Från Kengis och Melderstein till LKAB – den långa vägen genom Norrbottens industrihistoria  

Det finns landskap som bär sin historia öppet, nästan demonstrativt, i monument och stadssilhuetter. Och så finns det landskap där historien ligger lagrad i marken, i övergivna dammvallar, i igenväxta transportleder, i grunder som knappt längre syns. Norrbotten tillhör den senare sorten. Här måste man lära sig att läsa spåren. 

Den som idag ser gruvorna, malmtågen och stålverket i Luleå förknippar gärna regionen med modern industri och med LKAB. Men malmens historia i norr är äldre än så. Den är äldre än järnvägen, äldre än storskalig brytning, äldre än de samhällen som vuxit fram kring gruvorna. Den sträcker sig tillbaka till en tid då allt ännu var osäkert, experimentellt, och ofta dömt att misslyckas. 

Men misslyckanden är också historia. Och ibland är de mer formande än framgångar. 

Under 1600-talet framstod norra Sverige som ett rum av möjligheter, ett framtidsland och ett svenskt Västindien. Det var ett landskap som ännu inte fullt ut integrerats i rikets ekonomi, men som samtidigt lockade med löften om rikedomar. Malm hade påträffats på flera platser, det fanns silver, koppar och järn i bergen. Skogarna var vidsträckta. Vattnet kunde driva maskiner. I denna kombination av naturresurser och politiska ambitioner föddes en vision: att skapa industri i det som ännu saknade både infrastruktur och etablerade samhällen. 

Kengis bruk var ett av de mest ambitiösa uttrycken för denna vision. Här försökte man göra det som i efterhand framstår som en förbluffande modern tanke – att organisera naturresurser, teknik, arbetskraft och handel till ett sammanhängande produktionssystem. Malm skulle brytas i inlandet, smältas och bearbetas vid Torneälven, och sedan föras vidare ut i världen. Det var en vision om industriell helhet i ett landskap som ännu inte var redo att bära den.

Kengis fors och bruksherrgård. Tid: 1925-1930.
Fysiskt original från Haparanda kommun med accessionsnummer 1978:342. Foto: MIa Green. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2023:542.

Transporterna var långsamma och osäkra. Energin begränsad. Kunskapen ofullständig. Kapitalet otillräckligt. Bruken kämpade, expanderade, förföll och försvann. Men deras närvaro förändrade ändå landskapet. De skapade vägar där inga vägar funnits, bosättningar där få, om ens någon, tidigare bott permanent, erfarenheter där ingen tidigare haft erfarenhet. De lärde människor att tänka industriellt i ett territorium som dittills varit något annat. Försökens geografi. 

När Kengis och Torneverken så småningom förlorade sin betydelse var det inte slutet på berättelsen. Det var snarare en förflyttning. Tyngdpunkten i den industriella verksamheten rörde sig, sökte nya platser, nya lösningar. Under 1700-talet framträder Meldersteins bruk i Råneälvens dalgång som ett nytt centrum i denna rörelse. 

Här förädlades järnmalm från Gällivare, långt innan dessa malmfält blev synonymt med storskalig gruvdrift. Här organiserades produktionen i samspel med skogen, vattnet och de människor som gradvis bosatte sig i området. Industrin blev inte bara en ekonomisk aktivitet utan ett sätt att forma territoriet. Bosättningar anlades, resurser strukturerades, landskapet fick en ny funktionell geografi. 

Meldersteins herrgård. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv, bildnummer 2013000700019.

Det som förenar Kengis och Melderstein är därför inte bara att de var bruk, utan att de var försök att skapa ordning i rymden. Att göra det perifera produktivt. Att omvandla avstånd till sammanhang. Och just där ligger deras historiska betydelse. Den långsamma förståelsen. Det tog tid att förstå vad som egentligen krävdes för att industri i norr skulle bli bestående. Det krävdes mer än malm. Mer än vilja. Mer än enskilda entreprenörer. Det krävdes system. 

Transporter som fungerade året runt. Energi i stor skala. Teknik som kunde hantera malmens egenskaper. Kapital som tålde långa tidshorisonter. Institutioner som kunde reglera och stödja verksamheten. De tidiga bruken var platser där denna insikt växte fram, steg för steg, ofta genom nederlag. De var laboratorier i historisk mening. Platser där möjligheter prövades och begränsningar blottlades. 

När järnvägen till slut drogs genom landskapet under 1800-talets slut var det därför inte en isolerad innovation. Den var svaret på ett problem som identifierats i mer än tvåhundra år. När vattenkraften exploaterades och metallurgin utvecklades var det lösningar på hinder som länge varit kända. Industrialiseringen i Malmfälten blev möjlig därför att landskapet redan hade tänkts industriellt i generationer.

Byggnation av malmbanan under början av 1900-talet. Banktipp i trädgränsen mellan Kopparåsen och Vassijärv. Foto: Carl Gustaf Blomqvist. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:148

I detta perspektiv framträder LKAB inte som början utan som mognad. Inte som ursprung utan som konsekvens. När malmbrytningen i Kiruna och Malmberget industrialiserades kring sekelskiftet 1900 sammanföll för första gången alla de förutsättningar som tidigare saknats. Infrastruktur, teknik, kapital och organisatorisk erfarenhet möttes i ett fungerande system. Malmen kunde brytas, transporteras och exporteras i en skala som tidigare varit otänkbar. Det var inte en plötslig revolution. Det var en långsam syntes. 

Under 1900-talet fördjupades denna syntes ytterligare. Gruvor, järnvägar, hamnar, vattenkraft och stålindustri bands samman i ett komplext nätverk där varje del var beroende av de andra. Landskapet blev ett industriellt system i full skala, ett sammanhängande flöde av energi, material och arbete.  

Porjus kraftstation under uppbyggnad. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:788.

Det som ibland beskrivs som ett teknologiskt megasystem har därför djupa rötter. Det växte inte fram ur tomma intet. Det är resultatet av en historisk process där varje generation lämnat efter sig strukturer som nästa generation kunnat bygga vidare på.  Samma framtid, igen.  

Idag talar man åter om Norrbotten som ett framtidsland. Den gröna industriella omställningen, fossilfri stålproduktion och nya investeringar beskrivs ofta som något utan historiskt motstycke.Men känslan av att stå inför en ny början är inte ny. Den har funnits här förut. 

Redan på 1600-talet trodde man att de mörka bergen i norra Sverige skulle bli en källa till nationell rikedom. Regionen framstod då, liksom nu, som ett rum där framtiden kunde ta form. Skillnaden är kanske bara att vi idag ser längre bakåt och därför bättre kan förstå hur djupt denna framtid är förankrad i det förflutna. 

Om man rör sig genom landskapet idag – längs Torneälven, genom Råneälvens dalgång, över de gamla transportlederna – framträder historien inte som en serie avbrott utan som en sammanhängande rörelse. Kengis, Melderstein och LKAB är inte separata kapitel. De är olika skeden i samma berättelse. 

Det är därför ruinerna efter de tidiga bruken inte bör ses som rester av något som försvunnit. De är fundament. De är början på ett sätt att tänka, organisera och forma landskapet som fortfarande pågår. 

Malm bryts fortfarande. Energi mobiliseras fortfarande. Infrastruktur byggs fortfarande. Framtiden projiceras fortfarande in i detta nordliga territorium.  

Historien i Norrbotten är inte bara lång.  

Den är kontinuerlig. 

Och kanske är det just detta som är det mest karakteristiska draget hos landskapet: att varje ny industriell epok inte ersätter den föregående, utan växer ur den – lager på lager, som malm i berget. 

/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet

Vildrensjakt i Sápmi

Det här med fångstgropar…så började mitt senaste blogginlägg här 2021. Mycket har hänt men fast i fångstgropar är jag om möjligt, än mer. Numera som doktorand vid Institutionen för Arkeologi, antik historia och kulturvård sedan 2023. Att doktorera och att inventera, är båda två ”an education of attention” (Ingold, 2020). Det passar mig perfekt, dvs att titta, lyssna och lära utifrån sig själv, andra och sin omgivning med landskapet och människan i fokus.

Efter min tid som arkeolog vid Laponiatjuottjudus har de två områden med stora koncentrationer av fångstgropar som då påträffades; Område 1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna av Sjávnja naturreservat, gett upphov till många frågor (se blogginlägg Det här med fångstgropar för karta).

Fig. 1. Fångstgrop inom system F, L2023:6111 samt renvall med fjället Tjahklij i bakgrunden. Foto: Anna Rimpi.

Arbetstitel för avhandlingsarbetet är: Vildrensjakt i Sápmi, BC 5000-AD1500: En studie av landskapsbruk, storskaliga fångstanläggningar och samhällsprocesser. Genom fyra artiklar och en sammanfattande kappa ska detta resultera i en så kallad sammanläggningsavhandling under våren 2027. Shit, det närmar sig! Förhoppningen är att skapa en bättre förståelse för hur jägarsamhällen skapar och förändrar sina landskap över tid, att beskriva jaktlandskap och tydliggöra dess betydelse för ekonomiska och sociala system samt att undersöka hur människan har format landskap som en del i sociala processer i områden där renen är och har varit av central betydelse. Det övergripande målet är att studera storskaliga permanenta jaktanläggningar som ett uttryck för materiell, social och ekonomiskt konstruerade landskap samt att bidra till en mer nyanserad förståelse av människor i förhistoriska jaktsamhällen.

Men varför? Jo det finns en stor kunskapslucka vad gäller fångstgropar och jakt med hjälp av dessa trots att de finns så många i Sverige och övriga Fennoskandia. Det finns en brist på studier som sätter groparna och systemen i ett sammanhang i relation till människan och landskapet, relevanta för norra delen av landet och framförallt för det västliga fjällområdet. Vi vet generellt mycket lite om landskapsbruket, rumsligt som temporärt, vilket i mångt och mycket bottnar i svårigheten att datera dem. Deras stora antal och spridning samt det faktum att de till synes är oförändrade över tid har gjort dem mer rumsliga och fysiskt fasta men svårförståeliga över tid.

För att adressera detta har jag använt flera olika metoder, med en tydlig grund i fältinventering. Många gropar har det blivit, mer än 1000 inom arbetsområde 1, vilket är det som fått störst fokus i avhandlingsarbetet. Utöver dokumentation har jag brukat GIS för rumsliga analyser och sedan provtagning för att datera groparna samt mindre undersökningar.

Fig 2. Fångstgrop med markering för provtagning. Foto: Anna Rimpi.

Likväl som för fältarbeten för att inhämta empiriskt material som för att skriva artiklar och avhandlingar så behöver du ha en teoretisk utgångspunkt från vilken du tar dig an uppgiften. För mig handlar det om människan och hennes relationer till landskapet. Utgångspunkten är Landskapet som arena för möten i tid och rum där förslag på en kort definition är ” en materiell manifestation av relationen mellan människor och miljö” (Crumley 1994:6). Men lika viktigt är synen på människan. Jag utgår från att hon har agens, dvs en förmåga att aktivt agera, att förändra. På detta sätt kan människan både anpassa sig till sin omgivning men även skapa och aktivt förändra den. Ett sådant här synsätt gör det möjligt att ge människor från förr en historia. De har förändrat sina liv och sin omgivning över tid. Detta kan verka ganska självklart men dessvärre så har ofta människor i andra tider, i småskaliga samhällen och i ”marginella” områden mer betraktats som oförmögna till förändring. Mina resultat so far, visar något helt annat. I äldre forskning ansåg man att fångstgropar var placerade längs stora vattendrag, älvdalar och trånga passager. I mer sentida forskning har bilden blivit mer nyanserad med mer varierade lägen vad gäller rumslig spridning som ex gränsområden mellan höst och vinterbeten och vid flyttleder för tamren. För mina studieområden har det visat sig att koncentrationer ligger i kant/ slut av fjällområden samt lägre liggande områden mellan höjder där bruket av områden i fjällbjörkskogen över 500 m över havet har varit betydligt mer vanliga än man tidigare trott. Detta eftersom de människor som nyttjade dessa inte bara har anpassat sig till omgivningen.  De har istället aktivt förändrat den för att fånga ren tillsammans med traderade kunskaper och strategier för att transformera landskapet. I min första artikel kan ni läsa mer om den rumsliga distributionen av groparna: https://www.cambridge.org/core/journals/european-journal-of-archaeology/article/hunting-pit-systems-as-landscape-domestication-largescale-hunting-in-the-arctic-regions-of-sweden/1719F8DF356BE1470B8FD7E8D17BF0C4

Här förslår jag en aktiv och medveten förvaltning av landskapet och en resurs – renen. Tillsammans bidrar investeringar i dessa två till ett förvaltningskoncept som omfattar hela landskapet, som i sin tur lett till ett domesticerat landskap.

För att titta mer på tid, den temporala delen vad gäller fångstgropar, vilket är och har varit den stora utmaningen, har jag velat adressera dem från ett större rumsligt perspektiv. Detta genom att datera många gropar inom ett system och inom en koncentration av system. För att göra det möjligt har det varit tvunget att se bortom utgrävning och istället utveckling av en provtagningsmetod som kallas ”systematisk sondning”. I samband med detta har även undersökningar utförts för att ta fram referensmaterial och fungera som del i att säkerställa utvecklingen av metoden. Systematisk sondning möjliggör provtagning av många gropar till skillnad från undersökningar. Den går ut på att försöka hitta kol på den gamla markytan under vallen genom att använda en ”vanlig ” jordsond och datera detta. Materialet och läget är detsamma som över tid varit det mest brukade och daterar inte själva gropen eller dess användningstid utan ger en relativ datering av när gropen tidigast kan ha tagits i bruk. Det är lätt att tro att fångstgropar måste ha varit anlagda i områden som är lättgrävda med mycket sand och avsaknad av sten. Utifrån senaste årens fältarbeten kan jag dock garantera att så icke är fallet! I alla fall i de västligaste delarna av länet finns otroliga mängder sten och det är inte ovanligt att sten tillsammans med jord är en del av konstruktionen. Efter otaliga timmar av sondning är den hårda lärdomen att bruka rejäla handskar om du vill undvika blodiga handflator….Vad gör man inte för vetenskapen!

Fig. 3 Sond med påträffat kol på den gamla markytan, visualiserad genom blekjord.

Precis som alla provtagningsmetoder har den brister, den mest tydliga att inte kunna ge en större rumslig förståelse över om gropen till exempel blivit ombyggd och renoverad, men fördelarna uppväger. Den ger ett större rumsligt grepp på tid utan att skada fornlämningen nämnvärt, är tidssparande samt fördelaktig ur ett ekonomiskt perspektiv. Systematisk sondning inom studieområde 1 har gett dateringar av 50 fångstgropar inom sex system med som mest 15-20 daterade gropar inom ett enskilt system. Så många dateringar från ett system har inte tidigare utförts, tidigare har som mest 6 gropar i ett system berörts och det vanligaste har varit max 2-3 gropar. Den temporala spridningen ger kalibrerade dateringar för huvuddelen av groparna till sen bronsålder och järnålder. I skrivande stund håller jag på att färdigställa den andra artikeln som handlar om just den temporala spridningen och vad den kan berätta om landskapsbruket!

Och sen då, jo återstår gör två artiklar som kommer att behandla den större rumsliga kontexten samt de samhällen som brukade detta jaktlandskap. Ser fram emot detta med lite skräckblandad förtjusning, kommer jag att hinna och kommer jag att klara det? Den som följer bloggen lär få veta!

På återseende/

Anna Rimpi
Uppsala och Jokkmokk 20250310