Uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” är välanvänt och i många fall sant. En bild, vare sig det är ett foto eller en illustration, är ett kommunikativt verktyg som engagerar åskådaren och gör ett budskap lättillgängligt. Bilden förklarar det vi missar då den talar till varje individ och fyller i just den information som texten inte kunde kommunicera till denne. Bilden kan säga mer än tusen ord då den kan tolkas på tusen vis av tusen människor. Men när man genom bilder skall illustrera det vi vet och inget mer – hur gör man då? 

Under hösten 2019 fick jag den spännande arbetsuppgiften att illustrera arkeologiutställningen som då var under produktion. Utställningen hade sitt fokus i de artiklar som publicerats i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. Jag var vid det här laget ny på museet och att få det här förtroendet var både spännande och nervöst. Att måla och illustrera är någonting jag alltid har gjort, som fritidssyssla, som ett verktyg i mina arkeologistudier och även professionellt. Måleri är mångfacetterat och allt från teknik och medium till bakomliggande tanke spelar stor roll i vad som kommer att kommuniceras där igenom. Inom arkeologi skall man aldrig redogöra för vad vi inte hittar. Den listan kan bli väldigt lång, brukar vi säga. I att illustrera mina nya kollegors arbeten för museets besökare hade jag således en svår uppgift framför mig; att pedagogiskt illustrera det vi vet utan att göra ogrundade påståenden rörande saker vi inte vet. Det kanske låter enkelt, men i bild är det svårt att förmedla tolkningar.

Vi kan ta bilden till Frida Palmbos artikel ”Öberget – boplatsgropar i klapper” som ett exempel. På bilden kan vi se en pappa som visar sin döttrar hur han lägger björknäverpaket i en klapperstensgrop. Det är höst. Vid deras sida ligger två gräsänder och i bakgrunden kan man se flyttfåglar på himlen. Bilden bygger på tolkningen av resultatet från de lipidprover som togs i boplatsgroparna. Proverna innehöll dels betulin – ett ämne som förekommer i björknäver och dels fetter från landlevande djur. Detta tyder på ett kustbundet resursutnyttjande som inte var inriktat på maritima resurser. En tolkning av resultatet blev sjöfågeljakt. Den äger rum på hösten när flyttfåglarna samlas längs kusten i stora flockar efter att ha tillbringat sommaren i inlandet där de levt av sötvattensföda. Jag övervägde länge hur jag skulle illustrera en tolkning. Målar jag att man jagat och förvarat gräsänder insvepta i björknäver i en klapperstensgrop är det lätt för åskådaren läsa av det som fakta. Skulle jag teckna tolkningar i svartvitt och måla fakta i färg, för att förtydliga? Skulle jag välja en mer abstrakt teknik som skulle dölja vissa detaljer? Eller skulle jag försöka vara så noggrann och faktabaserad jag kunde? Jag valde efter mycket om och men det senare alternativet. Nu var jag kanske något överdriven i mina analyser, vilket ledde till ett internskämt mig och mina kollegor emellan: ”Det är en anka” – det vill säga; det är någonting av relativt liten betydelse. 

Att dramatisera en berättelse kan, i rätt sammanhang, vara ett användbart redskap. Resultaten från boplatserna i Aareavaara var sensationella. Dateringarna visade att de var 10 600 år gamla, de äldsta i norra Sverige. De skrev om Norrbottens historia och den etablerade teorin om isavsmältningen i norra Skandinavien. Fynden som återfanns bestod av avslag, mestadels av kvarts, från redskapstillverkning samt brända ben, mest troligt från ren.

Boplatserna var små till ytan och relativt fyndfattiga, vilket tolkades som att de använts under en kortare tid och bara återbesökts ett fåtal gånger. De låg på små öar omgivna av kallt, grunt vatten. Glaciären låg nära, kanske inom synhåll. Läget, med bra uppsikt över vattnet, talar för att man jagat ren från kanot.

Tolkningen av landskapet och jakten var viktiga element i historien om Aareavaara. Utifrån Olof Östlunds artikel samt skisser och idéer från de ansvariga för utställningen växte en bild över boplatsen fram.

Jag ville fånga besökarens uppmärksamhet genom att skapa rörelse i bilden, någonting som drar blicken till sig utan att stjäla uppmärksamheten från artikelns resultat genom ”fylla ut” med extra information.

Färg kan också fånga blickar och skapa stämning, vilket jag försökte göra med illustrationen till artikeln ”Bronsålder i Norrbottens kustland” skriven av Frida Palmbo. I artikeln kan man, bland annat, läsa om en stensättning på Sandholmsberget i närheten av Jävre. I stensättningen påträffades en stenkista innehållande brända ben. En del av benen tillhörde en människa i 18-20 årsåldern som kremerats och sedan gravlagts i stenkistan för 3 000 – 3 200 år sedan. Kistan innehöll fler ben vilka visade sig tillhöra ett får eller en get. Vad som var så märkligt var att den hade kremerats och deponerats i graven 200 – 300 år efter att människan gravlagts där. Kanske var detta rester från en ritual där man har offrat till sina förfäder, att gravar har varit en plats för kommunikation med de döda? Eller har monumenten, som tydligt sticker ut i landskapet, med tiden fått en annan betydelse för människorna som vistats på platsen? Deponeringen av får/getbenen i graven tyder på en rituell handling, men dessa är svårtolkade och det är lätt att handlingsteorier, speciellt rörande offer och riter, mystifierar forntiden. En handling som för de utövande var logisk kan såldes feltolkas som någonting magiskt av oss idag, eftersom vi inte kan se syftet.

Att illustrera arkeologi och historia är alltså en balansgång mellan att belysa resultat och att förmedla kunskap, samtidigt som det är viktigt att ”fylla ut” utan att distrahera. Det är även viktigt att fånga uppmärksamheten och nyfikenheten hos åskådaren men att samtidigt vara noga med att inte mystifiera eller övertolka forntiden. Utan att i bild, precis som i text, tydligt redogöra för vad vi vet.

/Hanna Larsson

Arkeolog och ibland illustratör.

Referenser

Moritz, P., (red.) (2019). Arkeologi Norrbotten 2018-2019. Luleå, Norrbottens hembygdsförbund

Östlund, O., 2010, Aareavaara – Tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen (Mellan is och hav-projektet 2010) Norrbottens museum Olof Östlund Dnr 131-2010 Lst dnr 431-6687-2010 Arkeologisk undersökning av del av fornlämning Pajala Raä 1276 och Raä 1277, fastigheten Aareavaara 4:10, Pajala socken och kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Norrbottens museum, Dnr 131-2010, Rapport 2011:24-. Luleå