Ibland, men inte så ofta, dimper det ner förfrågningar angående byggnadsminnesförklaring här på museet. Nu senast gällde det en utökning av det statliga byggnadsminnet Malmbanan, Jukkasjärvi bandel 100:1. Ett statligt byggnadsminne ägs av staten och berättar viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia. Det finns ungefär 260 statliga byggnadsminnen i form av exempelvis kungliga slott, regerings- och domstolsbyggnader, försvarsanläggningar, broar, fyrar och just järnvägsmiljöer.

Järnvägen som gjorde det möjligt att transportera malm från gruvorna i Gällivare och Kiruna till hamnarna i Luleå och Narvik, Malmbanan, invigdes formellt under pompa och stått i Riksgränsen av kung Oscar II den 14/3 1903. Då hade de första spadtagen (från båda kusterna) tagits av rallarna 1886.

Inledningsvis under bygget fanns varken bostäder eller byggnadsmaterial längs sträckningen. Byggandet av banan skedde under extrema förhållanden i ett väglöst land där rallarna bodde i tält och enkla kåtor av torv som revs och byggdes upp på nytt allteftersom bygget fortskred. Men sedan, främst mellan 1898-1902, uppfördes ett stort antal byggnader längs sträckningen.

Bebyggelsen utformades enligt typritningar av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall. För stationshusen kan tre olika modeller urskiljas. Krokviksmodellen- en enkel rektangulär byggnad i en och en halv våning i trä. Linaälvsmodellen (den vanligaste förekommande längs Malmbanan) med en T-formad plan men fasadutformningen är i övrigt lika Krokviksmodellen. Sedan finns även Torneträskmodellen- stationshus i tegel sammanbyggda med ett transformatorhus, som finns på tre större stationsområden i Torneträsk, Abisko Östra och Vassijaure.

Stationshuset med transformatortorn i Torneträsk, en exakt kopia av det i Vassijaure

För att ge tågen möjlighet att mötas anlades mötesplatser längs banan med en intervall på 10 km. Vid mötesplatsen fanns ett rundspår samt ett stickspår för avsättning, och vissa hade även vattentank för att kunna serva ånglok. Vid dessa mötesplatser uppfördes antingen stationshus eller s.k banvaktarstugor. Malmbanan var nämligen försörjd med bostäder för banans bevakningspersonal med tre banvakter per mil. Dessa stugor var ofta miniatyrer av stationshusen, uppförda i trä som rödmålades samt numrerades. Till dessa hörde uthus med ladugård för en eller ett par kor, vedbod, brunn, utedass, jordkällare och vid spåret en verkstadskur.

Malmbanan blev förklarat som statligt byggnadsminne 2007 och omfattar totalt åtta miljöer med sammantaget 17 byggnader, samtliga i Kiruna kommun. Dock sträcker sig Malmbanan genom fler kommuner samt inte minst så finns även det kulturvärden på bägge sidor av nationsgränsen, Sverige och Norge. Miljöer som innefattas i byggnadsminnet är transformatorstationerna i Torneträsk och Vassijaure (ovan nämnda Abiskö Östra är byggnadsminne enligt KML), stationsmiljöerna vid Stenbacken, Kopparåsen och Kaisepakte samt banvaktarstugorna i Kaisaniemi, Solbacken, och Tornehamn.

Snart kanske byggnadsminnet utökats med Pessinajokks banvaktarstuga där även ladugården finns bevarad. Pessinajokk har kvar den ursprungliga färgsättningen med vita knutar och foder, medan de flesta andra idag är helt rödmålade efter en renovering på 1930-1940-talen. Byggnaderna och livet längs Malmbanan utgör en viktig del av dess berättelse samt kulturhistoriska värde.

I helgen tänker jag för övrigt se filmen Rallaren (1947) som utspelar sig 1902 vid byggandet av Malmbanan.

/Clara Nyström