En spik är en spik, är en spik…

Ja, är en spik bara en spik, eller…?

I senaste numret av Byggnadskultur (nr 1, 2017) finns en artikel som handlar om smidda spikar. När jag fick höra talas om artikeln sa jag spontant – Vad intressant! Sedan funderade jag en stund på hur många fler än jag som tycker att spik är intressant… Nu när jag läst artikeln och även den rapport som finns hänvisad till där, håller jag fast vid att det är intressant med spik!

Artikeln handlar om de spikar som påträffats i resterna efter Södra Råda gamla kyrka, som brann 2001. Beräkningar visar att kyrkan kan ha innehållit 30 000 handsmidda spikar när den stod klar vid början av 1300-talet. Vid den tiden användes huvudsakligen två typer av spikar med varierande längder. Därefter har kyrkan byggts om och renoverats i omgångar, så flera olika typer av spikar har tillkommit. Bland annat senare tiders klippspik, som började tillverkas under första halvan av 1800-talet och trådspik, som kom under 1900-talet.

Vid de arkeologiska undersökningarna behandlades spikarna som massmaterial och samlades in hinkvis. Men naturligtvis noterade arkeologerna var i kyrkan de olika spikarna tagits tillvara. Länge låg de 150 kg spik undangömda i ett magasin. När rekonstruktionsprojektet Södra Råda startades upp 2014 plockades de fram för att studeras av hantverkare, smeder och byggnadsantikvarier. Omkring hälften av all spik bestod av klipp- eller trådspik. Det resterande materialet bestod av åtta typer av spik, varav två som sagt kom från den ursprungliga byggnationen av kyrkan.

I arbetet med rekonstruktionen ingick att ta fram spikar så lika originalen som möjligt. Smeden Mattias Helje utförde arbetet som ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs Universitet, 2015. Arbetet presenteras i rapporten MEDELTIDA BYGGNADSSPIK, En undersökning av spikmaterialet från Södra Råda gamla kyrka.

Praktiska smidesförsök
Arbetet utfördes med praktiska smidesförsök, från början, med beredning av ämnesjärn och genom hela smidesprocessen till färdig spik. Det var inte bara utseendet som var viktigt, utan även materialets egenskaper och den färdiga produktens funktion. Som hjälp vid tolkning och datering fanns referensmaterial i form av spikar från andra medeltida kyrkor. De timmermän som var engagerade i rekonstruktionsprojektet bidrog även de med ledtrådar till användning utifrån sina erfarenheter.

En spik är inte bara en spik!
Smidesförsöken ledde till en djupare förståelse av dels smideshantverket och spikarnas användning, funktion och datering. Spikarna från Södra Råda och smidesförsöken har bidragit till följande tolkningar och kunskaper om kyrkans historia:

  • Spiktyp 2 har använts till att fästa tak- och väggspån (smal spik, platt huvud). Vittnar om att Södra Råda kyrka troligen var spånbeklädd redan på 1300-talet
  • Efterspikning av kyrkans valv (1400-tal)
  • Tidpunkt för när taklister monteras (1650-tal)
  • Spiktyp 6 har påträffats vid kyrkans hörnknutar och har sannolikt haft som funktion att hindra knutarna att glida isär. Troligt samband med renoveringar år 1666
  • Samma typ av spik kan ha påverkats olika mycket av väder och vind. De har haft liknande funktion, men suttit i olika delar av kyrkan

I rapporten berättar Mattias Helje om ett fynd av ett nageljärn från Lödöse. Nageljärn är det verktyg som används när spikens huvud ska formas. Intill hålet där spiken sätts ner är fyra små gropar, vilket gör att spiken får prickar, eller små förhöjningar på undersidan av huvudet. Sådana spikar har hittats i Lödöse, i Vendels kyrka i Uppland och även i några Norska kyrkor.

Här har vi ytterligare ett belägg för att en spik inte bara är en spik! En sådan spik och nageljärn bär på värdefull information som kan kopplas till en smed, en smedja, ett verksamhetsområde, en handelsväg och så vidare.

Formen på hålet i nageljärnet kan även ge ledtrådar till om smeden var specialiserad spiksmed (fyrkantiga hål), eller hade större behov av flexibilitet (runda hål). Med runda hål kan även nitar till exempelvis tänger smidas. Det finurliga är att själva nageljärnet inte behövs för att lista ut formen på hålen. Spikar som smitts i runda hål har en fasning av läggen – själva spikkroppen, mellan huvud och udd. Detta för att en fyrkantig lägg lätt fastnar i ett runt hål om den är lite för stor.

Smedens arbetsmiljö
Spiktyp 1 i Södra Råda har en lite märklig form på huvudena. Kanten på spikhuvudet är lite tunnare på ena sidan. Så blev inte spikarna vid provsmidet, när de skulle rekonstrueras. Deras kanter blev jämtjocka runt om. Vid en jämförelse med en bild av en medeltida smed testades ett annat arbetssätt. Den medeltida smeden sitter ner och når då inte lika bra till den bortre kanten av spiken. På så sätt blir den kanten något tjockare.

Målning av medeltida spiksmed i arbete

Spiksmed i arbete. Das Hausbuch der Mendelschen Zwölfbrüderstiftung in Nürnberg, 1425

Här får vi alltså en tydlig inblick i smedens fysiska arbetsmiljö. Var det kanske lågt i tak i smedjan, eller alldeles för varmt uppe under taket, så att det var bättre att sitta ner? Kanske var det bara så traditionen var, att spiksmide utfördes sittande?

Mitt spikintresse
Varför tycker då jag att det är så intressant med smidd spik? Ja, det har naturligtvis med Silbojokk att göra. Där består fyndmaterialet till största delen av spik. Dels är det spikar som kommer från de två kyrkor som stått på platsen, dels är det spikar från kistor. Till skillnad från spikarna i Södra Råda är många av de i Silbojokk i väldigt dåligt skick och mycket rostiga. De har påverkats av väder och vind under en lång tid, eftersom kyrkorna i Silbojokk brann för 350 respektive 270 år sedan. Kistspikarna har legat i jorden och ömsom torkat och ömsom blivit genomdränkta av regn under 250-370 år. Framförallt kistspikarna är mycket rostiga och består ofta av stora, rostiga sandklumpar.

Foto på rostiga spikar

Utgallrade spikar från undersökningarna i Silbojokk. Foto: Lars Backman (CC BY)

Utan konservering går det inte att säga något om hur de ursprungliga spikarna sett ut. Det kanske till och med kan vara något annat – båtnitar kanske? Vi rör oss ju nära kalfjället och den knappa tillgången på trä kan ha gjort att uttjänta båtar, slädar, ackjor har använts som kistor.

Foto på spikar vid arkeologisk undersökning

Spikar och ett beslag vid undersökning i Silbojokk. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Vid de första undersökningarna 2003-2005 samlade vi in allt fyndmaterial efter noga inmätning av fyndplatsen. Det har vi även gjort vid den senare omgången undersökningar som startade 2015. Skillnaden nu är att spikarna inte ska sparas, utifrån Länsstyrelsens direktiv. Hittills så har jag gått med på det, men det var innan jag läste Mattias Heljes artikel och rapport…

Vid tangentbordet denna vecka
// Åsa Lindgren, arkeolog

En utredning i krigets spår

I veckan som gått har jag och min kollega Lars Backman varit och genomfört en arkeologisk utredning i byn Gäddvik, ca 5,5 km väster om Luleå centrum. Anledningen till att vi varit där var att man vid vägarbeten 1933 hittade två gravar i en åker i anslutning till korsningen vid södra brofästet av gamla Gäddviksbron. Gravarna kopplades samman med kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. 2016 är det dags för nya arbeten på vägen så vårt uppdrag var att ta reda på om fler gravar eller andra fornlämningar riskerade att påverkas av de planerade arbetena.

Tyvärr, ur vårt perspektiv, så hittade vi inga nya fornlämningar eller gravar i området. Däremot fick vi anledning att återigen gräva oss ned i vårt arkivs och biblioteks samlingar om det senaste krig som drabbade Norrbotten för drygt 200 år sedan. Vilka var dessa två personer som hade begravts i en åker på blotta 60 centimeters djup?

1808-1809 utkämpades det krig som även har kallats det finska kriget. Kriget var en del av Napoleonkrigen och kom att bli slutet på den 600-åriga riksgemenskapen mellan Sverige och Finland. I korthet blev Sverige klämt mellan stormakterna i valet mellan att antingen gå med på Frankrikes och Rysslands handelsblockad och hamna i krig med Storbritannien eller att fortsätta bedriva handeln och hamna i konflikt med Frankrike och Ryssland. Det blev det senare.

Slutresultatet blev som nämnts att Sverige fick avträda Finland till Ryssland, en tredjedel av rikets yta och en fjärdedel av sin befolkning.

Nog om storpolitiken.

Vintern 1808-1809

Vintern 1808-1809 var kall med kyla ned mot -35 grader redan i slutet av december 1808. I denna kyla så rörde sig delar av den slagna svenska armén mot vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Säkerligen dog en del soldater av kölden men den största anledningen till förlusterna var fältsjukan.

Fältsjukan var ett dåtida samlingsnamn på ett flertal olika smittsamma tarmsjukdomar som drabbade soldater i fält, sjukdomar som dysenteri, fläcktyfus och tyfoidfeber. Dessa sjukdomar blossade upp på grund de hemska förhållanden som rådde under fälttågen, med bristfällig mat, smutsigt dricksvatten och svåra hygienförhållanden.

Fältsjukan hade redan drabbat den retirerande svenska armén under sensommaren och hösten 1808 på sin väg mot vinterförläggning. I slutet av januari 1809 hade mer än 3200 soldater insjuknat, general Klercker, befälhavare över den svenska armén beklagade sig i en rapport till kungen att han inte skulle ha en armé till våren om inte sjukdomen klingade av. De finska regementena blev inkvarterade i trakterna i och omkring Torneå medan de svenska regementena fick fortsätta söderut efter Norrbottenskusten.

Enbart Björneborgs regemente fick begrava närmare 250 soldater under tiden de var inkvarterade i Torneå. Totalt kom den svenska armén att förlora mer än 2000 soldater innan den kommit fram till Västerbotten i mars 1809.

De svenska regementena anlände söndag den 18:e december vid middagstid till vinterförläggningen i Luleå socken. Kyrkstugorna i Gammelstad hade upplåtits av landshövdingen för trupperna att använda, men även byarna Persön och framför allt Alvik-Långnäs fick trupper inkvarterade i gårdarna.

Bostäder och sjuksalar

Soldaterna hade som sagt redan med sig fältsjukan när de anlände, många hade till och med stupat efter vägen antingen på grund av sjukdomen eller kylan, eller som en kombination av bäggedera.

I Norrbottens museum årsbok från 1925 kan man läsa följande gestaltning:

Det måste ha varit hjärtskärande scener som vinternattens stjärnor bevittnade dessa bistra dagar. Man kan lätt förstå hur den sjuke skulle känna sig till mods, där han låg, långt från hemmet och de kära, med landsvägen till sjukbädd medan hungriga vargar med sitt hemska ylande förkunnade sin längtan att stilla sin hunger med den sjukes eget kött. Ja, det lär till och med ha inträffat att sjuka efterliggare uppätits på den s.k. Gökviken vid Antnäs.

För att hjälpa de arma stackare, vilkas krafter ej räckte till att fortsätta marschen till förläggningen vidtog befälet alla nödvändiga åtgärder, men resurserna voro för små och nöden och behov av hjälp för stora.

Det blev det nu en svår tid och svår jul både för bönderna och soldaterna. För bönderna som nu var tvungna att iordningställa sina gårdar för att ta emot en stor mängd soldater varav många var sjuka, att upplåta mat, husrum och riskera sin egen hälsa och sitt liv genom att ta hand om de sjuka. Detta under redan knappa förhållanden, krigspålagor och en svår vinter.

För soldaterna för att de befann sig långt ifrån sina familjer, många var sjuka eller var rädda för att insjukna i sjukdomar som för ett stort antal skulle leda till deras död. De regementen som inkvarterades i Luleå socken var nämligen från Livgrenadjärregementet upprättat i Östergötland samt från Upplands och Västmanlands regementen.

Fältsjukan slår till med full kraft

Uppgifterna om att soldater lämnats kvar efter kustlandsvägen härrör från Per av Bjerkén, förste fältläkare vid de svenska trupperna som var förlagda i vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Denne svarar landshövding Ekorn i en skrivelse:

Att en i sträng köld marscherande armé förmodligen av brist på hästar varit nödsakad qvarlemna sina sjuka i koijor, byar och kanske på självaste landsvägen, samt att varken förste fältläkaren i samma proportion kunnat lämna läkare eller medikamenter, är visst beklageligt, men icke så lätt avhulpet som det är att däröver declamera.

Bakgrunden till skrivelsen återfinns i en påtryckning från landshövdingen till arméchefen om det olämpliga att förlägga en så stor mängd sjuka soldater enbart inom Alvik-Långnäs byar. Ekorn ville sprida de sjuka mer för att fältsjukan skulle slå mindre hårt mot civilbefolkningen. Tyvärr lyckades inte landshövdingen åstadkomma detta i brist på resurser både hos armén och inom den civila förvaltningen.

Första kända offret för fältsjukan var soldaten Frost, n:r 136, från Sigtuna kompani som avled på julaftonen. Dag för dag ökade nu antalet döda och insjuknade. Vården var mycket bristfällig, utrymmena var knappa, så knappa att när någon ansågs vara bortom räddning hände det att personen släpades ut på gårdsplanen så att kylan fick avsluta lidandet och någon mer behövande, som man hade hopp om skulle överleva, kunde ta platsen på britsen.

Albert Nordberg, prost och historiker, nedtecknade i sin bok Anteckningar till Luleå sockens historia  (1965) följande:

I byn Alvik, där 144 man av Upplands regemente avled, hade provisoriska sjukhus anordnats i flera gårdar och man talar ännu om de travar av lik som varit upplagda i en portbyggnad innan de fraktats upp på bergssluttningen till en massgrav för att begravas. Tillgången på föda skall ha varit så knapp att man tvingats äta svamp.

Civilbefolkningen drabbades också de hårt. Enbart i Luleå socken räknade Nordberg ut, baserat på kyrkböckerna, att det under 1809 dog omkring 8,5 % av socknens befolkning, motsvarande drygt 600 personer. Det skulle mot dagens befolkning i Luleå kommun motsvara nästan 6 500 personer.Det var med andra ord alltså en enorm tragedi som drabbade även den civila befolkningen.

Vilka var de?

Ja, vilka var de två som begravdes i en åker i Gäddviks by? Vi kan inte säga vad hette, hur gamla de var eller vad de dog av då deras kroppar återbegravdes på Gammelstads kyrkogård samma år som de hittades. En utgrävning med dagens teknik och analyser hade kunnat svara på många frågor, förutom namnen då.

En sannolik tolkning är däremot att de soldater, dels på grunderna av att man inte hittade några fynd i gravarna och dels på gravens placering i närheten av en gård i åkermark. Skildringar från tiden beskriver att de avlidna soldaterna kläddes av i samband med att de dog och deras kläder och tillhörigheter brändes i tron att det skulle hindra smittospridning. Det är troligen därför gravarna bara innehöll själva skeletten.

De begravdes i grund grav i åkermark och i närheten av en gård istället för på kyrkogården och i helgad mark som en församlingsmedlem från orten bör ha blivit. Detta finns även det beskrivet i skildringar från kriget, bland i en svensk regementsorder från den 28 december 1808, undertecknad majoren Otto von Friesen:

Som klagomål inkommit att de döda skola begravas nära byn (Alvik) och ej i tillräckligt djupa gravar, utser varje bataljon ett begravningsställe i samråd med byns ålderman Nils Månsson. Detta begravningsställe bör utses långt från byn.

Kriget 1808-1809 var en politisk och militär katastrof men det drabbade, precis som alla krig, de meniga soldaterna och civilbefolkningen värst. En reflektion att ta med sig om någon.

2016_110_03

Fridfull ängsmark idag men för drygt 200 år sedan utspelade sig hemska scener här under den kalla vintern 1808-1809. Fotograf: Nils Harnesk. Creative Commons, Publik Licens 4.0

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.