Det finns många i vårt län som älskar att röra sig i skog och mark under barmarkssäsongen. Det kan vara för att bara njuta av vår fina natur eller för att fylla frysen med kött, svamp eller bär. Att bara gå omkring och lyssna på fågelsången i den skirande grönskan en solig försommardag eller hukandes för att hitta gömda kantareller bland de prasslande höstlöven är lycka för en hel del av oss. Emellanåt när vi går omkring kan vi stöta på en samling övervuxna stenrösen och det som ser ut som tjärnar eller små pölar inom ett avgränsat område. De flesta kanske inte fäster någon större vikt vid detta eller kanske inte ens lägger märke till det, men det som ligger där är faktiskt spår av vårt förflutna.
När vi tänker på gruvor så är det nog ofta de enorma gruvorna i Kiruna och Gällivare som först dyker upp i våra tankar. Kanske även några av de numera nedlagda gruvorna i Laisvall, Nasafjäll eller Laver flimrar förbi när vi föreställer oss de djupa schakten eller stora dagbrotten där de eftertraktade metallerna har brutits. Guld, silver, koppar och järn inbäddat i urberget. Djupt där nere och svåråtkomligt. Men de flesta gruvor som varit verksamma i vårt län har inte varit så stora som dagens industrier, utan brytningen pågick i mycket mindre skala. Inte minst vid kusten. Hur många idag är det som förknippar Piteå, Luleå och Kalix med gruvbrytning? Hur många tänker på ”gruvstaden Boden”? Jag antar att det inte är så många. Men spåren av gruvorna finns där tydligt för dem som vet vad de ska se efter.
Några av de äldsta gruvorna är från 1600-talet. En av dessa ligger i Kalix. Ibland kan namnen på kartan avslöja vilken verksamhet som bedrivits på platsen. Utefter Moån strax söder om Bodträsk finns Bruksberget, Hyttberget, Hyttselet och Bruksmyran. Namn som vittnar om svunna tider. Vid ån ligger de överväxta resterna av den gamla hyttan, kolhuset och andra byggnader. De ligger som väl synliga konturer i marken. Gropar och högar om vartannat. På Bruksberget ett par kilometer norrut finns resterna av tre gruvhål och några skärpningar, det vill säga platser där man provbrutit och letat efter mineraler, i detta fall koppar. Gruvhålen är idag vattenfyllda och det blir svårt att förstå hur djupa de är, endast ingångshålet är synligt. Några är så stora som 10 m i diameter och vi vet att den djupaste gruvan är 16 m djup. Här arbetade mängder av människor i sitt anletes svett för att trygga sin tillvaro. Spåren från dessa människor har emellertid bleknat bort och minnet nästan helt suddats ut. Hågkomsten av verksamheten bevaras idag främst genom den skyltning som finns i området och de stigar som fortfarande trampas upp av besökare varje år. Det industriella kulturarvet hålls därmed levande ytterligare en tid.
Ett av gruvhålen på Bruksberget, Kalix kopparverk. Foto: Roine Viklund/LTU.En del av hyttområdet invid Moån, Kalix kopparverk. Foto: Roine Viklund/LTU.
Ett annat gruvområde ligger på Kopparberget strax väster om Åskogen i Boden. Det är ännu inte klarlagt vad som bröts där men platsnamnet kan åtminstone ge en indikation. Uppe på berget är spåren tydliga efter gruvbrytning i form av skador på berget som ligger i dagen och flera vattenfyllda gruvhål. Vi vet inte heller helt säkert när brytningen ägde rum, det skulle kunna vara sent 1600-tal, men de skriftliga källorna lyser än så länge med sin frånvaro. Det verkar emellertid som att berget bröts genom tillmakning. Det innebar att berget hettades upp tills det sprack och stora stycken kunde bändas lott med spett. Brottytorna fick därmed en karakteristisk mjuk form på både brottväggar och tak. Krut användes för första gången på Nasafjäll under 1630-talet men många föredrog trots det att använda sig av tillmakning. Att spränga med krut var nämligen både dyrt och farligt. Det kan även funnits en smälthytta vid en å som rinner ut från Hundsjöns södra spets. Platsen är bara delvis undersökt men det återfanns spår av byggnader och kol i marken, som kan vara rester från smältningen. Idag är det området kraftigt övervuxet, men det skulle vara spännande med en arkeologisk undersökning som kunde kasta mer ljus över platsens hemlighetsfulla historia.
Söder om Piteå vid Bergsviken ligger Ursberget. Runt berget finns en mängd stigar och motionsspår för de hågade piteborna. Men berget rymmer egna hemligheter. På bergets nordöstra sida rinner, vad som blivit en liten bäck ut ur en sänka och vid bergets fot ligger en hög med stenar i en vattenfylld grop. Detta är ett igenfyllt gruvhål och tunneln, eller stollen som det egentligen heter, innanför sträcker sig nästan 80 m in i berget. Stollen var ungefär 1.8 m hög och 1.2 m bred vilket innebar att det var ståhöjd för de allra flesta som arbetade i gruvan. Bergsviksgruvan ägdes av bönder och några stadsbor som inmutat området i jakt på mineraler. Två skärpningar sprängdes 1887 med dynamit uppe på berget och kratrarna såväl som varphögarna, resterna av gråberg, är väl synliga än idag. Skärpningarna är drygt 4×6 m och 4x4m i diameter och ungefär 3 m djupa men det upptäcktes inget brytvärdigt där. Istället fokuserades på att spränga sig in i berget, men inte heller där fanns det man letade efter och 1895 avslutades projektet för gott. Det fanns ingen malm i Ursberget.
Ingång till gruvan i Ursberget. Foto: Roine Viklund/LTU.Skärpning med varphög, Ursberget. Foto: Roine Viklund/LTU.
Norr om Klöverträsk i Luleå ligger Stor-Klöverberget. Idag ett uppskattat utflykstmål med stigar och spångade leder för såväl gående som mountainbikes. I området finns gruvlämningar som lätt kan nås från bergets sydöstra sida. Där finns även en informationstavla med historik över gruvan som var i drift under 1840-talet. Järnmalmen som bröts fraktades till järnbruket i Rosfors där malmen smältes till tackjärn. Järnmalm till bruket hämtades även från Ristjälnsgruvan ett par kilometer bort, som också är lätt att besöka. På Stor-Klöverberget finns förutom resterna av gruvan, varphögar och några byggnader även fyra stora fyrkantiga stenrösen på bergssidan. Det är lätt att tro att detta är lämningar av husgrunder med det är i själva verket resterna av malmupplag, dit malmen forslades i väntan på att lastas på häst och vagn/släde för vidare transport till Rosfors. Upplagen är kallmurade (utan murbruk) avsatser omkring 6×5 m i diameter och över 1 m höga. De är väldigt tydliga där de ligger.
Gruvan vid Stor-Klöverberget. Foto: Roine Viklund/LTU.Malmupplagsplats, ett s.k. försvar, vid Stor-Klöverberget. Foto: Roine Viklund/LTU.
Detta är endast fyra exempel av många på övergivna och ofta bortglömda gruvor som finns utspridda i kustkommunerna och Boden. Det finns ännu mycket att upptäcka och berätta, inte minst om de gruvor som funnits i skärgården, exempelvis på Hindersön och Baggen. Men det är en historia som vi får ta en annan gång. Vill du själv uppsöka övergivna gruvor i vårt län kan du med fördel lasta ner appen ”Fornfynd” där en stor del av alla registrerade fyndplatser finns registrerade. I appen kan du även få tillgång till anteckningar från Riksantikvarieämbetet. Lycka till!
/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet
Skrällande släggor i gruvan slå troget mot väggar av berggrå metall. Stiger ur djupet då och då mullrande skottens skall. Buktar i vildmark en körväg sin krök, mellan hopar av järnmalm böjd, dit, där en masugn sin lågande rök pustar mot kallblå höjd.
Den 14 juli 2023 skrev jag ett inlägg här på bloggen om utredningen mellan Porjus och Gällivare. Det blev en översiktlig redogörelse av utredningens resultat, om hur arbetet hade gått och vilka lämningar vi hittade. Nu när jag sitter med rapporten är det mycket information jag kommer över som inte riktigt hör hemma i en arkeologisk rapport, men som jag ändå finner intressant. Jag kommer därför att göra en djupdykning i en plats i närheten av utredningsområdet och på det viset synliggöra vad som inte får plats i rapporten. Tanken är att fler inlägg om lämningar eller platser längs utredningsområdet kommer avhandlas här på bloggen under året, vi får se. Men vi börjar här, i Malmbergets kåkstad.
Många av er känner säkert till Kåkstan i Malmberget. Det är en rekonstruerad byggnadsmiljö av den kåkstad som stod här på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den ursprungliga kåkstaden revs, men i och med Malmbergets 100-årsjubileum år 1988 rekonstruerades den på sin ursprungliga plats söder om det tidigare bangårdsområdet. Det var Länsstyrelsen i Norrbotten, Gellivare sockens hembygdsförening och Gällivare kommun som låg bakom rekonstruktionen.
Hur det började
Malmfyndigheten i Gällivare blev känd under mitten av 1600-talet. Då nämns fyndigheten i Johannes Schefferus tryckta skrift om Lappland. Schefferus innehade en Skytteansk professur (en professur i politik och vältalighet) vid Uppsala universitet. Skriften var ett beställningsjobb åt rikskanslern Magnus Garbiel de la Gardie och skulle dokumentera den svenska regeringens intresse för och insatser i norr. I ett kapitel om metaller nämner han Svappavaara och Junosuando och nämner då även att det finns en tredje fyndighet i ”ett berg kallat Gillevara”. Uppgiften om Gällivares malmåder hade han fått från delägaren av Kengis bruk, manufakturkommissarien i kommerskollegium, Abraham Reenstierna. Han skulle i sin tur ha hört det på någon av sina resor till Norrbotten år 1654-56 och 1660-61. Det rapporterades dock inte in i bergmästarrelationen förrän år 1704. År 1736 erhöll löjtnant Karl Thingvall vid Västerbottens regemente en mutsedel på berget. Tillsammans med bergmästare Seger Svenberg inleddes nu den första undersökningen av malmfyndigheten i Gällivare. De upptäckte att det fanns rikligt med malm redan i dagen och samma sommar rekognoscerades byggnadsplatser för anläggning av hytta och hammare längs Ängesån, Tvärån, Lina älv, Vitån, Råne älv, Vitträskån och Lappträskån.
Malmbrytningen kom i gång på 1740-talet. Före malmbanans tillkomst år 1888 transporterades malmen med ren och ackja ner till kusten där den sedan förädlades vid bruk och masugnar i blad annat Avafors, Melderstein, Strömsund, Selet, Törefors samt Edefors. De engelska bolagen The Gellivara Company Limited och sedan The New Gellivara Company Limited hade påbörjat järnväg och malmbrytning, men gick i konkurs 1867 respektive 1882. De norrbottniska tillgångarna övertogs samma år av ett nybildat svenskt bolag, Gällivare Aktiebolag och sedan AB Gellivare Malmfält. Svenska staten gick in och fortsatte järnvägsbyggandet.
Den första bebyggelsen i Malmberget började fram växa när malmbanan färdigställts. Järnvägen drogs så nära brytningsplatsen som möjligt. Malmen kunde då rutschas ner till järnvägen och man slapp den dyra uppfodringen. Byggnader och bostäderna byggdes bredvid och i nära anslutning till gruvan, vilken snabbt blev hjärtat i verksamheten och vardagslivet vid Malmberget. Samhället fick snabbt en karaktäristisk uppdelning i ett högre beläget bolagsområde och ett lägre beläget område för enskild bebyggelse, åtskilda genom ett järnvägs- och industriområde.
Arbetarna ville bo nära gruvan, inte inne i Gällivare som det var tänkt, men det byggdes inte tillräckligt med bostäder för att husera arbetarna. De engelska och senare de svenska gruvbolagen kunde inte möta bostadskrisen som uppstod i och med den ständigt ökande arbetsstyrkan. År 1892 uppgick arbetsstyrkan i 460 man och redan år 1896 hade den vuxit till 1 500 man. Bolaget klarade av att täcka 1/3 av boendebehovet för de anställda, och då hade man ändå en boendetäthet på minst 2 personer per rum. Det saknades byggnadsplan och det fanns ingen tillgänglig byggmark. Marken utanför gruvans utmål bestod av kronoöverloppsmark. Den som byggde här riskerade att bli avhyst. På tallstammarna i den glesa skogen på berget sattes det upp anslag om att det var förbjudet att fälla kronans tallar. Folkmängden fortsatte samtidigt att växa under 1890-talet med mellan 600 – 900 personer per år. Det resulterade i att en kåkstad växte fram vid bangården och vid de olika brytningsplatserna.
P4 Norrbotten ”Arkivpärla: De tillhörde pionjärerna i Malmbergsgruvan” Herrarna Palm, Wäppling och Nordell berättar om hur arbetslösheten drev dem att flytta till Malmberget vid sekelskiftet. Intervjun gjordes 1950 av Lars Madsén från Radiotjänst.
I intervjun berättar herrarna Palm och Wäppling om hur det var att komma till Malmberget när gruvdriften kom igång.
− Det var så dåligt i Mellansverige och här visste jag att det var bättre.
Det berättar Palm, som flyttat upp för att börja jobba i gruvan.
Wäppling, som kom från Överkalix, berättar om det hårda livet och arbetslösheten som fick honom att söka sig till gruvan och hur det var när han flyttade till Malmberget.
− Vi var fyra stycken. Vi fick bli inneboende hos en familj på Heden i Gällivare.
Efter 12 timmars arbetsdag fick de gå en bra bit hem i snön.
− Man var ju inte bortskämd.
Livet i kåkstaden
Fotografier och ögonvittnesberättelser ger bilden av kåkstaden som en stökig plats med 100-tals kojor, skjul och brädhus huller om buller uppförda på den steniga och gropiga marken. Byggnaderna i denna kåkstad bestod av jordkojor och brädskjul inklämda mellan de större arbetarbostäderna.
Brädkåken var den vanligaste kåktypen. De byggdes direkt på marken på en så stenfri plats som möjligt av brädor från dynamit- och fläsklådor. Brädorna spikades på in och utsidan av trästolpar som slogs ner i backen. Som isolering fyllde man väggarna (utrymmet mellan brädorna) med jord, torv, gamla trasor och sågspån.
I ett reportage i DN av Efraim Rosenius från vintern 1898 finns Kåkstaden skildrad.
”Man blir ej glad av att vandra omkring bland kåkarna, dessa små grå, omålade skjul, de flesta liknande vedbodar eller rent av svinstior, alla lika däri att de ej ha murad skorsten utan helt enkelt ett smalt plåtrör som sticker upp ur taket. Underligt är att eldsvådor inte inträffar oftare. Tillbud yppas oupphörligt. Invändigt upprepar sig alltjämt samma tavla: en tarvlig säng med paltor i en byrå eller dragkista, ett omålat bord – eller ett fint nätt bohag som skär mot rummets usla beskaffenhet – och så ej att förglömma den lilla järnspisen och plåten i taket genom vilket rökröret leder upp. Ibland är det tapeter, ibland tidningar och pappstycken i stället för tapeter, ofta enbart bräd- eller stockväggar med lump och lumpor instoppade här och var i hålor och springor. Stundom dölja snygga ytterväggar ett kaos av paltor och smuts. En annan gång överraskas man av att inne i ett stenrös finna ett stort snyggt rum med förnöjda människor i och blommor i fönstret.”
År 1908 skrev förste provinsläkare doktor Block om de sanitära förhållandena i kåkstaden. Han beskriver att miljön utanför bostäderna ofta var förorenade av slask och hushållsavfall. Även bolagets arbetarbostäder beskrevs som trångbodda. I ett fall bodde en familj på fem personer i en enrumslägenhet. Två av familjemedlemmarna hade lungsot. Vidare skriver han att slasklådor var nedgrävda utanför gruvbolagets bostäder och att de spred en vedervärdig doft över området.
Kåkbebyggelsen spred sig långt utanför den egentliga kåkstaden då arbetarna, speciellt om vintern, ville bo så nära gruvorna som möjligt.
Jordkojorna var en annan typ av kåk som förekom på Malmberget. De bestod av hål som grävdes in i bergssluttningen. Väggarna formades med stenar, slanor eller brädor. I dörren kunde det finnas ett fönster som släppte in lite ljus. En liten spis med ett plåtrör fanns för värme och matlagning. Golven var oftast trampade jordgolv, ibland täckt med brädor.
P4 Norrbotten ”Arkivpärla: De första Malmbergsborna bodde i jordkulor.”
Augusta Andersson och Olivia Gustafsson berättar om livet i Malmbergets kåkstad. De förhållandevis få kvinnorna som bodde där tvingades ha skinn på näsan för att tas med stökiga karlar.
I intervjun berättar kvinnorna om hur männen ibland slogs om de få kvinnor som fanns i samhället. Kvinnorna fick handskas med berusade män som kom med flaskan i handen och krävde att få kaffe. Då gällde det att säga ifrån. En av kvinnorna berättar om när hon var ensam i hemmet och fick köra ut en berusad man som kommit hem till henne. ”Nu sätter du på kaffet, kärring” hade han sagt.
− ”Vem är det som bestämmer det? Det är jag som bor här och ingen annan” sade jag. ”Ut med dig, jag kokar inget kaffe.” Inte skulle man vara rädd.
Kvinnorna ser tillbaka på tiden i Malmberget med tacksamhet för hur bra de sedan fick det på äldre dagar.
− Jag kan ligga och fantisera ibland när jag lagt mig på kvällen. Då kommer jag ihåg allting och jag brukar tänka i mitt stilla sinne ”Ja, det skulle bli en stor roman om man skulle kunna berätta allt. Hur man haft.” Men man kan inte det.
Från 1723 fram till och med 1898 fanns det så kallade lappmarksförbudet vilket innebar att det var förbjudet att handla med brännvin i norra Norrlands inland. Många av rallarna och gruvarbetarna i Malmberget kände inte till förbudet. När det blev känt gjorde de nästa vad som helst för att kringgå det och trots det formella förbudet blev spritmissbruket utbrett. Malmfälten hade blivit ett paradis för lönnkrögarna som köpte sprit söderifrån per postorder. Under julledigheten år 1888 beställde arbetarna 260 liter brännvin för att fira långledigheten. En utvald grupp skickades till Luleå och fick 220 kronor (motsvarande ungefär två månadslöner) att handla brännvin för. Transporten skulle ske med tåg, men stoppades emellertid av järnvägslänsmannen. Arbetarna bestämde sig då för att ta landsvägen till Gällivare. En polispatrull försökte stoppa dem i Nunisvaara men gruvarbetare från Malmberget hade fått nys om patrullen och dök upp till transportörernas undsättning, beväpnade med gevär och påkar. Polisen tvingades ge upp, men det var bara början. Följande dag genomfördes husrannsakan och lade beslag på flera kannor brännvin. Det slutande inte där, gruvarbetarna blev så arga över att ha mist sin sprit att 300 män tågade till länsman Nils J Holm och tvingade honom att kvittera ut spriten. Dagen därpå hörde länsman av sig till länsstyrelsen och krävde hjälp av militären för att få slut på bråket. 40 fältjägare kom till hans undsättning och omringade arbetarbostäderna varpå 13 av arbetarna arresterades. De som kvitterat ut spriten fick 8 månaders fängelsestraff, resten fick böter. Spriten spelade en stor och olycklig roll i dramat som var Malmbergets kåkstad. Nu vet jag inte under vilka förhållanden de här männen levde, men kan ni tänka er hur den här julledigheten var för en småbarnsfamilj? Först lägger pappan stora summor på sprit, deltog sedan i en väpnad konflikt med polisen över sitt brännvin, spö sig säkert redlös på kvällen varpå ens hem genomsökt av polis. Pappan svarade med att storma länsmannens kontor för att få tillbaka spriten, söp säkert sig redlös igen och fick morgonen därpå sitt hem omringat av 40 fältjägare. Sen, såklart, 8 månader i fängelse eller böter. God jul i ditt dynamitbrädesskjul..?
Många hade tröttnat på det utbredda fylleriet. De tog lagen i egna händer och rensade ut krogarna och nästena.
P4 Norrbotten ”Arkivpärla: När Malmbergets langarnästen och lönnkrogar rensades ut.” Kåkstan i Malmberget när langarnästena rensas ut. Foto: Gällivare bildarkiv/Foto:OkändBild till vänster: Nykterhetsföreningen i Malmberget 1910. 2 500 liter sprit hälls ut. Fotograf: Fritz Swedberg, Luleå. Norrbottens museum, acc nr: 1976:22:1 Bild till höger: Nykterhetsföreningen i Malmberget 1910. 2 500 liter sprit hälls ut. Okänd fotograf. Norrbottens museum, acc nr: 1985:400
Det var inte bara männen som var drivande i detta samhällsproblem. Det fanns även kvinnor som drev lönnkrogar i Malmberget. De tillhörde inte normen, men de förekom. Vi känner till dem då de åkte fast för sin spritförsäljning och således finns dokumenterade. En av dem var änkefru Hanna Strand som åtalades för att ha bedrivit en lönnkrog. Hon anlitade en ”brännvinsadvokat” men det fanns flera vittnen till hennes maltdrycksförsäljning och hon fick 50 kronor i vite. Det berättas även om kvinnor som hade dåligt rykte då de antingen drev lönnkrogar eller tillbringade mycket tid där. Historierna är inte återgivna i rättsdokument så var sanningen börjar och slutar är osäkert. En av dessa kvinnor var ”Vackra Sara”. Enligt historier som berättas om henne var hon ung och vacker och en favorit hos Malmbergets arbetare. När det år 1896 gjordes ett försök att riva alla lönnkrogar skall Vackra Sara ha gått ut på trappen till sin lönnkrog iklädd enbart ett band knutet om livet. I bandet hände flera spritbuteljer och när hon började dansa klirrade spritflaskorna. Denna uppvisning skall ha lockat männen tillbaka till flaskan och Saras krog fick stå kvar. En märklig men klassisk Adam och Eva historia, bara det att Vackra Sara lockade med sprit i stället för äpplen. En manipulativ kvinna som försörjer sig genom att med sin skönhet och nakna kropp locka hederliga män till synd. Den avslöjar mer om berättaren än den faktiska kvinnan bakom historien. En annan kvinna det berättas om var ”Svarta Tilda”. Hon hade fått sig ett dåligt rykte genom att tillbringa mycket tid på lönnkrogar. Hon sägs också ha haft ett väldigt vackert ansikte. Hon skall ha dött under en orgie på en av dessa lönnkrogar. Om det ligger någon sanning i detta vet jag inte. Jag vet inte heller hur, exakt, hon skall ha dött under denna orgie, men berättelsen hintar av att hon dog till följd av sitt syndfulla leverne. Om historien är sann anser jag det är mer troligt att hon blev dödad av någon som levde ut sina synder på en vacker kvinna med dåligt rykte. Oavsett huruvida det är sant eller inte kan vi fundera över varför berättelsens krut har lagts på kvinnans utseende och livsstil, inte omständigheterna kring hennes död.
Det syns inte på bilden, men enligt Forsström skall det på den flaggliknande skylten stå ”Kafé. Endast för nyktra”.
Kåkstaden var ingen säker miljö. Det fanns ingen polis och vardagen präglades av fylla, spel och slagsmål. Det hände att folk blev ihjälslagna.
Arbetet i gruvorna var hårt och trots att arbetarna fick förhållandevis bra betalt så var omständigheterna i kåkstaden… ja, gruvliga. Livet i Malmbergets kåkstad känns väldigt avlägset för mig som sitter här i skrivande stund vid min dator. Det är mörkt ute, men värmen och ljuset i mitt moderna hem tillåter mig att arbeta. Jag har en mugg med varmt te, musik spelar i bakgrunden och jag har mat som väntar i kylskåpet om jag skulle bli hungrig. Jag har lugn och ro, rent och fint, mjukt och väldoftande. Ni som läser detta har förmodligen en liknande miljö runt er nu. Men kan ni tänka er, att i denna vinterkyla slita med händer, spett och rygg i Malmbergets gruva. Att stå ut med allt buller, alla faror, mörkret, smutsen och kylan i 12 timmar var dag för att sen gå hem till en mörk, trång, kall och smutsig jordkoja eller brädkåk. Kanske bor din familj där. Kanske flera små barn. Kanske har två av dem lungsot. Några timmars sömn, sen är det dags igen. Tänk er mamman, som måste uppfostra sina små barn i denna miljö. Se dem bli smutsiga och sjuka, nerbäddade bland paltor för att skydda sig mot de kalla vintervindarna som kryper sig in mellan lumpstoppade väggar. Tänk er att vara en ung mamma här, att försöka göra det bästa av denna situation. Smutsen, soporna, stanken, kylan, sjukdomarna och, såklart, spriten. Inte bara vad den gör mot barnens pappa, utan även eventuella följder av ett missbruk. Kanske blev han aggressiv, kanske ledsen. Kanske blev han ”bara” redlös och somnade. Vad händer om han, fortfarande onykter efter kvällens ranson, inte är förmögen att se farorna omkring sig i gruvan? Vad händer hon han skadar sig, eller värre? Vad händer om han blir sen hem efter ett besök på någon av kåkstadens lönnkrogar? Kanske har någon annan sett honom där och hämmad av spriten beger sig mot din jordkoja och vill ha något mer än bara kaffe. Förmodligen hade grannarna koll på varandra. Man var varandras trygghet. Men för dem som bodde i de utspridda kåkarna och kojorna vid de mest avlägsna gruvorna – var fanns deras trygghet?
Livet här var såklart inte bara ett av misär. I kåkstaden fanns olika affärer, bageri, kafé, hotell, bastu, hantverkare och så vidare. Arbetarna fick en hygglig lön och kåkstadens slumkaraktär berodde på bostadsbrist och inte på fattigdom. Flera folkrörelser växte sig också starka i samhället, såsom arbetarföreningen med Folkets hus, nykterhetsrörelsen IOGT och Verdandi och frälsningsarmén med andra frikyrkosamfund. Det fanns människor som försökte göra tillvaron drägligare för de som arbetade och levde här. Men när jag väger det ena mot det andra så känns de goda försöken ungefär som en blomma i jordkojans fönster eller en bit blommig tapet på de lumptätade väggarna av ihopspikade fläsklådor – som läppstift på en gris. Historier om livet i kåkstaden läses som en låt av Townes van Zandt:
Och likt en sorgsen countrysång är det är någonting fängslande med Malmbergets kåkstad som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske människans starka natur och att vi faktiskt inte har kommit särskilt långt från vår natur som vi kanske tänker oss. Att vi för bara ± 130 år sedan kunde ta en kista med några få tillhörigheter till en avlägsen gruva och bygga oss en jordkoja av skrotsten att kalla hem. Som en björn i sin lya. Det är otroligt avlägset vår bekväma vardag och samtidigt väldigt nära i tid. Hur fascinerande är inte människans envisa försök att skapa ordning i allt kaos. Är vi byggda av samma tåliga virke som malmbergets folk? Hade du kunnat bygga dig en koja av jord och sten? Hade en blomma i kojans enda fönster piffat upp vardagen tillräckligt för dig? Förmodligen är vi kapabla till mer än vad vi tror. Även om det känns avlägset är det hissnande nära.
Vid tangentbordet,
Hanna Larsson, arkeolog på Norrbottens museum.
Referenser och litteraturtips
Andersson, Gudrun (2004) Kvinnor och män i Malmbergets kåkstad. Institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap. Avdelningen för samhällsvetenskap. Luleå tekniska universitet
Forsström, Gösta (red.) (1988). Gällivare kommun: skrifter. D. 1 Malmberget : malmbrytning och bebyggelse. 2., oförändr. uppl. Luleå: Norrbottens museum
Forsström, Gösta (1975). Kåkstaden i Malmberget: markdisposition och bebyggelse vid ett uppväxande gruvsamhälle. Stockholm
