Kunskapsutbyte och samarbeten – någonting viktigt som riskerar att försvinna

Nu kommer det återigen ett blogginlägg från Skellefteå museum och norra Västerbotten, men ändå med kopplingar till Norrbotten. I mitt senaste gästblogginlägg i början av maj berättade jag att vår förundersökning vid Hedkammen vid Harrsjön söder om Bureå skulle återupptas under juni månad. När vi äntligen fått avverkat kunde vi få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Med större, sammanhängande öppnade ytor har vi blivit litet klokare, men samtidigt ändå litet mer förvirrade. Vi hittade ytterligare åtta anläggningar på platsen så att vi nu har sammanlagt 20 anläggningar i den sandiga boplatsytan. Dessutom finns fyra stensättningar (gravar) och en tjärdal på den stenigare moränåsen. Det märkliga är att vi knappt har några fynd alls. De fynd som vi påträffat är de som vi hittade redan 2018, och de går att räkna på fingrarna. I schakten mellan anläggningarna är det soprent tomt. Vi bör kanske lägga till att grävmaskinisten var skicklig och försiktig, och att de två arkeologerna som övervakade maskinen har gjort sådant här många gånger förut.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

I tidigare inlägg har jag jämfört den här fornlämningen med Harrsjöbackenboplatsen (Raä Bureå 351:1), som ligger 400 m sydöst om vårt förundersökningsområde. Den undersöktes på 1990-talet. Där fanns mängder med fynd i och intill anläggningarna: Järnslagg, droppslagg, glödskal, järnfragment, blästerskydd, bränd lera, brända ben, kvartsavslag och kvartsskrapor, asbestkeramik och flinta.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Närheten mellan boplatserna gjorde att det var extra roligt att vi på Skellefteå museum i måndags fick besök av Carina Bennerhag från Luleå Tekniska universitet (LTU) och Norrbottens museum. Hon arbetar med en doktorsavhandling om tidig järn- och stålframställning och ville titta på materialet från Harrsjöbacken. Det är främst fynden som berättar om järnhantverk som Carina är intresserad av. Förutom slagg, droppslagg och glödskal från järnsmide, och järnfragment var hon också intresserad av bitar av bränd lera som kan vara delar av fodring till härdar och/eller blästskydd till härdar. Skellefteå museum hittade på 1990-talet ingen blästugn för järnframställning i Harrsjöbacken, liknande de som Carina och hennes kollegor på Norrbottens museum hittat i Norrbotten, och de spår av järn som finns på platsen  är i huvudsak kopplade till smide. Det är mycket möjligt att det har funnits en eller flera smältugnar för järnframställning i området kring den nu utdikade Harrsjön, men hittills har vi inte hittat någon sådan. I dikena på Harrsjöns botten ser man varje vår att vattnet har hög järnhalt (rödfärgat) och att den gamla sjön kan ha varit ett bra ställe att samla sjömalm från.

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Att Carina får möjlighet att se på fynden och arkivhandlingarna från undersökningen vid Harrsjöbacken är inte bara till nytta för henne i arbetet med doktorsavhandlingen. Det är också till nytta för oss på Skellefteå museum och för arkeologiämnet som helhet. Hon ser saker i fyndmaterialet som vi här på Skellefteå museum inte alls uppmärksammade på 1990-talet och vi får därmed en kraftigt förnyad kunskap om järnålderns järnteknologi som gör oss bättre som arkeologer. Carinas doktorsavhandling om den tidiga järnframställningen och framför allt den förhistoriska stålframställningen i norr kommer att ge eko när den publiceras. Att vi hjälper Carina bidrar alltså till att forskningen om järnets historia i Sverige kommer framåt. Avhandlingen kommer att vända upp och ned på saker och ting.

Ett annat samarbete som Skellefteå museum har haft med näraliggande museer var när Skellefteå museum i juni 2018 lånade ut personal till Västerbottens museum. Jag åkte söderut för att bidra med litet extra arbetskraft till Ronny Smeds som var undersökningsledare för Västerbottens museum vid en undersökning i närheten av Själevad, sydväst om Örnsköldsvik. En ringrostig arkeolog från Skellefteå fick en välbehövlig uppdatering på hur moderna mätinstrument fungerar och Västerbottens museum fick en extra personalresurs som dessutom sysslat en hel del med mesolitiska stenåldersboplatser. Kunskapsutbytet pågick inte enbart på dagtid under fältarbetet, utan även på kvällarna på det gemensamma boendet.  Även arkeologer från Eldrun kulturmiljö AB tillbringade sin lediga tid på boendet och Anette Färjare och Roger Wikell bidrog med sin kunskap.

Samarbete och kunskapsutbyte kan också ske på andra sätt, exempelvis genom att enskilda arkeologer skriver om vad de håller på med på hemsidor, eller årsböcker som administreras av andra museer. Spår från 10 000 år i Västerbotten är en sådan hemsida, och den här bloggen är en annan. Norrbottens museums årsbok och den tyvärr avsomnade och saknade tidskriften Västerbotten är en annan. Kunskap är för viktig för att inte spridas till andra arkeologer och till övriga intresserade. Mellan arkeologer förekommer även spridning av vetenskapliga artiklar som vi ramlar över när vi söker information. Vet vi att någon forskar på någonting speciellt, eller om någon just har genomfört en undersökning där en vetenskaplig artikel kan belysa det som påträffats vid fältarbetet, då delar den som hittat artikeln med sig. Sedan följer ganska ofta en mailväxling där avsändaren av den första artikeln får tillbaka någonting användbart från mottagaren.

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka.

Det är fantastiskt att det fortfarande kan fungera så här, trots att stora arkeologiska projekt nuförtiden går till upphandling och utförare inom uppdragsarkeologin ställs mot varandra. I en konkurrenssituation där vissa arkeologifirmor till och med går till domstol för att de har förlorat upphandlingar, kan det bli svårt att på ett avslappnat sätt dela med sig. Med konkurrens finns risk att murar byggs i tysthet.  Det är jättesorgligt och det skadar en av de viktiga grundpelarna i forskning, delning av kunskap. All form av arkeologi är forskning, även uppdragsarkeologi, och alla fynd som finns i museernas magasin ska finnas tillgängliga för den som vill forska på dem. Öppenheten är inte bara bra för museer, den är viktig även för arkeologer på universiteten och i privata firmor.

Samarbete är alltså en god sak. Riksantikvarieämbetet kommer för övrigt att ha ett vårmöte i Visby i april 2020 och temat kommer att vara samarbete eller som de själva skriver:  ”Temat för 2020 års vårmöte är museer och samverkan”. Bra och angeläget!

Länk till Riksantikvarieämbetets vårmöte, april 2020

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Tidigare blogginlägg om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018 och maj 2019):

Om Hedkammen november 2018

Om Hedkammen och Harrsjöbacken, maj 2019

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog