Sommaren när (nästan) all planering sket sig!

Arkeologiska fältsäsonger brukar vara svåra att planera i vanliga fall, men den här fältsäsongen har nog varit den rörigaste som jag varit med om…

Ett väldigt omfattande och stort jobb har vi tvingats skjuta på framtiden på grund av juridiska överklaganden. Diverse politiker må sjunga upphandlingens och den fria konkurrensens lov, men det finns baksidor av sådant också. Det tydligaste och allvarligaste är när billigaste budgivaren, med sämsta servicen, får härja fritt inom vårdsektorn. Mindre allvarligt, men ändå ytterst irriterande är när samma fenomen tenderar att breda ut sig inom kulturmiljövården. Fenomenet har inom den arkeologiska sektorn lett till diverse överklaganden av arkeologfirmor som sett sig förfördelade när de inte vunnit upphandlingarna. Dessa överklaganden drar ut på tiden och soppar verkligen till det för alla inblandade aktörer.

I vårt fall har vi den här säsongen ett stort jobb som vi tvingats senarelägga och senarelägga ytterligare ännu mer på grund av ett överklagande som tydligen ska köras igenom alla rättsliga instanser som finns. Snart återstår bara Europadomstolen och Intergalaktiska Rådet. Detta kostar inte den överklagande parten ett enda öre, samtidigt som den part som i läge ett vunnit anbudet tvingas ändra planeringen femtioelva gånger och samtidigt som en tredje part (beställaren av det arkeologiska uppdraget) håller på att bli vansinnig över förseningarna. För beställaren är oftast tiden mer dyrbar än de kronor och ören som det arkeologiska arbetet kostar. Välkommen till den fria marknaden i dess sämsta arkeologiska form…!

Vi har lyckats genomföra några fältarbeten i alla fall, för sådana arkeologiska insatser som varit så små (billiga) att de inte gått ut till upphandling:

Åsa Lindgren har varit projektledare för en utredning i Masugnsbyn-Vittangi under försommaren med Tor-Henrik Buljo, Nils Harnesk och mig som medarbetare. Det arbetet sitter hon och skriver rapport på nu i veckan. Vi hittade bland annat kolbottnar, tjärdalar och fossila åkerytor (hörande till den tiden när masugnen i Masugnsbyn var i drift)

Frida Palmbo har hållit i en arkeologisk förundersökning i Aareavaara och Kolari. En väg skulle breddas och flera kända fornlämningar berördes. Vi hittade mycket begränsat med boplatsmaterial (en kvartskärna) och en härd vid Aareavaara. I härden påträffades en del av en järnnål, vilket gör det troligt att härden hör till de senaste 2500 åren, alltså inte lika gammalt som tidigare boplatser vi undersökt vid Aareavaara. Datering och annan information tror jag att Frida kanske kommer att berätta om senare, när rapporten är klar.

Vi har i år återigen gjort utredningar i Markbygden väster om Piteå med anledningar av vindkraftparken som håller på att byggas där. Frida har hållit i den utredningen. Mer info kommer när rapporten är klar.

Vi ska nu imorgon åka till Laver väster om Älvsbyn, för att göra ett arkeologiskt arbete som ska ingå i en MKB (miljökonsekvensbeskrivning). Boliden Mineral AB ska göra en sådan i samband med att de vill öppna den gamla gruvan i Laver igen. Lars Backman styr upp det hela, med oss andra som medarbetare.

Vi är också inbjudna till att delta i arkeologiska undersökningar i Umeå. Västerbottens museum håller på med en jättegrävning där, och de ropar förtvivlat efter arkeologer som har arbetslivserfarenhet. Vi har lovat att bistå dem med personal, dels för att hjälpa till, men också för att själva förkovra oss i kunskapen som ett samarbete ger. I motsats till konkurrens innebär samarbete ökad kunskap, vilket är själva grunden för arkeologi…

Ett litet P.S. också: Vi har äntligen fått en ny chef för avdelningen för kulturmiljö på Norrbottens museum. Efter att ha ”delat chef” med andra avdelningar i många år så är det med stor lättnad som vi säger välkommen till Sara Hagström Yamamoto!

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Vid tangentbordet idag

/Olof Östlund

Stockbåtarna i Skatamark

Byn Skatamark ligger ca 18 km nordöst om centrala Boden. Byn utgörs av fyra byadelar, Inbyn, Häggan, Ubbyn (stavat Utbyn på äldre kartor) samt Skogså.  Kännetecknande för byarna är att de ligger på utskjutande och markerade höjdutsprång. Bebyggelsen ligger på moränmark i lidlägen som vetter ned mot Skatamarkträsket.

Byn ligger vid den innersta delen av vad som under vikingatid utgjorde en havsvik men som med en landhöjning på omkring 0,9 m per år snabbt grundades upp och sedermera avsnördes från havet. De tunga lerjordarna som därmed blottlades lade grunden till ett tidigt jordbruk i området och den uppgrundade havsviken bör också ha utgjort utmärkta fiskevatten från sen vikingatid och framåt.

Skatamark omtalas i historiska källor för första gången år 1409. Redan då är byn etablerad och relativt stor eftersom den omnämnde ”olaffwer i skatamark” är tolvman (en sorts nämndeman), detta kunde endast byar ha och inte enstaka nybyggen. Byn har med andra ord en lång historia och bör ha etablerats allra senast under 1300-tal.

Lösfynd och lämningar i närområdet berättar dessutom om en lång aktivitet på platsen med boplatser och boplatsgropar, fyndplatser för stenyxor, fyndplats för en pilspets i järn, fossil åkermark, fäbodvallar samt en fyndplats för en yxa av järn som har klara paralleller hos finska yxtyper från vikingatid. Den mänskliga närvaron i området kan alltså spåras ända tillbaka till stenålder.

Stockbåtarna

1932 framkom ett samlat fynd av åtta stockbåtar vid diknings- och plöjningsarbete. Fynden framkom i Häggmyran som fram till tidigt 1900-tal fortfarande utgjorde en grund vik i Skatamarkträsket. I samma kontext som fynden återfanns ett paddelfragment vilket talar för tolkningen av fynden som båtar. Stockarna hade en något märklig konstruktion med en uthuggen tapp i fören med ett genomhugget hål i samt att de var raka i aktern, de beskrevs som ”trågformade”. Stockarna var mycket grovt tillhuggna. Förutom det nämnda paddelfragmentet framkom även rester av ett fiskstängsel samt ett föremål som tolkades som rester av en mjärde.

Ett liknande fynd gjordes 1936 omkring1,8 km väster om den tidigare nämnda fyndplatsen med samma typ av båtar som de som återfanns i Häggmyran. Det exakta antalet angavs inte men ”en hel del” skall det enligt uppgift ha varit.

Några av stockbåtarna från 1932 och 1936 års fynd. © Norrbottens museum

Datering

Inom projektet Tabula rasa – En bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder-tidig medeltid har nu en av stockbåtarna i det samlade fyndet från Häggmyran daterats. Dateringen gjordes på ytved och kalibrerades med ett sigma till 1520-1650 e.v.t. med 50% sannolikhet att åldern infaller i spannet 1520-1590 e.v.t. Nu kvarstår att ta ställning ifall ytterligare prover skall tas och analyseras för att snäva in dateringen ytterligare.

Den daterade stockbåten, det uthuggna X-et utgör troligen ett bomärke. © Norrbottens museum

Fiskeredskap?

Vad användes då dessa stockbåtar till? Fyndplatsens lokalisering i en uppgrundad havsvik som under 1500-tal bör ha varit väldigt fiskrik i kombination med de fiskeredskap som hittades i anslutning till fyndet antyder att stockbåtarna nyttjats som redskap vid fisket i Skatamarkträsket. Deras utseende, mycket grovt tillhuggna, tyder på att de tillverkats på plats och med snabbhet. Fokus har inte legat på utseende och ytbehandling utan på funktionalitet.

Båtarnas ringa bredd gör det mycket troligt att man har kopplat ihop ett antal för att få stabilitet (en av stockbåtarna hittades med en tillhuggen slana genomstucken den genomhuggna tappen) alternativt att det har suttit någon form av utriggare som stabiliserat båtarna. Det finns vissa konstruktionsdetaljer som kan tyda på en utriggarkonstruktion.

Fiskehypotesen stöds av att en av båtarna har två utborrade hål i förens ovansida, något som kan tolkas som hållare för ljustereldjärn. Det finns även ett lösfynd av ett fiskenät i lin med sänken av stenar höljda i näver och flöten av näver i närheten av fyndplatsen för stockbåtarna, tyvärr förstördes detta vid upptagandet. Fyndet förstärker dock intrycket av nyttjandet av Skatamarkträsket som en fiskesjö.

Studierna av fyndet fortsätter och kommer att publiceras i artikelform inom en snar framtid.

Vid tangenternas förlängning sitter Nils Harnesk.