Fenomenet yrkesrelaterade skador är intressant. Det här blogginlägget blir därför en reflektion över de yrkesskador som drabbar arkeologer.
Jag hoppar över de självklara sakerna som förslitningsskador i knän, rygg och handleder till följd av grävande med spade, fyllhammare och skärslev. Inte heller kommer jag att gå närmare in på hörselskador på grund av alltför många timmar gående vid grävmaskin, eller lunginflammation på grund av häftiga höstregn.
Ha! Du missade mig! (Grävmaskin vs arkeolog) © Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren
Här är listan:
Arkeologisolbränna (eng: Archaeological tan): Solbränna som fäster vid glipan mellan byxlinning och T-shirt. Eftersom arkeologer oftast är framåtböjda vid grävposition brukar arkeologers framsida vara blek och partiet ovanför byxlinningen på ryggen vara rödbränd. Gnugga sedan in några nävar sand från sållställningen på detta ryggparti och smärta uppstår.
Dumphögs-tveksamhet: Tvehågsenheten över att bestämma var dumpmassorna ska läggas… Oftast ett dilemma för grävningsledaren. ”Ska vi lägga sållhögen här eller där”. Alla arkeologer har upplevt det magiska sambandet mellan dumphögens geografiska position i förhållande platsen där de mest spektakulära fynden påträffas. Dumphögen med sandmassorna som fraktats bort från grävytan, ligger alltid ovanpå det som visar sig vara mest spännande. Detta brukar man oftast inse de sista skälvande dagarna (eller till och med de sista timmarna) av utgrävningen.
Fall från höga höjder: Min personliga favorit eftersom jag lider av en viss höjdskräck. Det har dock inte hindrat mig från att klättra upp i träd, bygga stegar i träd, låta mig hissas upp i vingliga och gnisslande lyftkorgar, klättra upp på hustak och säkert någonting mer som jag förträngt nu. Hänga ut genom öppna dörrar från helikoptrar har jag inte provat, men det har min höjdrädda kollega här på museet, Carina Bennerhag testat. Allt detta gör vi bara för att det arkeologiska intresset tagit över vett och sans i jakten på det perfekta fotografiet och den perfekta utsikten över grävytan. Där finns i denna Ikaros-sjuka en febrig dröm om att man plötsligt ska få en uppenbarelse om vad fornlämningen som man gräver egentligen har använts till.
Faraos förbannelse: Den är en myt. I alla fall i Norrbotten. Här finns andra typer av förbannelser att oroa sig för. Det finns en och annan människa i det här länet som gärna uttalar förbannelser över kulturmiljövård i största allmänhet och arkeologer i synnerhet. Detta med någon slags övertygelse att de minsann begriper bättre vad som är värt att bevara än människor som håller på med yrket på heltid. ”Här finns ingenting”, kan de säga med stark övertygelse, fast man står där vid en tydlig, rektangulär, avlång kokgrop från järnåldern och just har dragit upp sonden full med träkol från den fullt kännbara och hörbara stenpackningen. Klingandet av jordsond mot stenpackning överröstas av orden: ”Om det hade funnits någonting här hade min farfar berättat det. Han var gammal och mindes allt”.
Granater: Påträffas oftast på Bodens skjutfält. Påskyndar hjärtverksamheten ganska bra. Har beskrivit känslan av detta fenomen tidigare här i bloggen.
Groptittarsyndromet: Det finns inte en arkeolog som kan gå förbi en grävd grop utan att stanna och titta. Det spelar ingen roll om det är gatukontoret eller en räv som grävt ett hål. Titta ska man. Det kan ju finnas någonting gammalt i gropen.
Det finns varianter av Groptittarsyndromet som i korthet går ut på att den drabbade tappar fokus på det han/hon gör därför att personen i fråga upptäckt någonting i naturen. Jag vet en arkeolog som på sin motionsrunda i skogen sprungit in i en tall för att han tyckt sig se ett bra boplatsläge. Han blev inte så skadad. Tror jag.
Jag själv har lagt omkull min motorcykel på en grusväg för att jag tyckt mig se klippor ute i skogen invid Skellefteälven, klippor där det möjligen skulle kunna finnas hällristningar. Där låg en sten på vägen i fotbollsstorlek som jag i tomgångsfart körde på. Det var nära att jag behövde ringa efter hjälp eftersom jag fastnade med benet under hojen, Det är svårt att lyfta 220 kg motorcykel sittande på marken. Jag kom loss själv, men det fanns inga hällristningar på klipporna. ”Attans. Jag var ju så säker på att det borde finnas ristningar…”
Huvudskador: Här pratar jag inte främst om mentala skador, utan om faktiska fysiska skador. Vid grävmaskiner har vi hjälmar, så svängande skopor har hittills aldrig knäckt någon skalle när jag har varit med. Grävmaskiner vet vi att de kan vara farliga. Däremot är det inte lika känt att tält kan vara farliga. Vid en grävning i Island lät min grävningledare bygga ett tält som nästan liknade ett hus. Det hade en trästomme med reglar och takbjälkar, beklätt med genomskinlig plast. Det 6 x 12 m stora tältet lyftes sedan med stort besvär på plats med en kranbil. Den flera ton tunga konstruktionen förankrades med kraftiga rep och med armeringsjärn som tältpinnar. Detta hindrade dock inte de isländska höstvindarna från att lyfta hela rubbet några dagar senare och en hastig utrymning gjordes ”Out, out, everybody out! The tent lifted!” Samma eftermiddag gjorde tältet ett svikthopp över koordinatkäppar som stack upp 0,5 m från markytan. Ingen var där just då och alla klarade sig från fysiska skador, men som någon uttryckte det. ”Om du Olof stannar kvar och håller fast i tältet i natt kan du nog segla hem till Sverige med det”.
Lugnet före stormen. Bjarni F Einarsson står framför ett ”tält” som är flygfärdigt från Island. Foto Olof Östlund
Stenlunga: En åkomma som inte enbart är en fara för gruvarbetare. Om du får till uppgift att sålla alla andras sandhinkar under en hel grävning en sommar (”sållslav” kallas det), tacka då nej. Det sanddamm som uppstår vid sållning av torr sand kan inte vara nyttigt i längden. Det räcker bra med att stå där och sålla sina egna fyllda hinkar. Det syns väldigt bra vad man har sysslat med när man snyter sig sedan på kvällen. Snor ska inte vara svart. Snor ska vara äckelgrönt.
Älska kartor, älska fornlämningar: Arkeologer kan sitta i timmar framför kartor med höjdkurvor, kartor med jordarter, historiska kartor. Vi spenderar med glädje all denna tid med kartorna för att på så sätt i förväg försöka avgöra vilken typ av fornlämnignar som kan tänkas finnas på de platser där vi sedan ska arbeta. Det påverkar oss även i vardagen. Ge mig en karta för att jag ska hitta en väg mellan punkt A och punkt B, så kommer jag förutom att hitta den krokigaste och roligaste motorcykelvägen, också hitta 31 tänkbara ställen där det kan finnas mesolitiska boplatser… Jag har flera kollegor i olika delar av landet som inte längre får bestämma färdvägar när de ska åka hem till sambons släkt. Resorna tar alldeles för lång tid när arkeologen i familjen bestämmer var rasterna ska läggas.
Jag tror att vi nöjer oss med denna korta genomgång av arkeologiska åkommor och syndrom. Jag vill ju inte att ni ska tro att vi är sjuka i huvudet.
Felsökning pågår. Kan Tor-Henrik med metalldetektorn hitta de skruvar som skramlar lösa i Olofs skalle? ©Norrbottens museum. Foto Carina Bennerhag
Vid tangentbordet i denna snöfria och mörka höstdag.
Olof Östlund
