Historiska kartor

Tänk att kunna resa utan att förflyttas och att dessutom resa i tiden – vore inte det en dröm?! Med lite fantasi och med hjälp av historiska kartor så är det faktiskt möjligt – nästan i alla fall. I detta blogginlägg tänkte jag göra en liten resa som förhoppningsvis kan inspirera till resor på egen hand.

Lantmäteriet är den myndighet som kartlägger Sverige, något de har gjort i snart 400 år. Den förste lantmätaren, Anders Bure, tillträdde sitt ämbete 1628. Kung Gustav II Adolf gav honom i uppgift att göra en systematisk uppmätning och kartering av landet. Det som kartlades var gårdar, byar, städer och deras tillhörande marker. Skattläggning, ägotvister och skiften låg ofta bakom de karteringar som utfördes under 1600-talets senare del.

Under 1700- och 1800-tal ägnade lantmätarna en stor del av sitt arbete åt de stora jordreformerna – storskiftet, enskiftet och laga skiftet. Dessa reformer syftade till att effektivisera jordbruket genom att samla ägor i större och mer sammanhängande enheter. Här i Norrbotten var det i stort sett bara Storskiftet och Laga skiftet som genomfördes och det senare pågick in på 1900-talet. De beslut som togs och de kartor som upprättades då gäller fortfarande, om inte någon senare lantmäteriförrättning utförts.

Vid mitten av 1800-talet började även en mer systematisk kartläggning av landet, vilket gett oss generalstabskartan och häradsekonomiska kartan och ekonomiska kartan. I samband med utgivningen av den ekonomiska kartan påbörjades även den systematiska fornminnesinventeringen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg.

Alla kartor och tillhörande handlingar som lantmätarna upprättat sedan 1628 finns bevarade. Det är en unik kartsamling som innehåller mer än en miljon historiska kartor. Sedan 2009 är de även tillgängliga digitalt via lantmäteriets söksida för historiska kartor. Det är där vi kliver på vår resa!

Luleå 400 år

Jag tycker det passar bra att kika lite närmare på Luleå, som i år firar 400-år i år. Jag börjar med en karta från 1642. Då var staden endast 21 år gammal och låg där Luleå Gammelstad, eller kyrkbyn ligger. Det som visas på kartan nedan är bland annat kyrkans mark och prästgården. De odlade inägorna är omgärdade med staket och det råder inga tvivel om vad det är för typ av skog i området. Själva staden innanför stadsmuren (som mer ser ut som ett träplank) är inte utritad på denna karta. Det beror sannolikt på att det var kyrkans jordbruksmark som var det intressanta. Trots propåer från staten om att borgarna (köpmännen) skulle bosätta sig i staden var det huvudsakligen kyrkstugor och stall som återfanns här. Köpmännen bodde kvar på sina gårdar i byarna runt omkring.

– Avmätning av en del av stadens ägor, upprättad av lantmätare Olof Tresk 1642. Bilden högst upp till vänster visar hela kartan, därintill ses en beskrivning av kartans innehåll. De tre bilderna i mitten är utsnitt av kartan: 1 och 2 = kyrkan och stadens område innanför stadsmuren; 3 = prästgården och 5 = klockarens gård. Längst ned ses kartans skalstock. Akt-ID: Å19-1:z1:83-86.

1600-talets kartor kan vara svåra att förstå, eftersom både handstil och språk skiljer sig mycket från dagens. Som tur är finns dessa kartor även tillgängliga via Riksarkivet och där är även den text som finns på kartorna renskriven! Själva kartorna kan bjuda på riktigt fina detaljer. Se bara på tallarna med sina skuggor, portarna in till staden och inte minst kartans kompassros!

Här nedan ser vi en karta över prästgårdens ägor 1686. Nu förstår vi att staden flyttat, då det står ”Gambler Stads platsen” (gamla stadsplatsen) strax under kyrkan. År 1649 flyttades staden till sin nuvarande plats eftersom viken in till hamnen blivit för grund för båttrafiken. På kartan syns hamnen som en liten brygga i vattnet.

Luleå Gammelstad. Utsnitt av lantmätare Johan Gedda Perssons karta från 1686. På kartan visas prästgårdens marker. Kyrkan ses som en rödmarkerad byggnad lite till vänster i bild och prästgården är den röda bygganden till höger. Vägen ner till hamnen är tydligt utritad och den slutar i en liten brygga. Akt ID: Å23-29:1

Luleå – Nya staden

När vi kommer framåt i tid blir kartorna lite mer begripliga och texten lite mer lättläst (eller mindre svårläst), även om det kan variera mycket mellan kartor och mellan de olika lantmätare som upprättat kartorna. Beroende på vilket syfte kartan haft är de även mer eller mindre informativa. En karta som gäller en gränsdragning innehåller ofta bara själva gränsen och dess brytpunkter. Kartan nedan är lite mer innehållsrik, då den är upprättad i samband med planering av Luleå handelsstad 1790. Den första bilden visar hur staden faktiskt såg ut när lantmätaren gjorde sin kartering. Till den hör en förteckning över tomtägarnas namn och deras yrke. Därefter följer en ny karta, som är ett förslag på hur staden skulle kunna se ut.

Stadsplaneringskarta upprättad av lantmätare Olof Clausén 1790. Den översta kartan visar stadens faktiska utseende och till den hör en förteckning över tomtägarna. Längst ner är ett förslag på en ny kvartersplanering för staden. Akt-ID Å19-1:3

Begreppet stad gör i alla fall att jag tänker på relativt stora hus och tät bebyggelse, men så var inte fallet med Luleå under 1700-1800-tal. Bilden nedan är inte exakt daterad, men är tagen någon gång före stadsbranden 1887. Fotografen (okänd) står längst upp på Storgatan, vid Residenset. Till vänster i bild är gamla läroverket, eller ”språklådan” som den senare kom att kallas. Denna byggnad finns kvar idag och tillhör gymnasiebyn. Till höger i bild ser vi Gustafskyrkan som stod klar 1790, men som förstördes i branden. Förutom kyrkan förstördes 75 av stadens gårdar och cirka 700 personer förlorade sina hem.

Storgatan i Luleå någon gång innan 1887. Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:150
Luleå dagen efter branden 1887. Bilden är tagen från hörnet av Rådstugatan och Storgatan.
Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:168

När staden byggdes upp igen efter branden byggdes husen i sten och tegel. Kvarter och gårdar lades med större avstånd för att undvika ett liknande brandförlopp i framtiden. Strax därefter, 1892, upprättas en karta med förslag på namn på stadens nya kvarter.

Karta, beslut för stadens kvartersnamn. Akt_ID: 25-lul-h13/1892

Nu börjar Luleå likna den stad som vi känner igen idag. Den stora skillnaden är att staden vuxit och fortfarande växer både till ytan och på höjden. Nedan är ett exempel på en ekonomisk karta från 1948, eller ”grönsaksbladet” som den även kallas, då bakgrunden består av en grönfärgat flygfoto.

Ekonomisk karta över Luleå 1948. RAK-ID: J133-24l8i50

Det här blev inte riktigt den resa som jag tänkt från början, men väl en liten presentation av några olika historiska kartor. Jag hoppas att det väckt ett intresse för att själv börja botanisera i denna fantastiska, kulturhistoriska skatt!

Avslutningsvis vill jag även tipsa om en kommande föreläsning om historiska kartor. Det är Pär Connelid, arkeologiskt inriktad kulturgeograf, som kommer att hålla en föreläsning den 14 april klockan 18:00. Boka in detta datum och håll ögonen öppna för mer information om hur du tar del av den digitala föreläsningen.

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Arkeologiska riskmoment och yrkesskador – mentala och fysiska

Fenomenet yrkesrelaterade skador är intressant. Det här blogginlägget blir därför en reflektion över de yrkesskador som drabbar arkeologer.

Jag hoppar över de självklara sakerna som förslitningsskador i knän, rygg och handleder till följd av grävande med spade, fyllhammare och skärslev. Inte heller kommer jag att gå närmare in på hörselskador på grund av alltför många timmar gående vid grävmaskin, eller lunginflammation på grund av häftiga höstregn.

Ha! Du missade mig! (Grävmaskin vs arkeolog) © Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

Ha! Du missade mig! (Grävmaskin vs arkeolog) © Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

Här är listan:

Arkeologisolbränna (eng: Archaeological tan): Solbränna som fäster vid glipan mellan byxlinning och T-shirt. Eftersom arkeologer oftast är framåtböjda vid grävposition brukar arkeologers framsida vara blek och partiet ovanför byxlinningen på ryggen vara rödbränd. Gnugga sedan in några nävar sand från sållställningen på detta ryggparti och smärta uppstår.

Dumphögs-tveksamhet: Tvehågsenheten över att bestämma var dumpmassorna ska läggas… Oftast ett dilemma för grävningsledaren. ”Ska vi lägga sållhögen här eller där”. Alla arkeologer har upplevt det magiska sambandet mellan dumphögens geografiska position i förhållande platsen där de mest spektakulära fynden påträffas. Dumphögen med sandmassorna som fraktats bort från grävytan, ligger alltid ovanpå det som visar sig vara mest spännande. Detta brukar man oftast inse de sista skälvande dagarna (eller till och med de sista timmarna) av utgrävningen.

Fall från höga höjder: Min personliga favorit eftersom jag lider av en viss höjdskräck. Det har dock inte hindrat mig från att klättra upp i träd, bygga stegar i träd, låta mig hissas upp i vingliga och gnisslande lyftkorgar, klättra upp på hustak och säkert någonting mer som jag förträngt nu. Hänga ut genom öppna dörrar från helikoptrar har jag inte provat, men det har min höjdrädda kollega här på museet, Carina Bennerhag testat. Allt detta gör vi bara för att det arkeologiska intresset tagit över vett och sans i jakten på det perfekta fotografiet och den perfekta utsikten över grävytan. Där finns i denna Ikaros-sjuka en febrig dröm om att man plötsligt ska få en uppenbarelse om vad fornlämningen som man gräver egentligen har använts till.

Faraos förbannelse: Den är en myt. I alla fall i Norrbotten. Här finns andra typer av förbannelser att oroa sig för. Det finns en och annan människa i det här länet som gärna uttalar förbannelser över kulturmiljövård i största allmänhet och arkeologer i synnerhet. Detta med någon slags övertygelse att de minsann begriper bättre vad som är värt att bevara än människor som håller på med yrket på heltid. ”Här finns ingenting”, kan de säga med stark övertygelse, fast man står där vid en tydlig, rektangulär, avlång kokgrop från järnåldern och just har dragit upp sonden full med träkol från den fullt kännbara och hörbara stenpackningen. Klingandet av jordsond mot stenpackning överröstas av orden: ”Om det hade funnits någonting här hade min farfar berättat det. Han var gammal och mindes allt”.

Granater: Påträffas oftast på Bodens skjutfält. Påskyndar hjärtverksamheten ganska bra. Har beskrivit känslan av detta fenomen tidigare här i bloggen.

http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/04/25/branda-ben-eller-sprangd-arkeolog-om-att-vaga-livet-for-en-gammal-kustboplats-pa-bodens-skjutfalt/

Groptittarsyndromet: Det finns inte en arkeolog som kan gå förbi en grävd grop utan att stanna och titta. Det spelar ingen roll om det är gatukontoret eller en räv som grävt ett hål. Titta ska man. Det kan ju finnas någonting gammalt i gropen.

Det finns varianter av Groptittarsyndromet som i korthet går ut på att den drabbade tappar fokus på det han/hon gör därför att personen i fråga upptäckt någonting i naturen. Jag vet en arkeolog som på sin motionsrunda i skogen sprungit in i en tall för att han tyckt sig se ett bra boplatsläge. Han blev inte så skadad. Tror jag.

Jag själv har lagt omkull min motorcykel på en grusväg för att jag tyckt mig se klippor ute i skogen invid Skellefteälven, klippor där det möjligen skulle kunna finnas hällristningar. Där låg en sten på vägen i fotbollsstorlek som jag i tomgångsfart körde på. Det var nära att jag behövde ringa efter hjälp eftersom jag fastnade med benet under hojen, Det är svårt att lyfta 220 kg motorcykel sittande på marken. Jag kom loss själv, men det fanns inga hällristningar på klipporna. ”Attans. Jag var ju så säker på att det borde finnas ristningar…”

Huvudskador: Här pratar jag inte främst om mentala skador, utan om faktiska fysiska skador. Vid grävmaskiner har vi hjälmar, så svängande skopor har hittills aldrig knäckt någon skalle när jag har varit med. Grävmaskiner vet vi att de kan vara farliga. Däremot är det inte lika känt att tält kan vara farliga. Vid en grävning i Island lät min grävningledare bygga ett tält som nästan liknade ett hus. Det hade en trästomme med reglar och takbjälkar, beklätt med genomskinlig plast. Det 6 x 12 m stora tältet lyftes sedan med stort besvär på plats med en kranbil. Den flera ton tunga konstruktionen förankrades med kraftiga rep och med armeringsjärn som tältpinnar. Detta hindrade dock inte de isländska höstvindarna från att lyfta hela rubbet några dagar senare och en hastig utrymning gjordes ”Out, out, everybody out! The tent lifted!” Samma eftermiddag gjorde tältet ett svikthopp över koordinatkäppar som stack upp 0,5 m från markytan. Ingen var där just då och alla klarade sig från fysiska skador, men som någon uttryckte det. ”Om du Olof stannar kvar och håller fast i tältet i natt kan du nog segla hem till Sverige med det”.

Lugnet före stormen. Bjarni F Einarsson står framför ett "tält" som är flygfärdigt från Island. Foto Olof Östlund

Lugnet före stormen. Bjarni F Einarsson står framför ett ”tält” som är flygfärdigt från Island. Foto Olof Östlund

Stenlunga: En åkomma som inte enbart är en fara för gruvarbetare. Om du får till uppgift att sålla alla andras sandhinkar under en hel grävning en sommar (”sållslav” kallas det), tacka då nej. Det sanddamm som uppstår vid sållning av torr sand kan inte vara nyttigt i längden. Det räcker bra med att stå där och sålla sina egna fyllda hinkar. Det syns väldigt bra vad man har sysslat med när man snyter sig sedan på kvällen. Snor ska inte vara svart. Snor ska vara äckelgrönt.

Älska kartor, älska fornlämningar: Arkeologer kan sitta i timmar framför kartor med höjdkurvor, kartor med jordarter, historiska kartor. Vi spenderar med glädje all denna tid med kartorna för att på så sätt i förväg försöka avgöra vilken typ av fornlämnignar som kan tänkas finnas på de platser där vi sedan ska arbeta. Det påverkar oss även i vardagen. Ge mig en karta för att jag ska hitta en väg mellan punkt A och punkt B, så kommer jag förutom att hitta den krokigaste och roligaste motorcykelvägen, också hitta 31 tänkbara ställen där det kan finnas mesolitiska boplatser… Jag har flera kollegor i olika delar av landet som inte längre får bestämma färdvägar när de ska åka hem till sambons släkt. Resorna tar alldeles för lång tid när arkeologen i familjen bestämmer var rasterna ska läggas.

Jag tror att vi nöjer oss med denna korta genomgång av arkeologiska åkommor och syndrom. Jag vill ju inte att ni ska tro att vi är sjuka i huvudet.

Felsökning pågår. Kan Tor-Henrik med metalldetektorn hitta de skruvar som skramlar lösa i Olofs skalle? ©Norrbottens museum. Foto Carina Bennerhag

Felsökning pågår. Kan Tor-Henrik med metalldetektorn hitta de skruvar som skramlar lösa i Olofs skalle? ©Norrbottens museum. Foto Carina Bennerhag

Vid tangentbordet i denna snöfria och mörka höstdag.

Olof Östlund