarna har dock oftast inte möjligheten eller kunnandet för att lyckas driva samordningen och då faller insatserna.

Det borde vara möjligt för exempelvis Kyrkstugeägarnas intresseförening, församlingen eller kommunen att söka projektmedel och anställa en projektledare för ändamålet. Efter den inledande processen att finansiera tjänsten torde projektledaren kunna finansiera sig själv genom dels delade kostnader från kommun och församling dels förnyade ansökningar om projektmedel från exempelvis RAÄ. I den bästa av världar kanske det rentav skulle gå att dela på en sådan tjänst mellan de två större kyrkstäderna Gammelstad och Öjebyn, där renoverings- och underhållsbehoven är snarlika, komplicerade och eftersatta.

Framtiden
I skrivandet stund har beslut tagits om åtgärder för stugorna inom området samt marken. Piteå församling blir projektägare och anlitar en extern konsult som projektledare. Denna samordnar kontakten med samtliga berörda stugägare, hantverkare, antikvarier samt berörda myndigheter och instanser. Fokus kan även komma att ligga på att söka extern finansiering till åtgärderna, då länsstyrelsens bidrag till vård av kulturhistoriska miljöer visserligen är frikostigt men endast täcker en del av kostnaderna. Egendelen kan, vilket konstaterats ovan, i vissa fall bli så hög att enskilda ägare inte mäktar med dem. Projektet skulle därigenom riskera att gå i stå.

En stor fråga inom denna del två av projektet blir hur många hantverkare som kan knytas till åtgärderna. Timmermän, snickare och hantverkare med adekvat kunskap om materialet, byggnadsskicket och den särskilda kulturmiljön är långt färre än vad som skulle behövas. De som finns på orten eller inom närområdet är redan idag uppbokade för flera år framåt.

För att få till en smidig arbetsgång med tydliga moment skulle fler hantverkare behöva knytas till länet. En tanke har varit att inbjuda hantverkarlärlingar och lärare vid de olika hantverks- och kulturmiljöprogrammen i södra delen av landet att förlägga sin praktik i kyrkstaden. På så sätt skulle lärlingarna få praktiskt kunskap på plats inom områden där de framledes kan tänkas komma att arbeta, dels kan det resultera i att fler kan tänka sig att bosätta sig inom länet, då de ser att arbetstillfällena är många.

Kyrkstugeägarna, föreningen, församlingen och många fler ser med stort intresse på utgången av åtgärdsfasen i projektet. Faller även detta väl ut har vi en väl fungerande arbetsordning för större förstudier och åtgärder, vilken kan appliceras på samtliga kyrkstäder i Sverige.

Om inlägget
Detta inlägg i Norrbottens museums Kulturmiljöblogg bygger till stor del på en förkortad version av det material som sammanställdes inom förstudien av projektledaren och timmermannen Alexander Engelmark. Det fullständiga materialet, med projektredovisning och åtgärdsplaner för samtliga av de berörda byggnaderna, finns att ta del av hos Piteå museum. För den intresserade, kontakta morgan.stenberg@piteamuseum.nu för mer information.

Vid pennan

Morgan Stenberg
Museipedagog vid Piteå museum och styrelseledamot av Kyrkstugeägarnas intresseförening