Flammar norrskenet och blinkar stjärnorna – Lihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Andrea Barghi Goaskim tolkar Mikael Piraks berättelser

Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Från den 10 oktober till 6 november visas utställningen Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste på Gällivare museum. Denna är resultatet av ett spännande och fruktbart samarbete mellan den italienske fotografen Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak. Han har skrivit en bok med samiska sagor för barn på lulesamiska och svenska. Andrea Barghi Goaskim visar en samling visionära fotografier som tolkar och ackompanjerar boken. Tillsammans stärker de varandra och speglar Sápmis själ. Deras samling av bilder och berättelser kan liknas vid en spännande teaterpjäs i ett vildmarksscenario.

Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak.

Mikael Piraks bok omfattar hundrafemtio års berättande och återskapar den generationslinje och tidlösa berättelse som är typisk för den samiska traditionen. Utställningen förmedlar därför en intresseväckande inblick i den samiska kulturen genom dess rika och färgstarka muntliga berättartradition. Förr skapades det en gemenskap på kvällarna vid härdens ljus och värme, liksom i det gamla bondesamhället, där berättelserna utgjorde en central del. Dessa bidrog till att överföra och bearbeta kulturens inre kärna, dess värderingar och existentiella frågor från generation till generation. Berättelserna hjälpte därför till att skapa ett sammanhang för individerna och en känsla av samhörighet. Denna inkluderande tradition står därför i stark kontrast till den ensamhet som många människor i vårt land upplever idag, för ett stort antal har gemenskapen bytts ut mot en flimrande teve eller dataskärm som tagit över rollen som berättare.

Andrea Barghi Goaskim, Vision, fotograferat i Vuojat.

Det faktum att boken är skriven på två språk medför att den både bidrar till att stärka den samiska kulturen och att väcka intresse och att sprida kunskap kring denna till en bredare publik. Förbättrandet av förutsättningarna för det samiska språket är en viktig komponent för att stärka den samiska minoritetsgruppen. Språket är inte ett neutralt kommunikationssystem utan kan beskrivas till att vara en bärare av kultur och identitet samt det grundläggande ramverk som alla människor använder sig av för att förstå och interagera med sin omvärld. För att en kultur skall vara livskraftig krävs det följaktligen att den har ett levande språk som förmedlar dess världssyn och värden. Pirak gör därför en insats genom att synliggöra och bevara det samiska kulturarvet genom att i skrift stärka dess berättartradition. Hålls inte denna levande och finns nedtecknad är det risk för att den drunknar och försvinner i dagens enorma mediabrus.

Andrea Barghi Goaskim, Mitt land, fotograferat i Lannavaara/Láttevárri.

Andrea Barghi Goaskim (född 1953) är vid sidan av fotograf även filmare och författare. Han har ett stort intresse i natur, miljö, kultur och reportage. Sápmi har legat honom varmt om hjärtat under drygt trettio år och sedan tio år är han bosatt i Jokkmokk-området. Han har tidigare publicerat och filmat flera projekt om Sápmi och samer. Hans fotografier har publicerats i foto- och kulturtidskrifter (Airone, Oasis, I viaggi di Repubblica, Fotografia Reflex) samt i många böcker, i samarbete med bland andra Regione Toscana, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden WWF och FN.

Vid tangentbordet:
Björn Pettersson, Gällivare museum

Där det finns gränser…

På den samiska nationaldagen 6 februari 2015 skrev Malin Nord i Svenska Dagbladet:

Historieskrivning är något farligt då människor skrivs ut ur historien. När jag slår upp en kartbok över min hemtrakt Jämtland tar det tid att navigera i myllret av streck. De är heldragna eller streckade. Enkla eller dubbla och har olika färger. Tecken förklarar hur jag ska tolka de linjer som människor stakat ut. Där börjar byn. Där slutar den. Där börjar och slutar skogen. Myrmarkerna. Där börjar och slutar länet, eller landet.
 Som ärr (vissa har kanske läkt men de kommer alltid att synas) går gränserna kors och tvärs över en kartas fiktiva landskap. Som en idé över en ordning. En dröm om vilka som befinner sig på den ena sidan gränsen, och vilka som befinner sig på den andra.
Även om linjerna inte syns under våra fötter vet vi oftast att de är där. Vi kan känna i hela kroppen när vi lämnar en plats och träder in i en annan.
Där det finns jord och mark finns det oftast en gräns.
Där det finns gränser finns det människor som farit illa.

När jag läste artikeln gick mina tankar till ett ämne jag ägnade flera år åt i min avhandling, nämligen hur en svensk historieskrivning i och om norra Sverige och dess befolkning har dragit upp gränser som påverkar oss än idag. Från 1800-talets andra hälft fanns ett intresse och behov av att skriva nationen Sveriges historia, en berättelse där norra Sverige och dess befolkning ingick – om än i en perifer roll. Berättelsen om Sverige ordnade ett symbolrum där vissa saker fick plats och andra hamnade i glömska. Det innebar, som Malin Nord skriver, att människor skrevs ut ur historien men i lika hög grad tror jag det innebar det att människors vardagsverklighet i norra Sverige hamnade i ett varken-eller förhållande till den bild av ”tingens ordning” och ”den rätta världen” som historien om Sverige befäste.

Betydelserna av ”svenskheten” byggdes upp genom motsatsbyggande, där ett definierat, underordnat samiskt Andra (som inte alls omfattade alla levnadsformer bland samer) tjänade till att markera gränserna och betydelserna för en svensk nationalitet. Det fanns på olika sätt en vilja och politik från svenska statens håll att människors vars liv inte passade in i den snävt definierade versionen av en samiskhet skulle se sig själva som svenskar och ha eller sträva efter ett liv som ansågs vara ”typiskt svenskt”.

Bloggtabell

Motsatspar i nationsberättelsens symbolrum och betydelser som lades i dem.

Många människors vardagsvärld i norr hamnade i en glömska mellan symbolrummets synliga motsatspar. Många levnadsformer bland samer osynliggjordes. Sk skogssamisk ekonomi, med en högre grad av bofasthet och inte sällan med en kombination av jordbruk och renskötsel, passade exempelvis inte in i det nationella symbolrummet. Samer som tagit upp nybyggen i fjällområdet befann sig också i en likande relation av liminalitet och officiell glömska. Tornedalsfinskspråkiga och romer i Norrbotten förlades på det hela taget i en osynlighet inom historien om Sverige och norra Sverige.

Samiska nybyggare vid Ålloluokta. Foto: C-G Blomqvist © Norrbottens museum

Samiska nybyggare vid Ålloluokta. Foto: C-G Blomqvist © Norrbottens museum

 

Påselad ren med höskrinda. Kangos, Pajala kn, 1936. Foto: E Lundemark  © Norrbottens museum

Påselad ren med höskrinda. Kangos, Pajala kn, 1936. Foto: E Lundemark © Norrbottens museum

”Svenskheten” i Norrland skildrades inte på samma sätt som en svenskhet söder därom. I början av 1900-talet skrev arkeologen Oscar Almgren: ”Det var naturligtvis södra och mellersta Sverige, som först befolkades och som först tillägnade sig hvarje nytt framsteg i kultur; men även Norrland har befolkats långt tidigare och deltagit i den allmänna utvecklingen vida påpassligare, än man kunde vara benägen att tro, då man tänker på de ofantliga afstånden” (Almgren 1908: 3). 33 år senare skriver Gunnar Ekholm: ”Norrlands utveckling har, …, gått andra vägar och framför allt i ett annat tempo än andra svenska landsdelars. Norrland har icke såsom dessa på ett tidigt stadium infogats i den svenska rikskroppen. Liksom under några förhistoriska epoker har dess perifera läge även senare haft till följd en viss utvecklingens retardering. Landsdelen har därigenom kommit att utgöra ett länge efterblivet område, vars nyväckta livskällor först i vår tid omskapat det till ett viktigt kraftcentrum” (Ekholm 1941: 163).

Det var ett genomgående tema att skildra förhållandet mellan Norrland (eller Norrbotten) och området söder om landsdelen som en relation mellan ett centrum (vars position och utgångspunkt för all definition togs för givet) och en periferi som ansågs befinna sig i utkanten av det civilisationsbygge som Sveriges historia skildrades vara. Norrland, Norrbotten och alla som betecknades/betecknade sig själva som svenskar i norr förlades därför i samtiden lite av på gränsen mellan natur och kultur, vildmark och bygd, marginella i rummet och i tiden ohjälpligt efter ”den egentliga svenskheten” i söder, där byggandet av det industriella sk Framtidslandet i norr skildrades som vägen till ett inlemmande i nationen.

Vad har gränsdragningarna betytt för hur vi i Norrbotten tänker om oss själva och andra? Vilka gränser drar vi nu och vem och vad hamnar i glömska däremellan?

 

Vid tangentbordet, Sara Hagström Yamamoto

 

Almgren, Oscar (1908). Medelpads och Ångermanlands fornminnen från hednatiden. Uppsala: Norrländska studenters folkbildningsförening.

Ekholm, Gunnar (1941). Norrland: en studie i landsdelens äldre bebyggelsehistoria och kulturgeografi. Svensk geografisk årsbok. 1941(17), s. 142-168.

Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010.