Hunden, människans äldsta följeslagare

Just nu är det kanske många som har en lurvig liten följeslagare sittandes i soffan, nämligen hunden. Idag är det vanligt med hundar men har du någonsin tänkt på hur långt tillbaka i tiden människan använt hunden? Och hur gick domesticeringsprocessen från varg till hund till?

Hunden är faktiskt det första djuret som människan domesticerade och är vår äldsta följeslagare. Europas äldsta påträffade hund är från Goyet i södra Belgien och är 31700 år gammal. Genom studier av DNA och arvsmassa kan man visa att hunden skiljdes från vargen för mellan 27 000 och 40 000 år sedan. Mer vanliga fynd av domesticerade hundar börjar dyka upp i det arkeologiska materialet runt 17000­-15000 år sedan. Det är inte säkert om domesticeringen skett på endast ett ställe eller om det skett på flera platser vid olika tidpunkter. Den äldsta påträffade hunden i Sverige är ca 10 000 år gammal och påträffades i Almeö vid Hornborgarsjön.

Hunden har varit en ovärderlig följeslagare för människan och använts inom flera olika områden. Historiskt och arkeologiskt sett har hunden använts för jakt, transport, vallning samt för att vakta och varna. Idag används många hundar främst till sällskap och för allt ovanstående plus en hel rad andra olika uppgifter. Några exempel på mer moderna uppgifter är spårning/sök av allt från svampar till droger, bomber och människor. Ledarhundar och olika former av service/hjälphundar för allt från diabetes, epilepsi och psykisk ohälsa. Det finns även en rad olika hundsporter och hundutställningar och hundar kan till och med användas inom arkeologin. Vi på Norrbottens museum har börjat använda oss av arkeologisökhundar. (Se tidigare blogg inlägg om arkeologisökhundar här)

Det finns många tecken på att hundar både varit mycket värdefulla och användbara samt att människan haft starka band till hundar. Hundar har till och med blivit begravda likt människor med gravgåvor. Ett exempel på detta är hundbegravningarna i Skateholm som begravdes ca 5000 f.kr. I Skateholm hittades 17 st hundbegravningar. Många av hundarna hade begravts med stor omsorg, en av hundarna hade fått rödockra strött över sig och till och med fått med sig gravgåvor. Hunden hade helt enkelt fått en begravning likt en människa. Hundar finns också med på hällmålningar/ristningar och hundar återfinns på samiska trummor.

När varg blev hund

En fråga som många nog funderat över är hur det gick till när människan domesticerade vargen till en hund. Det finns en rad olika teorier om hur det gått till men ingen vet säkert. En huvudfråga är ofta om det var människan som närmade sig vargen eller vargen som närmade sig människan. Kanske var det en kombination av att både vargen och människan naturligt började interagera med varandra då de jagade samma byten. En av teorierna är att människorna tog vargvalpar som de uppfostrade och avlade vidare på, en annan teori är att vargarna började söka sig till människornas bostäder för matrester. Det man vet säkert är att domesticeringsprocessen började med att tämja en vild varg och att det gick från vild varg till tam varg och från tam varg till hund. Det finns en tydlig brytpunkt från tam varg till hund. Det är skillnad att tämja och domesticera ett djur och för att ett djur ska kunna domesticeras måste det uppfylla en del krav. Bland annat ska djuret ha lätt att anpassa sig, se människan som ledare, vara lugn och lätthanterlig, kunna leva och föröka sig i fångenskap och givetvis ska djuret vara användbart för människan.

Skillnaden mellan varg och hund utmärker sig tydligt i några olika kännetecken. Enligt osteologer ter sig domesticering liknande på alla djur och det finns tydliga skillnader i skelettet. Tar vi domesticeringen av hund blev först hunden mindre än vargen, hundars kranium skiljer också från vargen, hundar har både mindre hjärna och mindre kranium, hundar har också ett så kallat stop (en pannavsats) mellan panna och nos som vargen saknar. Med tiden har hundar också fått kortare nos vilket lett till att tänderna trycks ihop mer. Utöver skillnader i skelettet fick hundar fler pälsvariationer och färger. Det som framförallt skiljer vargen och hunden åt är beteendet. Hundar är undergivna människan även i vuxen ålder och hundar kan läsa människors beteende på ett sätt som vargen inte kan. Med tiden och genom människans avel och påverkan har flera varianter av hundar i olika storlekar och funktioner vuxit fram. Tänk att en mops faktiskt härstammar från en varg!

Idag finns en mängd olika varianter av hundar och hundraser. Foto: Ida Mattsson

Hundar i norra Sverige och Norrbotten

I norra Sverige och Norrbotten har hundar varit mycket viktiga. Samerna har använt sig av hundar i århundranden och för samerna har hunden varit ovärderlig. Hunden har använts både till jakt och för att vakta/varna och sedermera har hunden använts för renvallning.  Idag finns tre rasstandarder av lapphund: svensk lapphund, finsk lapphund och lapsk vallhund. Den svenska lapphunden anses ha anor långt tillbaka i tiden, enligt vissa ca 6000 år och den svenska lapphunden var den första hunden som skrevs in i Svenska Kennelklubbens första stambok år 1893. Idag anses dock inte den svenska lapphunden vara en så bra renvallare eftersom den avlats till sällskap under för lång tid. Det finns intresse av att försöka återinföra den svenska lapphunden som en renvallare då rasen börjar vara hotad. De vanligaste raserna för renvallning idag är finsk lapphund och blandraser med bordercollie och australiensiska vallhundar.

Renhund som vallar ren. Fotograf: Gösta Andersson, finns i Norrbottens museum bildarkiv

En annan intressant aspekt är att samerna har flera olika ord för hund beroende på vad det var för slags hund och vad den användes till. Några av många exempel från olika samiska språk är:

Nordsamiska:

Hund – Beana

Liten hund – Ráhkka

Klok hund – Šuvon

Lulesamiska:

Hund – Bena

God vallhund –Sjuovon

En hund i kanterna av renhjorden – Rabdak

Storväxt hund – Hårtte

Sydsamiska:

Hund – Bïenje

Fullärd renhund – Sjåavonje

Parningslysten hund – Vinjniebïenje

Tjuvaktighund – Soelehbïenje

Sameflicka leker med en hund, Mavas 1960. Fotograf: Bert Persson

Samisk berättelse om hundens ursprung

Det finns en berättelse hos samerna om hundens ursprung och hur det kom sig att man började använda hundar vid renvallning. Berättelsen finns i lite olika varianter, en variant kommer från Johan Turis bok Muittalus samid birra frånår 1910 som översatters till svenska år 1917 med namnet En bok om samernas liv. Johan Turi (1854-1936) var en samisk författare som skev den första boken som gavs ut av en samisk författare på samiska och hans bok är en skildring av renskötande samers liv i början på 1900-talet. Enligt Turi så är berättelsen om hundens ursprung följande:

Citat från Turi 1987 [1917] sida 104-106:

”Hunden har också varit ett vilt djur. Och han började finna det besvärligt att söka sin föda i marken, när han ibland svälte förskräckligt, därför att det inte fanns mat, när inte vargen var ihop med renarna i denna samma trakt. När varg och renar äro i samma trakt, så finns det nog mat för alla vilda djur, och då äro alla vilda djur församlade: järvar, rävar, korpar, örnar och hundar. Och då fanns det nog mat. Men då var det också brådska och fruktan. Kommer vargen eller järvarna, som äro starkare, så röva de. Och om den svagare inte blir rädd och ger sig i väg, så blir han dräpt; vargen dräper ofta svagare djur: rävar, fjällrävar, harar och hundar.

Och hunden började tänka: »Jag ger mig tjänst hos lappen. » Han kom ihåg, när han en gång hade varit till en lappby, när lappen först höll på och samlade sin hjord, och hunden såg på och hörde på, när lappen samlade hjorden. Och när lappen var i knipa, därför att han inte fick ihop hjorden, så kraxade han och tjöt och skrek, och så kunde han skälla som en hund. När hunden hörde det, så började han skälla och satte iväg emot lappen, och då blevo renarna rädda och sprungo ihop i en flock. Och då tyckte lappen om hunden och ville, att han skulle ge sig till dräng hos honom, och då ville han att han skulle komma och hälsa på, och han gav honom köttspad att dricka. Hunden tyckte om maten, och han såg, att det fanns mycket ben och köttbitar på loaido, och han ville ha dem att äta, men han tordes inte, han var litet rädd för att han skulle ha ihjäl honom. Han gick alltjämt ut i marken och strövade omkring där och sökte mat där och hittade ett vargspår och följde det, tills han fann ett ställe, där vargen hade dräpt en hare, och han sökte där, men han hittade inte mer än ett framben, och det gnagde han på, och när han blivit färdig med det, så gav han ut att spåra igen. Så hittade han ett renkadaver, och där fanns många andra djurs spår. Och även där fanns det ett ben och benknotor, och så tog han och åt och bar det med sig och gick, där det fanns många andra spår. Och han fann där ett ställe, där en räv blivit dräpt och uppäten, så att det inte var mera än svansen kvar, och han tyckte ju om, att vargen dräpt den som alltid är framme och äter på andra ställen, där det finns mat. När han spårade vidare, så fann han ett ställe, där hans kamrat blivit dräpt och uppäten; det var bara huvud och svans kvar, men han visste bestämt, att det var hans kamrat. Och då började han bli rädd för att »han dräper mig också». Och när han hörde vargarna komma, så blev han rädd och sprang i ett sträck till lappen.

När han kom fram, så sade han:  »Tag mig nu till dräng, jag vill inte mera vara ett vilt djur.»  Lappen frågade:  »Vad vill du ha i lön?»  Hunden svarade:   »Jag vill inte ha annat än köttspadet och det jag kan vädra mig till och att man inte slår mig, därför att jag inte kan arbeta mer.»  Och så kommo de överens, och hunden började som dräng. Och det var mycket bra för lappen. Och så satte lappen hunden att hämta flera hundar, och den hämtade flera. Och en var en sådan hund, som visste redan på förhand, när vargarna komma, och han talade om för husbonden, att vargarna äro i närheten, och husbonden började samla ihop hjorden och vakta den strängt. Det finns än idag några sådana hundar, som äro vaksamma och veta, när vargen kommer. Men nu kan ingen mer tala hundens språk, och därför förstår man inte, vad hunden berättar. Men en och annan hund förstår nog, vad människan säger. I forna tider ha alla djur och träd och stenar och allt, som finns på jorden, talat, och så skola de tala vid den yttersta domen också.” (Turi 1987 [1917]: 104-106)

Johan Turi beskriver alltså att hunden har varit ett vilt djur men hunden hade det inte så lätt i vildmarken och hade ibland svårt att hitta mat och svalt i perioder.

Hundar fick främst mat efter att vargen varit framme och åt av det vargen dödat vilket främst var renar. Men det var mycket farligt för hunden för om vargen eller något annat större djur som järven kom så hade de ihjäl hunden om han inte var snabb nog att ge sig iväg.

Hunden började fundera om han skulle söka sig i tjänst hos samerna. Hunden mindes när han varit i en sameby och stött på en same som samlade sin renhjord.  När samen inte fick ihop renhjorden började han skrika, kraxa och skälla som en hund. Hunden hörde detta och började också skälla och sprang mot samen och då blev renarna rädda och sprang ihop i en flock. Samen tyckte om hunden och ville at hunden skulle arbeta åt honom. Samen bjöd in hunden att hälsa på och gav han köttspad att dricka. Hunden tyckte om maten och såg att den fanns mycket köttbitar och ben hos samen. Men hunden var lite rädd för samen och tordes inte äta av benen och köttet då han var rädd att samen skulle ha ihjäl honom.

Hunden gick ut i naturen och sökte efter mat och började följa ett vargspår och följde det tills han hittade ett ställe där vargen dräpt en hare men hunden hittade endast ett framben att gnaga på. Hunden fortsätter följa vargspåret och hittar ett renkadaver men där är det också endast ett fåtal benknotor kvar, runt kadavret fanns spår från flera andra djur. Hunden följer ett av spåren och hittar en räv som vargen har dödat och när hunden fortsätter spåra hittar han ett ställe där hans kamrat blivit dödad och uppäten. Det var bara huvud och svans kvar men hunden visste bestämt att det var hans kamrat. Hunden började bli rädd att vargarna skulle döda han också och när han hörde vargarna komma så sprang hunden i ett sträck tillbaka till samen.

 När hunden kom fram till samen sa hunden ” Ta mig till dräng, jag vill inte mera vara ett vilt djur”

Samen frågade vad hunden ville ha i gengäld/lön. Hunden svarade att han inte villa ha annat än köttspadet och att man inte skulle slå han när han inte orkade arbeta mer.

Samen och hunden kom överens och hunden började arbeta åt samen och detta var mycket bra för samen. Så samen bad hunden att hämta fler hundar. En av hundarna var en hund som redan på förhand visste när vargarna skulle komma och talade om detta för husbonden så att husbonden kunde samla ihop renarna och vakta dem från vargen. Än idag finns det hundar som är vaksamma och vet när vargen kommer. Men idag finns det inte längre någon som kan tala hundens språk och därför förstår vi inte vad hunden berättar. Men en del hundar förstår nog vad människan säger.

Och vem vet en del hundar förstår nog mer än vi tror.

Vid tangentbordet:

Ida Mattsson Arkeolog/ Föremålsantikvarie

Norrbottens museum

Länk till Norrbotten Norrbottens museums blogg om arkeologisökhundar:

Arkeologisökhund | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)

Källor och vidare läsning:

Björnerfeldt. Susanne 2007. Consequences of the domestication of man’s best friend, the dog. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2007.http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:170023/FULLTEXT01.pdf

Sammanfattning av studien ovan: narvargblevhund.pdf (nll.se)

Iregren, Elisabeth & Jennbert, Kristina. 2014. Hunden under forntiden:nära kompanjoner i livet och döden. Hundsport: Svenska kennelklubbens tidskrift, (12), 59-64. file://nll.se/hemkataloger/katalog4/idamat02/Arkiv/blogg%20hund/4889032.pdf

Ledin, Leif & Svanberg, Ingvar. 2013 Samernas hundar i äldre tid. I Reinhammar, Maj (red.) 2013. Saga och sed: Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok. 2012-2013. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien. (PDF) Samernas hundar i äldre tid | ingvar svanberg – Academia.edu

Sametinget. 2014. Gammal hundras gör comeback?. Gammal hundras gör comeback? – Sametinget (samediggi.se)

Skoglund et al., 2015. Ancient Wolf Genome Reveals an Early Divergence of Domestic Dog Ancestors and Admixture into High-Latitude Breeds. Current Biology 25, 1515–1519 June 1, 2015 ª2015 Elsevier Ltd All rights reserved. DOI: https://doi.org/10.1016/j.cub.2015.04.019

Sammanfattning av studien ovan: Förhistoriskt DNA avslöjar hundens ursprung – Stockholms universitet

Ståhl, Anna-Britta. 2019. De skrev boken om samernas hundar. Hundsport: Svenska kennelklubbens tidskrift. (1955-). Stockholm: Svenska kennelklubben (SKK). Nr 1, 2019. 12-14+Renhundar.pdf (squarespace.com)

Svenska Kennelklubben. 2022. Svensk lapphund. Svensk lapphund | Svenska Kennelklubben (skk.se)

Svensson, Karin. 2020. Från varg till knähund. Populär historia. (1991-). Lund: Historiska media Nr 3, 2020 Från varg till knähund – hundens historia | Popularhistoria.se

Turi, Johan. 1987 [1917]. En bok om samernas liv. Facs.-utg. Två förläggare. Umeå

Öjner, Kerstin. 2016. Hunden. Populär arkeologi. (1983-). Lund: Populär arkeologi. Nr 4, 2016. https://www.pressreader.com/sweden/popular-arkeologi/20161201/281586650184563

Glaciärarkeologiska inventeringar 2022

Under hösten 2021 berättade jag i två blogginlägg om de glaciärarkeologiska inventeringar som Norrbottens museum genomför tillsammans med Stockholms universitet, Västerbottens museum, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Silvermuseet och Jamtli. Inventeringarna finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond och pågår fram till 2024. Vi har en begränsad period varje år, några veckor i slutet av augusti och början av september, som vi har chans att finna intressanta fynd som smält fram. Under denna tid har säsongens snö hunnit smälta bort och glaciärer och permanenta snöfläckar har smält som mest. Nysnön för kommande vinter har heller inte hunnit anlända.

Nu börjar det så smått närma sig årets inventeringar. YES!!! Som vi har längtat! I skrivande stund har det planerats för 10 dagar under v 34 och 35. Vi blir fyra arkeologer som åker upp, undertecknad, Åsa, Ida och Rasmus. Första veckan följer också museets fotograf Rúnar med för att dokumentera vårt arbete. Nu hoppas vi bara att vädret är lite mer snällt mot oss än förra året… så att vi kan få veta vad de utvalda inventeringsområdena har att bjuda oss i fyndväg! Vi kommer även detta år att fokusera på fjällområdena runt Låktatjåkka så om ni är till fjälls i slutet av augusti i dessa trakter och ser fyra-fem varselklädda personer som rör sig långsamt fram i landskapet och stundom stirrar ner i backen, kan det vara vi…

Fynd från inventeringarna 2021

Samtidigt som planeringen inför årets inventering är i full gång så börjar det ramla in dateringsresultat för fynden från förra årets inventering. Först och främst kanske ska nämnas att vi registrerade 30 fyndplatser och att det totalt samlades in 115 fynd från dessa platser. Fynden utgjordes av till största delen av ben och horn från ren, men vi lyckades också hitta andra material som en skidspets av trä och textilier.

Karta över fyndplatser med historiska och förhistoriska fynd med dateringar utmärkta.

Fynd med historisk och förhistorisk datering

Totalt har elva fynd daterats med hjälp av ¹⁴C-metoden. Åtta renben, två renhorn och en skidspets av trä. Av alla daterade fynd visade sig fem komma från historisk och förhistorisk tid. Resten var moderna. Av renbenen visade sig två komma från historisk tid (1488-1642, respektive 1451-1632 e. Kr.) och ett från bronsåldern (1201-937 f. Kr.).

En bröstkota från ren daterades till 1488-1642 e.Kr. Benet påträffades i samma område som skenbenet på nedanstående bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Benet längst till vänster på bilden, ett skenben från ren daterades till 1451-1632 e.Kr. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

 Ett av de daterade renhornen kom från vikingatid-medeltid (1042-1215 e. kr.)

Renhornet påträffades längs en led söder om Låktatjåkkostugan och daterades till vikingatid-medeltid (1042-1215 e. Kr). Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Strax söder om bergstoppen Bajip Gohpácohkka, intill en smältande snöfläck, hittade vi ett bäckenben av ren som var riktigt gammalt. Detta daterades till 1201-937 f. Kr. och kommer således från bronsåldern.

Ett bäckenben av ren påträffades på platån, intill en smältande snöfläck, söder om bergstoppen Bajip Gohpácohkka. Benet visade sig komma från bronsåldern. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Textilier påträffades längs en smältande snöfläck nordost om Låktatjåkkostugan. Framöver hoppas vi på att analyser av textilierna kommer att kunna säga vilka slags textilier det rör sig om och hur gamla de kan vara.

Textilierna hittades intill en smältande snöfläck nordost om Låktatjåkkostugan. Vi hoppas att analyser ska kunna ge oss mer kunskap om vad för slags textilier det är frågan om och hur gamla de kan vara. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Märgkluvna ben var moderna

En liten besvikelse var dateringsresultaten av de märgkluvna benen. På två olika platser i anslutning till bergstoppen Bajip Gohpácohkka registrerades fynd av märgkluvna ben. Det visade sig att benen var från modern tid. Vi hade hoppats att denna typ av fynd, som ju mänskliga aktiviteter legat bakom, skulle visa på vilka vägar gamla renjägare tagit och rastat vid. Vi föreställer oss då att man som jägare tagit med sig märgben, klyvt benen på sin lunchrast, ätit upp märgen och kastat benen på rastplatsen.

Märgkluvna ben påträffades på väg upp för Bajip Gohpácohkka. De visade sig vara moderna. Foto. Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Märgspaltade ben från platån söder om Bajip Gohpácohkka visade sig också vara moderna. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Skidspetsen har vedartsbestämts till björk och daterats med ¹⁴C-metoden till 1694-1917 e. Kr. Den verkar alltså samtida med den skidspets som Markus Fjellström och Kerstin Lidén hittade intill Låktatjåkkaglaciären 2018 (Fjellström et al 2021). Denna skidspetsen härstammade också från björk. Det är sedan gammalt känt att just skidspetsar kunde brytas av, speciellt om terrängen var snöfattig och stenig så för att vara en välutrustad skidåkare i fjällen borde man packa med sig en skidspets eller två. i Vi får bara hoppas att ägaren till skidan hade med sig en extraspets i ryggsäcken/pulkan och snabbt kunde laga skidan för fortsatt färd.

 Skidspetsen påträffades i stillastående vatten på en platå, ett 20-tal meter från en smältande snöfläck. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Utmaningar

När man samlar in fynd som arkeolog vill man gärna att fynden ska ha en ursprunglig kontext. Man vill att de ska ligga på ursprunglig plats och att marken runt omkring ska vara orörd i senare tid. Detta gör det enklare för oss att tolka hur och när fynden hamnat i marken. Vid de glaciärarkeologiska inventeringarna märker man att det porlar och smälter i stort sett överallt där man går över vidderna. Med smältvattnet transporteras fynden bort från ursprunglig kontext och gamla ben kan till slut hamna på samma plats som en kvarglömd plastpåse från fjolårets skoterturister. Nytt blandas med gammalt och de gamla fynden förlorar sin ursprungliga kontext. Därmed är det omöjligt att avgöra hur gammalt ett fynd som ben eller horn är med tanke vilka andra fynd de hittas tillsammans med.

Det kan också vara svårt att avgöra hur gamla fynden av textilier, ben, horn eller annat organiskt material är genom att bara titta på dem. Många gånger kan ett ben eller horn som är väldigt gammalt se färskt ut eftersom det legat inkapslat i snö och is under en lång tid och nyss smält fram.

Arkeolog Lars Backman dokumenterar benfynd intill en smältande snöfläck i fjällen kring Låktatjåkka. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Detta gör att det vid inventeringarna är omöjligt för oss att kassera moderna ben och horn genom att se på hur de ser ut och vilka andra fynd de ligger tillsammans med. Endast analyser av materialen kan visa åldern så vi får tålmodigt vänta med våra glädjerop!

Resultat

Av alla 115 fynden som påträffades under 2021 års inventeringar kunde egentligen bara ett fynd, möjligen två räknas som arkeologiska. Skidspetsen och textilfyndet. Skidan har vi ju fått dateringen på medan analysen av textilierna återstår. Benen och hornet från förhistorisk och historisk tid visade inga slaktspår eller andra spår orsakade av människor. Det handlar därför mest troligt om renar som dödats av rovdjur eller självdött. Dessa fynd betecknas därför som zoologiska fynd och inte arkeologiska. Möjligheten finns givetvis att de kommer från djur som skjutits och styckats av människor men att just de benen vi hittat av individerna inte fått några spår av jakt, slakt eller styckning.

Benen och hornen har också analyserats på stabila kol- och kväveisotoper. Genom dessa analyser kan man se skillnader mellan olika renars födointag. Och man ser tydligt att de moderna renarnas föda skiljer sig från de historiska och förhistoriska renarna. Vad detta beror på är svårt att säga. Kanske kan det bero på skillnader i vart renen kommer ifrån, vilken kost den fått genom livet och om de stödutfodrats. Däremot kan man med dessa analyser inte avgöra om det är frågan om vildrenar eller tamrenar.

Uppmaning till alla fjällvandrare

Jag tänkte att jag i samband med detta blogginlägg skulle uppmana alla fjällvandrare att kontakta oss om man på sin fjälltur hittar intressanta fynd. Ta i så fall gärna koordinater på fyndplatsen, gärna en bild på föremålet och området det påträffades i. Maila mig gärna på jannica.grimbe@norrbotten.se eller ring mig på 072-208 10 84.

Med hopp om fina höstdagar på fjället!
Jannica Grimbe, arkeolog

Referenser och mer att läsa:

Fjellström Markus, Lidén Kerstin, Isaksson Sven (2021). Ett ovanligt skidfynd från Låktatjåhkkå- /Loktačohkka-glaciären, Sápmi – Skidbruk, vallning, 14C-datering och lipidanalyser https://www.researchgate.net/publication/352179241_Ett_ovanligt_skidfynd_fran_Laktatjahkka-_Loktacohkka-glaciaren_Sapmi_-_Skidbruk_vallning_14C-datering_och_lipidanalyser?enrichId=rgreq-96283e5cfc145be5dd9c03093f36b0a4-XXX&enrichSource=Y292ZXJQYWdlOzM1MjE3OTI0MTtBUzoxMTM4OTQyODg3OTAzMjMyQDE2NDg1NTY1NTM2MTY%3D&el=1_x_3&_esc=publicationCoverPdf

Grimbe, Jannica (2021). Glaciärarkeologi i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)

Grimbe, Jannica (2021). Glaciärarkeologi i Norrbotten – om fältarbetet 2021 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)