Arkeologiska riskmoment och yrkesskador – mentala och fysiska

Fenomenet yrkesrelaterade skador är intressant. Det här blogginlägget blir därför en reflektion över de yrkesskador som drabbar arkeologer.

Jag hoppar över de självklara sakerna som förslitningsskador i knän, rygg och handleder till följd av grävande med spade, fyllhammare och skärslev. Inte heller kommer jag att gå närmare in på hörselskador på grund av alltför många timmar gående vid grävmaskin, eller lunginflammation på grund av häftiga höstregn.

Ha! Du missade mig! (Grävmaskin vs arkeolog) © Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

Ha! Du missade mig! (Grävmaskin vs arkeolog) © Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

Här är listan:

Arkeologisolbränna (eng: Archaeological tan): Solbränna som fäster vid glipan mellan byxlinning och T-shirt. Eftersom arkeologer oftast är framåtböjda vid grävposition brukar arkeologers framsida vara blek och partiet ovanför byxlinningen på ryggen vara rödbränd. Gnugga sedan in några nävar sand från sållställningen på detta ryggparti och smärta uppstår.

Dumphögs-tveksamhet: Tvehågsenheten över att bestämma var dumpmassorna ska läggas… Oftast ett dilemma för grävningsledaren. ”Ska vi lägga sållhögen här eller där”. Alla arkeologer har upplevt det magiska sambandet mellan dumphögens geografiska position i förhållande platsen där de mest spektakulära fynden påträffas. Dumphögen med sandmassorna som fraktats bort från grävytan, ligger alltid ovanpå det som visar sig vara mest spännande. Detta brukar man oftast inse de sista skälvande dagarna (eller till och med de sista timmarna) av utgrävningen.

Fall från höga höjder: Min personliga favorit eftersom jag lider av en viss höjdskräck. Det har dock inte hindrat mig från att klättra upp i träd, bygga stegar i träd, låta mig hissas upp i vingliga och gnisslande lyftkorgar, klättra upp på hustak och säkert någonting mer som jag förträngt nu. Hänga ut genom öppna dörrar från helikoptrar har jag inte provat, men det har min höjdrädda kollega här på museet, Carina Bennerhag testat. Allt detta gör vi bara för att det arkeologiska intresset tagit över vett och sans i jakten på det perfekta fotografiet och den perfekta utsikten över grävytan. Där finns i denna Ikaros-sjuka en febrig dröm om att man plötsligt ska få en uppenbarelse om vad fornlämningen som man gräver egentligen har använts till.

Faraos förbannelse: Den är en myt. I alla fall i Norrbotten. Här finns andra typer av förbannelser att oroa sig för. Det finns en och annan människa i det här länet som gärna uttalar förbannelser över kulturmiljövård i största allmänhet och arkeologer i synnerhet. Detta med någon slags övertygelse att de minsann begriper bättre vad som är värt att bevara än människor som håller på med yrket på heltid. ”Här finns ingenting”, kan de säga med stark övertygelse, fast man står där vid en tydlig, rektangulär, avlång kokgrop från järnåldern och just har dragit upp sonden full med träkol från den fullt kännbara och hörbara stenpackningen. Klingandet av jordsond mot stenpackning överröstas av orden: ”Om det hade funnits någonting här hade min farfar berättat det. Han var gammal och mindes allt”.

Granater: Påträffas oftast på Bodens skjutfält. Påskyndar hjärtverksamheten ganska bra. Har beskrivit känslan av detta fenomen tidigare här i bloggen.

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/04/25/branda-ben-eller-sprangd-arkeolog-om-att-vaga-livet-for-en-gammal-kustboplats-pa-bodens-skjutfalt/

Groptittarsyndromet: Det finns inte en arkeolog som kan gå förbi en grävd grop utan att stanna och titta. Det spelar ingen roll om det är gatukontoret eller en räv som grävt ett hål. Titta ska man. Det kan ju finnas någonting gammalt i gropen.

Det finns varianter av Groptittarsyndromet som i korthet går ut på att den drabbade tappar fokus på det han/hon gör därför att personen i fråga upptäckt någonting i naturen. Jag vet en arkeolog som på sin motionsrunda i skogen sprungit in i en tall för att han tyckt sig se ett bra boplatsläge. Han blev inte så skadad. Tror jag.

Jag själv har lagt omkull min motorcykel på en grusväg för att jag tyckt mig se klippor ute i skogen invid Skellefteälven, klippor där det möjligen skulle kunna finnas hällristningar. Där låg en sten på vägen i fotbollsstorlek som jag i tomgångsfart körde på. Det var nära att jag behövde ringa efter hjälp eftersom jag fastnade med benet under hojen, Det är svårt att lyfta 220 kg motorcykel sittande på marken. Jag kom loss själv, men det fanns inga hällristningar på klipporna. ”Attans. Jag var ju så säker på att det borde finnas ristningar…”

Huvudskador: Här pratar jag inte främst om mentala skador, utan om faktiska fysiska skador. Vid grävmaskiner har vi hjälmar, så svängande skopor har hittills aldrig knäckt någon skalle när jag har varit med. Grävmaskiner vet vi att de kan vara farliga. Däremot är det inte lika känt att tält kan vara farliga. Vid en grävning i Island lät min grävningledare bygga ett tält som nästan liknade ett hus. Det hade en trästomme med reglar och takbjälkar, beklätt med genomskinlig plast. Det 6 x 12 m stora tältet lyftes sedan med stort besvär på plats med en kranbil. Den flera ton tunga konstruktionen förankrades med kraftiga rep och med armeringsjärn som tältpinnar. Detta hindrade dock inte de isländska höstvindarna från att lyfta hela rubbet några dagar senare och en hastig utrymning gjordes ”Out, out, everybody out! The tent lifted!” Samma eftermiddag gjorde tältet ett svikthopp över koordinatkäppar som stack upp 0,5 m från markytan. Ingen var där just då och alla klarade sig från fysiska skador, men som någon uttryckte det. ”Om du Olof stannar kvar och håller fast i tältet i natt kan du nog segla hem till Sverige med det”.

Lugnet före stormen. Bjarni F Einarsson står framför ett "tält" som är flygfärdigt från Island. Foto Olof Östlund

Lugnet före stormen. Bjarni F Einarsson står framför ett ”tält” som är flygfärdigt från Island. Foto Olof Östlund

Stenlunga: En åkomma som inte enbart är en fara för gruvarbetare. Om du får till uppgift att sålla alla andras sandhinkar under en hel grävning en sommar (”sållslav” kallas det), tacka då nej. Det sanddamm som uppstår vid sållning av torr sand kan inte vara nyttigt i längden. Det räcker bra med att stå där och sålla sina egna fyllda hinkar. Det syns väldigt bra vad man har sysslat med när man snyter sig sedan på kvällen. Snor ska inte vara svart. Snor ska vara äckelgrönt.

Älska kartor, älska fornlämningar: Arkeologer kan sitta i timmar framför kartor med höjdkurvor, kartor med jordarter, historiska kartor. Vi spenderar med glädje all denna tid med kartorna för att på så sätt i förväg försöka avgöra vilken typ av fornlämnignar som kan tänkas finnas på de platser där vi sedan ska arbeta. Det påverkar oss även i vardagen. Ge mig en karta för att jag ska hitta en väg mellan punkt A och punkt B, så kommer jag förutom att hitta den krokigaste och roligaste motorcykelvägen, också hitta 31 tänkbara ställen där det kan finnas mesolitiska boplatser… Jag har flera kollegor i olika delar av landet som inte längre får bestämma färdvägar när de ska åka hem till sambons släkt. Resorna tar alldeles för lång tid när arkeologen i familjen bestämmer var rasterna ska läggas.

Jag tror att vi nöjer oss med denna korta genomgång av arkeologiska åkommor och syndrom. Jag vill ju inte att ni ska tro att vi är sjuka i huvudet.

Felsökning pågår. Kan Tor-Henrik med metalldetektorn hitta de skruvar som skramlar lösa i Olofs skalle? ©Norrbottens museum. Foto Carina Bennerhag

Felsökning pågår. Kan Tor-Henrik med metalldetektorn hitta de skruvar som skramlar lösa i Olofs skalle? ©Norrbottens museum. Foto Carina Bennerhag

Vid tangentbordet i denna snöfria och mörka höstdag.

Olof Östlund

Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida