Fältarbete i Midnattssolens land

Bild

Dokumentationsarbetet i Kiruna som museet genomför på uppdrag av LKAB pågår som bäst. Förra året dokumenterades Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen och i år är det Järnvägshotellet, Godsmagasinet och Tullhuset (Hotell Rallaren) som står i fokus. Jennie Björklund ansvarar för den byggnadsantikvariska delen och jag för den etnologiska. Det innebär bl.a. att jag får träffa trevliga, mer eller mindre pratglada, personer som vill berätta om sina minnen och erfarenheter från byggnaderna.

Det här är andra veckan vi är i Kiruna och jobbar, men arbetet började redan i maj med research i litteratur, arkivmaterial, diverse forum och artiklar på Internet samt genomgång av olika planlösningsritningar och för min del ”jakten på informanter”. Det sistnämnda innebar många mail och telefonsamtal för att följa upp tips på personer som kanske skulle vara de rätta att intervjua. Detta år var det lite enklare än i fjol för jag kunde börja med att kontakta dem jag träffade förra året och höra om de kunde ge mig några namn på människor som kände till dessa byggnader. En annan metod jag använde i år var att göra en efterlysning på Facebook i några aktiva kirunarelaterade grupper. Främst görs intervjuerna i Kiruna men ibland finns det anledning att åka till andra kommuner i länet eller grannlänet för att träffa utflyttade Kirunabor. Hittills har det blivit en resa till Överkalix och en till Hörnefors eftersom det där har funnits berättelser jag vill ha med i dokumentationen.

Tänkte presentera våra ”hus” lite närmare.

Först har vi det ståtliga Järnvägshotellet som byggdes 1903 och som utvändigt nästan ser ut som det alltid har gjort, men som tyvärr har förändrats en hel del invändigt. Det finns inte särskilt många originaldetaljer kvar eftersom det efter sekelskiftet 2000 gjordes en omfattande renovering och ombyggnad vilket gör att planlösningen förändrades och man målade och tapetserade i nya färger.

Järnvägshotellet Kiruna

Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Idag för hotellet en ganska slumrande tillvaro. Så har det inte alltid varit. I en artikel i Norrskensflamman 24 augusti 1907 kunde man läsa följande:

 ”Vad nu speciellt järnvägshotellet i Kiruna beträffar kunna vi efter noggranna och långvariga iakttagelser och undersökningar till full evidens fastslå att minst 99 procent av de talrika kunder, som dagligen trängas i hotellets tredje klass restaurang för att med aldrig tröttande energi inmundiga av källarmästare Johansson alltid ymniga rusdryckslager, äro inom samhället boende personer.

Det liv, som föres inom järnvägskrogens väggar, särskilt vid tiden för aftontågens ankomst, är sådant att vi hälst såge om vi sluppe skildra det, men de rådande förhållandena äro sådana, att de måste dragas inför offentligenheten på det att länsstyrelsen må bliva underkunnig om att den inför nutid och eftervärld icke kan stå till svars med att låta de uppenbara olagligheter, som i dessa hänseende florera, alltfort pågå.

Sedan serveringslokalens dörrar en kvart timme före tågs ankomst öppnats, dröjer det inte många minuter innan gästerna infinna sig. Den förtänksamme och om tidens dyrbarhet underkunnige hotellvärden har två a tre biträden, som äro förskansade bakom disken, där tillräckligt antal öl-lådor äro tillfinnandes. En febril brådska råder. Biträdena få icke tid att draga korken ur ölbuteljerna utan den slås ned med en särskild för ändamålet förfärdigad tingest. Brickor användas aldrig och någon utbärning till i lokalen placerade borden har man varken tid eller plats för. Tjänsteandarna mottaga betalning, framställa de rekvirerade buteljerna på disken varpå gästerna ombesörja det övriga. De, som lyckas få en plats omkring borden, begagna sig av denna bekvämlighet, och alla de övriga hålla så gärna till godo med att på stående fot och direkt ur flaskan njuta av den välvillige källarmästarens våtvaror.”

I ett dokument riktat till Jukkasjärvi kommunalstämma daterat 23 september 1907 får vi mera information om den första källmästaren:

Det skulle här meddelas att innehavaren av härvarnade järnvägshotell hr Anton Johansson f.n. står under åtal för överträdelse av bestämmelserna i § 26 mom. 2 av gällande vin- och maltdrycksförordning. Likaså är en uppasserska, som i hotellinnehavarnas ställe ansvarar för serveringen i tredje klass restaurangen åtalad, dels för det hon under innevarande år tillåtit personer förtära öl inne i utskänkningslokalen å otillåten tid, dels ock för det hon likaledes under 1907 utlämnat maltdrycker till rusiga personer.”

För hotellets del slutade det med att hovmästaren N.B. Berggren tog över verksamheten 1908 och kanske blev det mera ordnade förhållande då. Fram till 1936 drevs sedan hotellet av fyra kvinnor: Vera Bylin (1915-18), Hilma Nordström (1919-23), Emma Öijen (1924-29) och slutligen Anna Nilsson (1930-36). Efter 1936 tog Turisttrafikförbundets Restaurantaktiebolag över och det som sedan blev TR (Trafikrestauranger). TR drev verksamheten fram till slutet på 1960-talet. Under den tiden var det såväl lunchservering som en lite finare restaurang med bordsbetjäning och vita dukar. Några jag har pratat med har nämnt att de var kända för sina lövbiffar med pommes samt räkmackor med tillägget ”grädde blandat med kaviar”.

På 1970-talet övergick hotellverksamheten åter i olika privata aktörers drift men byggnaden ägdes fortsättningsvis av SJ. Då blev det trubadurkvällar som med artister som bland annat Stefan Demert o Jejja Sundström, Bengt Sändh, Björn Arabh och Björn Ehrling. Järnvägshotellet blev då ”Järnis” i folkmun och ibland kunde kön ringla lång utanför. På 1980-talet blåste förändringens vindar och vid ett ägarbyte bytte man namn till ”Hotell Fyra Vindar” och det var slut på såväl trubadurkvällar som ölförsäljning. Det skedde också förändringar inom SJ och de tidigare ganska gynnsamma avtalen ersattes med nya som gjorde det svårt att få lönsamhet i verksamheten och i slutet av 1990-talet var konkursen ett faktum. Då såldes allt lösöre på en öppen auktion så i många kirunabors hem kan det finnas en och annan pryl från Järnvägshotellets glansdagar.

Småningom köpte fastighetsfamiljen Jacobsson hotellet och började renovera men sålde det vidare till Per-Erik Niva som slutförde renoveringen och öppnade hotellet igen. Efter ytterligare ett ägarbyte köpte LKAB fastigheten 2008 eftersom hotellet står inom den zon som först kommer att drabbas av markdeformeringen. Hotellet har sedan dess drivits av Bella Salah El-Din som hyr av LKAB.

Det finns naturligtvis många spännande berättelser om möten med spöken eller mystiska ljud från tomma rum, gäster med såväl humor som humör. Kanske finns det de som vunnit stora vinster på de enarmande banditerna, men troligen finns det mera minnen om hur man har spelat bort sina pengar i hopp om ”storvinsten”. Gäster från när och fjärran – vissa har gillat den gamla stilen och andra har vänt i dörren då de insett att det inte finns dusch på rummen. Huset har onekligen bevittnat mycket under sina 111 år som det sett människor komma och gå.

Järnvägshotellet Kiruna

Entren, Järnvägshotellet juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

 

Godsmagasinet ska också dokumenteras. Ett hus som kanske inte bär på riktig lika spännande berättelser som hotellet men som vittnar om godstransportens historia. Huset ser ut som ett lapptäcke och är tillbyggt och ombyggt i olika omgångar utifrån att behoven som funnits. Den sista stora tillbyggnaden gjordes i slutet av 1960-talet då ASG:s kontorsutrymme och lastkaj byggdes.

Godsmagasinet Kiruna

Godsmagasinet, juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Godstrafiken förändrades och omorganiseringar inom SJ under 1980-90-talen gjorde att man flyttade personalen till andra byggnader och småningom slutade godsmagasinet att användas. För att inte huset skulle stå tomt hyrdes lokalerna ut till andra företagare och bl.a. Kiruna Bilfrakt hade sin verksamhet en längre tid här. De nuvarande och sista hyresgästerna som huserar i huset är hantverkaren Lena Gustavsson som har sitt snickeri i det som tidigare var godsmagasinets expedition och kontor. Det andra företaget är BMT, en bygg och målerifirma som just nu håller på att flytta till andra lokaler.

Den tredje byggnaden vi dokumenterar är Tullhuset eller Hotell Rallaren som det också kallas. Från början var det ett boställshus åt SJs anställda. Boställshus var de hus som byggdes åt de högre tjänstemännen och betjäningshus kallades de hus som byggdes åt arbetarna. I detta hus bodde troligen Stinsen (stationsinspektören) och Baningenjören i varsin stor lägenhet, en med fem rum och en med sex rum.

Tullhuset

Tullhuset (Hotell Rallaren), juni 2014. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Småningom försvann förmånen att ha tjänstebostad inom SJ och under 1960-talet gjordes delar av huset om till kontor åt SRF Tal och punkt. På 1980-talet flyttade istället Tullverket in och då gjordes det ytterligare ombyggnationer och det byggdes ett garage i anslutning till huset. Den senaste ansiktslyftningen var under 2000-talet då Jan Grönberg öppnade Hotell Rallaren med inredning influerad av den samiska kulturen. Men precis som de övriga byggnaderna i området löstes huset in av LKAB så småningom och hyrs idag av MTab (Malmtrafik) som har iordningsställt övernattingsrum åt de norska lokförarna som kör malmtågen mellan Kiruna och Narvik.

Förra gången vi var här uppe kom vi inte in i Tullhuset så det skulle bli lite spännande att få se hur det såg ut invändigt. Med tanke på hur mycket som var omgjort i Järnvägshotellet var förväntningarna inte så höga, man hade ju ändå byggt om det till hotell för ca 10 år sedan. Men vi blev överraskade. Visst det är ombyggt och moderniserat med t.ex. toa och dusch i alla hotellrum men man kan ändå se spåren av den tidigare planlösningen och känna den historiska närvaron eftersom finns många originaldetaljer bevarade. Gamla fönster, den orörda yttervinden och små garderober inbyggand i lämpliga skrymslen och vrår. Vi hittade också två målningar som väckte vår nyfikenhet, en i en gammal garderob och en på murstocken uppe på yttervinden. Vem har målat dem och hur gamla är de? Den på vinden är daterade till 1922 – stämmer det? Tullhuset väckte många roliga frågor och tänk man kunde göra en tidsresa till 1920-30-tal och få vara med en dag och ta del av livet i huset då.

Tullhuset Kiruna

Ett av rummen på våning 2. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Målning på murstocken

Bakom ett hörn på murstocken gömde sig denna målning. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum

Det var några ord från Kiruna, där midnattsolen delvis har lyst men också gömt sig bakom regnmoln och idag ser vi inte ens toppen på Kirunavaara på grund av de tunga regnmolnen.

/Sophie Nyblom

 

Byggnadsminnet Malmbanan

Bild

Ibland, men inte så ofta, dimper det ner förfrågningar angående byggnadsminnesförklaring här på museet. Nu senast gällde det en utökning av det statliga byggnadsminnet Malmbanan, Jukkasjärvi bandel 100:1. Ett statligt byggnadsminne ägs av staten och berättar viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia. Det finns ungefär 260 statliga byggnadsminnen i form av exempelvis kungliga slott, regerings- och domstolsbyggnader, försvarsanläggningar, broar, fyrar och just järnvägsmiljöer.

Järnvägen som gjorde det möjligt att transportera malm från gruvorna i Gällivare och Kiruna till hamnarna i Luleå och Narvik, Malmbanan, invigdes formellt under pompa och stått i Riksgränsen av kung Oscar II den 14/3 1903. Då hade de första spadtagen (från båda kusterna) tagits av rallarna 1886.

Inledningsvis under bygget fanns varken bostäder eller byggnadsmaterial längs sträckningen. Byggandet av banan skedde under extrema förhållanden i ett väglöst land där rallarna bodde i tält och enkla kåtor av torv som revs och byggdes upp på nytt allteftersom bygget fortskred. Men sedan, främst mellan 1898-1902, uppfördes ett stort antal byggnader längs sträckningen.

Bebyggelsen utformades enligt typritningar av SJ:s chefsarkitekt Folke Zettervall. För stationshusen kan tre olika modeller urskiljas. Krokviksmodellen- en enkel rektangulär byggnad i en och en halv våning i trä. Linaälvsmodellen (den vanligaste förekommande längs Malmbanan) med en T-formad plan men fasadutformningen är i övrigt lika Krokviksmodellen. Sedan finns även Torneträskmodellen- stationshus i tegel sammanbyggda med ett transformatorhus, som finns på tre större stationsområden i Torneträsk, Abisko Östra och Vassijaure.

Stationshuset med transformatortorn i Torneträsk, en exakt kopia av det i Vassijaure

Stationshuset med transformatortorn i Torneträsk, en exakt kopia av det i Vassijaure

För att ge tågen möjlighet att mötas anlades mötesplatser längs banan med en intervall på 10 km. Vid mötesplatsen fanns ett rundspår samt ett stickspår för avsättning, och vissa hade även vattentank för att kunna serva ånglok. Vid dessa mötesplatser uppfördes antingen stationshus eller s.k banvaktarstugor. Malmbanan var nämligen försörjd med bostäder för banans bevakningspersonal med tre banvakter per mil. Dessa stugor var ofta miniatyrer av stationshusen, uppförda i trä som rödmålades samt numrerades. Till dessa hörde uthus med ladugård för en eller ett par kor, vedbod, brunn, utedass, jordkällare och vid spåret en verkstadskur.

Malmbanan blev förklarat som statligt byggnadsminne 2007 och omfattar totalt åtta miljöer med sammantaget 17 byggnader, samtliga i Kiruna kommun. Dock sträcker sig Malmbanan genom fler kommuner samt inte minst så finns även det kulturvärden på bägge sidor av nationsgränsen, Sverige och Norge. Miljöer som innefattas i byggnadsminnet är transformatorstationerna i Torneträsk och Vassijaure (ovan nämnda Abiskö Östra är byggnadsminne enligt KML), stationsmiljöerna vid Stenbacken, Kopparåsen och Kaisepakte samt banvaktarstugorna i Kaisaniemi, Solbacken, och Tornehamn.

Snart kanske byggnadsminnet utökats med Pessinajokks banvaktarstuga där även ladugården finns bevarad. Pessinajokk har kvar den ursprungliga färgsättningen med vita knutar och foder, medan de flesta andra idag är helt rödmålade efter en renovering på 1930-1940-talen. Byggnaderna och livet längs Malmbanan utgör en viktig del av dess berättelse samt kulturhistoriska värde.

I helgen tänker jag för övrigt se filmen Rallaren (1947) som utspelar sig 1902 vid byggandet av Malmbanan.

/Clara Nyström