Etikettarkiv: Fäbod

Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick

Publicerat av
Svara

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag introducerat er läsare för ämnet arkeobotanik. Det var förra året när jag analyserade prover från härdarna i Esrange. De arkeobotaniska analyserna har fortsatt i år och jag och min kollega Ida Lundberg har analyserat prover från två undersökningar, bland annat Silbojokk som jag tänkte berätta lite mer om i detta inlägg. Att se tillbaka på växtbruket på så nära håll kan dock göra helhetsbilden svårförstådd. Därför skall jag även kortfattat ta upp det biologiska kulturarvet som finns bevarat än idag och vittnar om tidigare växtanvändning.

Från fäbodvallens blomster till fossil åkermark – hur dåtiden ser ut idag

Lämningar efter fäbodar är vanliga i norra och mellersta Sveriges skogar. De utgörs av säsongsbosättningar dit man fört kreaturen till sommarbete. Fäbodkulturen startade någon gång under medeltiden och fortsatte in i tidigmodern tid. Därför finns många av dessa lämningar kvar idag i form av gamla timmerstugor och gräsvallar. Men bruket har även lämnat spår efter sig i den kvarlevande vegetationen. Eftersom bruket tog så stora ytor i anspråk och föregick under så lång tid har både landskap och arter påverkats och förändrat skogens ekologiska förutsättningar och skapat ett biologiskt kulturarv.

Fäboden utgörs av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten, eller vallen, bestående av öppen slåttermark med boningshus, fähus, härbren och lador. Från fäbodvallen löper stigar där kreaturen vallades ut till betesmarkerna.

Några utvalda växter

Flera av de växter som gynnats av bruk eller som odlades på platsen finns kvar än idag. Det kan exempelvis vara köks- och medicinalväxter man odlat för att klara sig i utmarkerna. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) är en läkeväxt som ofta återfinns vid fäbodarna. Den har även kallats ”Kobot”. Den började användas under 1700-talet och ansågs vara en fullgod ersättning för antikens sägenomspunna ”silphion” vilken sades läka sår, gav synen åter till de blinda och gamla ungdomen åter. Man kan alltså förstå att mästerroten var populär. Andra användningsområden för växten (och förmodligen mer lyckade) har varit som brännvinskrydda. Den har även använts inom folkmedicinen mot gulsot, leversjukdomar, luftrörskatarr och används än idag inom folkmedicin som lugnande och matsmältningsfrämjande. Andra kulturväxter som förekommer vid fäbodar är humle (Humelus lupulus) som även den har använts vid ölbryggning och som medicinalväxt.

Många år av slåtter har gynnat lågt växande blommor som annars trängs undan av kraftigare arter. De fäbodvallar som fortfarande slås på traditionellt sätt med lie – vilket skonar de lågt växande blommorna och är skonsammare mot frökapslar – är än idag väldigt blomsterrika. Några arter som indikerar ett långvarigt slåtterbruk är bland andra fältgentiana (Gentianella campestris), sätergentiana (Gentianella campestris var. Islandica), låsbräken (Botrychium lunaria), slåttergubbe (Arnica montana), kattfot (Antennaria dioica) slåtterfibbla (Hypochaeris maculata), blåsuga (Ajuga pyramidalis), prästkrage (Leucanthemum vulgare), smultron (Fragaria vesca) och liten blåklocka (Campanula rotundifolia).

Kulturreservatet Hanhivittikko

När jag och min kollega Åsa Lindgren granskade tips runt Övertorneå gjorde vi ett studiebesök på kulturreservatet Hanhivittikko fäbod.

Fig. 1. Solen skiner över Hanhivittikkos gräsbevuxna fäbodvall. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Fäbodvallen kom till på 1860-talet och brukades fram till 1965. Här frodas än idag utrotningshotade arter på ängs- och betesmarkerna. Här och var växer för landskapet främmande växter, såsom backnejlikan (Dianthus deltoides) vilken annars är vanlig i södra till mellersta Sverige.

Fig. 2. Höskörden med blommor och gräs visar upp platsens biologiska mångfald. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Här växer även luddhavre (Helictotrichon pubescens) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). På platsens informationsskyltar kan man läsa att arterna har förts hit med hö som fraktades från södra Sverige under andra världskriget då fäboden var ett militär- och flyktingläger. Ni kan läsa med om platsen i tidigare inlägg. 

Fossil åkermark

Under tidigt 1900-tal rådde brist på odlingsmark. Slåtterängar som tidigare betats och skördats med lie blev nu plöjda, gödslade och skördade med slåttermaskin vilket ökade produktionen på artrikedomens bekostnad. Många fossila åkrar har dock slagits ut från videsnår där starrmyrarna var nog för att producera hö redan från början.

Fossil åkermark är någonting vi ofta springer på ute i fält, bland annat när jag tillsammans med min kollega Lars Backman granskade tips runt Gällivare. De fossila åkrarna ser annorlunda ut här uppe än i södra Sverige då de ofta tillkommit under tidigmodern tid. Många gånger kan de fortfarande utskiljas på ortofoton. De består av övervuxna, utdikade åkermarker – inte sällan intill myrmark. Gamla timrade slåtterlador kan finnas kvar, ibland med kvarlämnade maskiner intill (fig. 3).

Fig. 3 En slåttermaskin vittnar om tidigare odling i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fig. 4. Fossil åkermark i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Det som idag växer på åkermarken utgörs till större del av olika typer av gräs vilka gynnats av utmarksbruket. Styltstarr (Carex nigra ssp. juncella) är en vanlig art. Gräset kallas ibland ”rysshuvuden”, förmodligen på grund av sitt växtsätt där de stora tuvorna sticker upp som lurviga huvuden ur vegetationen, som om de ligger på lur. Arter som gynnats på grund av sitt fodervärde är exempelvis flaskstarr (Carex rostata), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), tuvsäv (Trichophorum cespitosum) medan arter såsom norrlandsstarr (Carex aquatilis) har gynnats då det använts som skohö.

Timmerladorna, slåtterlador, kan bidra till den biologiska mångfalden. Vissa svampar och lavar, som endast tar upp näring från luften, trivs på det obehandlade timmerbyggnadernas norr- och östsidor vilka inte utsetts för så intensivt solljus. Om en lada flyttats och bytt orientering dör lavarna. En lavrik lada kan således visa att en timring har fått stå orörd länge. Sotlaven (Acolium inquinans) är ett sådant exempel, vilken uppträder som små svarta fläckar på timmer som utsatts för väder och vind i ungefär ett sekel. Varglaven (Letharia vulpina) vilken är en hotad art och som annars växter på torrfuror, kan påträffas på gamla och lite nyare timmerbyggnader. Laven har en stark gulaktig färg vilken kommer från den giftiga vulpinsyran. Denna har länge använts för att förgifta åtlar, det är så den har fått sitt namn.

Ladorna kan innehålla andra berättelser om växtbruk, såsom barktäkter (fig. 5). Vid byggandet av denna lada i Avvakko har man tagit en tall från vilken man skördat bark. Skadan är invallad, vilket tyder på att trädet har stått i många år innan den fällts till timmer.

Fig. 5. Från en typ av skörd till en annan. Insidan av en slåtterlada i Avvakko bär märken av äldre tiders växtbruk – en barktäkt. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Arkeobotanik

Ovan har vi sett lite av vad som idag finns kvar av växtbruket på lämningar knutna till odlade marker. I alla fall av vad som är synligt, för mycket av dåtiden gömmer sig under markytan och platser som ser artfattiga ut kanske vilar på ett underjordiskt, dåtida ekosystem.

Silbojokk

Platsen och projektet Silbojokk behöver knappast någon introduktion, men någonting som är nytt för platsen är att vi i år har gjort arkeobotaniska analyser. Först och främst behövs det påpekas att fler analyser behöver göras för att dra några slutsatser. Silbojokk är nämligen en plats med komplicerade förhållanden som inte bevarar organiskt material särskilt väl och kontexterna är svåra att provta. Det var inte många arter som dök upp i proverna, men de prov som togs gav några resultat, vilka vi kan kika närmre på.

Ett prov togs utanför kyrkan, under en syllsten. Resultatet finns representerat i tabell 1 ovan. Tillsammans verkar provet spegla en utomhusmiljö som har påverkats av mänsklig aktivitet. Kråkbäret representerar den naturliga fjällmiljön på platsen medan gräs, lomme och målla tyder på en berikad och upptrampad mark dit gräs och ogräs har spritts och frodats. Exempelvis kan djurhållning sprida ogräs genom fodring och spillning. Odling kan också sprida ogräs in i miljöer där de normalt inte förekommer. Att ha en bild av floran på platsen är användbart för att skilja mellan naturligt förekommande växter och växter som kanske har brukats eller deponerats.

Det togs även prover i gravar om låg under kyrkan (se tabell 1). I två av dessa återfanns frön. Här återfanns kråkbäret igen samt älggräs (Filipendula ulmaria) och viol (Viola sp.). Proverna togs i raseringslager ytligt i gravfyllningen i gravarna vilka har legat inne under kyrkans golv.

Fig. 6. Bild på brända frön på mm papper av kråkbär och, förmodligen, älggräs, från en grav i Silbojokk. Bilden tagen genom stereolupp av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

De få fynd av frön som gjordes i proverna kan ha följt med fyllnadsmassorna i samband med gravsättningen. En annan tolkning är att de har följt med jordmassorna när gravens väggar har kollapsat. Det är troligt att fyndmaterialet från en grav inne i kyrkan skulle skilja sig från en grav lokaliserad i en utomhusmiljö. Det är även troligt att en grav inne i kyrkan inte hade fyllts igen med lika stor mängd jord som en utomhusgrav. Dels ville man förmodligen inte gräva upp stora mängder jord in i kyrkan och dels såg man troligtvis inte samma behov av att täcka kistan, eftersom den likväl skulle döljas av golvplankorna. När en kista kollapsar och jorden i graven sjunker åtgärdas detta genom att tillföra jordmassor ovanpå graven. Detta hade inte varit möjligt eller hade åtminstone inte varit nödvändigt för en grav som ändå ligger dold under kyrkgolvet. Fröna bör därför ha tillförts graven i samband med gravsättningen eller i samband med att raseringslagren bildas. Graven har grävts under kyrkgolvet i samband med gravsättning och sedan fyllts igen med samma jordmassor varefter golvet lagts igen. Detta kan betyda att fröna som återfanns i gravfyllningen tillhört en gravsättningsritual, då det är mindre risk för kontaminering utifrån. Det rör sig nog inte om rester av gravgåvor eller liknande eftersom de förekom ytligt i gravarna. De kan däremot vara spår efter kyrkans dekoration vid exempelvis en gravsättningsceremoni. Tänkbart är att man strött älggräs på kyrkgolvet för att dölja dofter, vilket det finns historiska belägg för. Bland annat finns det beskrivet hur man vid en begravning i Lidköping 1839 spritt klöver och älggräs på farstugolvet för att ”dölja ångorna av det förskräckliga”. Även om växterna har använts för att dölja eventuella dofter eller för att smycka kyrkan behöver de inte vara knutna till en begravningsceremoni, utan kan ha prytt kyrkan även under andra tillfällen. Linné skriver att älggräs lades ut på golvet under högtider för doftens skull. Fröna kan även ha följt med in i kyrkan eller ned i graven på andra vägar. De kan ha deponerats i jorden på naturlig väg eller följt med människor in i kyrkan, under skor eller på kläder. Om så var fallet vore det däremot troligt att proverna från gravarna skulle likna det från under syllstenen.

Hur man har använt sig av naturen och dess växter kan ge oss viktig information om människans förutsättningar genom tiderna och det finns många sätt att studera detta bruk på: det kvarlevande biologiska kulturarvet, skriftliga källor eller genom arkeobotanika analyser. Det är spännande ämnen som kompletterar varandra och historieskrivningen i stort. Förhoppningsvis får vi se mer av arkeobotaniken i arkeologiska undersökningar i Norrbotten framöver.

Till dess önskar jag er ett gott nytt år.

Hanna Larsson, miljöarkeolog

Referenser

Ljung, T., (2011). Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald. En studie av fyra fäbodar i Dalarna. CBM skriftserie nr 49. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala.

Mossberg, B., Stenberg, Lt., & Ericsson, S. (2003). Den nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Nielsen, H., (1991). Läkeväxter förr och nu. Borås

Riksantikvarieämbetet (2013). Vårda väl, biologiskt kulturarv ” Fäbodar och fäbodskogar Biologiskt kulturarv i nordliga skogar”

Svanberg, I. 1998. Människor och växter: svensk folklig botanik från ”Ag” till ”Örtbad”. Stockholm

Tranberg, A., Alenius, T., Kallio-Seppä, T., Buckand P. I., Mullins, P. R., Ylimaunu, T. (2020) The Late Medieval Church and Graveyard at Ii Hamina, Northern Ostrobothnia, Finland: Pollen and macro remains from graves.In: Journal of Nordic Archaeological Science 19 (2020)

Arkeologisk botanik

Kulturreservatet Hanhivittikko fäbod

Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Publicerat av
2

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa