Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida

Stockbåtarna i Skatamark

Byn Skatamark ligger ca 18 km nordöst om centrala Boden. Byn utgörs av fyra byadelar, Inbyn, Häggan, Ubbyn (stavat Utbyn på äldre kartor) samt Skogså.  Kännetecknande för byarna är att de ligger på utskjutande och markerade höjdutsprång. Bebyggelsen ligger på moränmark i lidlägen som vetter ned mot Skatamarkträsket.

Byn ligger vid den innersta delen av vad som under vikingatid utgjorde en havsvik men som med en landhöjning på omkring 0,9 m per år snabbt grundades upp och sedermera avsnördes från havet. De tunga lerjordarna som därmed blottlades lade grunden till ett tidigt jordbruk i området och den uppgrundade havsviken bör också ha utgjort utmärkta fiskevatten från sen vikingatid och framåt.

Skatamark omtalas i historiska källor för första gången år 1409. Redan då är byn etablerad och relativt stor eftersom den omnämnde ”olaffwer i skatamark” är tolvman (en sorts nämndeman), detta kunde endast byar ha och inte enstaka nybyggen. Byn har med andra ord en lång historia och bör ha etablerats allra senast under 1300-tal.

Lösfynd och lämningar i närområdet berättar dessutom om en lång aktivitet på platsen med boplatser och boplatsgropar, fyndplatser för stenyxor, fyndplats för en pilspets i järn, fossil åkermark, fäbodvallar samt en fyndplats för en yxa av järn som har klara paralleller hos finska yxtyper från vikingatid. Den mänskliga närvaron i området kan alltså spåras ända tillbaka till stenålder.

Stockbåtarna

1932 framkom ett samlat fynd av åtta stockbåtar vid diknings- och plöjningsarbete. Fynden framkom i Häggmyran som fram till tidigt 1900-tal fortfarande utgjorde en grund vik i Skatamarkträsket. I samma kontext som fynden återfanns ett paddelfragment vilket talar för tolkningen av fynden som båtar. Stockarna hade en något märklig konstruktion med en uthuggen tapp i fören med ett genomhugget hål i samt att de var raka i aktern, de beskrevs som ”trågformade”. Stockarna var mycket grovt tillhuggna. Förutom det nämnda paddelfragmentet framkom även rester av ett fiskstängsel samt ett föremål som tolkades som rester av en mjärde.

Ett liknande fynd gjordes 1936 omkring1,8 km väster om den tidigare nämnda fyndplatsen med samma typ av båtar som de som återfanns i Häggmyran. Det exakta antalet angavs inte men ”en hel del” skall det enligt uppgift ha varit.

Några av stockbåtarna från 1932 och 1936 års fynd. © Norrbottens museum

Datering

Inom projektet Tabula rasa – En bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder-tidig medeltid har nu en av stockbåtarna i det samlade fyndet från Häggmyran daterats. Dateringen gjordes på ytved och kalibrerades med ett sigma till 1520-1650 e.v.t. med 50% sannolikhet att åldern infaller i spannet 1520-1590 e.v.t. Nu kvarstår att ta ställning ifall ytterligare prover skall tas och analyseras för att snäva in dateringen ytterligare.

Den daterade stockbåten, det uthuggna X-et utgör troligen ett bomärke. © Norrbottens museum

Fiskeredskap?

Vad användes då dessa stockbåtar till? Fyndplatsens lokalisering i en uppgrundad havsvik som under 1500-tal bör ha varit väldigt fiskrik i kombination med de fiskeredskap som hittades i anslutning till fyndet antyder att stockbåtarna nyttjats som redskap vid fisket i Skatamarkträsket. Deras utseende, mycket grovt tillhuggna, tyder på att de tillverkats på plats och med snabbhet. Fokus har inte legat på utseende och ytbehandling utan på funktionalitet.

Båtarnas ringa bredd gör det mycket troligt att man har kopplat ihop ett antal för att få stabilitet (en av stockbåtarna hittades med en tillhuggen slana genomstucken den genomhuggna tappen) alternativt att det har suttit någon form av utriggare som stabiliserat båtarna. Det finns vissa konstruktionsdetaljer som kan tyda på en utriggarkonstruktion.

Fiskehypotesen stöds av att en av båtarna har två utborrade hål i förens ovansida, något som kan tolkas som hållare för ljustereldjärn. Det finns även ett lösfynd av ett fiskenät i lin med sänken av stenar höljda i näver och flöten av näver i närheten av fyndplatsen för stockbåtarna, tyvärr förstördes detta vid upptagandet. Fyndet förstärker dock intrycket av nyttjandet av Skatamarkträsket som en fiskesjö.

Studierna av fyndet fortsätter och kommer att publiceras i artikelform inom en snar framtid.

Vid tangenternas förlängning sitter Nils Harnesk.