Hösten 2024 genomfördes arkeologiska inventeringar vid Paittasjärvis södra strand i Kalixälvens övre del. Inventeringarna gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer påverkas av vattenkraftsregleringen. Kalixälven, som ju är en oreglerad älv, har valts som referensälv för att vi ska kunna göra jämförelser med den utbyggda Luleälven som annars står i fokus. Vid inventeringarna vid Paittasjärvi hittades en stor mängd med barktäkter, som är spår efter att tallens innerbark har samlats in. Nu i slutet av augusti i år fick undertecknad möjlighet att återvända till Paittasjärvis skogar tillsammans med Lars Östlund, professor, och Magdalena Fassl, doktorand, båda vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU. Med oss hade vi min kollega Rúnar, som dokumenterat arbetet med både foto och film.

Innan vårt fältarbete genomfördes på södra sidan om Paittasjärvi hösten 2024 hade ingen arkeologisk inventering bedrivits i området. Arkeologiska inventeringar har däremot genomförts i delar av området på norra sidan av Paittasjärvi, där en rätt stor mängd med framför allt härdar och kokgropar registrerats. Den stora mängd med lämningar, framförallt barktäkter, som vi registrerade under enbart tre dagar på södra sidan av Paittasjärvi under hösten 2024 visar på vilken otroligt stor potential det finns att hitta fornlämningar i icke inventerade områden, och visar också på det behov som finns av fornminnesinventering. Vill du läsa mer om förra årets inventeringar, se tidigare inlägg här på Kulturmiljöbloggen: Inventering i orörd skog i väglöst land

Tillsammans med Lars Östlund och Magdalena Fassl återvände nu Norrbottens museum tillbaka till Paittasjärvi, för att få hjälp att datera ett urval av barktäkterna och få en större kunskap om området. Det var fantastiskt att få ta del av dessa skogliga experters kunskap och få vara med under denna provtagning. Dessutom hittade vi fler lämningar inom det område där vi inventerade 2024, däribland fler barktäkter men också ett antal härdar och en kokgrop.

Lars och Magdalena har gjort provtagning med hjälp av en tillväxtborr med en diameter på ca 4,83 mm. Med hjälp av borren har de borrat genom barktäktens invallning och in mot trädets kärna. Provet tas nära själva barktäkten för att få med skadan. Dessutom tas ett borrprov från motsatt sida och in mot kärnan, för att få ett så bra urval för dendrokronologisk datering som möjligt. På så vis kan man fastställa tidpunkten för när skadan (barktäkten) gjordes.

Träd som växer i samma geografiska område under samma klimatologiska förhållanden producerar ett liknande tillväxtmönster. Genom att matcha årsringssekvenser från många träd, både levande och döda, så kan man ta fram långa kronologier över årsringar. Det finns bland annat en årsringskronologi från Torneträsk, som omfattar en över 7400 år lång komplett kronologi! Denna kronologi har använts som referens vid åldersbestämningen av de daterade barktäkterna vid Paittasjärvi.

Vid skörd av en barktäkt har innerbarken skalats av som ett sjok, som skalades av trädet med hjälp av ett särskilt verktyg i horn och ben. Om trädet ringbarkades hade det dött, så en s.k. livrand av intakt innerbark lämnades kvar på trädets stam. Idag syns barktäkterna som ett slags fönster i tallstammarna. Mer om barktäkter kan du läsa i ett tidigare inlägg här på Kulturmiljöbloggen: Barktäkter

Utrustade med tält, mat och fältutrustning blev vi skjutsade över Paittasjärvi i slutet av augusti. Under två arbetsdagar vandrade vi runt i de vackra urskogarna, opåverkade av modernt skogsbruk, och tittade på och provtog barktäkter, registrerade några nya fornlämningar och upplevde skogens ljud. Vindens susande i tallarna, stammar och grenar som knirkade och knakade mot varandra i vinden, fåglarnas kvittrande och vattendragens porlande ljud. Det är en speciell känsla att gå i en äldre skog, där flera generationer av träd lever sida vid sida, som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Nu har Magdalena analyserat borrproverna från Paittasjärvi. Av 16 provtagna barktäkter var det möjligt att datera 15. Resultaten visar att bark har skördats i området åtminstone mellan 1676-1900, med sex barktäkter daterade till 1700-talet och fem daterade till 1800-talet. Det visar att området har nyttjats kontinuerligt under åtminstone drygt 220 år! De daterade barktäkterna ligger i nära eller relativt nära anslutning till härdar, och det finns sannolikt ett tidsmässigt samband mellan dessa. Vi registrerade dessutom en kokgrop i området i år, vilket indikerar att området sannolikt nyttjats även under förhistorisk tid, då många undersökta och daterade kokgropar av detta slag i Norrbotten ofta daterats till bronsålder-järnålder. Det vore spännande att jobba vidare med detta område någon gång i framtiden.

Här ovan syns en 3D-modell av barktäkten som daterats till år 1677, som du kan snurra runt på och zooma in och ut i för att studera barktäkten från olika vinklar. Som modellen visar så är det en torrfura med två olika barktäkter. Det är inte ovanligt att det finns mer än en barktäkt på ett och samma träd. Foto och modell: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Jag hoppas också att jag får möjlighet att följa med Lars och Magdalena ut i Norrbottens urskogar fler gånger, och är mycket tacksam för att de ville följa med mig ut till Paittasjärvi och ge oss ny kunskap om detta område.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum, som längtar tillbaka till skogarna vid Paittasjärvi