En spik är en spik, är en spik…

Ja, är en spik bara en spik, eller…?

I senaste numret av Byggnadskultur (nr 1, 2017) finns en artikel som handlar om smidda spikar. När jag fick höra talas om artikeln sa jag spontant – Vad intressant! Sedan funderade jag en stund på hur många fler än jag som tycker att spik är intressant… Nu när jag läst artikeln och även den rapport som finns hänvisad till där, håller jag fast vid att det är intressant med spik!

Artikeln handlar om de spikar som påträffats i resterna efter Södra Råda gamla kyrka, som brann 2001. Beräkningar visar att kyrkan kan ha innehållit 30 000 handsmidda spikar när den stod klar vid början av 1300-talet. Vid den tiden användes huvudsakligen två typer av spikar med varierande längder. Därefter har kyrkan byggts om och renoverats i omgångar, så flera olika typer av spikar har tillkommit. Bland annat senare tiders klippspik, som började tillverkas under första halvan av 1800-talet och trådspik, som kom under 1900-talet.

Vid de arkeologiska undersökningarna behandlades spikarna som massmaterial och samlades in hinkvis. Men naturligtvis noterade arkeologerna var i kyrkan de olika spikarna tagits tillvara. Länge låg de 150 kg spik undangömda i ett magasin. När rekonstruktionsprojektet Södra Råda startades upp 2014 plockades de fram för att studeras av hantverkare, smeder och byggnadsantikvarier. Omkring hälften av all spik bestod av klipp- eller trådspik. Det resterande materialet bestod av åtta typer av spik, varav två som sagt kom från den ursprungliga byggnationen av kyrkan.

I arbetet med rekonstruktionen ingick att ta fram spikar så lika originalen som möjligt. Smeden Mattias Helje utförde arbetet som ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs Universitet, 2015. Arbetet presenteras i rapporten MEDELTIDA BYGGNADSSPIK, En undersökning av spikmaterialet från Södra Råda gamla kyrka.

Praktiska smidesförsök
Arbetet utfördes med praktiska smidesförsök, från början, med beredning av ämnesjärn och genom hela smidesprocessen till färdig spik. Det var inte bara utseendet som var viktigt, utan även materialets egenskaper och den färdiga produktens funktion. Som hjälp vid tolkning och datering fanns referensmaterial i form av spikar från andra medeltida kyrkor. De timmermän som var engagerade i rekonstruktionsprojektet bidrog även de med ledtrådar till användning utifrån sina erfarenheter.

En spik är inte bara en spik!
Smidesförsöken ledde till en djupare förståelse av dels smideshantverket och spikarnas användning, funktion och datering. Spikarna från Södra Råda och smidesförsöken har bidragit till följande tolkningar och kunskaper om kyrkans historia:

  • Spiktyp 2 har använts till att fästa tak- och väggspån (smal spik, platt huvud). Vittnar om att Södra Råda kyrka troligen var spånbeklädd redan på 1300-talet
  • Efterspikning av kyrkans valv (1400-tal)
  • Tidpunkt för när taklister monteras (1650-tal)
  • Spiktyp 6 har påträffats vid kyrkans hörnknutar och har sannolikt haft som funktion att hindra knutarna att glida isär. Troligt samband med renoveringar år 1666
  • Samma typ av spik kan ha påverkats olika mycket av väder och vind. De har haft liknande funktion, men suttit i olika delar av kyrkan

I rapporten berättar Mattias Helje om ett fynd av ett nageljärn från Lödöse. Nageljärn är det verktyg som används när spikens huvud ska formas. Intill hålet där spiken sätts ner är fyra små gropar, vilket gör att spiken får prickar, eller små förhöjningar på undersidan av huvudet. Sådana spikar har hittats i Lödöse, i Vendels kyrka i Uppland och även i några Norska kyrkor.

Här har vi ytterligare ett belägg för att en spik inte bara är en spik! En sådan spik och nageljärn bär på värdefull information som kan kopplas till en smed, en smedja, ett verksamhetsområde, en handelsväg och så vidare.

Formen på hålet i nageljärnet kan även ge ledtrådar till om smeden var specialiserad spiksmed (fyrkantiga hål), eller hade större behov av flexibilitet (runda hål). Med runda hål kan även nitar till exempelvis tänger smidas. Det finurliga är att själva nageljärnet inte behövs för att lista ut formen på hålen. Spikar som smitts i runda hål har en fasning av läggen – själva spikkroppen, mellan huvud och udd. Detta för att en fyrkantig lägg lätt fastnar i ett runt hål om den är lite för stor.

Smedens arbetsmiljö
Spiktyp 1 i Södra Råda har en lite märklig form på huvudena. Kanten på spikhuvudet är lite tunnare på ena sidan. Så blev inte spikarna vid provsmidet, när de skulle rekonstrueras. Deras kanter blev jämtjocka runt om. Vid en jämförelse med en bild av en medeltida smed testades ett annat arbetssätt. Den medeltida smeden sitter ner och når då inte lika bra till den bortre kanten av spiken. På så sätt blir den kanten något tjockare.

Målning av medeltida spiksmed i arbete

Spiksmed i arbete. Das Hausbuch der Mendelschen Zwölfbrüderstiftung in Nürnberg, 1425

Här får vi alltså en tydlig inblick i smedens fysiska arbetsmiljö. Var det kanske lågt i tak i smedjan, eller alldeles för varmt uppe under taket, så att det var bättre att sitta ner? Kanske var det bara så traditionen var, att spiksmide utfördes sittande?

Mitt spikintresse
Varför tycker då jag att det är så intressant med smidd spik? Ja, det har naturligtvis med Silbojokk att göra. Där består fyndmaterialet till största delen av spik. Dels är det spikar som kommer från de två kyrkor som stått på platsen, dels är det spikar från kistor. Till skillnad från spikarna i Södra Råda är många av de i Silbojokk i väldigt dåligt skick och mycket rostiga. De har påverkats av väder och vind under en lång tid, eftersom kyrkorna i Silbojokk brann för 350 respektive 270 år sedan. Kistspikarna har legat i jorden och ömsom torkat och ömsom blivit genomdränkta av regn under 250-370 år. Framförallt kistspikarna är mycket rostiga och består ofta av stora, rostiga sandklumpar.

Foto på rostiga spikar

Utgallrade spikar från undersökningarna i Silbojokk. Foto: Lars Backman (CC BY)

Utan konservering går det inte att säga något om hur de ursprungliga spikarna sett ut. Det kanske till och med kan vara något annat – båtnitar kanske? Vi rör oss ju nära kalfjället och den knappa tillgången på trä kan ha gjort att uttjänta båtar, slädar, ackjor har använts som kistor.

Foto på spikar vid arkeologisk undersökning

Spikar och ett beslag vid undersökning i Silbojokk. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Vid de första undersökningarna 2003-2005 samlade vi in allt fyndmaterial efter noga inmätning av fyndplatsen. Det har vi även gjort vid den senare omgången undersökningar som startade 2015. Skillnaden nu är att spikarna inte ska sparas, utifrån Länsstyrelsens direktiv. Hittills så har jag gått med på det, men det var innan jag läste Mattias Heljes artikel och rapport…

Vid tangentbordet denna vecka
// Åsa Lindgren, arkeolog

Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan

Nu kommer fortsättningen på fältdagboken från undersökningen i Silbojokk. Somliga kanske kommer att tycka att det är märkligt med en fältdagbok från en arkeologisk undersökning som inte har bilder av den huvudsakliga anläggningstypen – gravar. Det har sin förklaring i att det framkom önskemål vid dialogmöten vi hade inför 2015 års undersökning, om att inte exponera mänskliga kvarlevor i publika sammanhang.

Måndag 13 juni

Det blev en snabb sväng in på kontoret måndag morgon för att hämta lite ”bra att ha saker” som inte kommit med första vändan. Sen bar det av mot Silbojokk igen. Lunch i Vuoggatjålme, där vi även plockade upp Ylva som varit kvar över helgen. Väl i Silbojokk tog Ylva tag i området med koncentrationen av fynd, där vi med stor sannolikhet hade en grav. Mycket riktigt, den första av årets gravar dök upp alldeles i markytan. Lars tog sig an en yta en bit därifrån, intill en berghäll som spolats fram allt mer under årens lopp. Vid en besiktning 2012, inför den första guidningen på själva begravningsplatsen, hade vi tagit hand om övre delarna av (vad vi tolkade som) tre gravar som låg upp mot berghällen.

Även där dök det upp ytligt liggande gravar. Frida och jag högg tag i mätinstrumentet (en nätverks-RTK, med en precision på någon centimeter) och mätte in de fynd vi hittat liggande löst på ytan. Vi mätte även in en del större stenar för att jämföra med förra årets inmätningar. Vissa stenar var vi helt säkra på att de flyttat på sig. Så mycket mer hann vi inte den dagen.  Jo, ”hemma” i Vuoggatjålme la jag in dagens mätdata i datorn, och det var med viss förvåning vi konstaterade att stenarna låg på exakt samma ställe som förut…

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska lugnt
Dagens djur: två älgar (fjolårskalvar), en tornfalk, en hare

Tisdag 14 juni

Idag fick vi besök av journalist Sofie Abrahamsson, från Norrbottens media. Det är trevligt när pressen är intresserad av vad vi gör – det gör att vi kan nå ut till allmänheten på ett enkelt sätt. Förhoppningsvis blir någon av läsarna även intresserad och vill veta mer, så att de hittar hit, till vår blogg. Sofies besök resulterade i reportage i Norran och Pite-tidningen (http://www.pt.se/nyheter/arjeplog/utgravningarna-i-silbojokk-en-kamp-mot-klockan-10083951.aspx).

Rent arkeologiskt fortsatte vi där vi slutat dagen innan. Ylva med grav XXXV (35 med vanliga siffror), som den benämnts utifrån vår romerska nummerserie. Det var 2004 vi började på den och då trodde vi aldrig att det var så många som begravts här. 2005 lät vi göra en arkivgenomgång, av bland annat kyrkböcker, och den visade att omkring 160 personer har fått sin sista vila på Silbojokks kyrkogård. Länge var vi skeptiska mot den siffran, men den är nog inte omöjlig ändå, även om den säkert kan justeras något. Alla uppgifter från den aktuella tiden är inte helt solklara. Frida anslöt till Lars vid berghällen och där kunde vi konstatera att grav XXVI-XXVIII (26-28) bara var två gravar, men delvis sammanblandade med en tredje individ. Själv fortsatte jag mäta in sten…

Förutom Frida så är vi alla i 50-årsåldern (+/- några år), så att ligga allt för länge hopknycklad nere på backen (som inte sällan lutar åt fel håll), börjar kännas i våra kroppar. Därför försöker vi växla om arbetsuppgifter och kroppsställning emellanåt, så efter ett tag tog jag över vid grav XXXVI och XXVIII. Lars och Frida tog sig an en ny yta som vi prioriterat vid planeringsarbetet – yta AA. Sedan tidigare har vi gått igenom hela alfabetet med mer eller mindre små undersökningsytor.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska blåsigt (kalla vindar)
Dagens djur: en älg, en hare

Onsdag 15 juni

Några av dagens djur såg vi redan på morgonen, då fyra tornfalkar jagade en jorduggla på flykten ovanför vårt boende. Vid lunch flög en kungsörn förbi över Sädvajaure. Här är en verkligen ”mitt i naturen”  – därav dagens djur i denna fältdagbok!

Dagens utsikt från boendet - sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Dagens utsikt från boendet – sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Med risk för att bli tjatig så fortsatte Lars med yta AA, Frida och jag mätte in diverse fynd och den smedja som undersöktes 1983-84 och Ylva fortsatte med gravarna som nu var framrensade. Eftersom att Ylva är osteolog och har bäst koll på det där med ben, så faller det sig naturligt att hon får ta över när det är dags att ta hand om själva kvarlevorna. Men även Ylva kan behöva stå upprätt emellanåt, så hon fick också mäta in en del fynd och prover.

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, så att bilden kan rektifieras (göras skalenlig).

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, som används för att rektifiera bilden (göra den skalenlig).

Vid Roparudden vinkade vi hejdå till Frida och Lars som skulle hem till Luleå för diverse engagemang över veckoslutet.

Dagens väder: varmt, soligt och helt vindstilla- inga långkalsonger!
Dagens djur (förutom ovan nämnda): haren , jordugglan (igen, nu ensam) och en enkelbeckasin

Torsdag 16 juni

Ylva fortsatte med det sista med de framrensade gravarna och jag fortsatte med yta AA, där det framkommit åtminstone en grav till. Vid det här laget har vi kommit upp till grav nr XXXVIII. Förutom just den graven så var det lite svårt att se vad som egentligen fanns i denna yta. Silbojokk är besvärligt på många olika sätt… Det räcker inte med att gravarna är i dåligt skick av att de står i vatten delar av året. I området finns en uppsjö av märkliga stenar som ställer till det för oss. Dels så täcks ytan av svallgruset jag skrivit om tidigare. De stenarna kommer av att det finare material (mellan lera och sand) som den normala marken huvudsakligen består av spolats bort. Dels så har erosionen gjort att även större stenar skivar sig och sprids över ytan. Inte nog med det. Det finns även massor med stenar som beter sig konstigt och luckras upp, smulas sönder, eller nästan upphör att existera och bara lämna en färgning efter sig. I vissa av dessa stenars olika stadier kan de se ut som ben, färgningar efter ben, bränt ben, rostig spik, bränt glas och så vidare.

I yta AA fanns en sten som höll på att upphöra att hålla ihop och var på väg att skiktas i små, små roströda flagor. När skärsleven drogs genom marken strax ovanför den följde allt med, då stenen under var så porös. Intill den stenen låg ytterligare en grav som bara syntes som en mörkbrun färgning, med några spikar efter kistan och en uppsättning tänder.

Dagens väder: +15, mulet (lite lite duggregn) – perfekt arbetsväder!
Dagens djur: Strandpipare, tornfalk, hare

Fredag 17 juni

Direkt på morgonen pratade jag med Markus Fjellström, som är doktorand på arkeologiska forskningslaboratoriet. Han utför kemiska analyser på ben från samtliga undersökningar i Silbojokk, som en del av sitt avhandlingsarbete. Analyserna ger kunskap om vilken typ av mat varje individ ätit och därigenom mera kunskap om resursutnyttjande till framförallt den samiska historien. I våras hade jag fått två diagram över de analyser han hunnit göra då, och nu var det hög tid att få dessa förklarade, så att jag kunde berätta lite om det på lördagens guidning. Mer om Markus analyser kommer som ett eget inlägg här på bloggen i höst, så jag avslöjar inte något här.

När Ylva tagit hand om det sista från gravarna vid berghällen rensade hon ytorna till samma nivå, för att få en bättre överblick över markens färgningar och därmed kunna se eventuella ytterligare gravar under de undersökta. I mellanrummet mellan två av gravarna verkar det vara ytterligare en nedgrävning (sannolikt en grav), men den lämnade vi orörd så länge.

På eftermiddagen kom hundförare Sophie Vallulv från Canisia på besök, för att få en uppfattning om lördagens utmaning.  Vi har anlitat Sophie och hennes hund Fabel för att hjälpa oss med avgränsningen av begravningsplatsen. Fabel är nämligen världens första certifierade arkeologiska sökhund, och han är tränad att hitta mänskliga kvarlevor (skelett). Läs mer om deras arbete på Canisias hemsida.

Jag visade området och berättade om dess historik och arkeologiska förutsättningar. Sophie hjälpte även till att mäta in svallzoner – tydliga nivåskillnader med kanter där svallgrus samlas. Vi mäter in dem för att kunna se hur, och om, de flyttas från år till år.

Dagens väder: Samma som gårdagen – perfekt arbetsväder (visst är det skönt och trevligt om det är sol, men det blir skuggor i fotografierna och marken torkar så att eventuella färgningar bleknar).

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Dagens djur: älgen – stod alldeles vid vägkanten och den stod kvar trots att jag stannade, vevade ner rutan och pratade med den!

Även om veckan inte slutar där, eftersom vi hade både arbetet med sökhunden och en guidad visning på lördagen, så får detta blogginlägg sluta med detta. Då blir det lite mer intressant kvar till sista veckan och inte bara igenläggning och hemfärd. Fortsättning följer således en annan gång!

Trevlig sommar!
/ Åsa Lindgren