Utmarken har varit en viktig del av (natura-)hushållningen genom tiderna, och är en benämning för de jordbruksmarker och skog som låg utanför byn och den egna gårdens marker (inägorna). Utmarksslåtter på myrar och strandängar har förekommit för att få ihop tillräckligt med vinterfoder till boskapen, fäbodar har nyttjats för sommarbete och skogen har nyttjats för bland annat kolmilor och tjärbränning. Därtill finns även skogens egna skafferi, men hur viktigt har detta varit inom självhushållningen?

Många örter och bär samlades till husapotek, till garvning av skinn, färgning av garn och till mat såklart. Däremot så var de vilda bären och svamparna inte så eftertraktade som livsmedel – åtminstone inte inom vissa grupper, utan det var nötterna som var mest eftertraktade på grund av sitt energiinnehåll och lagringsbarhet. Hasseln finns dock idag endast i södra och mellersta Sverige, men under förhistorien fanns det värmeperioder och då förekom hasseln ända upp till Lappland. Nötter har däremot inte förekommit naturligt i Norrbotten under historisk tid. Däremot finns stora skogsområden med gott om bär, som har kunnat plockas under både förhistorisk och historisk tid.

Bären har varit svåra att lagra innan man började använda sig av socker, även om de såklart har kunnat torkas. De är dessutom kalorifattiga och behövde i bondesamhället i regel plockas under arbetet med både slåtter och skörd, vilket gör att de inte bedömts som särskilt intressanta. Innan mitten av 1800-talet var det få hushåll som hade råd med socker, vilket krävdes för att kunna sylta och safta och på så vis bevara bären. Enligt Nils Keyland såg den tungt arbetande bonden ”på bären med viss ringaktning, betraktade dem mera som lystmäte och barnmat eller på sin höjd som nödämne”. Bären åts såklart när man hittade dem i skogen, framförallt av barn, men de skördades i regel inte.

Bären har dock varit av betydelse för samer, lappmarkens nybyggare, backstugufolk och torpare. Samerna samlade kråkbär, lingon, blåbär och hjortron som blandades i renmjölk och förvarades i kaggar över vintern. Allmogen kunde också plocka bär och sälja dem till borgarna i städerna, och på så sätt tjäna en slant. Enligt uppgifter så plockade landsbygdsbefolkningen i nordligaste delarna av Sverige åkerbär och sålde sedan till stadsborna.

Lingon verkar vara den bärsort som har haft störst betydelse, då bäret har plockats och använts av skogsbönder, nybyggare, jägare och renskötare, vilket får stöd i olika uppteckningsmaterial runt om i Sverige. År 1747 berättar Linnélärljungen Pehr Kalm att lingon ”brukades öfver alt här på orten at insyltas, anten hela eller i moos, och med mer eller mindre sött på”. Israel Ruong noterar att man vid det samiska nybygget Harrock i Pite lappmark plockade lingon sent på hösten vid 1900-talets början, även sedan frosten kommit. Bären kunde även plockas under våren från de första barmarksfläckarna.

Lingonen fick sin största ekonomiska betydelse efter utbyggnaden av järnvägens södra stambanenät i södra Sverige omkring år 1870. Den så kallade lingonruschen tog då fart och pågick fram till slutet av första världskriget. Enligt uppgifter så kunde en bärplockare under denna tid tjäna tre gånger så mycket som en daglönare i jordbruket. Först såldes bären till Skåne, men vid mitten av 1880-talet såldes lingonen framförallt till Tyskland. Omkring år 1890 var den årliga lingonutförseln från Kronobergs län hela 2 627 ton (438 järnvägsvagnslaster). Detta var nästan lika mycket som hela Sveriges totala export av skogsbär nästan 100 år senare, vid 1980-talets början! Därutöver plockades och såldes även hallon och blåbär. 1903, ett rekordår, exporterades 10 393 ton lingon, framförallt till tyska konservfabriker. På ett initiativ från Folkhushållningskommittén åkte arbetslösa kvinnor från södra Sverige till Norrlands inland för att plocka bär under första världskriget. Målet var att minska importen av bär till Sverige och istället exportera bär till Europa där det var matbrist. Bärhandeln minskade efter första världskrigets slut då den tyska marknaden rasade. Fram till andra världskriget exporterade Sverige endast 2 000 ton/år.

På hemväg från höbärgningen 1940 i Sangis plockas hjortron i hemgjord näverriva. Foto: Birgit Laquist. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr Nm 263 M.j.

Blåbärsplockning för syltning och saftning hör framförallt 1900-talet till, även om Linné noterade att ”de färska bären eftersöks ivrigt av barn”. Samerna använde blåbär tillsammans med andra bär, och blandade dem med tunn grädde eller renmjölk och som torkades i en nätmage.

Hjortron är en delikatess idag och plockas framförallt i Norrlandslänen. Dessa bär är en av de få bärsorter som traditionellt använts som livsmedel i någon större omfattning. På 1670-talet berättar Nicolaus Lundius att samekvinnor ”äro mycket snälla plåcka bär om sommaren plåcka de jortror”. Samuel Rheen har på 1670-talet beskrivit hur samerna tog tillvara på hjortronen: de sjuds sakta på eld, en liten nypa salt strös på, massan läggs i en näverask med lock som grävdes ned och täcktes med jord. Den tillslutna näverasken och nedgrävningen bidrog till att ingen luft kunde tränga in och näverns garvsyra konserverade hjortronen till en myltablandning. Denna blandning åts vintertid, frisk och antagligen full med C-vitamin. Linné noterade år 1732 att samerna ”äta med förtjusning de stötta och med renmjölk blandade bären, och även jag tycke ej illa om detta deras namnam, som äro oskadligare än konfekt och andra sötsaker. Hela bär, nedgrävda i snö, förvara de under hela vintern och upptaga dem om våren lika smakeliga, som då de däri nedlades.”

Bärplockare på väg ut till hjortronplockningen i Kurravaara år 1905 eller 1906. I Kurravaara övernattade de, åt fil ur stora gemensamma träfat, och fick massor av loppor i höbolstren. Stor “avloppning” vid hemkomsten. Med på bilden bland annat Fina (hembiträde), Clary Lundgren, Annie Wennerström, Hedvig Lundgren (gift Wahlgren), Ruth Wennerström, Nils, Lisa (gift Nordqvist) och Ingrid Lundgren (gift Rooth). Foto: Erland Groth. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1463:6.

I samband med att en bärmarknad uppstod följde såklart en marknad för att underlätta och effektivisera bärplockningen. Därmed började bärplockaren användas, även om handbärplockaren är känd från en ritning av Johan Fischerström redan från år 1780. Den så kallade lingonruschen bidrog till konstruktion av olika bärplockare, och det gick så långt att man från officiellt håll ifrågasatte om inte ett flitigt bruk av bärplockare kunde skada bärriset! Kungl. Landtbruksakademien lät under sommaren 1913 utföra försök med olika typer av bärplockare och samtidigt utfördes femåriga försök för att se om flitigt bruk av bärplockare nötte ut riset. Någon skada på bärriset kunde inte noteras.

Märta Larsson (gift Åkerström), blivande svägerskan Elsa Åkerström samt okänd kvinna har fikapaus i bärskogen, Sörbyn, Råneå. Foto: Martin Åkerström, 1936. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2006:27:4.

Trädgårdsmästare Gustaf Lind arbetade på Experimentalfältet i Stockholm efter lingonruschen. Lind var en föregångsman vad gäller konsten att ta tillvara på bär och svampar. 1911 genomförde han torkförsök med blåbär. 1912 uppfördes en stor torkanläggning vid Eldris i Dalarna. Försöken med torkning av blåbär gick bra, problemet var däremot att få tag i villiga bärplockare. Lind menade att befolkningen i området kring Eldris inte förstod sig på att plocka bär och att bären ”fingo ruttna ner och det oaktat förtjänsten med bärplockning, som längre fram skall visas, vara mycket god”. Dagsförtjänster om 4-5 kronor för plockning kunde uppnås, och Lind menade att ”dylika inkomster för en så enkel sak som bärplockning måste anses som fullt tillfredsställande. Ja, man torde väl t.o.m kunna påstå att de äro väl höga”. Lind kämpade på och 1916 hade man nått målet att förse hela den svenska marknaden med torkade blåbär. Fler torkhus byggdes också upp runt om i Sverige. Även lingon började torkas och man framställde nya bärprodukter, däribland läskedrycken Lingonbrus. Då verkade också svårigheterna med att få folk att plocka bär vara övervunna, och ”plockarna mottaga med gladt hjärta sina slantar, även om dessa icke äro nypräglade, något som till en början var nödvändigt”. Efter första världskriget avtog däremot verksamheten, troligtvis till följd av att Sverige började importera exotiska frukter.

Bärtorkningsanstalten i Älvsbyn, 1917. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:207:4.

Från att bären framförallt ha varit en del av en naturahushållning så har den kommersiella bärplockningen tagit över. Trots det är vi nog många norrbottningar som gärna plockar lite bär till eget hushåll. För vad smakar väl godare än egenplockade vildhallon, hjortron, blåbär, lingon och åkerbär?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer:
Fjellström, Phebe. “Samernas kostvanor.” I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red) (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Stockholm.

Guld i gröna skogar. Bärplockning från självförsörjning till industri. Rapport från Livsmedelsföretagen.

Kardell, Lars. “Utmarkens bär och svampar samt inmarkens nötter.” I: Liljewall, Britt (1996). Tjära, barkbröd och vildhonung. Utmarkens människor och mångsidiga resurser. Stockholm.

Pettersson, Börge. “Nötter, bär och svamp.” I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red) (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Stockholm.