Boplatsvall – vad är det?

Boplatsvall – boplats – vall… Boplatsvall… Ja, jag smakar lite på ordet, som troligen inte säger så mycket för någon som inte är bekant med arkeologiskt fackspråk. Kort sagt är det resterna efter ett forntida hus, eller byggnad. Detta blogginlägg kommer att handla om denna ganska vanliga fornlämningstyp.

Ordet boplatsvall är hämtat ur Riksantikvarieämbetets lämningstypslista, som är en förteckning över de olika typer av forn- och kulturlämningar som registreras i det nationella kulturmiljöregistret, Fornsök. Listan finns tillgänglig via deras hemsida: Lämningstypslistan-5.0.pdf (raa.se).

Såhär beskrivs lämningstypen boplatsvall i den listan. Definition: Vall som helt eller delvis omger eller avgränsar en oftast försänkt yta. Kommentar: Används för olika vallformiga anläggningar. De kan ha varit bostadshus, förvaringsanläggningar m.m. Skärvsten och annat boplatsmaterial kan förekomma främst i vallen men även i bottenplanet. I arkeologisk litteratur förekommer olika beteckningar, t.ex. skärvstensvallar, hyddbottnar och hyddgrunder.

Som det står i definitionen så har boplatsvallar ofta ett golvplan som är nedgrävt i marken. Det som är mest utmärkande är den vall av uppskottad sand som ligger runt gropen. Ibland kan vallen även innehålla fynd och skräp som städats ur från golvytan. I golvplanet kan eldstäder och andra anläggningar finnas. Boplatsvallarna tolkas ofta som ett resterna efter bostäder, men de kan även ha haft andra funktioner.

1. Boplatsvallen har anlagts genom att grävas ned en bit i marken. jordmassor har lagts utanför gropen.
2-3. Vid bosättning städas material ut från golvytan och förs på vallen utanför.
4. Bostaden har övergivits och rasat samman – idag syns gropen och den omgivande vallen.

Här i Norrbotten finns cirka 600 boplatsvallar registrerade i Fornsök. De flesta har anknytning till vatten såsom sjöar, älvar och vattendrag, eller det forntida havet. Utifrån det och höjden över havet kan de dateras – åtminstone kan de få en äldsta möjlig datering (de har ju inte anlagts under vattnet). Som äldst kan de vara uppåt 10 000 år gamla, men de som ligger högst (mellan högsta kustlinjen och ner till omkring 110 meter över havet) är inte daterade. De hittills äldsta boplatsvallarna ligger 100 meter över havet och dateras till omkring 5500-5200 f. Kr, alltså cirka 7500 år gamla.

Boplatsvallarnas utbredning i Norrbotten. Informationen är hämtad ur Fornsök.
Lantmäteriets Topografiska webkarta CC BY 4.0

De undersökningar som är gjorda visar ett visst mönster i boplatsvallarnas utveckling över tid (se diagram nedan). På de allra högsta nivåerna ligger boplatsvallarna ensamma, eller i par. Det är inte heller så många lokaler/platser registrerade, sammanlagt ett 40-tal boplatsvallar fördelade på 30 lokaler. Vid 100 meter över havet, motsvarande omkring 6000 f. Kr. verkar det hända något. Både antal lokaler med boplatsvallar och antalet boplatsvallar på varje lokal ökar.

Diagrammet visar förändring över tid (höjd över havet): antal boplatsvallar och platser med boplatsvallar.
Fritt efter Norberg, 2008

Efter en tillfällig minskning i både lokaler och anläggningar ökar antalet boplatsvallar vid 80 meter över havet, eller omkring 5000 f. Kr. Men antalet lokaler minskar, så att fler boplatsvallar samlas på samma plats. Den lokal som har flest boplatsvallar har 21 stycken, men genomsnittet ligger på cirka fyra per lokal. Även på dessa höjder finns ensamliggande boplatsvallar.

Efter 3000 f. Kr. verkar det hända något igen. Antalet boplatsvallar och platser med dessa anläggningar börjar minska, först lite, men sedan ganska markant. Därefter upphör de helt, eller rättare sagt, så har de inte påträffats på lägre nivåer än cirka 20 meter över havet. Varför det är så är svårt att säga, men här är några förklaringsalternativ:

  • Bosättningsmönstret förändrades och andra typer av byggnader började användas istället.
  • Boplatsvallar på lägre nivåer har förstörts i samband med odling.
  • Ytterligare ett alternativ är att vi helt enkelt inte har hittat dem än.

Även boplatsvallarnas storlek har varierat över tid. Till en början är de små och runda, med en genomsnittlig golvyta på cirka 10 m2 (jämförbart med en husvagn för 2 personer idag). På dessa tidiga boplatser har bara en eller två familjer bott (se inforuta nedan). Längre fram i tid ökar boplatsvallarnas storlek till en genomsnittlig golvyta på 28 m2. Storleken kan dock variera mellan cirka 13 m2 upp till 80 m2. Det innebär att det kan bo ett 100-tal personer på en lokal med flera boplatsvallar. Strax innan denna typ av anläggning ”försvinner” minskar de återigen i storlek, med en genomsnittlig golvyta på cirka 17 m2.

Begreppet boplats: I arkeologiska sammanhang är en boplats en plats där människor vistats och lämnat olika typer av fynd och avfall efter sig. Det behöver inte finnas synliga spår efter bostäder. Under stora delar av förhistorien har människorna varit helt eller delvis nomadiserande. Flera olika boplatser har nyttjats under olika tider av året. Olika typer av bostäder har använts utifrån behov och beroende på hur länge bosättningen varat på en och samma plats. Enklare bostäder har använts vid tillfälliga bosättningar för till exempel jakt och fiske. Boplatsvallarna kräver en stor arbetsinsats, så de har sannolikt byggts på platser där vistelsen varit längre och/eller återkommande.

Boendeyta i jakt och fångstsamhällen: 1 familj 6-20 m2; 2 familjer 20 m2: 3 familjer 15-30 m2; mer än 3 familjer 20-30 m2

Som så ofta inom arkeologin är det svårt att säga exakt hur dessa bostäder varit konstruerade, då det sällan finns kvar något byggnadsmaterial. Eftersom det varit organiskt, i form av trä, näver, torv och kanske skinn, så har det förmultnat. I vissa fall kan det dock finnas färgningar och lite material kvar som kan berätta om byggnadens konstruktion.

Vid Lillberget, norr om Överkalix, har fyra boplatsvallar delundersökts. Utifrån färgningar i hörnen och golvytans rektangulära form kan boplatsvallarna ha haft liggande timmer längs väggarna. I en av boplatsvallarna påträffades klenare rundvirke i ena gaveln och näver i vallen. Detta tolkas som rester efter taket, som även kan ha täckts med isolerande torv. Koncentrationer av avfall i vallarna antyder var in- och utgångarna legat.

En annan plats där boplatsvallar har undersökts är Vuollerim, söder om Jokkmokk. Där har även rekonstruktioner byggts upp för att testa olika konstruktioner och takmaterial. Dessvärre kan jag inte rekommendera ett besök, då byggnaden idag har förfallit. Illustrationen nedan får istället avsluta detta blogginlägg, även om de cirka 30 år gamla tolkningarna kanske inte heller håller.

Förslag på hur en av de undersökta boplatsvallarna utanför Vuollerim kan ha varit konstruerad.
Ur Baudou, 1992

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Litteratur

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1888

Glaciärarkeologi i Norrbotten

Måndagen den 23 augusti beger vi oss från Norrbottens museum av mot Abiskofjällen. Under två veckors tid ska vi leta efter fynd som smält fram ur glaciärerna och snöfläckarna här uppe. Det är första gången Norrbottens museum får möjligheten att bedriva denna typ av verksamhet.

Att få möjligheten att hitta välbevarat organiskt material i en arkeologisk kontext är väldigt fascinerande och många gånger en arkeologs dröm. Nog kommer vi alla ihåg vilken spridning nyheten om ”Ötzi – mannen i isen” fick när han påträffades i en smältande glaciär på gränsen mellan Italien och Österrike, hösten 1991. Det visade sig att Ötzi levt omkring 3400-3100 f. Kr.

Att påträffa mumifierade människor hör dock inte till vanligheterna och inget vi förväntar oss att påträffa under våra fältveckor. Men att få möjligheten att se en fullfjädrad pil som om den tillverkats igår, istället för att ”bara” hitta själva pilspetsen, som annars är det vanliga vid arkeologiska undersökningar där allt organiskt material sedan länge brutits ned och omvandlats till jord, är nog så fascinerande!

Bakgrund

Glaciärarkeologi är ett forskningsfält som i takt med klimatförändringarna blivit alltmer omfattande över hela världen. Det omfattar fynd av lämningar, artefakter och ekofakter som på grund av temperaturhöjningarna smälter fram ur is och snö i fjällen. I Norge har man till exempel bedrivit systematiska inventeringar av glaciärer och snöfläckar alltsedan 2006. Under inventeringarna här har man bland annat funnit pilar och skrämselpinnar (som kan knytas till vildrensjakt), klädesplagg, skodon, hästgödsel och hästskor. Fynden varierar i ålder, från stenålder till historisk tid och påträffas i bästa fall i väldigt bra skick tack vare att de legat inkapslade i snö och is under lång tid.

Forskningsprojekt

Under 2017-2019 genomförde Stockholms universitet tillsammans med Institutionen för Naturgeografi (och 2017 Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk) inventeringar av glaciärer och snöfläckar i Norrbottensfjällen. Inventeringsprojektet benämndes Glaciärarkeologi – en fotogrammetrisk studie av glaciärers dynamik och arkeologiska spår i Norrbottensfjällen. Projektet var ett pilotprojekt som finansierades av Göran Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland.

En av många vackra och intressanta arbetsplatser som mötte deltagarna i pilotprojektet 2017-2019. Foto: Markus Fjellström © Stockholms universitet.

Under projektet påträffades framför allt zoologiska fynd som ben, horn och smådjur samt modernt avfall. Många av fynden daterades med hjälp av ¹⁴C-metoden och det äldsta fyndet visade sig vara ett renhorn från förromersk järnålder (355-55 f. Kr).

Pilotprojektet gav mersmak och Stockholms universitet sökte och blev beviljade pengar för ett fyraårigt inventeringsprojekt av glaciärer och snöfläckar i svenska Sápmi (2021-2024). Till skillnad från pilotprojektet omfattar det fyraåriga projektet hela den svenska fjällkedjan och arbetet med inventeringarna kommer att göras i samarbete med Jamtli, Västerbottens museum, Norrbottens museum, Silvermuseet och Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, se https://glaciararkeologisapmi.wordpress.com/

Förberedelser

I Norge har man inom arkeologin, som tidigare nämnts, bedrivit systematisk inventering av snöfläckar och glaciärer i 15 års tid. För oss på museet kändes det därför naturligt att få prata med de arkeologer som lett inventeringarna här för att få tips och råd om urval av områden och planering av vårt arbete.

Möte med norska glaciärarkeologer

Under våren fick vi därför möjlighet att möta Espen Finstad och Lars Pilø, arkeologer från Innlandet fylkeskommune, digitalt. De berättade att privatpersoner på tur i fjällen alltsedan 1920-talet lämnat in glaciärfynd (fynd framsmälta ur glaciärer och snölegor). När arkeologerna började sina inventeringar 2006 föll det sig därför naturligt att utgå från områden som hade många glaciärfynd.

Eftersom snölegorna och glaciärerna minskar i storlek med tiden (på grund av den globala uppvärmningen) återkommer man gärna till samma ställen, år efter år, och gör nya fynd hela tiden, se https://secretsoftheice.com/.

För att upptäcka nya potentiella områden har man använt sig av https://earth.google.com/ där man kan studera glaciärer och snöfläckar från alla möjliga vinklar. Efter att ha valt ut intressanta områden har man undersökt dessa IRL, då efter principen; kartlägga översiktligt och snabbt och därefter fortsätta till nästa intresseområde. Man har kallat inventeringstekniken för ”hit and run” – korta, snabba nedslag i potentiella områden för att se om det finns några fynd och för att bilda sig en uppfattning om man bör satsa på mer systematisk inventering i berörda områden framöver.

Inköp av utrustning

Inför inventeringsprojektet gäller det att vara väl förberedd, både fysiskt och genom adekvat utrustning. Därför har vi under våren tränat både kondition och styrka samt köpt in fjällutrustning av hög kvalitet.  I förrådet ligger således bland annat tält, stormkök, liggunderlag, sovsäckar, broddar, räddningslina, gpser och kameror som väntar på att få möta den norrbottniska fjällvärlden.

Genomgång av glaciärfynd

I de svenska fjällen har man framför allt gjort fynd av pilar (speciellt runt Abisko). Eftersom några av de pilar som hittats i de norrbottniska fjällen faktiskt finns förvarade i Norrbottens museums föremålssamling plockade Lars Backman (arkeolog och föremålsansvarig på museet) fram några fynd och gick igenom dessa med oss.

Lars visar olika typer av pilar och pilspetsar, daterade till järnålder/medeltid. Pilarna har påträffats i de norrbottniska fjällen. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Förväntade fynd

Under våra två veckor i fjällen förväntar vi oss att finna spår efter vildrensjakt, som tex slaktavfall och pilar. Under sommarmånaderna har renen, då som nu, sökt sig mot glaciärkanter och snöfläckar för att komma undan insekter. Detta kände jägarna till och kunde vänta in renen bakom byggda skyttevärn eller strategiska naturformationer. Vildrenen utrotades i Sverige omkring 1880 (https://artfakta.se/artbestamning/taxon/rangifer-tarandus-100120).

I Norge har man också funnit fynd som kan kopplas till färdsel (hästskor och hästgödsel). Detta förväntar vi oss inte i någon större grad under våra inventeringsveckor. Man kan säkert ha färdats uppe på högre höjder men den huvudsakliga färdseln och handelsvägarna torde ha gått genom dalgångarna där det var mer lättframkomligt.

Urval av inventeringsområden

Att välja ut områden som har potential för arkeologiska och zoologiska fynd var inte helt enkelt. Vi fick som tur var god hjälp från arkeolog och renskötare Tomas Kuhmunen, Gabna Sameby och Per Holmlund, glaciolog vid Institutionen för Naturgeografi, Stockholms universitet. Per har förklarat att man brukar skilja på varma och kalla glaciärer. Varma glaciärer har en kärna som är nollgradig och som rör mycket på sig. På så sätt har denna typ av glaciär malt sönder alla eventuella fynd och kan väljas bort från listan av intressanta inventeringsglaciärer.  Många glaciärer i den svenska fjällkedjan är just varma och därmed ointressanta ur ett arkeologiskt perspektiv. Det finns också kalla glaciärer i på det svenska fjället. De rör inte lika mycket på sig  och är på så sätt skonsammare mot fynd. Ett exempel på en sådan glaciär är Ekmanglaciären, nära Låktatjåkka. Det var också vid denna glaciär som man hittade renhornet från förromersk järnålder. Om allt går enligt planen kommer Ekmanglaciären återbesökas av oss i år.

För att områden ska vara intressanta ur ett inventeringsperspektiv spelar också terrängen roll. Är snöfläckarna eller glaciärerna lättillgängliga? Varken renar eller människor har riskerat livet för att ta sig till insektsfria platser. Terrängens beskaffenhet är svår att avgöra utifrån kartor men genom samtal med både Per och Tomas, som båda besökt stora delar av Abiskofjällen kunde vi utesluta områden som annars såg intressanta ut på kartan. Terrängen kunde till viss del också utläsas med hjälp av https://earth.google.com/. På denna sida kan man se terrängen från olika vinklar och perspektiv.

Platsnamn kan ge en indikation om vilka aktiviteter som försiggått i olika områden. Så har till exempel det nordsamiska ordet för vildren; moarhmmá gett oss en fingervisning om var i fjällen vildrenen hållit till. Åtminstone så länge som tamrensdrift funnits i området. Ett av våra inventeringsområden har vi valt ut tack vare platsnamn med vildren.

På Norrbottens museum har vi 2021 valt ut tre intressanta inventeringsområden i Abiskofjällen. I områdena tänkte vi göra snabba och översiktliga nedslag i för att kartlägga den arkeologiska potentialen. En del platser kommer vi att behöva åka med helikopter till (på grund av långa avstånd), andra kommer vi kunna gå till. 

Vi kommer givetvis att ge er uppdateringar om projektet på Kulturmiljöbloggen i höst! Så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet denna fredag,

Jannica Grimbe, arkeolog