Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Bagerimuseet i Älvsbyn

Sveriges äldsta bagerimuseum ligger i Älvsbyn, Norrbottens pärla. Här kan sommarbesökare se landets förmodligen största och djupaste vedeldade ugn och lära sig mer om hur det viktiga bagaryrket gick till förr i tiden. Älvsbyn har en lång och stolt brödtradition som idag främst manifesteras av Polarbröd, Sveriges tredje största bageriföretag, vars moderna bageri ligger på industriområdet vid järnvägen. Här bakas kakbröd som Polarkaka, Jubileumskaka och Havretrippel, brödsorter som säljs i hela landet och även exporteras utomlands. Polarbröds verksamhet är resultatet av ett familjeföretagande som sträcker sig fem generationer bakåt i tiden och som börjar på fastigheten där bagerimuseet står idag. Historien som knyter ihop museet med dagens Polarbröd AB är en berättelse om Sveriges utveckling under 130 år.

Bagerimuseet fasad

Bagerimuseets fasad. Foto: Polarbröd.

Till Älvsbyn anländer göteborgaren Johan Nilsson 1878. Johan är då en nybliven bagarmästare som, efter att ha fått sitt mästarbrev i Piteå, gifter sig med Hilda Nordström från Fårön och slår sig ner i byn för att baka bröd åt samhällets då 850 invånare. Han hyr ett litet bageri med ett bostadshus på fastigheten där bagerimuseet står idag. I trakten finns även hungriga vattenrallare som bygger kraftverk vid älvarna. Det finns därför ordentligt med arbete för en skicklig bagare, även om vissa bybor har svårt att begripa att det flyttat in en karl som håller på med fruntimmersgöra. 1885 köper Johan loss sitt bageri och blir därmed självägande bagarmästare.

Johan Nilssons gesällbrev

Johan Nilssons gesällbrev. Foto: Polarbröd.

I slutet av 1800-talet är det stora samhällsförändringar på gång. Sverige och Norrbotten ska moderniseras och till Älvsbyn kommer snart rallarna som bygger Stambanan. Den mäktiga järnvägen krymper världen och ger Norrbotten pålitliga och snabba kommunikationer på land. Efterfrågan på bröd är stabil fram till dess att södra och norra rälsbygget möts i Koler söder om Älvsbyn 1893 och Stambanan invigs. Rallarna försvinner från trakten och Johans försörjning är plötsligt i fara. I desperation säljer han hus och bageri och tar med sig fru och sex barn till Göteborg för att starta bageri där istället. Men i den gamla hemstaden är det Göteborgs Ångbageri och andra större aktörer som styr över brödmarknaden, och dessutom är arbetslösheten stor. Familjen Nilsson återvänder därför till Älvsbyn efter endast 33 dagar. Där möts de av dåliga nyheter. Under deras korta bortavaro har nämligen bostadshuset bredvid bageriet brunnit ner och när familjen ändå köper tillbaka bageriet får de därför bo på bageriets övervåning. Johan fortsätter att baka trots hårda tider och familjen rotar sig i Älvsbyn, något som ska få stor betydelse för ortens framtida näringsliv.

1912, året då Titanic sjunker och Stockholm arrangerar Sommar-OS, dör Johan och sonen Frans Gustav tar över bageriet. Det lilla bageriet är en verksamhet med skulder på 2.302 kronor och 66 öre. Det är en stor summa pengar. Frans Gustav har inga kontanter och saknar dessutom jäst, men han löser det genom att byta bort en sparkstötting mot ett kilo jäst och kan på så sätt sätta sin första deg som bagare i Älvsbyn. En annan gång lämnar han sitt gesällbrev i pant mot en säck mjöl. Bageriet får gradvis ekonomisk styrfart.

Frans Gustav m familj framför bageriet ca 1921

Frans Gustav med familj framför bageriet, ca 1921. Foto: Polarbröd.

Frans Gustav bakar och hustrun Anna ansvarar för kafédelen. 1926 slår de på stort och bygger ett nytt bageri – vilket är det hus som rymmer bagerimuseet idag. På entréplanet finns en bagerilokal samt två kaférum. Bageriets hjärta är förstås den stora, murade ugnen av 1800-talsmodell med värmebevarande saltbädd under stenhällen och som blir rysligt het när den eldas i på morgnarna. Den första, glödande hettan lämpar sig utmärkt för en ny brödprodukt, Frans Gustavs variant av den lokala, tunna mjukkakan. Han bakar den på rågsikt, vatten, salt och jäst och kallar den för Tioöreskaka eftersom det är så mycket den kostar. Priset motsvarar ungefär en tredjedels timlön för en arbetare på 1920-talet. Tioöreskakan säljer bra, för kunderna uppskattar både smaken och den lite sega konsistensen. Brödkakorna har hål i mitten och huvuddelen hängs upp på stång att torka på övervåningen för att sedan packas och säljas som spisbröd.

Nilssons Tioöreskakor

Nilssons Tioöreskakor. Foto: Polarbröd.

Spisbröd annons

Spisbröd annons. Foto: Polarbröd.

Frans Gustavs och Annas döttrar sköter kaféverksamheten som på 1930-talet utökas med ett kafé på kyrkmalmen ett par hundra meter bort. De fem sönerna blir bagare allihop, och de två äldsta, Lennart och Rolf, bidrar till familjeföretaget genom att börja baka konditorivaror, något de lärt sig under praktik i Piteå. 1936 når verksamheten sin topp då fem personer arbetar i bageriet. Inkomsterna är bra. Frans Gustav betalar av sina sista lån och låter måla om huset. Sedan blir det kärvare när andra världskriget bryter ut. Under krigsåren på 1940-talet får Frans Gustav slita hårt med att baka bröd och bakelser med begränsad tillgång på råvaror. Dessutom blir arbetsdagarna långa och ensamma när sönerna kallas in i armén för beredskapstjänst, men det går det med. Kriget tar slut och en efter en lämnar sönerna familjeföretaget för att starta egna bagerier runt om i Norrbotten och Västerbotten. Frans Gustav driver sitt bageri fram till 1959 då det läggs ner, och året efter avlider han. Frans Gustavs Tioöreskaka ska dock leva vidare, men under ett annat namn.

Näst yngste sonen, Gösta, köper tillsammans med hustrun Greta Stålbergs kafé i Älvsbyn 1950. Gösta bakar och Greta sköter servering och försäljning. 1961 bygger de en fastighet på Storgatan där de öppnar Nya Konditori Centrum, och här börjar Gösta efter några år att experimentera med sin pappas gamla Tioöreskaka. Han har inget recept utan bakar ur minnet. För att brödet ska bli frysvänligt lägger han till margarin, sirap och socker och när han är nöjd med resultatet kallar han den mjuka rågkakan för Älvsbykaka. Greta lägger smör och rökt renstek på brödet och fryser in för att snabbt kunna tina och servera de plötsliga mängder gäster som besöker hennes kaféservering vid Kanisberget när vädret är fint. Mackan hon då kallar för Rågstrut med renstek ska senare bli rikskänd som Renklämma. Gösta som först endast bakar 21 Älvsbykakor om dagen märker att efterfrågan ökar, och han börjar vässa produktionen. I en ugn som bara rymmer sex brödkakor åt gången bakar han och hans personal 1972 hela 1800 brödkakor om dagen. Han och Greta beslutar då att starta ett särskilt bageri för den mjuka rågkakan som de namnändrar till Polarkaka. Det är nu som historien om företaget Polarbröd börjar.

1972 bildas Polarbageriet AB. Gösta Nilsson anställer personal som bakar Polarkaka i en källarlokal på Lomtjärnsgatan. Brödet fryses in direkt efter gräddningen och kan därför transporteras och säljas över hela Sverige. Polarkakan blir mycket populär och därför väljer Gösta att satsa stort en gång för alla. 1977 invigs det nybyggda, moderna bageriet på industriområdet i Älvsbyn. Göstas döttrar och svärsöner ansluter och tar efter ett generationsskifte över verksamheten. Under 1980- och 90-talen växer bageriet stadigt och blir en betydande arbetsgivare på orten. Polarkaka, vetekaka och mjukt tunnbröd bakas dygnet runt och bageriet byggs ut under flera omgångar. Den utvecklingen ansvarar då nästa generation för genom Margareta och Kjell Jonsson tillsammans med Elisabet Nilsson Singh. Men för Gösta Nilsson återstår ett viktigt projekt innan han är nöjd: att återknyta till familjens bagartradition genom att visa upp för allmänheten hur man bakade förr. Med stöd från Älvsbyns hembygdsförening leder Gösta en renovering av familjens ursprungliga bageri och 1991 invigs Sveriges första bagerimuseum. Tillsammans med bagarkollegan Stig Lundgren eldar Gösta museets stora, murade ugn varm och en sista gång bakar han bröd och kakor på traditionellt sätt i lokalerna där han en gång lärde sig bagaryrket. Gösta Nilsson avlider 1996. Hans och hustrun Gretas livsverk, Polarbröd, lever idag vidare som familjeägt bageri med barnbarnet Karin Bodin som koncernchef.

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991 Foto Magnus Magnusson

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991. Foto: Magnus Magnusson.

Bagerimuseet i Älvsbyn drivs numera av Polarbröd och är öppet för besökare på vardagar under en period på sommaren. Den murade ugnen har inte eldats i sedan 1991, men ett projekt pågår för att försöka renovera den och förhoppningen är att vid särskilda bakdagar kunna visa upp hur Frans Gustav Nilsson en gång bakade Tioöreskaka på traditionellt sätt. På bagerimuseet kan du och din familj ta del av en levande bagartradition och dessutom ta en fika i familjen Nilssons bageri från 1926. Om du bokar i förväg kan du också få baka din egen mjukkaka.

MuseiFika Foto Viktoria Kärrman

Museifika. Foto: Viktoria Kärrman.

Provbaka Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Provbaka. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Besökare Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Besökare. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Välkommen!

/Marcus Bodin, författare av boken Utstickare – Historien om Polarbröd

Bagerimuseet i Älvsbyns öppettider:
Se vår hemsida https://www.polarbrod.se/om-polarbrod/bagerimuseet/ eller
Polarbröds Facebooksida https://www.facebook.com/polarbrod.sverige/

På grund av rådande omständigheter med Covid-19 kommer Bagerimuseet att hålla stängt sommaren 2020. Vi välkomnar alla tillbaka sommaren 2021!

Har ni frågor så är ni välkomna att kontakta Elise Greus på bagerimuseum@polarbrod.se eller 010-450 60 00.

Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa