Sedan hösten 2016 har teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet och arkeologer vid Norrbottens museum samarbetat i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Järn i Norr. Målet är att skapa en djupare förståelse för den tidiga järnhanteringen i det nordliga området och placera den i ett vidare europeiskt sammanhang. Genom att väva samman järnhanteringen med människornas andra vardagliga aktiviteter och landskapets/klimatets utmaningar i norr, framträder en rikare och mer mångfacetterad bild av de forntida samhällena. Resultaten som kommit fram bryter därför inte bara ny mark inom järnforskningen i Europa utan kastar dessutom nytt ljus över de forntida jakt- och fångstsamhällena i norr.

Metaller har historiskt sett varit viktiga i nationella historieskrivningar världen över. Särskilt har introduktionen av järn betraktats som en drivkraft för samhällelig utveckling och förändring mot ett jordbrukande, och så småningom industrialiserat samhälle. Det här gäller inte minst stål i den moderna världen och är särskilt aktuellt idag för att uppnå ett klimatneutralt samhälle.

I det här sammanhanget så belyser nya forskningsresultat från Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum en unik dimension i järnhanteringens historia. Det handlar om något som enligt rådande historieskrivning skedde på fel plats, under fel tid och i fel slags samhällen.

Resultaten visar på en utbredd stålproduktion och ett mycket avancerat stålsmide redan för 2000 år sedan i den arktiska delen av Europa som omfattar nuvarande norra Norge, Sverige och Finland. Det är kunskaper som enligt rådande historieskrivning endast har varit förbehållet romarna vid samma tid.

Fynden kan dessutom kopplas till en jakt- och fångstbefolkning som tidigare inte har ansetts ha något behov av järn och ännu mindre en organisation för järnhantering. Det bryter med den etablerade uppfattningen som enbart kopplar järnhantering till jordbrukande samhällen. Denna upptäckt placerar inte bara kunskapen i knät på fel sorts samhällen, utan backar också tidpunkten för införandet av järnproduktionen i det nordliga området med närmare
1 700 år. Tidigare trodde man att järnhanteringen nådde området först i samband med bergsbruket under 1600–1700-talet. Nu visar forskningen att avancerad järnhantering och stålproduktion var en verklighet i den arktiska regionen redan för 2 000 år sedan

Bakgrund till fynden

Allt började med fynd som Norrbottens museum gjorde i samband med arkeologiska undersökningar inför byggnationen av järnvägen mellan Kalix och Haparanda under åren 2006–2010. I närheten av byn Sangis påträffades bland de äldsta spåren efter stålsmide i Sverige och även spår efter stål- och järnframställning.

Innan de här undersökningarna fanns inte en enda känd järnframställningsplats från förhistorisk tid norr om Jämtlands län i Sverige. Upptäckten var därför av mycket stor betydelse.

Några år senare gjorde Luleå tekniska universitet i samarbete med Norrbottens museum snarlika fynd på ytterligare en plats, nu i Norrbottens inland, vid byn Vivungi, 10 mil öster om Kiruna.

Det här gav indikationer på att den avancerade järnhanteringen var mer utbredd, och forskningen tog därför en ny vändning när ett större arkeologiskt material i form av slagg och andra restprodukter från järnhantering började att studeras. Det här materialet samlades in redan under 1940–1980-talens undersökningar inför vattenkraftsutbyggnaden i norr, men har tidigare inte analyserats eller daterats.

Utbredd järnhantering redan för 2 000 år sedan

Arbetet gav oväntade resultat! På över 40 platser i nordligaste Norge, Sverige och Finland fanns spår efter en utbredd och avancerad kunskap inom järnhanteringen, där järnsmältarna förvandlade sjö- och myrmalm till järn och stål som sedan smiddes till verktyg.

Stålet producerades i så kallade blästugnar som var byggda av ett skorstensliknande schakt där malm och kol varvades under framställningen. Runt ugnarna påträffades små klumpar av stål, som är delar av den järnlupp som producerades. Att producera stål så här pass tidigt är mycket ovanligt i ett europeiskt perspektiv och anses i princip bara ha förekommit i det romerska riket.

Stålet användes till knivar och yxor och avspeglar en utbredd efterfrågan på verktyg med hårda eggar i det arktiska jakt- och fångstsamhället. Nästan alla analyserade föremål visar på en uppbyggnad av olika stålkvaliteter i flera lager, där verktygen dessutom behandlats i flera steg genom uppvärmning och avkylning för att förbättra stålets egenskaper. Detta är tekniker som traditionellt förknippas med senare perioder, framför allt från 500 e. Kr. och framåt.

Kniven på bilden ovan är uppbyggd av flera olika stålkvaliteter som vällts samman. Svårigheten i den här typen av smide ligger i att veta när de olika materialen fäster vid varandra eftersom man har ett väldigt litet temperaturfönster när detta sker. Det blir därför avgörande med den forntida smedens färdigheter och erfarenhet att bestämma när temperaturen är rätt genom färgskiftningar i det glödande järnet.

Omfattande organisation – landskap och klimat

Genom att titta närmare på alla de aktiviteter som var nödvändiga i järnhanteringen blir det tydligt att järnhanteringen var mer än bara en teknisk bedrift. Inte minst får vi insikt i den omfattande organisering och långsiktiga planering som krävdes av dessa samhällen för att lyckas samordna järnproduktionen med övriga försörjningsaktiviteter. Det handlar om alltifrån insamling och bearbetning av en mängd olika råvaror som malm, ved, lera och byggnadsmaterial. Det inkluderar olika produktionssteg, som byggnation och reparation av ugnar och smideshärdar, tillverkning av verktyg samt själva smältningen och smidet.

Platserna där smältningen ägde rum var lokaliserade vid de stora vattendragen eller vid myrarna, nära de primära resurserna i form av malm och ved. Dessutom så krävdes resurser i form av arbetskraft. För, hur liten järnhanteringen än var, så krävdes involveringen av en stor del av samhället för att klara av alla de aktiviteter som behövde utföras. Att mobilisera nödvändig social insats krävde avancerad planering och samordning av arbetskraften, särskilt med tanke på de småskaliga samhällen som det troligen handlade om.

Det arktiska landskapet och klimatet med dess korta barmarkssäsonger och långa perioder av mörker, kyla och stora snömängder spelade dessutom en avgörande roll för när de olika delarna av järnhanteringen kunde utföras. Den starka säsongsvariationen i det arktiska landskapet utgjorde stora utmaningar för de forntida människorna som bodde där.

Järnframställningen i det arktiska Europa var som mest arbetsintensiv och krävde arbetsfördelning under barmarkssäsongen, särskilt under sommarmånaderna. Förberedelser, konstruktion och drift av ugnar och smideshärdar samt viktiga moment som kolning av ved och insamling av lera krävde många händer och flerårig planering. Genom att samordna lokaliseringen av järnframställningen med produktiva fiskeplatser där det också fanns gott om råvaror till järnhanteringen i form av malm, bränsle och byggnadsmaterial, tycks nödvändiga förutsättningar ha funnits på plats.

Den komplexa organisationen av järnhanteringen tyder på att samhällena var mer eller mindre bundna till specifika platser och resursområden under längre perioder av året. Fisket var rimligen av stor betydelse i sammanhanget, för att skapa överskott och förutsättningar för ökat fastboende. Fynd av torkad fisk i form av tuggade fiskkotor tyder på att jakt- och fångstsamhällena hade en strategi för att bevara och hantera ett överskott av resurser. Detta går emellertid stick i stäv med uppfattningen om de forntida arktiska jakt- och fångst-samhällena, som i stället anses ha haft ett mer rörligt levnadssätt. Sammantaget visar järnhanteringen på en långt mer avancerad och mångfacetterad organisation av det forntida jakt- och fångstsamhällena i norr.

Vid pennan denna fredag,
Carina Bennerhag, arkeolog vid Norrbottens museum och doktor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet, och
Kristina Söderholm, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet

Här presenteras Järn i Norr vid en föreläsning på Norrbottens museum 2023-11-29:

Här presenteras Järn i Norr vid en föreläsning i Vetenskapens hus 2023-12-08:

Avhandlingen finns tillgänglig via denna länk:
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:ltu:diva-101315