Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag introducerat er läsare för ämnet arkeobotanik. Det var förra året när jag analyserade prover från härdarna i Esrange. De arkeobotaniska analyserna har fortsatt i år och jag och min kollega Ida Lundberg har analyserat prover från två undersökningar, bland annat Silbojokk som jag tänkte berätta lite mer om i detta inlägg. Att se tillbaka på växtbruket på så nära håll kan dock göra helhetsbilden svårförstådd. Därför skall jag även kortfattat ta upp det biologiska kulturarvet som finns bevarat än idag och vittnar om tidigare växtanvändning.

Från fäbodvallens blomster till fossil åkermark – hur dåtiden ser ut idag

Lämningar efter fäbodar är vanliga i norra och mellersta Sveriges skogar. De utgörs av säsongsbosättningar dit man fört kreaturen till sommarbete. Fäbodkulturen startade någon gång under medeltiden och fortsatte in i tidigmodern tid. Därför finns många av dessa lämningar kvar idag i form av gamla timmerstugor och gräsvallar. Men bruket har även lämnat spår efter sig i den kvarlevande vegetationen. Eftersom bruket tog så stora ytor i anspråk och föregick under så lång tid har både landskap och arter påverkats och förändrat skogens ekologiska förutsättningar och skapat ett biologiskt kulturarv.

Fäboden utgörs av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten, eller vallen, bestående av öppen slåttermark med boningshus, fähus, härbren och lador. Från fäbodvallen löper stigar där kreaturen vallades ut till betesmarkerna.

Några utvalda växter

Flera av de växter som gynnats av bruk eller som odlades på platsen finns kvar än idag. Det kan exempelvis vara köks- och medicinalväxter man odlat för att klara sig i utmarkerna. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) är en läkeväxt som ofta återfinns vid fäbodarna. Den har även kallats ”Kobot”. Den började användas under 1700-talet och ansågs vara en fullgod ersättning för antikens sägenomspunna ”silphion” vilken sades läka sår, gav synen åter till de blinda och gamla ungdomen åter. Man kan alltså förstå att mästerroten var populär. Andra användningsområden för växten (och förmodligen mer lyckade) har varit som brännvinskrydda. Den har även använts inom folkmedicinen mot gulsot, leversjukdomar, luftrörskatarr och används än idag inom folkmedicin som lugnande och matsmältningsfrämjande. Andra kulturväxter som förekommer vid fäbodar är humle (Humelus lupulus) som även den har använts vid ölbryggning och som medicinalväxt.

Många år av slåtter har gynnat lågt växande blommor som annars trängs undan av kraftigare arter. De fäbodvallar som fortfarande slås på traditionellt sätt med lie – vilket skonar de lågt växande blommorna och är skonsammare mot frökapslar – är än idag väldigt blomsterrika. Några arter som indikerar ett långvarigt slåtterbruk är bland andra fältgentiana (Gentianella campestris), sätergentiana (Gentianella campestris var. Islandica), låsbräken (Botrychium lunaria), slåttergubbe (Arnica montana), kattfot (Antennaria dioica) slåtterfibbla (Hypochaeris maculata), blåsuga (Ajuga pyramidalis), prästkrage (Leucanthemum vulgare), smultron (Fragaria vesca) och liten blåklocka (Campanula rotundifolia).

Kulturreservatet Hanhivittikko

När jag och min kollega Åsa Lindgren granskade tips runt Övertorneå gjorde vi ett studiebesök på kulturreservatet Hanhivittikko fäbod.

Fig. 1. Solen skiner över Hanhivittikkos gräsbevuxna fäbodvall. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Fäbodvallen kom till på 1860-talet och brukades fram till 1965. Här frodas än idag utrotningshotade arter på ängs- och betesmarkerna. Här och var växer för landskapet främmande växter, såsom backnejlikan (Dianthus deltoides) vilken annars är vanlig i södra till mellersta Sverige.

Fig. 2. Höskörden med blommor och gräs visar upp platsens biologiska mångfald. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Här växer även luddhavre (Helictotrichon pubescens) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). På platsens informationsskyltar kan man läsa att arterna har förts hit med hö som fraktades från södra Sverige under andra världskriget då fäboden var ett militär- och flyktingläger. Ni kan läsa med om platsen i tidigare inlägg. 

Fossil åkermark

Under tidigt 1900-tal rådde brist på odlingsmark. Slåtterängar som tidigare betats och skördats med lie blev nu plöjda, gödslade och skördade med slåttermaskin vilket ökade produktionen på artrikedomens bekostnad. Många fossila åkrar har dock slagits ut från videsnår där starrmyrarna var nog för att producera hö redan från början.

Fossil åkermark är någonting vi ofta springer på ute i fält, bland annat när jag tillsammans med min kollega Lars Backman granskade tips runt Gällivare. De fossila åkrarna ser annorlunda ut här uppe än i södra Sverige då de ofta tillkommit under tidigmodern tid. Många gånger kan de fortfarande utskiljas på ortofoton. De består av övervuxna, utdikade åkermarker – inte sällan intill myrmark. Gamla timrade slåtterlador kan finnas kvar, ibland med kvarlämnade maskiner intill (fig. 3).

Fig. 3 En slåttermaskin vittnar om tidigare odling i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fig. 4. Fossil åkermark i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Det som idag växer på åkermarken utgörs till större del av olika typer av gräs vilka gynnats av utmarksbruket. Styltstarr (Carex nigra ssp. juncella) är en vanlig art. Gräset kallas ibland ”rysshuvuden”, förmodligen på grund av sitt växtsätt där de stora tuvorna sticker upp som lurviga huvuden ur vegetationen, som om de ligger på lur. Arter som gynnats på grund av sitt fodervärde är exempelvis flaskstarr (Carex rostata), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), tuvsäv (Trichophorum cespitosum) medan arter såsom norrlandsstarr (Carex aquatilis) har gynnats då det använts som skohö.

Timmerladorna, slåtterlador, kan bidra till den biologiska mångfalden. Vissa svampar och lavar, som endast tar upp näring från luften, trivs på det obehandlade timmerbyggnadernas norr- och östsidor vilka inte utsetts för så intensivt solljus. Om en lada flyttats och bytt orientering dör lavarna. En lavrik lada kan således visa att en timring har fått stå orörd länge. Sotlaven (Acolium inquinans) är ett sådant exempel, vilken uppträder som små svarta fläckar på timmer som utsatts för väder och vind i ungefär ett sekel. Varglaven (Letharia vulpina) vilken är en hotad art och som annars växter på torrfuror, kan påträffas på gamla och lite nyare timmerbyggnader. Laven har en stark gulaktig färg vilken kommer från den giftiga vulpinsyran. Denna har länge använts för att förgifta åtlar, det är så den har fått sitt namn.

Ladorna kan innehålla andra berättelser om växtbruk, såsom barktäkter (fig. 5). Vid byggandet av denna lada i Avvakko har man tagit en tall från vilken man skördat bark. Skadan är invallad, vilket tyder på att trädet har stått i många år innan den fällts till timmer.

Fig. 5. Från en typ av skörd till en annan. Insidan av en slåtterlada i Avvakko bär märken av äldre tiders växtbruk – en barktäkt. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Arkeobotanik

Ovan har vi sett lite av vad som idag finns kvar av växtbruket på lämningar knutna till odlade marker. I alla fall av vad som är synligt, för mycket av dåtiden gömmer sig under markytan och platser som ser artfattiga ut kanske vilar på ett underjordiskt, dåtida ekosystem.

Silbojokk

Platsen och projektet Silbojokk behöver knappast någon introduktion, men någonting som är nytt för platsen är att vi i år har gjort arkeobotaniska analyser. Först och främst behövs det påpekas att fler analyser behöver göras för att dra några slutsatser. Silbojokk är nämligen en plats med komplicerade förhållanden som inte bevarar organiskt material särskilt väl och kontexterna är svåra att provta. Det var inte många arter som dök upp i proverna, men de prov som togs gav några resultat, vilka vi kan kika närmre på.

Ett prov togs utanför kyrkan, under en syllsten. Resultatet finns representerat i tabell 1 ovan. Tillsammans verkar provet spegla en utomhusmiljö som har påverkats av mänsklig aktivitet. Kråkbäret representerar den naturliga fjällmiljön på platsen medan gräs, lomme och målla tyder på en berikad och upptrampad mark dit gräs och ogräs har spritts och frodats. Exempelvis kan djurhållning sprida ogräs genom fodring och spillning. Odling kan också sprida ogräs in i miljöer där de normalt inte förekommer. Att ha en bild av floran på platsen är användbart för att skilja mellan naturligt förekommande växter och växter som kanske har brukats eller deponerats.

Det togs även prover i gravar om låg under kyrkan (se tabell 1). I två av dessa återfanns frön. Här återfanns kråkbäret igen samt älggräs (Filipendula ulmaria) och viol (Viola sp.). Proverna togs i raseringslager ytligt i gravfyllningen i gravarna vilka har legat inne under kyrkans golv.

Fig. 6. Bild på brända frön på mm papper av kråkbär och, förmodligen, älggräs, från en grav i Silbojokk. Bilden tagen genom stereolupp av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

De få fynd av frön som gjordes i proverna kan ha följt med fyllnadsmassorna i samband med gravsättningen. En annan tolkning är att de har följt med jordmassorna när gravens väggar har kollapsat. Det är troligt att fyndmaterialet från en grav inne i kyrkan skulle skilja sig från en grav lokaliserad i en utomhusmiljö. Det är även troligt att en grav inne i kyrkan inte hade fyllts igen med lika stor mängd jord som en utomhusgrav. Dels ville man förmodligen inte gräva upp stora mängder jord in i kyrkan och dels såg man troligtvis inte samma behov av att täcka kistan, eftersom den likväl skulle döljas av golvplankorna. När en kista kollapsar och jorden i graven sjunker åtgärdas detta genom att tillföra jordmassor ovanpå graven. Detta hade inte varit möjligt eller hade åtminstone inte varit nödvändigt för en grav som ändå ligger dold under kyrkgolvet. Fröna bör därför ha tillförts graven i samband med gravsättningen eller i samband med att raseringslagren bildas. Graven har grävts under kyrkgolvet i samband med gravsättning och sedan fyllts igen med samma jordmassor varefter golvet lagts igen. Detta kan betyda att fröna som återfanns i gravfyllningen tillhört en gravsättningsritual, då det är mindre risk för kontaminering utifrån. Det rör sig nog inte om rester av gravgåvor eller liknande eftersom de förekom ytligt i gravarna. De kan däremot vara spår efter kyrkans dekoration vid exempelvis en gravsättningsceremoni. Tänkbart är att man strött älggräs på kyrkgolvet för att dölja dofter, vilket det finns historiska belägg för. Bland annat finns det beskrivet hur man vid en begravning i Lidköping 1839 spritt klöver och älggräs på farstugolvet för att ”dölja ångorna av det förskräckliga”. Även om växterna har använts för att dölja eventuella dofter eller för att smycka kyrkan behöver de inte vara knutna till en begravningsceremoni, utan kan ha prytt kyrkan även under andra tillfällen. Linné skriver att älggräs lades ut på golvet under högtider för doftens skull. Fröna kan även ha följt med in i kyrkan eller ned i graven på andra vägar. De kan ha deponerats i jorden på naturlig väg eller följt med människor in i kyrkan, under skor eller på kläder. Om så var fallet vore det däremot troligt att proverna från gravarna skulle likna det från under syllstenen.

Hur man har använt sig av naturen och dess växter kan ge oss viktig information om människans förutsättningar genom tiderna och det finns många sätt att studera detta bruk på: det kvarlevande biologiska kulturarvet, skriftliga källor eller genom arkeobotanika analyser. Det är spännande ämnen som kompletterar varandra och historieskrivningen i stort. Förhoppningsvis får vi se mer av arkeobotaniken i arkeologiska undersökningar i Norrbotten framöver.

Till dess önskar jag er ett gott nytt år.

Hanna Larsson, miljöarkeolog

Referenser

Ljung, T., (2011). Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald. En studie av fyra fäbodar i Dalarna. CBM skriftserie nr 49. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala.

Mossberg, B., Stenberg, Lt., & Ericsson, S. (2003). Den nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Nielsen, H., (1991). Läkeväxter förr och nu. Borås

Riksantikvarieämbetet (2013). Vårda väl, biologiskt kulturarv Fäbodar och fäbodskogar Biologiskt kulturarv i nordliga skogar”

Svanberg, I. 1998. Människor och växter: svensk folklig botanik från ”Ag” till ”Örtbad”. Stockholm

Tranberg, A., Alenius, T., Kallio-Seppä, T., Buckand P. I., Mullins, P. R., Ylimaunu, T. (2020) The Late Medieval Church and Graveyard at Ii Hamina, Northern Ostrobothnia, Finland: Pollen and macro remains from graves.In: Journal of Nordic Archaeological Science 19 (2020)

Arkeologisk botanik

Kulturreservatet Hanhivittikko fäbod

Arkeologisk botanik

I december i fjol kunde man läsa här på Kulturmiljöbloggen om vad vi arkeologer egentligen gör under vinterhalvåret. Det var Jannica som berättade om färdigställandet av fältsäsongens projekt, planeringen av kommande fältsäsong, föreläsningar samt osteologiska och miljöarkeologiska analyser. Ni kan läsa Jannicas inlägg här: Vad gör arkeologer på vintern?

I mitt debutinlägg tänkte jag ta upp den tråden på nytt och introducera ämnet arkeobotanik. Jag gör det genom ett pågående rapportarbete efter en undersökning vid raketbasen, Esrange, utanför Kiruna. Där undersöktes två härdar (eldstäder) och inom ramen för det arbetet togs även prover till arkeobotaniska analyser.

Arkeobotanik – en introduktion

Arkeobotanik är tillsammans med markkemi, pollenanalys och paleoentomologi en underdisciplin inom miljöarkeologin. Det är ett brett ämne som med naturvetenskapliga metoder och analystekniker studerar människans relation till naturen genom tiderna. Frågeställningarna vi arbetar utifrån kan vara hur mänsklig aktivitet förändrar landskapet, vilket typ av aktivitet som ägt rum på en boplats, vilka växter som använts till föda, medicin, byggnadsmaterial och redskap. Man kan även studera miljöförändringar och vegetationshistoria samt kulturella skiften, såsom införandet av nya växter och odlingstekniker. De olika områdena studerar dessa frågor utifrån en för ämnet huvudsaklig ”ekofakt”. Det är vad vi kallar råmaterial som samlats in och förts till en boplats eller aktivitetsyta i syfte att bruka det. Renhorn som hittas i en arkeologisk kontext kan exempelvis ses som en ekofakt. När renhornet däremot är så pass bearbetat att den fått en annan funktion, såsom ett knivskaft eller ornament, får hornet benämningen ”artefakt”. Arkeobotanikers huvudsakliga ekofakt är frön men vi studerar även nötskal, rötter, blad och andra växtdelar som har bevarats i arkeologiska sammanhang antingen genom förbränning eller ”subfossilt”. Med det menas att frön bevaras i syrefattiga miljöer, vanligtvis blöta kontexter såsom i brunnar, diken eller sjösediment, där bakterier och mikroorganismer inte kan bryta ner organiskt material lika effektivt. Oftast är det skal från frön och nötter som bevaras subfossilt medan andra proteinrika växtlämningar så som rotfrukter, ärter och bönor vanligtvis försvinner. För att växtmaterial skall bevaras genom förbränning krävs det att upphettning sker i specifika temperaturer och gärna omgivna av någonting som skyddar växten. Under och omkring en härds kantstenar är exempel på sådana miljöer där växtmaterial kan bevaras.

Miljöarkeologiska metoder blir allt mer vanliga. Här i Norrbotten har Silvermuseet i Arjeplog och deras forskningsprojekt INSARC satt bollen i rullning och i våra egna samlingar väntar många prover på att få analyseras i framtiden. Men är det någonting som arkeologin i Norrbotten har gott om så är det potential och det är spännande hur mycket det finns kvar att upptäcka, inte minst för arkeobotaniken.

Esrange – en tjuvtitt ner i mikroskopet

Arbetet med Esrange är ännu inte färdigt, men några prover är analyserade och några frön är identifierade, så vi kan ta oss en smygtitt på resultatet såhär långt. Men först några ord om platsen och lämningarna i fråga.

Undersökningsområdet låg på gränsen mellan skogsland och fjällnära terräng, ca 200 m från Vittangiälven. Landskapet är varierat med torra, tallbevuxna åsar och sänkor med tätare gran- och björkskog. Inte långt från härdarna stäckte en stor myr ut sig bort mot älven. Runt undersökningsområdet finns fler lämningar bestående av främst härdar och barktäkter. De befinner sig inom Talma samebys verksamhetsområde och både Talma och Saarivuoma samebyar har en flyttled som passerar området. Leden har nyttjats under en längre tid och härdarna kan enligt uppgift även utgöra lämningar från ett viste.

Det var två härdar med stenskoning vi var på plats för att undersöka. Den ena härden, härd 505, bestod av bara två kantstenar medan härd 502 hade en tydlig form, som framgår på bilden nedan. Härdarna låg endast 3,5 meter ifrån varandra, vilket innebär att deras eventuella överbyggnader har stått mycket tätt inpå varandra om de varit samtida. Landskapet runt härdarna är i stort sett stenfritt, vilket vi lade märke till när vi letade stenar till vår egen lunchhärd. De enda stenar vi såg när vi rörde oss i området var just kantstenar till andra härdar. En tolkning kan därför vara att härd 505, den med enbart två kantstenar, var äldre och att man har tagit stenar från denna vid anläggandet av den andra, nyare härden. Alternativt har en av dem haft en annan funktion, utan överbyggnad.

Arkeologisk undersökning, härdar, Esrange

Bild på här 502. Foto från Ö, taget av Hanna Larsson © Norrbottens museum

De flesta härdar med stenskoning dateras inom tidsspannet från mitten av 600-tal till mitten av 1600-tal. Sven-Donald Hedmans avhandlingsarbete visar att den rektangulära formen är något vanligare fram till 1000-tal och den ovala från 1300-tal och framåt, men båda formerna förekommer parallellt. Härdens form kan alltså inte i sig själv användas för datering. I nuläget inväntar vi dateringar som kommer göras på benfynd från härdarna. Kolprover togs också vid undersökningen men resultatet från dessa var dessvärre något vagt. Förmodligen rör det sig om 1600-tal men huruvida härdarna brukats samtidigt eller ej kunde dateringen inte besvara. Härd 505 var skadad och omrörd, möjligtvis av en rotvälta. Kolprovet kan därför ha blivit kontaminerat. Att härden var omrörd ställde även till det för den arkeobotaniska provtagningen då det inte fanns mycket material kvar att ta prover ur. Vi kunde trots allt ta ett prov från 505 och från 502 kunde vi ta flera.

Att ytan runt härden inne i en kåta har varit uppdelad och tillägnad vissa personer och aktiviteter känner vi till från historiska källor. Bostaden hade ofta en nord-sydlig riktning vilket kan ha en praktisk såväl som en religiös förklaring. Dels genom att vända kåtan mot solen, peive, i en hyllning och dels för att få in sol och värme in i bostaden och skydda sig mot nordliga och västliga vindar. Härden var placerad i mitten av kåtan och en stor kantsten, köksstenen, markerade ut boassjo. Detta var mannens plats i kåtan, där köttet hanterades och där maten lagades. Med tanke på denna indelning valde vi att analysera prover från den norra och östliga delen av härd 502. Vi ville undersöka om proverna skiljer sig åt och om vi genom arkeobotanisk analys kunde se spår av vad som beskrivs i historiska källor. Vid provtagning av härd 505 kunde vi som sagt inte ha en rumslig utgångspunkt i vår provtagningsstrategi, men vi hoppas kunna göra fler sådana undersökningar i framtiden.

Snap-16red

Bild på mjölon och flintavslag på millimeterpapper från härd 502. Taget genom mikroskop av Hanna Larsson © Norrbottens museum

En av de växter vi hittade frön från i härd 502 var mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Det är en vanligt förekommande växt som enligt skriftliga källor har haft flera olika användningsområden genom historien. Dess frön förekommer måttligt i arkeologiska kontexter, vanligast i kokgropar och härdar men även i gravsammanhang där man har kremerat den döde. Vad dessa kontexter har gemensamt är eld. Mjölon skall vara bra fnöske och kanske har det använts för att tände eld i härden, kokgropen och gravbålet? Mjölon har även varit en mycket eftertraktad växt för garvning då bladen innehåller garvämnen. Garverier köpte den insamlade växten av småbrukare fram till 1700-talet då den konkurrerades ut av importerade medel. Bladen har också använts för att färga tyg. Den gula färgen på Överhogdalstapeten, en vikingatida bildväv, kommer från mjölon. Som medicin har mjölon användes i urologiskt syfte ända in på 1960-talet. Bladen användes som läkemedel då de innehåller en hög halt glykosider som verkar antiseptiskt efter de har passerat njurarna. Detta tillsammans med garvsyran i bladen verkade läkemedel gjort på mjölon både urindrivande och infektionshämmande. Växten har även konsumerats tillsammans med tobak under namnet ”jakuspapuk”.

Mjölon1

Mjölon och härd. Mjölonens frön kan sitta ihop i en klase, likt en apelsin. Illustration av Hanna Larsson © Norrbottens museum 

Hur kan ett sådant fynd tolkas?

Arbetet är som sagt inte klar än. Fynden måste relateras och tolkas utifrån varandra likväl som utifrån sin kontext. Men lite kan vi resonera kring det vi har hittat såhär långt.

Mjölon kan ha kommit att hamna i härden på olika sätt:
1) De har varit en del av platsens flora. Mjölon växer på sandiga och steniga hedar över nästan hela landet. Läget runt lämningarna var lämpligt för mjölon och den kan således ha funnits på platsen under härdens brukningstid. Härdens kantstenar kan ha lagts ovanpå mjölonris som vuxit på platsen där den bränts och bevarats. Detta skulle alltså innebära att det inte funnits något syfte bakom växtens förekomst i härden.

2) Mjölonris har använts i härd 502 som fnöske. Förekomst av mjölon, frö och kottefjäll av tall samt flintavslag i härd 502 kan tyda på att man använt sig av mjölonris och tallkottar för att tända brasan. I härd 505 hittades inget mjölon. Att härdarna skiljer sig åt kan få en säsongsmässig förklaring. Om härd 502 användes på hösten kanske man tände brasan med det som fanns runt omkring – mjölon och tallkottar. Härd 505 som hade betydligt mindre organiskt material kanske användes på vintern och tändes med något annat man hade med sig eller kunde plocka från träden, exempelvis näver, lav eller tallbarr.

3) Växtmaterialet har samlats in, antingen på plats eller tagits dit. Mjölon har som ovan nämns använts till medicin, växtfärgning och garvning. Växter med så många användningsområden bör därför ha varit värdefulla nog att samla in och torka även för vinterbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild på vår moskoselskåta en bit från undersökningsområdet. När vi satt där inne och åt vår lunch reflekterade i vilket fall jag över dåtidsmänniskan situation samt min och mina kollegors tillvaro runt vår härd. Vad lämnar vi efter oss för spår? Kommer en framtida arkeobotaniker hitta resterna av det äppelskrutt som jag, till Åsas förskräckelse, kastade in i elden? Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum 

Det är hit vi är komna med Esrange för tillfället. Rapporten skrivs, analyser görs och vi hoppas på att få göra fler härdanalyser i framtiden där vi får utforska den rumsliga indelningen och hur dessa aktivitetsytor har brukats.

För er som är intresserade och vill veta mer om arkeologiska analysmetoder så kommer jag och mina kollegor Emma Boman och Ida Lundberg att hålla en föreläsning på Norrbottens museum den 8:e april. Då kommer vi att tala om hur vi vet det vi vet – vilka material vi arbetar med och hur det går till när vi analyserar och tolkar dessa.

Hanna Larsson

Miljöarkeolog