De små tingens arkeologi

Som arkeolog får man väldigt många gånger frågan om vad som är det mest spännande och värdefulla man har varit med om att hitta.

Frågan är rätt så klurig, faktiskt en av de svåraste man kan få, eftersom den som frågar ofta väntar sig ett svar som beskriver det största, vackraste och ädlaste fyndet eller kanske det äldsta eller första av sitt slag. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara vackra och ovanliga ting!

Det mest spännande fyndet på en utgrävning behöver inte vara särskilt stort, vackert eller ens jättegammalt för att vara intressant, utan det kan vara det där lilla, oansenliga fyndet, som bäst hjälper oss att tolka och förstå vad man har gjort på platsen.

Det kan vara de där små, små avslagen av kvarts och flinta som avslöjar stensmedens arbete med att tillverka pilspetsar eller skrapverktyg.

Överkalix, NäverbergetF358, F50, F832RAÄ 461Foto: Nbm, Staffan Nygren 1995

Små avslag som är rester efter redskapstillverkning i kvarts och flinta. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Pilspets

Pilspets av flinta, hittad på den 6000 år gamla boplatsen Lillberget utanför Överkalix. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

skrapa1-21 kopiera

Skrapverktyg av kvarts, forntidens allroundverktyg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små ryggkotorna från fisk som visar att människorna föredrog sik och gädda och att man återkom till samma plats för att fiska under vår och höst.

2009_37_10 (kopia)

Små ryggkotor av fisk. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Överkalix, NäverbergetFiskkotorFoto: Nbm, Staffan Nygren 00 -03

Ryggkotor från sik hittade på den 4000 år gamla boplatsen på Näverberget utanför Luleå. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan vara de där små brända benflisorna som i själva verket är huggspån i horn, som blivit kvar då man jobbat med hornhantverk och tillverkat knivskaft och kammar, men där föremålen för länge sedan har vittrat bort.

kjhjk

Huggspån av horn vittnar om hornhantverk på den 2000 år gamla boplatsen utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Det kan också vara de där små, platta, skimrande glödskalen som hamnade runt ässjan då smeden smidde sin yxa eller lagade sin kniv.

DSCN0075

Glödskal är restprodukterna efter smidet, då smeden hamrar ut järnet på ett städ. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

2009_37_03 (kopia)

Holkyxa av stål hittad på en 2 200 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

 

2008_03_03_redigerad-1

Järnkniv hittad på en 2000 år gammal boplats utanför Sangis. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Här i Norrbotten finns en massa spännande fynd och de allra flesta av dem är riktigt små! Men, tyvärr är det alltför sällan som de små fynden bortom de mer spektakulära föremålen, visas upp!

/Carina Bennerhag

Ta´t lugnt ta en TOY!

Ibland hittar vi arkeologer mycket påtagliga spår från det förflutna som ger oss en direkt kontakt med de människor som bodde här i Norrbotten för tusentals år sedan. Man kan säga att vissa arkeologiska fynd för oss närmare forntidens människor än andra. Den lilla hartsbiten med tandavtryck, som hittades på en boplats utanför Sangis, är ett sådant fynd.

2009_37_09 (kopia)Tuggummi

På hartsbiten kan man se tandavtryck av tre tänder i underkäken. Det mittersta tandavtrycket är från 6-års tanden och det som syns till höger i bild är halva avtrycket av 12-års tanden. Det är alltså ett barn eller en tonåring som är minst 12 år gammal som har tuggat på hartsbiten någon gång för ungefär 2 500 år sedan.

Hartsbitar med tandavtryck har hittats på flera boplatser i Sverige med dateringar som sträcker sig ända tillbaka till den äldsta stenåldern. De hartsbitar som har tandavtryck har ofta tolkats som tuggummin, men hartsen kan också ha haft andra funktioner som både lim och tätningsmedel. Hartsrester har bland annat hittats på pilspetsar som fästningsmedel för skaftet och under historisk tid har harts också använts för att täta träbåtar. En förklaring till de tandavtryck som finns på vissa fynd av hartsbitar kan därför vara att den mjukats upp genom tuggning för att sedan användas som fäst- eller tätningsmedel.

Hartsen kan också ha använts i medicinskt syfte. I hartsen finns nämligen anticeptiska ämnen som utsöndras vid tuggandet och som kan ha varit bra mot exempelvis förkylning och tandvärk. Intressant nog härrör de flesta av tandavtrycken på hartserna som påträffats i Sverige från barn i åldern 6-15 år, vilket är den period då mjölktänderna tappas. Möjligen kunde harts-tuggandet hjälpa till vid tandlossningen.

Därhemma har jag två barn i åldern 8-11 år. De älskar att tugga tuggummi, framförallt för smakens skull. Härom året gjorde jag en näst intill arkeologisk upptäckt i dotterns rum. Bakom böckerna i bokhyllan fanns en samling av stelnade, tuggade tuggummin fulla med tandavtryck. Varför dottern hade en samling av begagnade tuggummin i bokhyllan har jag aldrig fått något svar på, men likheterna mellan hennes tuggade tuggummi och den 2 500 år gamla hartsbiten med tandavtryck från Sangis var slående!

Vid datorn denna vecka:

/Carina Bennerhag