Etikettarkiv: Porjus

Abborrträskets nybygge – utposten i myrmarkerna.

Publicerat av
1

”Har du gått på mager ljunghed
och sett hur allt förtvinar
till morgondagens svältbygd?
Har du känt hur allt förstelnar till en
feberfrusen utmark
trots slit och knäppta händer?
Makterna slukar allt i tystnad.

Jag har fyllt mitt hopp med hunger
och min törst har fyllts av längtan
om att skörda tidens sådd.
Jag behöver inga gudar
om vår jord kan ge mig näring
till att forma och att tro.

Ett till landskap i ruiner
som har formats utan böner
men som knådats utav nävar.
Det som livnärde vår socken
har i lönndom lagts i träda
för att straffa den som brukar.
Makterna slukar allt i tystnad.”

– Erik Gärdefors (Grift) – ”Svältorna”.

Det är dags för ytterligare ett inlägg i följetongen om utredningen mellan Porjus och Gällivare som undertecknad utförde 2022. Tidigare inlägg har handlat om de lämningar som hittades under utredningen samt om livet i Malmbergets kåkstad. Rallarstigen, numer en vandringsled mellan Porjus och Gällivare, löper längs med 2022 års utredningsområde och den här följetongen är tänkt som en vandring längs denna led med djupdykningar i några av platserna och lämningarna längs vägen. Ni kan läsa tidigare inlägg här:

Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare

Malmbergets kåkstad  – arbete, familjeliv och missbruk i gruvsamhällets utkant

I det här inlägget fortsätter vi alltså att följa Rallarstigen och gör nästa djupdykning en bit västsydväst om Malmberget, vid Nietsak och Abborrträskets nybygge. Men först behöver vi överblicka landskapet och se i vilken miljö och ur vilka omständigheter detta nybygge växte fram.

Bild 1. Delar av ”Rallarstigen” strax västsydväst om Abborrträsket. Foto: Hanna Larsson, Norrbottens museum, acc.nr 2023-105-161

Under 1500-talet fanns det ingen fast bebyggelse i det man kallade ”lappmarken”. Den samiska befolkningen inom Lule lappmark var indelade i byarna Tuorpenjaur, Sirkasluokta, Jokkmokk och Sjokksjokk. Markerna kring Gällivare och ner mot Abborrträsket ligger inom dåvarande Sjokksjokks sameby och markerna runt Porjus ligger inom dåvarande Sirkasluokta. Det går tre äldre flyttleder genom markerna som utgjorde 2022 års utredningsområde, det vill säga en sträcka mellan Porjus och Gällivare. En flyttled går genom områdets allra nordligaste del, en vid Dundrets norra fot och en i utredningsområdets sydvästra del. Där finns även en renbeteshage (rengärda) och ett viste. Under 1500-talet låg Abborrträskområdet inom den dåvarande Sjokksjokks sameby. Det omfattade hela nedre delen av Lule Lappmark, från området kring Pite älv till Kalix älv och Vettsajärvi. Fisket var en viktig resurs för samerna i Sjokksjokk. I den första fiskeskattelängden från år 1559 står att fyra Sjokksjokksbor fiskar i Saivo och Njiehtsakjávrre: Ivar Knutsson, Nils Knutsson, Nils Andersson och Anders Jonsson. De är det äldsta kända namngivna personerna som med säkerhet kan knytas till Gällivare. De skattade fisket med torkad gädda, sik och abborre.

Under mitten av 1600-taket blev den nordliga delen av Sirkasluokta en egen sameby; Kaitumjaur. Byarna utgjorde även skatteområden. Det var vanligt att man skattade för flera fiskesjöar som kunde ligga långt ifrån varandra. Det var även vanligt att flera personer skattade för samma sjö. I dessa områden livnärde man sig på jakt, fiske och renskötsel. Innan den intensiva renskötsels övertag var människornas bosättningsmönster cirkulärt. Under 1600- och 1700-talen blev tamrenskötseln den huvudsakliga näringen vilket hade stor inverkan på människans ekonomi och bosättningsmönster som nu följde renens betesbehov i långsmala sträckor mellan fjäll och skogsland. Det finns dock skillnader i resursutnyttjandet mellan, exempelvis, fjällsamebyarnas renskötsel och den skogssamiska renskötseln vilken kunde kombinera renskötseln med jakt, fiske och ibland gårdsbruk.

Bild 2. Karta över 2022 års utredningsområde med Abborrträskets nybygge/Nietsak markerat med en röd prick och en svart pil. Färgerna beskriver rennäringen i området, men flyttleder (brunt), kärnområde (ljusblått), rastbete (streckat), svåra passager (rött), viste (triangel) och flyttled 1945 (streckad linje). Kartan är gjord i GIS med Sametingets shaper.

Under 1600-talet började kronan alltmer intressera sig för Norrbottens inland, som dessförinnan setts som enbart renbetesland. Kustens bönder hade enstaka jaktmarker i inlandet men nu ville man uppmuntra att fasta skattehemman anlades för att bistå med arbetskraft till de nya gruvorna. Det fanns även militära och religiösa intressen bakom den utökade kolonisationen. Genom de så kallade lappmarksplakaten 1673 och 1695 ville man gynna fast bosättning och uppodling och år 1749 infördes mellan 15 och 40 år skattefrihet för att ytterligare uppmuntra nybyggen. Till en början skedde ingen större inflyttning från andra landskap. Några nybyggen etablerades på gamla fiskeplatser som nyttjats av kustbönder under medeltiden. En del samer gjorde om sina visten till gårdsbruk och ägnade sig åt boskap och odling vid sidan av eller i stället för renskötseln. Detta var också ett sätt för samerna att hålla renbeteslanden fredade från nya kolonister. De samiska nybyggena ligger ofta i närheten av eller på gamla renvallar och har samiska ortnamn.

Bild 3. Karta över Gällivare församling från år 1743. Hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”.

Det var först under 1800-talet som nybyggandet tog ordentlig fart i inlandet. För att få ta del av skattefriheten skulle nybyggena bedriva åkerodling. Odlingarna anlades på en skogs- eller bergssluttning i söderläge, på holmar eller uddar i sjöar. Korn var det som i huvudsak odlades, i viss mån även havre men det var förmodligen vanligare vid kusten än i inlandet, och från och med 1800-talets mitt började potatisen ta över rovans plats. Odlingsytorna var oftast mycket små, det var boskapen som gav den huvudsakliga inkomst vilket krävde stora ytor till slåttermark för vinterfoder. Binäringar till nybyggena var kolning och skogsbruk som också var viktigt för den framväxande gruvnäringen.

Med utsikt över myrlanskapet

Cirka 15 km västsydväst om Gällivare, där berget Peltovaaras nordvästra sluttning möter Abborrträskets nordöstra strand, finner vi Nietsak eller Abborrträskets nybygge, beläget strax norr om 2022 års utredningsområde. Nybygget upptogs år 1757 och grundades med så kallad frälserätt av gruvägaren Kapten Meldercreutz som bedrev gruvbruk i Gällivare. Vid slutet av 1700-talet köptes Gällivare gruva av Samuel Gustav Hermelin varpå även nybygget bytte ägare. För att underlätta transporterna från gruvan i Gällivare anlade Hermelin flera nybyggen. Nybygget vid Abborrträsket var bebott fram till 1945. Bostadshuset som står kvar på platsen idag är från 1900-talets början. Det är inte alltid så lätt att finna information om de tidiga nybyggena i Norrbottens inland. Än svårare att utröna varför vissa platser valdes och hur de brukats dessförinnan. Att platsen brukats länge vittnar fornlämningsbilden om. Här finns flera härdar, en kokgrop, ett boplatsområde, en boplatsvall och en stenugn. Stenugnen har förmodligen använts vid fiske. Här finns även en begravningsplats, en husgrund och en möjlig husgrund. De var tips som lämnades in av Gellivare hembygdsförening till museet i samband med utredningen. Det är hembygdsföreningen som rår om Abborrträsket idag och vid besöket granskades och registrerades tipsen.

Bild 4. Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson registrerar sommargravar vid Abborrträsket tillsammans med Gellivare hembygdsförening. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Bild 5. Husgrund (jordkällare) i skogen bakom Abborrträsket. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Bild 6. Arkeologerna Ida Mattsson, Hanna Larsson och Rasmus Lundqvist registrerar en möjlig husgrund intill Abborrträskets nybygge tillsammans med Gellivare hembygdsförening och hunden Aaro. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Två offerplatser (L1994:6652 och L1994:4791) är registrerade vid sjön Saivo cirka 3 km sydöst om Abborrträsket. Runt sjön finns flera härdar, boplatsområden och en kokgrop. Ytterligare en offerplats skall finnas på berget Akkavaara, strax väster om Saivosjön. Föremålen som hittats vid offerplatserna har bedöms härröra från perioden mellan 1000-talet och 1100-talet e. Kr. Det skall även finnas flera barktäkter i området vilka har daterats i samband med ett uppsatsarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Barktäkterna är emellertid inte registrerade i Fornsök och deras exakta position är således inte känd. Men enligt studien som SLU gjorde, där man daterade barktäkter i området, skall dateringarna sträcka sig från mitten av 1500-talet till tidigt 1800-tal. Föremålen från offerplatserna och dateringarna av barktäkterna visar på kontinuerligt och långvarigt bruk och resursutnyttjande i området.

Kär plats har många namn. Vad kan ortnamnen förtälja om historien?

Ortnamnen i Gällivare kommun präglas av tre språkkulturer: samiska, finska och svenska och det finns i kommunen fyra språkgränser, nämligen finskans västgräns, samiskans östgräns, gränsen mellan lulesamiska och nordsamiska och gränsen mellan gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Många av de finska och samiska ortnamnen är felstavade, då kartograferna under 1800- och 1900-talen i huvudsak var svenskspråkiga och inte talade finska eller samiska. Det var därför vanligt att sagesmännen tolkade felaktigt på grund av språksvårigheterna. En annan anledning bakom felstavningen i de finska och samiska ortnamnen är att de ofta är mycket gamla. Språk förändras med tiden och kan genom muntlig tradition förvanskas. Västgränsen för finskan samt dialekt- och ortografiska gränsen mellan nordsamiska och lulesamiska korsar varandra nära Abborrträsket och Nietsak. Eventuella språkliga korsningarna och felstavningar kan anas i ortnamnen vid språkgränserna. Det finns två tolkningar av namnet Nietsak. Antingen kommer namnet av njietsak (njiehtsagis) som antingen kan översättas till: (nedre) märgben (i bakfoten hos ren)/smalben (hos människa) eller vattengenomdränk gammalt trä. Namnet skulle således kunna betyda ”Märgbenet” eller ”Surveden”. Ett namn som ”Märgbenet” skulle kunna syfta till en plats där man slaktat ren. ”Surveden” skulle kunna komma av vattensjuk mark eller syfta på äldre byggnader som fått stå och förfalla. Undertecknad är inte en språkvetare eller ortnamnsspecialist, men om jag tillåts att spekulera så finns det tre nordsamiska ord som skulle kunna vara ursprunget till namnet: niitti (slå hö), niitu (slåtteräng) och sakka (väldigt, mycket). Med lite fantasi kan namnet Nietsak alltså betyda någonting i stil med ”(platsen med) mycket ängsslåtter”.

– Bild 7. Raststugan på Peltovaara med inskriptioner. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

– Bild 8. Odlingsytor på Peltovaara. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

Det finns andra ortnamn i närheten med både finsk och samiskt ursprung. Namnet Peltovaara är en blandning av finska och samiska och kan översättas till ”åkerberget”. Peltovaara är ett berg beläget strax sydöst om Abbrrträsket. Precis som namnet antyder nyttjades berget Peltovaara för odling av korn och potatis. Solen värmde marken på bergets sydsluttning vilket gjorde att grödorna inte angreps av frost lika tidigt och sent på säsongen. Efter odlingarna på Peltovaara skall den övergivna åkerytan finnas avgränsad av delvis övertorvade stensträngar och odlingsrösen. Vidare har den sydsydöstra viken på Njiehtsakjávrre det finska namnet ”Myllylahti” vilket betyder ”kvarnviken”. Området kring Abborrträsket verkar alltså ha präglats av odling, slåtter/myrhö och fiske. Markanvändningen och namnet Nietsak för även tanken åt andra nordsamiska ord: niestelávka (matsäck), niesti (proviant) och niestteheapme/niesttehis (som saknar (eller har lite) proviant). Kan namnet Nietsak, Njiehtsakjávrre och Nijethsagistjåhkkå syfta på en plats där man kan stanna till på sin resa genom myrmarkerna för att fylla på sin matsäck/proviant med fisk, potatis, märgben och lite nytt, torrt skohö? Eller antyder namnet på en mötesplats för byteshandel mellan nybyggena? Den led som går mellan Porjus och Gällivare och som idag kallas Rallarstigen har sina anor i 1700 och 1800-talet. Då nyttjades den av nybyggare i Abborrträsk, Jutsarova, Rovanen och Stubba. Vid Abborrträsk förgrenades leden i två delar som gick antingen över Rovanen eller över Stubbavallen.
Under slutet av 1800-talet fick turismen och längtan till naturen ett uppsving och det var då som Svenska Turistföreningen bildades. De lät bygga stugor och spånga leder för att underlätta för vandring upp mot fjällen. År 1891 lät Turistföreningen spånga den gamla stigen Gällivare-Abborrträsk-Stubbavallen-Porjus. Leden kallades sedan ”Turistleden”. Det var troligen i samband med det som nybyggarna i Abborrträsk byggde rastkojan på Peltovaara. I kojan finns inskriptioner av besökare från 1890-talet och framåt i tiden.

…”om att skörda tidens sådd”

Bild 9. Abborrträskets nybygge, vy från myr med hässjeställning, lie och myrslåtter i förgrunden. Illustration av Hanna Larsson, Norrbottens museum.

Vid Abborrträskets nybygge bedrev man myrslåtter. Det var vanligt och en viktig del i försörjningen och boskapsskötseln. Att markerna runt Abborrträsket har lämpat sig för hö och slåtter syns tydligt än idag. Myrmarkerna är blöta, flacka och gräsbevuxna. Under utredningen 2022 påträffades en fossil åker på den gräsbevuxna myren just sydöst om Abborrträsket. Den är intill 400×150 meter stor och består av utdikad myrmark, med flera delvis igenvuxna diken. En bit in i åkerns nordvästra del fanns rester av stängsel eller hässjeställning. Min kollega Frida Palmbo har skrivit ett inlägg här på bloggen om myrslåtter. Ni som vill grotta ner er i det kan läsa inlägget här: Myrslåtter – en del av naturahushållningen.

Bild 10. Rester av stängsel eller hässjeställning på fossil åker på myren invid Abborrträsket. Foto: Hanna Larsson, Norrbottens museum, acc nr: 2023-105-165

Det finns även belägg för myrslåtter på en karta från år 1792. En plätt myrslåtter går att urskilja på kartan vid Abborrträskets sydöstra kant, just sydväst om det lilla vattendrag som även korsar den fossila åkern. Var gränsen går och om ytan för den fossila åkern innefattar delar av den äldre plätten med myrslåtter är osäkert. Försöker man mäta avstånden är myrslåtterplätten enligt kartan ca 200 alnar bred vilket blir drygt 120 meter. Den fossila åkern ligger 80 meter från sjökanten. Utifrån kartmaterialet kan den fossila åkern alltså vara en fornlämning. Åkern blev därför registrerad som en möjlig fornlämning i Fornsök.

Bild 11. Skärmklipp från Fornreg. Den blå ytan är utredningsområdet, den gröna är den fossila åkerns utbredning. Under är ett utsnitt av kartan från 1792 – hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”.
Bild 12. Kartan från 1792 – hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”

Jag gjorde ett försök att koordinatsätta den historiska kartan och jämföra mot nutida topografiska kartan. Det blir aldrig exakt, men det ger ändå en fingervisning. På kartan nedan kan ni se hur fossilåkern (här en röd yta) överlappar myrslåttermarken på kartan från år 1792.

Bild 13. Rektifierad karta över Abborrträsket från 1792.

Det var vad jag hade att dela med mig utav denna gång. Jag avslutar med en slåtterbild från Heden i Gällivare från år 1918. Männen på fotot är Sten Apelqvist och Fredrik Ulven. De har tagit en paus från slåtterarbetet och en av dem har plockat en bukett prästkragar.

Bild 14. Sten Apelqvist och Fredrik Ulven tar en paus från slåtterarbetet på Heden i Gällivare, år 1918. Förvärv från Ester Andersson i Abborrträsk, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1409:4

Nu tar även jag en paus från arbetet och lämnar Gällivare-Porjus utredningen för den här gången. Vi kanske får skäl att återvända till denna följetång framöver, med fler djupdykningar längs Rallarstigen. Tills dess önskar jag er en trevlig och solig helg!

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson – arkeolog, osteolog, arkeobotaniker och samlingsansvarig på Norrbottens museum.

En tillbakablick på 2022

Publicerat av
1

Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!

Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.

Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.

I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…

Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.
En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.

En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?

Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. ”Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.
Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.

När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!

Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.

Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!

Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo.
”Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 ”. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.

När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.

Del av fiskodlingen vid Edefors. Metallkonstruktionen är med största sannolikhet en del av en dammlucka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En bäver har tagit över miljön kring den tidigare fiskodlingen vid Edefors. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga

Arkeologerna Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist arbetar med avtorvningen av rödockragraven i Ligga. Knotten cirkulerar i området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är ett fornvårdsobjekt, vilket innebär att platsen ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer. Därför finns det iordningsställt en parkeringsplats och det finns informationsskyltar på plats. Delar av parkeringsplatsen blev dock översvämmad i år på grund av höga flöden i Luleälven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fantastiskt fin arbetsplats! Rödockragraven i Ligga invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave

I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!

Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.

Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.

Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog