En utredning i krigets spår

I veckan som gått har jag och min kollega Lars Backman varit och genomfört en arkeologisk utredning i byn Gäddvik, ca 5,5 km väster om Luleå centrum. Anledningen till att vi varit där var att man vid vägarbeten 1933 hittade två gravar i en åker i anslutning till korsningen vid södra brofästet av gamla Gäddviksbron. Gravarna kopplades samman med kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. 2016 är det dags för nya arbeten på vägen så vårt uppdrag var att ta reda på om fler gravar eller andra fornlämningar riskerade att påverkas av de planerade arbetena.

Tyvärr, ur vårt perspektiv, så hittade vi inga nya fornlämningar eller gravar i området. Däremot fick vi anledning att återigen gräva oss ned i vårt arkivs och biblioteks samlingar om det senaste krig som drabbade Norrbotten för drygt 200 år sedan. Vilka var dessa två personer som hade begravts i en åker på blotta 60 centimeters djup?

1808-1809 utkämpades det krig som även har kallats det finska kriget. Kriget var en del av Napoleonkrigen och kom att bli slutet på den 600-åriga riksgemenskapen mellan Sverige och Finland. I korthet blev Sverige klämt mellan stormakterna i valet mellan att antingen gå med på Frankrikes och Rysslands handelsblockad och hamna i krig med Storbritannien eller att fortsätta bedriva handeln och hamna i konflikt med Frankrike och Ryssland. Det blev det senare.

Slutresultatet blev som nämnts att Sverige fick avträda Finland till Ryssland, en tredjedel av rikets yta och en fjärdedel av sin befolkning.

Nog om storpolitiken.

Vintern 1808-1809

Vintern 1808-1809 var kall med kyla ned mot -35 grader redan i slutet av december 1808. I denna kyla så rörde sig delar av den slagna svenska armén mot vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Säkerligen dog en del soldater av kölden men den största anledningen till förlusterna var fältsjukan.

Fältsjukan var ett dåtida samlingsnamn på ett flertal olika smittsamma tarmsjukdomar som drabbade soldater i fält, sjukdomar som dysenteri, fläcktyfus och tyfoidfeber. Dessa sjukdomar blossade upp på grund de hemska förhållanden som rådde under fälttågen, med bristfällig mat, smutsigt dricksvatten och svåra hygienförhållanden.

Fältsjukan hade redan drabbat den retirerande svenska armén under sensommaren och hösten 1808 på sin väg mot vinterförläggning. I slutet av januari 1809 hade mer än 3200 soldater insjuknat, general Klercker, befälhavare över den svenska armén beklagade sig i en rapport till kungen att han inte skulle ha en armé till våren om inte sjukdomen klingade av. De finska regementena blev inkvarterade i trakterna i och omkring Torneå medan de svenska regementena fick fortsätta söderut efter Norrbottenskusten.

Enbart Björneborgs regemente fick begrava närmare 250 soldater under tiden de var inkvarterade i Torneå. Totalt kom den svenska armén att förlora mer än 2000 soldater innan den kommit fram till Västerbotten i mars 1809.

De svenska regementena anlände söndag den 18:e december vid middagstid till vinterförläggningen i Luleå socken. Kyrkstugorna i Gammelstad hade upplåtits av landshövdingen för trupperna att använda, men även byarna Persön och framför allt Alvik-Långnäs fick trupper inkvarterade i gårdarna.

Bostäder och sjuksalar

Soldaterna hade som sagt redan med sig fältsjukan när de anlände, många hade till och med stupat efter vägen antingen på grund av sjukdomen eller kylan, eller som en kombination av bäggedera.

I Norrbottens museum årsbok från 1925 kan man läsa följande gestaltning:

Det måste ha varit hjärtskärande scener som vinternattens stjärnor bevittnade dessa bistra dagar. Man kan lätt förstå hur den sjuke skulle känna sig till mods, där han låg, långt från hemmet och de kära, med landsvägen till sjukbädd medan hungriga vargar med sitt hemska ylande förkunnade sin längtan att stilla sin hunger med den sjukes eget kött. Ja, det lär till och med ha inträffat att sjuka efterliggare uppätits på den s.k. Gökviken vid Antnäs.

För att hjälpa de arma stackare, vilkas krafter ej räckte till att fortsätta marschen till förläggningen vidtog befälet alla nödvändiga åtgärder, men resurserna voro för små och nöden och behov av hjälp för stora.

Det blev det nu en svår tid och svår jul både för bönderna och soldaterna. För bönderna som nu var tvungna att iordningställa sina gårdar för att ta emot en stor mängd soldater varav många var sjuka, att upplåta mat, husrum och riskera sin egen hälsa och sitt liv genom att ta hand om de sjuka. Detta under redan knappa förhållanden, krigspålagor och en svår vinter.

För soldaterna för att de befann sig långt ifrån sina familjer, många var sjuka eller var rädda för att insjukna i sjukdomar som för ett stort antal skulle leda till deras död. De regementen som inkvarterades i Luleå socken var nämligen från Livgrenadjärregementet upprättat i Östergötland samt från Upplands och Västmanlands regementen.

Fältsjukan slår till med full kraft

Uppgifterna om att soldater lämnats kvar efter kustlandsvägen härrör från Per av Bjerkén, förste fältläkare vid de svenska trupperna som var förlagda i vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Denne svarar landshövding Ekorn i en skrivelse:

Att en i sträng köld marscherande armé förmodligen av brist på hästar varit nödsakad qvarlemna sina sjuka i koijor, byar och kanske på självaste landsvägen, samt att varken förste fältläkaren i samma proportion kunnat lämna läkare eller medikamenter, är visst beklageligt, men icke så lätt avhulpet som det är att däröver declamera.

Bakgrunden till skrivelsen återfinns i en påtryckning från landshövdingen till arméchefen om det olämpliga att förlägga en så stor mängd sjuka soldater enbart inom Alvik-Långnäs byar. Ekorn ville sprida de sjuka mer för att fältsjukan skulle slå mindre hårt mot civilbefolkningen. Tyvärr lyckades inte landshövdingen åstadkomma detta i brist på resurser både hos armén och inom den civila förvaltningen.

Första kända offret för fältsjukan var soldaten Frost, n:r 136, från Sigtuna kompani som avled på julaftonen. Dag för dag ökade nu antalet döda och insjuknade. Vården var mycket bristfällig, utrymmena var knappa, så knappa att när någon ansågs vara bortom räddning hände det att personen släpades ut på gårdsplanen så att kylan fick avsluta lidandet och någon mer behövande, som man hade hopp om skulle överleva, kunde ta platsen på britsen.

Albert Nordberg, prost och historiker, nedtecknade i sin bok Anteckningar till Luleå sockens historia  (1965) följande:

I byn Alvik, där 144 man av Upplands regemente avled, hade provisoriska sjukhus anordnats i flera gårdar och man talar ännu om de travar av lik som varit upplagda i en portbyggnad innan de fraktats upp på bergssluttningen till en massgrav för att begravas. Tillgången på föda skall ha varit så knapp att man tvingats äta svamp.

Civilbefolkningen drabbades också de hårt. Enbart i Luleå socken räknade Nordberg ut, baserat på kyrkböckerna, att det under 1809 dog omkring 8,5 % av socknens befolkning, motsvarande drygt 600 personer. Det skulle mot dagens befolkning i Luleå kommun motsvara nästan 6 500 personer.Det var med andra ord alltså en enorm tragedi som drabbade även den civila befolkningen.

Vilka var de?

Ja, vilka var de två som begravdes i en åker i Gäddviks by? Vi kan inte säga vad hette, hur gamla de var eller vad de dog av då deras kroppar återbegravdes på Gammelstads kyrkogård samma år som de hittades. En utgrävning med dagens teknik och analyser hade kunnat svara på många frågor, förutom namnen då.

En sannolik tolkning är däremot att de soldater, dels på grunderna av att man inte hittade några fynd i gravarna och dels på gravens placering i närheten av en gård i åkermark. Skildringar från tiden beskriver att de avlidna soldaterna kläddes av i samband med att de dog och deras kläder och tillhörigheter brändes i tron att det skulle hindra smittospridning. Det är troligen därför gravarna bara innehöll själva skeletten.

De begravdes i grund grav i åkermark och i närheten av en gård istället för på kyrkogården och i helgad mark som en församlingsmedlem från orten bör ha blivit. Detta finns även det beskrivet i skildringar från kriget, bland i en svensk regementsorder från den 28 december 1808, undertecknad majoren Otto von Friesen:

Som klagomål inkommit att de döda skola begravas nära byn (Alvik) och ej i tillräckligt djupa gravar, utser varje bataljon ett begravningsställe i samråd med byns ålderman Nils Månsson. Detta begravningsställe bör utses långt från byn.

Kriget 1808-1809 var en politisk och militär katastrof men det drabbade, precis som alla krig, de meniga soldaterna och civilbefolkningen värst. En reflektion att ta med sig om någon.

2016_110_03

Fridfull ängsmark idag men för drygt 200 år sedan utspelade sig hemska scener här under den kalla vintern 1808-1809. Fotograf: Nils Harnesk. Creative Commons, Publik Licens 4.0

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan

Nu kommer fortsättningen på fältdagboken från undersökningen i Silbojokk. Somliga kanske kommer att tycka att det är märkligt med en fältdagbok från en arkeologisk undersökning som inte har bilder av den huvudsakliga anläggningstypen – gravar. Det har sin förklaring i att det framkom önskemål vid dialogmöten vi hade inför 2015 års undersökning, om att inte exponera mänskliga kvarlevor i publika sammanhang.

Måndag 13 juni

Det blev en snabb sväng in på kontoret måndag morgon för att hämta lite ”bra att ha saker” som inte kommit med första vändan. Sen bar det av mot Silbojokk igen. Lunch i Vuoggatjålme, där vi även plockade upp Ylva som varit kvar över helgen. Väl i Silbojokk tog Ylva tag i området med koncentrationen av fynd, där vi med stor sannolikhet hade en grav. Mycket riktigt, den första av årets gravar dök upp alldeles i markytan. Lars tog sig an en yta en bit därifrån, intill en berghäll som spolats fram allt mer under årens lopp. Vid en besiktning 2012, inför den första guidningen på själva begravningsplatsen, hade vi tagit hand om övre delarna av (vad vi tolkade som) tre gravar som låg upp mot berghällen.

Även där dök det upp ytligt liggande gravar. Frida och jag högg tag i mätinstrumentet (en nätverks-RTK, med en precision på någon centimeter) och mätte in de fynd vi hittat liggande löst på ytan. Vi mätte även in en del större stenar för att jämföra med förra årets inmätningar. Vissa stenar var vi helt säkra på att de flyttat på sig. Så mycket mer hann vi inte den dagen.  Jo, ”hemma” i Vuoggatjålme la jag in dagens mätdata i datorn, och det var med viss förvåning vi konstaterade att stenarna låg på exakt samma ställe som förut…

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska lugnt
Dagens djur: två älgar (fjolårskalvar), en tornfalk, en hare

Tisdag 14 juni

Idag fick vi besök av journalist Sofie Abrahamsson, från Norrbottens media. Det är trevligt när pressen är intresserad av vad vi gör – det gör att vi kan nå ut till allmänheten på ett enkelt sätt. Förhoppningsvis blir någon av läsarna även intresserad och vill veta mer, så att de hittar hit, till vår blogg. Sofies besök resulterade i reportage i Norran och Pite-tidningen (http://www.pt.se/nyheter/arjeplog/utgravningarna-i-silbojokk-en-kamp-mot-klockan-10083951.aspx).

Rent arkeologiskt fortsatte vi där vi slutat dagen innan. Ylva med grav XXXV (35 med vanliga siffror), som den benämnts utifrån vår romerska nummerserie. Det var 2004 vi började på den och då trodde vi aldrig att det var så många som begravts här. 2005 lät vi göra en arkivgenomgång, av bland annat kyrkböcker, och den visade att omkring 160 personer har fått sin sista vila på Silbojokks kyrkogård. Länge var vi skeptiska mot den siffran, men den är nog inte omöjlig ändå, även om den säkert kan justeras något. Alla uppgifter från den aktuella tiden är inte helt solklara. Frida anslöt till Lars vid berghällen och där kunde vi konstatera att grav XXVI-XXVIII (26-28) bara var två gravar, men delvis sammanblandade med en tredje individ. Själv fortsatte jag mäta in sten…

Förutom Frida så är vi alla i 50-årsåldern (+/- några år), så att ligga allt för länge hopknycklad nere på backen (som inte sällan lutar åt fel håll), börjar kännas i våra kroppar. Därför försöker vi växla om arbetsuppgifter och kroppsställning emellanåt, så efter ett tag tog jag över vid grav XXXVI och XXVIII. Lars och Frida tog sig an en ny yta som vi prioriterat vid planeringsarbetet – yta AA. Sedan tidigare har vi gått igenom hela alfabetet med mer eller mindre små undersökningsytor.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Yta AA innan påbörjad undersökning. I bakgrunden ses Ylva Bäckström.

Dagens väder: +10 grader, sol, lite moln, ganska blåsigt (kalla vindar)
Dagens djur: en älg, en hare

Onsdag 15 juni

Några av dagens djur såg vi redan på morgonen, då fyra tornfalkar jagade en jorduggla på flykten ovanför vårt boende. Vid lunch flög en kungsörn förbi över Sädvajaure. Här är en verkligen ”mitt i naturen”  – därav dagens djur i denna fältdagbok!

Dagens utsikt från boendet - sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Dagens utsikt från boendet – sjön Vuoggatjålme helt spegelblank!

Med risk för att bli tjatig så fortsatte Lars med yta AA, Frida och jag mätte in diverse fynd och den smedja som undersöktes 1983-84 och Ylva fortsatte med gravarna som nu var framrensade. Eftersom att Ylva är osteolog och har bäst koll på det där med ben, så faller det sig naturligt att hon får ta över när det är dags att ta hand om själva kvarlevorna. Men även Ylva kan behöva stå upprätt emellanåt, så hon fick också mäta in en del fynd och prover.

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, så att bilden kan rektifieras (göras skalenlig).

Lodfoto över Yta AA efter det att svallgruset har rensats bort. De svart/vita figurerna är mätpunkter, som används för att rektifiera bilden (göra den skalenlig).

Vid Roparudden vinkade vi hejdå till Frida och Lars som skulle hem till Luleå för diverse engagemang över veckoslutet.

Dagens väder: varmt, soligt och helt vindstilla- inga långkalsonger!
Dagens djur (förutom ovan nämnda): haren , jordugglan (igen, nu ensam) och en enkelbeckasin

Torsdag 16 juni

Ylva fortsatte med det sista med de framrensade gravarna och jag fortsatte med yta AA, där det framkommit åtminstone en grav till. Vid det här laget har vi kommit upp till grav nr XXXVIII. Förutom just den graven så var det lite svårt att se vad som egentligen fanns i denna yta. Silbojokk är besvärligt på många olika sätt… Det räcker inte med att gravarna är i dåligt skick av att de står i vatten delar av året. I området finns en uppsjö av märkliga stenar som ställer till det för oss. Dels så täcks ytan av svallgruset jag skrivit om tidigare. De stenarna kommer av att det finare material (mellan lera och sand) som den normala marken huvudsakligen består av spolats bort. Dels så har erosionen gjort att även större stenar skivar sig och sprids över ytan. Inte nog med det. Det finns även massor med stenar som beter sig konstigt och luckras upp, smulas sönder, eller nästan upphör att existera och bara lämna en färgning efter sig. I vissa av dessa stenars olika stadier kan de se ut som ben, färgningar efter ben, bränt ben, rostig spik, bränt glas och så vidare.

I yta AA fanns en sten som höll på att upphöra att hålla ihop och var på väg att skiktas i små, små roströda flagor. När skärsleven drogs genom marken strax ovanför den följde allt med, då stenen under var så porös. Intill den stenen låg ytterligare en grav som bara syntes som en mörkbrun färgning, med några spikar efter kistan och en uppsättning tänder.

Dagens väder: +15, mulet (lite lite duggregn) – perfekt arbetsväder!
Dagens djur: Strandpipare, tornfalk, hare

Fredag 17 juni

Direkt på morgonen pratade jag med Markus Fjellström, som är doktorand på arkeologiska forskningslaboratoriet. Han utför kemiska analyser på ben från samtliga undersökningar i Silbojokk, som en del av sitt avhandlingsarbete. Analyserna ger kunskap om vilken typ av mat varje individ ätit och därigenom mera kunskap om resursutnyttjande till framförallt den samiska historien. I våras hade jag fått två diagram över de analyser han hunnit göra då, och nu var det hög tid att få dessa förklarade, så att jag kunde berätta lite om det på lördagens guidning. Mer om Markus analyser kommer som ett eget inlägg här på bloggen i höst, så jag avslöjar inte något här.

När Ylva tagit hand om det sista från gravarna vid berghällen rensade hon ytorna till samma nivå, för att få en bättre överblick över markens färgningar och därmed kunna se eventuella ytterligare gravar under de undersökta. I mellanrummet mellan två av gravarna verkar det vara ytterligare en nedgrävning (sannolikt en grav), men den lämnade vi orörd så länge.

På eftermiddagen kom hundförare Sophie Vallulv från Canisia på besök, för att få en uppfattning om lördagens utmaning.  Vi har anlitat Sophie och hennes hund Fabel för att hjälpa oss med avgränsningen av begravningsplatsen. Fabel är nämligen världens första certifierade arkeologiska sökhund, och han är tränad att hitta mänskliga kvarlevor (skelett). Läs mer om deras arbete på Canisias hemsida.

Jag visade området och berättade om dess historik och arkeologiska förutsättningar. Sophie hjälpte även till att mäta in svallzoner – tydliga nivåskillnader med kanter där svallgrus samlas. Vi mäter in dem för att kunna se hur, och om, de flyttas från år till år.

Dagens väder: Samma som gårdagen – perfekt arbetsväder (visst är det skönt och trevligt om det är sol, men det blir skuggor i fotografierna och marken torkar så att eventuella färgningar bleknar).

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Stilstudie av veckans bloggare i färd med att vattenspraya framrensade ytor som torkat.

Dagens djur: älgen – stod alldeles vid vägkanten och den stod kvar trots att jag stannade, vevade ner rutan och pratade med den!

Även om veckan inte slutar där, eftersom vi hade både arbetet med sökhunden och en guidad visning på lördagen, så får detta blogginlägg sluta med detta. Då blir det lite mer intressant kvar till sista veckan och inte bara igenläggning och hemfärd. Fortsättning följer således en annan gång!

Trevlig sommar!
/ Åsa Lindgren