Malmbergets kåkstad  – arbete, familjeliv och missbruk i gruvsamhällets utkant

_________________________________________________

Skrällande släggor i gruvan slå
troget mot väggar av berggrå metall.
Stiger ur djupet då och då
mullrande skottens skall.
Buktar i vildmark en körväg sin krök,
mellan hopar av järnmalm böjd,
dit, där en masugn sin lågande rök
pustar mot kallblå höjd.

_________________________________________________________________

– Erik Axel Karlfeldt ”Vinter i bergsbygd”

Den 14 juli 2023 skrev jag ett inlägg här på bloggen om utredningen mellan Porjus och Gällivare. Det blev en översiktlig redogörelse av utredningens resultat, om hur arbetet hade gått och vilka lämningar vi hittade. Nu när jag sitter med rapporten är det mycket information jag kommer över som inte riktigt hör hemma i en arkeologisk rapport, men som jag ändå finner intressant. Jag kommer därför att göra en djupdykning i en plats i närheten av utredningsområdet och på det viset synliggöra vad som inte får plats i rapporten. Tanken är att fler inlägg om lämningar eller platser längs utredningsområdet kommer avhandlas här på bloggen under året, vi får se. Men vi börjar här, i Malmbergets kåkstad.

Många av er känner säkert till Kåkstan i Malmberget. Det är en rekonstruerad byggnadsmiljö av den kåkstad som stod här på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den ursprungliga kåkstaden revs, men i och med Malmbergets 100-årsjubileum år 1988 rekonstruerades den på sin ursprungliga plats söder om det tidigare bangårdsområdet. Det var Länsstyrelsen i Norrbotten, Gellivare sockens hembygdsförening och Gällivare kommun som låg bakom rekonstruktionen.

Hur det började

Malmfyndigheten i Gällivare blev känd under mitten av 1600-talet. Då nämns fyndigheten i Johannes Schefferus tryckta skrift om Lappland. Schefferus innehade en Skytteansk professur (en professur i politik och vältalighet) vid Uppsala universitet. Skriften var ett beställningsjobb åt rikskanslern Magnus Garbiel de la Gardie och skulle dokumentera den svenska regeringens intresse för och insatser i norr. I ett kapitel om metaller nämner han Svappavaara och Junosuando och nämner då även att det finns en tredje fyndighet i ”ett berg kallat Gillevara”. Uppgiften om Gällivares malmåder hade han fått från delägaren av Kengis bruk, manufakturkommissarien i kommerskollegium, Abraham Reenstierna. Han skulle i sin tur ha hört det på någon av sina resor till Norrbotten år 1654-56 och 1660-61. Det rapporterades dock inte in i bergmästarrelationen förrän år 1704. År 1736 erhöll löjtnant Karl Thingvall vid Västerbottens regemente en mutsedel på berget. Tillsammans med bergmästare Seger Svenberg inleddes nu den första undersökningen av malmfyndigheten i Gällivare. De upptäckte att det fanns rikligt med malm redan i dagen och samma sommar rekognoscerades byggnadsplatser för anläggning av hytta och hammare längs Ängesån, Tvärån, Lina älv, Vitån, Råne älv, Vitträskån och Lappträskån.

Malmbrytningen kom i gång på 1740-talet. Före malmbanans tillkomst år 1888 transporterades malmen med ren och ackja ner till kusten där den sedan förädlades vid bruk och masugnar i blad annat Avafors, Melderstein, Strömsund, Selet, Törefors samt Edefors. De engelska bolagen The Gellivara Company Limited och sedan The New Gellivara Company Limited hade påbörjat järnväg och malmbrytning, men gick i konkurs 1867 respektive 1882. De norrbottniska tillgångarna övertogs samma år av ett nybildat svenskt bolag, Gällivare Aktiebolag och sedan AB Gellivare Malmfält. Svenska staten gick in och fortsatte järnvägsbyggandet.

Den första bebyggelsen i Malmberget började växa fram när malmbanan färdigställts. Järnvägen drogs så nära brytningsplatsen som möjligt. Malmen kunde då rutschas ner till järnvägen och man slapp den dyra uppfodringen. Byggnader och bostäderna byggdes bredvid och i nära anslutning till gruvan, vilken snabbt blev hjärtat i verksamheten och vardagslivet vid Malmberget. Samhället fick snabbt en karaktäristisk uppdelning i ett högre beläget bolagsområde och ett lägre beläget område för enskild bebyggelse, åtskilda genom ett järnvägs- och industriområde.

Arbetare vid Seletgruvan i Malmberget. Det är oklart vilket år bilden är tagen, men troligen 1800-talets senare hälft. Okänd fotograf. © Teknik- och industrihistoriska arkivet / Tekniska museet (ARK-K280-2)

Arbetarna ville bo nära gruvan, inte inne i Gällivare som det var tänkt, men det byggdes inte tillräckligt med bostäder för att husera arbetarna. De engelska och senare de svenska gruvbolagen kunde inte möta bostadskrisen som uppstod i och med den ständigt ökande arbetsstyrkan. År 1892 uppgick arbetsstyrkan i 460 man och redan år 1896 hade den vuxit till 1 500 man. Bolaget klarade av att täcka 1/3 av boendebehovet för de anställda, och då hade man ändå en boendetäthet på minst 2 personer per rum. Det saknades byggnadsplan och det fanns ingen tillgänglig byggmark. Marken utanför gruvans utmål bestod av kronoöverloppsmark. Den som byggde här riskerade att bli avhyst. På tallstammarna i den glesa skogen på berget sattes det upp anslag om att det var förbjudet att fälla kronans tallar. Folkmängden fortsatte samtidigt att växa under 1890-talet med mellan 600 – 900 personer per år. Det resulterade i att en kåkstad växte fram vid bangården och vid de olika brytningsplatserna.

P4 Norrbotten ”Arkivpärla: De tillhörde pionjärerna i Malmbergsgruvan”
Herrarna Palm, Wäppling och Nordell berättar om hur arbetslösheten drev dem att flytta till Malmberget vid sekelskiftet. Intervjun gjordes 1950 av Lars Madsén från Radiotjänst.

I intervjun berättar herrarna Palm och Wäppling om hur det var att komma till Malmberget när gruvdriften kom igång.

− Det var så dåligt i Mellansverige och här visste jag att det var bättre.

Det berättar Palm, som flyttat upp för att börja jobba i gruvan.

Wäppling, som kom från Överkalix, berättar om det hårda livet och arbetslösheten som fick honom att söka sig till gruvan och hur det var när han flyttade till Malmberget.

− Vi var fyra stycken. Vi fick bli inneboende hos en familj på Heden i Gällivare.

Efter 12 timmars arbetsdag fick de gå en bra bit hem i snön.

− Man var ju inte bortskämd.

Livet i kåkstaden

Fotografier och ögonvittnesberättelser ger bilden av kåkstaden som en stökig plats med 100-tals kojor, skjul och brädhus huller om buller uppförda på den steniga och gropiga marken. Byggnaderna i denna kåkstad bestod av jordkojor och brädskjul inklämda mellan de större arbetarbostäderna.

Gällivarevägen, huvudinfarten till Malmberget, år 1895.
© Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAA05882

Brädkåken var den vanligaste kåktypen. De byggdes direkt på marken på en så stenfri plats som möjligt av brädor från dynamit- och fläsklådor. Brädorna spikades på in och utsidan av trästolpar som slogs ner i backen. Som isolering fyllde man väggarna (utrymmet mellan brädorna) med jord, torv, gamla trasor och sågspån.


Bild från kåkstaden omedelbart söder om Malmbergets järnvägsstation. Fotograf: Knut, Tinnber år 1898. © Norrbottens museum Acc nr: 1997:378

I ett reportage i DN av Efraim Rosenius från vintern 1898 finns Kåkstaden skildrad.

”Man blir ej glad av att vandra omkring bland kåkarna, dessa små grå, omålade skjul, de flesta liknande vedbodar eller rent av svinstior, alla lika däri att de ej ha murad skorsten utan helt enkelt ett smalt plåtrör som sticker upp ur taket. Underligt är att eldsvådor inte inträffar oftare. Tillbud yppas oupphörligt. Invändigt upprepar sig alltjämt samma tavla: en tarvlig säng med paltor i en byrå eller dragkista, ett omålat bord – eller ett fint nätt bohag som skär mot rummets usla beskaffenhet – och så ej att förglömma den lilla järnspisen och plåten i taket genom vilket rökröret leder upp. Ibland är det tapeter, ibland tidningar och pappstycken i stället för tapeter, ofta enbart bräd- eller stockväggar med lump och lumpor instoppade här och var i hålor och springor. Stundom dölja snygga ytterväggar ett kaos av paltor och smuts. En annan gång överraskas man av att inne i ett stenrös finna ett stort snyggt rum med förnöjda människor i och blommor i fönstret.”

Arbetarbostäder, Malmberget. Fotograf: Melanders Fotografiatelier/Tekniska museet © ID: TEKA0140508

År 1908 skrev förste provinsläkare doktor Block om de sanitära förhållandena i kåkstaden. Han beskriver att miljön utanför bostäderna ofta var förorenade av slask och hushållsavfall. Även bolagets arbetarbostäder beskrevs som trångbodda. I ett fall bodde en familj på fem personer i en enrumslägenhet. Två av familjemedlemmarna hade lungsot. Vidare skriver han att slasklådor var nedgrävda utanför gruvbolagets bostäder och att de spred en vedervärdig doft över området.

Pionjärernas bostadshus. Text på bild: ”Malmberget. Das Wohnhaus eines Pioniers im Jahre 1893.” © Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF00697

Kåkbebyggelsen spred sig långt utanför den egentliga kåkstaden då arbetarna, speciellt om vintern, ville bo så nära gruvorna som möjligt.

Jordkojorna var en annan typ av kåk som förekom på Malmberget. De bestod av hål som grävdes in i bergssluttningen. Väggarna formades med stenar, slanor eller brädor. I dörren kunde det finnas ett fönster som släppte in lite ljus. En liten spis med ett plåtrör fanns för värme och matlagning. Golven var oftast trampade jordgolv, ibland täckt med brädor.

P4 Norrbotten ”Arkivpärla: De första Malmbergsborna bodde i jordkulor.”

Augusta Andersson och Olivia Gustafsson berättar om livet i Malmbergets kåkstad. De förhållandevis få kvinnorna som bodde där tvingades ha skinn på näsan för att tas med stökiga karlar.

I intervjun berättar kvinnorna om hur männen ibland slogs om de få kvinnor som fanns i samhället. Kvinnorna fick handskas med berusade män som kom med flaskan i handen och krävde att få kaffe. Då gällde det att säga ifrån. En av kvinnorna berättar om när hon var ensam i hemmet och fick köra ut en berusad man som kommit hem till henne. ”Nu sätter du på kaffet, kärring” hade han sagt.

− ”Vem är det som bestämmer det? Det är jag som bor här och ingen annan” sade jag. ”Ut med dig, jag kokar inget kaffe.” Inte skulle man vara rädd. 

Kvinnorna ser tillbaka på tiden i Malmberget med tacksamhet för hur bra de sedan fick det på äldre dagar.

− Jag kan ligga och fantisera ibland när jag lagt mig på kvällen. Då kommer jag ihåg allting och jag brukar tänka i mitt stilla sinne ”Ja, det skulle bli en stor roman om man skulle kunna berätta allt. Hur man haft.” Men man kan inte det.

Jag önskar att de hade skrivit den där romanen…

Text på baksidan: ”Malmberget år 1897. (Vid nuvarande sameskolan)”. Okänd fotograf. © Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF00680

Spriten

Från 1723 fram till och med 1898 fanns det så kallade lappmarksförbudet vilket innebar att det var förbjudet att handla med brännvin i norra Norrlands inland. Många av rallarna och gruvarbetarna i Malmberget kände inte till förbudet. När det blev känt gjorde de nästa vad som helst för att kringgå det och trots det formella förbudet blev spritmissbruket utbrett. Malmfälten hade blivit ett paradis för lönnkrögarna som köpte sprit söderifrån per postorder. Under julledigheten år 1888 beställde arbetarna 260 liter brännvin för att fira långledigheten. En utvald grupp skickades till Luleå och fick 220 kronor (motsvarande ungefär två månadslöner) att handla brännvin för. Transporten skulle ske med tåg, men stoppades emellertid av järnvägslänsmannen. Arbetarna bestämde sig då för att ta landsvägen till Gällivare. En polispatrull försökte stoppa dem i Nunisvaara men gruvarbetare från Malmberget hade fått nys om patrullen och dök upp till transportörernas undsättning, beväpnade med gevär och påkar. Polisen tvingades ge upp, men det var bara början. Följande dag genomfördes husrannsakan och lade beslag på flera kannor brännvin. Det slutande inte där, gruvarbetarna blev så arga över att ha mist sin sprit att 300 män tågade till länsman Nils J Holm och tvingade honom att kvittera ut spriten. Dagen därpå hörde länsman av sig till länsstyrelsen och krävde hjälp av militären för att få slut på bråket. 40 fältjägare kom till hans undsättning och omringade arbetarbostäderna varpå 13 av arbetarna arresterades. De som kvitterat ut spriten fick 8 månaders fängelsestraff, resten fick böter. Spriten spelade en stor och olycklig roll i dramat som var Malmbergets kåkstad. Nu vet jag inte under vilka förhållanden de här männen levde, men kan ni tänka er hur den här julledigheten var för en småbarnsfamilj? Först lägger pappan stora summor på sprit, deltog sedan i en väpnad konflikt med polisen över sitt brännvin, spö sig säkert redlös på kvällen varpå ens hem genomsökt av polis. Pappan svarade med att storma länsmannens kontor för att få tillbaka spriten, söp säkert sig redlös igen och fick morgonen därpå sitt hem omringat av 40 fältjägare. Sen, såklart, 8 månader i fängelse eller böter. God jul i ditt dynamitbrädesskjul..?  

Många hade tröttnat på det utbredda fylleriet. De tog lagen i egna händer och rensade ut krogarna och nästena.

P4 Norrbotten ”Arkivpärla: När Malmbergets langarnästen och lönnkrogar rensades ut.” Kåkstan i Malmberget när langarnästena rensas ut. Foto: Gällivare bildarkiv/Foto:Okänd
Bild till vänster: Nykterhetsföreningen i Malmberget 1910. 2 500 liter sprit hälls ut. Fotograf: Fritz Swedberg, Luleå. Norrbottens museum, acc nr: 1976:22:1
Bild till höger: Nykterhetsföreningen i Malmberget 1910. 2 500 liter sprit hälls ut. Okänd fotograf. Norrbottens museum, acc nr: 1985:400

Det var inte bara männen som var drivande i detta samhällsproblem. Det fanns även kvinnor som drev lönnkrogar i Malmberget. De tillhörde inte normen, men de förekom. Vi känner till dem då de åkte fast för sin spritförsäljning och således finns dokumenterade. En av dem var änkefru Hanna Strand som åtalades för att ha bedrivit en lönnkrog. Hon anlitade en ”brännvinsadvokat” men det fanns flera vittnen till hennes maltdrycksförsäljning och hon fick 50 kronor i vite. Det berättas även om kvinnor som hade dåligt rykte då de antingen drev lönnkrogar eller tillbringade mycket tid där. Historierna är inte återgivna i rättsdokument så var sanningen börjar och slutar är osäkert. En av dessa kvinnor var ”Vackra Sara”. Enligt historier som berättas om henne var hon ung och vacker och en favorit hos Malmbergets arbetare. När det år 1896 gjordes ett försök att riva alla lönnkrogar skall Vackra Sara ha gått ut på trappen till sin lönnkrog iklädd enbart ett band knutet om livet. I bandet hände flera spritbuteljer och när hon började dansa klirrade spritflaskorna. Denna uppvisning skall ha lockat männen tillbaka till flaskan och Saras krog fick stå kvar. En märklig men klassisk Adam och Eva historia, bara det att Vackra Sara lockade med sprit i stället för äpplen. En manipulativ kvinna som försörjer sig genom att med sin skönhet och nakna kropp locka hederliga män till synd. Den avslöjar mer om berättaren än den faktiska kvinnan bakom historien. En annan kvinna det berättas om var ”Svarta Tilda”. Hon hade fått sig ett dåligt rykte genom att tillbringa mycket tid på lönnkrogar. Hon sägs också ha haft ett väldigt vackert ansikte. Hon skall ha dött under en orgie på en av dessa lönnkrogar. Om det ligger någon sanning i detta vet jag inte. Jag vet inte heller hur, exakt, hon skall ha dött under denna orgie, men berättelsen hintar av att hon dog till följd av sitt syndfulla leverne. Om historien är sann anser jag det är mer troligt att hon blev dödad av någon som levde ut sina synder på en vacker kvinna med dåligt rykte. Oavsett huruvida det är sant eller inte kan vi fundera över varför berättelsens krut har lagts på kvinnans utseende och livsstil, inte omständigheterna kring hennes död.

Det gamla torget, år 1895. Okänd fotograf © Järnvägsmuseet ID: JvmKDAA05879

Det syns inte på bilden, men enligt Forsström skall det på den flaggliknande skylten stå ”Kafé. Endast för nyktra”.

Kåkstaden var ingen säker miljö. Det fanns ingen polis och vardagen präglades av fylla, spel och slagsmål. Det hände att folk blev ihjälslagna.

Arbetet i gruvorna var hårt och trots att arbetarna fick förhållandevis bra betalt så var omständigheterna i kåkstaden… ja, gruvliga. Livet i Malmbergets kåkstad känns väldigt avlägset för mig som sitter här i skrivande stund vid min dator. Det är mörkt ute, men värmen och ljuset i mitt moderna hem tillåter mig att arbeta. Jag har en mugg med varmt te, musik spelar i bakgrunden och jag har mat som väntar i kylskåpet om jag skulle bli hungrig. Jag har lugn och ro, rent och fint, mjukt och väldoftande. Ni som läser detta har förmodligen en liknande miljö runt er nu. Men kan ni tänka er, att i denna vinterkyla slita med händer, spett och rygg i Malmbergets gruva. Att stå ut med allt buller, alla faror, mörkret, smutsen och kylan i 12 timmar var dag för att sen gå hem till en mörk, trång, kall och smutsig jordkoja eller brädkåk. Kanske bor din familj där. Kanske flera små barn. Kanske har två av dem lungsot. Några timmars sömn, sen är det dags igen. Tänk er mamman, som måste uppfostra sina små barn i denna miljö. Se dem bli smutsiga och sjuka, nerbäddade bland paltor för att skydda sig mot de kalla vintervindarna som kryper sig in mellan lumpstoppade väggar. Tänk er att vara en ung mamma här, att försöka göra det bästa av denna situation. Smutsen, soporna, stanken, kylan, sjukdomarna och, såklart, spriten. Inte bara vad den gör mot barnens pappa, utan även eventuella följder av ett missbruk. Kanske blev han aggressiv, kanske ledsen. Kanske blev han ”bara” redlös och somnade. Vad händer om han, fortfarande onykter efter kvällens ranson, inte är förmögen att se farorna omkring sig i gruvan? Vad händer hon han skadar sig, eller värre? Vad händer om han blir sen hem efter ett besök på någon av kåkstadens lönnkrogar? Kanske har någon annan sett honom där och hämmad av spriten beger sig mot din jordkoja och vill ha något mer än bara kaffe. Förmodligen hade grannarna koll på varandra. Man var varandras trygghet. Men för dem som bodde i de utspridda kåkarna och kojorna vid de mest avlägsna gruvorna – var fanns deras trygghet?

Torget vid Stenbacken. Malmberget 1894. Här står kåkar inklämda mellan större bostäder. Till en början var det ont butiker, men kringresande försäljare slog upp sina stånd och tillhandahöll allt från präktiga kläder till krimskrams – och brännvin. Okänd fotograf. © Norrbottens museum, acc nr: 1977:863:20-27

Livet här var såklart inte bara ett av misär. I kåkstaden fanns olika affärer, bageri, kafé, hotell, bastu, hantverkare och så vidare. Arbetarna fick en hygglig lön och kåkstadens slumkaraktär berodde på bostadsbrist och inte på fattigdom. Flera folkrörelser växte sig också starka i samhället, såsom arbetarföreningen med Folkets hus, nykterhetsrörelsen IOGT och Verdandi och frälsningsarmén med andra frikyrkosamfund. Det fanns människor som försökte göra tillvaron drägligare för de som arbetade och levde här. Men när jag väger det ena mot det andra så känns de goda försöken ungefär som en blomma i jordkojans fönster eller en bit blommig tapet på de lumptätade väggarna av ihopspikade fläsklådor – som läppstift på en gris. Historier om livet i kåkstaden läses som en låt av Townes van Zandt:

________________________________________________________________________

”Living on the road, my friend

Was gonna keep you free and clean.

Now you wear your skin like iron

And your breath as hard as kerosene”

.

“Poncho & Lefty” Townes van Zandt.

________________________________________________________________________

Och likt en sorgsen countrysång är det är någonting fängslande med Malmbergets kåkstad som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske människans starka natur och att vi faktiskt inte har kommit särskilt långt från vår natur som vi kanske tänker oss. Att vi för bara ± 130 år sedan kunde ta en kista med några få tillhörigheter till en avlägsen gruva och bygga oss en jordkoja av skrotsten att kalla hem. Som en björn i sin lya. Det är otroligt avlägset vår bekväma vardag och samtidigt väldigt nära i tid. Hur fascinerande är inte människans envisa försök att skapa ordning i allt kaos. Är vi byggda av samma tåliga virke som malmbergets folk? Hade du kunnat bygga dig en koja av jord och sten? Hade en blomma i kojans enda fönster piffat upp vardagen tillräckligt för dig? Förmodligen är vi kapabla till mer än vad vi tror. Även om det känns avlägset är det hissnande nära.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog på Norrbottens museum.

Referenser och litteraturtips

Andersson, Gudrun (2004) Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad. Institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap. Avdelningen för samhällsvetenskap. Luleå tekniska universitet

Forsström, Gösta (red.) (1988). Gällivare kommun: skrifter. D. 1 Malmberget : malmbrytning och bebyggelse. 2., oförändr. uppl. Luleå: Norrbottens museum

Forsström, Gösta (1975). Kåkstaden i Malmberget: markdisposition och bebyggelse vid ett uppväxande gruvsamhälle. Stockholm

Larsson, Hanna (2023) Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare

P4 Norrbotten, Arkivpärla: De tillhörde pionjärerna i Malmbergsgruvan

P4 Norrbotten, Arkivpärla: När Malmbergets langarnästen och lönnkrogar rensades ut

P4 Norrbotten, Arkivpärla: De första Malmbergsborna bodde i jordkulor

Norrbottens museum Carlotta – sökord ”Malmberget kåkstad”

DigitaltMuseum – sökord: ”Malmberget kåkstad”

Snöfestivalen i Kiruna – årets första fältarbete

I slutet på januari arrangerades den årliga snöfestivalen i Kiruna och museets etnolog och fotograf var på plats några av dagarna för att följa arrangemanget.

Samtidsdokumentation på Norrbottens museum

Museet arbetar kontinuerligt med att genomföra dokumentationer och insamlingar i syfte att samla in information om människor och deras liv och villkor i Norrbotten. Genom insamlingar vill vi bidra till att ökad förståelse och kunskap om länets förhistoria, historia och vår samtid. I museets arbete med samtidsinsamlingar är ingången att vi samlar information om samtiden för nuet och för framtiden, det blir ett material som vi kan använda för att förstå företeelser här och nu men även ett material som i framtiden kan användas för att förstå historien. Våra insamlingar kan vara omfattande temabaserade projekt som pågår flera månader men de kan också vara mindre punktinsatser där arbetet endast tar några dagar i anspråk.

Våren 2024 har kommer vi att göra ett antal ”minidokumentationer” det innebär att det är mindre insamlingar som sker vid ett specifikt tillfälle och handlar om en särskild händelse. Den gemensamma nämnaren för dessa dokumentationer är att de på olika sätt utgår från temat årets högtider, traditioner och festligheter. Idéen har sitt ursprung i en insamling som museet gjorde inför framtagande av Norrbottenskalendern. Det kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Syftet med vårens arbete är att dokumentera händelser som på olika sätt går att koppla ihop med firande av högtider, traditioner och deltagandet på festligheter eller ”folkfester”, arrangemang som lockar deltagare både från Norrbotten och från andra håll. I urvalet av vilka tillfällen som ska dokumenteras har vi gjort avstämning mot vad som finns sedan tidigare i våra samlingar och arkiv. Utifrån det valdes företeelser och arrangemang som museet inte har så mycket information om i befintliga samlingar.

De tillfällen vi i nuläget har dokumenterat och preliminärt planerar att dokumentera är följande: Snöfestivalen i Kiruna, Fettisdagen (besök på Konditori Jola i Haparanda), SM-veckan i Boden och Luleå, SM i Pimpelfiske i Arvidsjaur och logdanspremiären på Käcktjärn. 

Det finns ytterligare ett syfte med vårens arbete och det är att testa olika metoder för att göra mindre dokumentationer. I dessa dokumentationer är fokus på insamlingsarbetet och vi kommer framför allt att arbete med kvalitativa metoder så som intervjuer, observationer, netnografi och fotografering. I första hand är det etnolog och fotograf som genomför fältarbetet men arkivet blir involverat för att se om vi har äldre material kring temat, samlingsavdelningen blir involverad när det kommer till frågor kring föremål och insamling av föremål och vår publika avdelning blir involverad när vårt insamlade material ska användas i museets utåtriktade verksamhet. Samtidsdokumentationer är en verksamhet som sträcker sig över samtliga avdelningar på museet.

Den första dokumentationen genomförs av mig, Sophie Nyblom, etnolog, och Rúnar Gudmundsson, museifotografen. Vi åkte till Kiruna för att dokumentera Snöfestivalen som arrangeras 24 – 28 januari.

Snöfestivalen i Kiruna – bakgrund

Snöfestivalen ordnades första gången 1986 och är en årligt återkommande festlighet i Kiruna. Festivalens karaktär har förändrats och organisationen bakom arrangemanget har varierat. Från början var det en festival som kommunen arrangerade i syfte att synliggöra Kiruna som vinterstad. Idag är det den ideella föreningen Tusen Toner som är arrangör och målgruppen är framför allt kirunaborna och många av programpunkterna riktar till sig till barn och unga. Programutbudet är en blandning kulturaktiviteter och vinteraktiviteter och så den internationell snöskulturstävling som lockar konstnärer från olika håll i världen. Många av utomhusaktiviteterna ordnas i stadskärnan men det förekommer även aktiviteter på andra håll i staden. I år, 2024, blir första gången festivalens huvudarena är den nya stadskärnan och snöskulpturerna kommer att byggas på torget intill stadshuset. På festivalens hemsida www.snofestivalen.com finns bilder från tidigare år och på deras Facebooksida finns bilder och information om årets arrangemang.

Det finns flera anledningar till att vi valde att dokumentera Snöfestivalen. För det första ville vi sprida ut våra dokumentationer över olika månader och få med något vinterarrangemang. Snöfestivalen som ordnades i slutet av januari inföll vid en bra tidpunkt och den fanns även med på Norrbottenskalenderns lifta över traditioner. Det är ett återkommande arrangemang som genomförts i snart 40 år och vi saknar dokumentation om festivalen i våra samlingar. Festivalen har utvecklats från att vara ett marknadsföringsevent för att synliggöra Kiruna som vinterstad till att bli en lokal festlighet för kirunaborna med aktiviteter som lockar både de yngsta och de äldsta i kommunen. 

Tusen Toner är arrangör sedan 2011 och festivalen genomförs med stöd av flera olika aktörer så som Kiruna kommun, Kiruna Stadsbibliotek, ABF Norr, Kulturrådet, Region Norrbotten, Sparbanken Nord. LKAB, Copperstone, LTH AB och övriga företag som sponsrat arrangemanget. Aktiviteterna ordnas delvis av Tusen Toner men även av lokala föreningar, kommunala aktörer, biblioteket, olika linjer på gymnasieskolan och enskilda privatpersoner som har en projektidé de vill genomföra i anslutning till festivalen.

Vårt arbete

Det blev tre dagars fältarbete för oss med observationer, fotografering och samtal med besökare, medverkande aktörer och arrangörer. Syftet var att dokumentera Snöfestivalen som folkligt arrangemang, försöka fånga stämningen och se hur den tar plats i staden. Resultatet av arbetet är fotografier, observationsanteckningar, fältdagbok och insamling av årets affisch för festivalen. Det skulle inte vara en särskilt givande läsning att återge samtliga observationsanteckningarna utan i stället blir det en kort sammanfattning av dagarna och en summerande reflektion.

Torsdag 25 januari

I fokus den första dagen var Snöfestivalrocken som arrangerades av Tusen Toner i deras föreningshus. Huset går under många namn bland annat ”Gamla sjukstugan”, ”Gamla Centralgården” och TT. Snöfestivalrocken har ordnats flera år i anslutning till festivalen och det är ett tillfälle för olika ungdomsband att uppträda för publik. Eftersom det var en liten miss i programmet så kom vi en timme för tidigt. Det ledde till att vi fick en guidad tur genom huset av en Sebastian Nilsson, en av föreningens styrelsemedlemmar. Han visade oss replokaler, inspelningsstudion och berättade om föreningen och deras verksamhet.

Även om vi var där för att dokumentera arrangemanget så var det oundvikligt att inte bli intresserad av huset och föreningen i ett större perspektiv. Under hösten har det förekommit en del skriverier om byggnaden och dess framtid. Det har sagts att gamla sjukstugan och gamla brandstationen, som står intill, är två viktiga kulturbyggnader som ska flyttas till det nya centrumet. Nu har det däremot uppdagats att det finns vissa oklarheter och orosmoln kring denna process och diskussioner pågår om byggnadernas framtid.

Huset har en intressant historia och har haft många olika funktioner. Det byggdes som bostadshus åt gruvarbetare och blev sedan sjukstuga i början av 1900-talet och var det fram till 1950-talet och därefter har det varit bland annat fritidsgård, kontorslokal och sedan 1993 huserar föreningen Tusen Toner i huset. Verksamheten idag består av att tillhandahålla replokaler för medlemmar, det finns en inspelningsstudio, en scen och utrustning för ljud och ljus, ett litet café och det en mötesplats för musikintresserade människor i olika åldrar.

Delare av Kirunas musikhistoria finns bokstavligen på väggarna, som är fyllda av gamla affischer från arrangemang, bilder på Kirunaband, fotocollage med bilder på band och musiker, dörrarna till replokalerna pryds av märken för såväl nuvarande som tidigare band. Några av killarna vi pratar med berättar att källaren och vinden är fylld av ”gamla prylar” så troligen gömmer det sig en hel del historia även där.

Snöfestivalrocken blir ett möte med en del av Kirunas ungdomskultur, där musikintresserade ungdomar i åldrarna 15 till 20-årsåldern får möjlighet att spela för publik. Vissa av dem har varit med på festivalen många gånger och känner sig hemma på scenen medan det för andra är någon av de första gångerna de uppträder i det här sammanhanget och nervositeten är påtaglig. Publiken är till största ungdomarna som spelar under kvällen, deras kompisar, föräldrar, småsyskon samt far- och morföräldrar. Under kvällen är stämningen och atmosfären positiv och när bandmedlemmarna kommer ner från scenen efter sina framträdanden går kompisar genast fram och ger peppande feedback.

Bandet Red Eye inledde Snöfestivalsrock som hölls i föreningens Tusen Toners lokaler med deltagande av ungdomar från Kiruna. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
Tusen Toners huserar i den gamla sjukstugan i Kiruna. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum

Fredag 26 januari

En stor del av dagen tillbringade vi omkring torget där arbetet med småskulpturerna och leklandet pågick från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Temperaturen var runt -15 och stod jag stilla för lång stund så kom kylan smygande. Jag avundades inte de som hackade, sågade och grävde i snön i sina respektive projekt. Framför kulturhusets trappa hade Snöfestivalen sin scen och den var samlingspunkten för olika programpunkter på dagarna. Vi gjorde även ett besök till ishallen i Lombia där gymnasieskolans barn- och fritidslinje ordande Disco-Skridskoåkning för allmänheten och Fritidsbanken fanns på plats för att låna utrustning till dem som inte hade egen.  

Vid 16:30 tiden fylldes torget med folk samtidigt som snön började falla. Medelåldern var låg och gissningsvis var det invigningen av leklandet som lockade. Det var elever från Hjalmar Lundbohmsskolan som byggt årets lekland och temat var Pirater. I samband med invigningen hölls akrobatshow och elddans vid scenen medan konstnärerna fortsatte sitt arbete i bakgrunden.

Då vi läste programmet för dagen fanns det en aktivitet vi blev nyfikna på. Det skulle vara house- och technofest i Jukkasjärvi vid Nutti Sami Siida. Det kändes oväntat både med musikgenren och platsen så vi beslöt att göra ett besök. Det visade sig att det var ett arrangemang som Joel Ahlström hade tagit initiativ till. Han har tidigare ordnat andra event i anslutning snöfestivalen och tyckte att det nu var dags för ett koncept med housemusik och han hade bjudit upp DJ:s från Stockholm. För Nutti Sami Siida var det första gången de ordnade den här typen av arrangemang och de visste inte om det skulle komma besökare eller inte. Vi var endast där en stund i början så huruvida det blev fullt på dansgolvet vet jag inte.

Konstnärerna arbetade under fredagen intensivt med sina snöskulpturer på torget intill stadshuset i Kiruna. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
Linda Milsten i Team Linda & Rebecca med skulpturen ”Peace In Our Mind som blev vinnaren av juryns pris i snöskupturtävlingen. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
Akrobatshow av The Flying Family i samband med invigningen av leklandet. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
Eldshowen med Norrsken Eld lockade en stor publik i snöfallet. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
I Jukkasjärvi ordnades technofest i Nutti Sami Siidas lokaler. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
DJ-utrustning, högtalare, dämpad belysning, rökmaskin och musik som lockade till dans ett nytt inslag i Jukkasjärvi. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum

Lördag 27 januari

På torget var det full aktivitet redan från morgonen där konstnärerna fortsatte att göra de sista finjusteringarna på sina skulpturer medan besökarna började anlände till torget. Till skillnad från fredag var det nu många olika aktiviteter och arrangörer på plats. Det fanns hundspann, ponnyridning, landhocky, epa-utställning, drop in bastu i Saunaland och hantverksmarkand i inomhusgalleriorna. Olika föreningar sålde korv, kaffe, fika och hamburgare. Torget fylldes av barn som ville leka i snöleklandet, testa lyckan i leklandets pimpelfiske och till rutschkanan ringade ständigt en lång kö. Stadshuset var öppet och stadshushallen blev en värmestuga för besökarna och där fanns lämpligt nog en klätterställning utplacerad som är en del av den utställning som för tillfället visades i Konstmuseet. Många barn tog av sig overaller för att klättar och leka medan föräldrarna satt vid fikaborden eller på trappan i hallen. I galleriorna såldes hantverksprodukter av olika slag och butikerna passade på att ha erbjudanden i stil med köp 3 betala för 2 eller 20% på en vara och så vidare.

Vid 13-tiden var det dags för prisutdelning i snöskulpturtävlingen och publiken samlades runt scenen. Ceremonin inleddes med en dansshow till senegalesiska rytmer där publiken fick dansa och sjunga tillsammans med gruppen som stod för trummor och sång från scenen. Efter det delades det två priser i snöskulturtävlingen. Publikens favorit blev det brittiska laget Moutain Mamas med skulpturen ”Fjörgyn”, det är skulpturen som är ett ansikte med blommor i året och oerhört många detaljer och juryns pris gick till Lag Linda och Rebecca vinner med skulpturen ”Peace in our mind” som föreställde en kvinna som sitter försjunken i meditationsställning. 

Vi avslutade vårt arbete vid 14-tiden eftersom vi skulle åka tillbaka till Luleå och när vi lämnade Kiruna lekte barn fortfarande i leklandet och folk gick fortsättningsvis runt och tittade på skulpturerna.

Dags för omröstning, människor gick runt och tittade på de färdiga skulpturerna för att välja sin favorit. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
En bana för hundspann hade gjorts i ordning på en av de tomma tomterna intill stadshuset. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum
Under lördag var det många kirunabor som besökte centrum och bland barnen var leklandet populärt. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum

Summerande reflektion

De var tre händelserika dagar som till viss del motsvarade mina förväntningar utifrån det jag hade läst om festivalen och det Alex Olofsson, festivalgeneral, hade berättat åt mig när vi pratades vid inför vårt besök. Lördag var den dag med flest programpunkter och innehöll flera klassiska delar för en vinteraktivitet så som ponnyridning, hundspann, trollkonstnär, snölekland åt barnen och försäljning av korv, festis, kaffe, hamburgare av ideella föreningar och hantverksmarknad. Besökarna var kirunabor i alla åldrar och en del turister från olika länder som var i Kiruna just denna helg.

Snöskulpturtävlingen är en av höjdpunkterna under festivalen och det fanns ett stort intresse att följa deras arbete när de från fyrkantiga block skapade detaljrika skulpturer. Under de dagar vi var där var det återkommande folk som gick runt och tittade på lagens arbete och särskilt på fredag i samband med invigningen av leklandet och på lördag när det skulle röstas om vilken som blev publikens favorit.

I jämförelse med till exempel Jokkmokks marknaden är Snöfestivalen i Kiruna en väldigt ung tradition men med tanke på att den snart firar 40 år så är den för många numera en återkommande festlighet som man ser framemot. En av lärarna från Hjalmar Lundbohmsskolan som arbetar med eleverna på den estetiska linjen berättade att hon tyckte det är så skönt med vecka 4. Då vet hon att det händer något roligt under en annars tråkig tid av året. De får vara ute och eleverna förverkligar den skulptur de har förberett och planerat under lektionstid i klassrummet. När leklandet öppnade hörde jag ett barn glatt utropa ”Äntligen har vi ett snölekland!” Och under lördag var det, enligt mig, mycket folk i farten i centrum så arrangemanget lockade ut kirunaborna.

Vi hann förstås inte ta del av allt som arrangerades till exempel aktiviteter vid badhuset, golfen, Luossavaara, programmet på dagen på torsdag och söndag, programmet på biblioteket och olika restauranger. Aktiviteterna var ganska utspritt i staden och vi fick välja vilka platser vi valde att närvara på. Innehållet på festivalen var generellt ganska varierat och riktade sig till olika målgrupper. Ansvariga för olika inslag var lokala aktörer vilket gör att Snöfestivalen till stor del blir en festival av kirunabor för kirunabor under en månad när vintern känns som längst innan vårvintern gör sitt intåg.

Två saker som gjorde intryck på mig var Snöfestivalrocken och Stadshushallen. För det första Snöfestivalrocken och Tusen Toners lokaler; byggnaden, verksamheten och mötesplatsen. Där finns det mycket som vore intressant att uppmärksamma i en helt annan dokumentation och det är en aktuell fråga eftersom står föreningen inför en stor förändring. Stadshuset och stadshushallen som vardagsrum. Det var inget som stod i programmet men för mig som arbetade med en dokumentation av det gamla stadshuset var det intressant att se hur det nya stadshuset fyller funktionen som mötesplats för kirunaborna.

Innan vi lämnade Kiruna åkte vi förbi gamla centrum för att få en bild av TT i dagsljus. Det blev då påtagligt att det troligen var sista gången Snöfestivalrocken arrangerades i detta hus. Intill tomten går stängslet mot rivningsområdet.  

Frågan om vad som kommer att hända med TT:s lokaler och var de ska flytta är aktuell och stängslet som ringar in de kvarter som håller på att avvecklas i Kiruna gamla centrum går vid tomtgränsen. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum

Vid tangentbordet,

Sophie Nyblom, etnolog på Norrbottens museum