I Sverige finns det omkring 2000 vattenkraftverk – stora som små. Svenska statens första storskaliga kraftverk var Olidan i Trollhättan (1910). I norr är kraftverket i Porjus mer känt, vilket stod färdigt 1915. Dessa var båda statliga projekt. I inte minst Luleälven har det statliga kraftbolaget Vattenfall lämnat ett stort och omdiskuterat avtryck. Vattenkraften har bidragit med arbetstillfällen och ekonomiska värden, men har också haft en stor inverkan på kulturmiljöer. Frågan om huruvida vattenkraftens elproduktion är miljövänlig och från vilket perspektiv har präglat lokala, regionala och nationella debatter, från gräsrotsnivå till riksdagen. En utmaning när vattenkraftens vara och icke vara diskuteras på lokal och regional nivå har sina rötter i vattenkraftens många ansikten. I detta inlägg ska jag diskutera denna utmaning utifrån mitt snart publicerade avhandlingsprojekt vid Enheten för historia, Luleå tekniska universitet, som berör vattenkraftens konsekvenser utifrån ett historiskt perspektiv med fokus på kraftstationerna Laholm och Akkats. Studien ingår också i det av Riksantikvarieämbetet finansierade forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

Under tidigt 1900-tal påbörjade staten och olika bolag mer storskaliga projekt. Vattenkraften erbjöd alternativ i skuggan av en ökande befolkning och konsumtion, en växande industri och allt högre importkostnader för kol och olja. Här uppstod även idéer om att bygga ut hela vattendrag som ett enda kraftproducerande system. Första världskriget, och senare också andra världskriget, innebar ekonomiska och logistiska utmaningar – likaså depressionen mot slutet av 20-talet. Detta medförde färre och mindre satsningar på vattenkraft. Laholms kraftstation i Laholm i Halland, inte långt från den svenska västkusten, planerades redan kring år 1900 men stod klart först år 1932. Eftersom kraftstationen byggdes bland medeltida slottsruiner och i anslutning till en laxodling som, då experimentell, skulle kompensera för förlorat fiske, blev kraftstationen en del av en blandad kulturmiljö.

Vattenkraftsföretagen som avlöst varandra i Laholm, idag Statkraft, har varit djupt involverade i att förmedla det lokala kulturlandskapet – ett industriellt kulturlandskap som ofta uppskattas av ortsbor och marknadsförs för turister. Samtidigt har det lokala laxfisket, och en stor del av turismen, blivit beroende av arrangemanget med företaget och laxodlingen. Ålen kan inte längre ta sig upp- och nedströms själv och samlas enligt avtal därför in på årlig basis. Pärlfisket, som också var en del av det lokala kulturlandskapet, har försvunnit i samband med att flodpärlmusslan successivt blivit nästan helt utrotad i Lagans vattensystem. Mer regionala och nationella fiske- och naturskyddsorganisationer kämpar, vilka också har ett starkt folkligt stöd, mot detta förhållande med målet att återställa vattendraget. Men även dessa organisationer har fått ta hänsyn till att den påkostade kraftstationen, som sägs ha byggts just med med tanken på att den skulle passa in bland ruinerna, och det nuvarande landskapet inte sällan är väl omtyckta.

Efter andra världskriget följde det som kraftföretaget Vattenfall har kommit att kalla sin ”stora utbyggnadsepok”. Under denna tid lanserade Vattenfall en serie storskaliga projekt för hela vattendrag, i synnerhet i norra Sveriges inland – vilket möjliggjordes av efterkrigstidens ekonomiska tillväxt och en effektivisering av tekniken för överföring av elektricitet över långa distanser. Det var även under denna tid som en idé om Jokkmokk som Sveriges i framtiden mest kraftproducerande kommun tog form och spreds via media. Denna vision var Akkats kraftstation, ett stenkast utanför Jokkmokks tätort, en del av när den stod klar år 1973.

För denna del av Sverige har Vattenfall periodvis varit en av de största arbetsgivarna. Det medför att många har minnen, en identitet och en yrkesstolthet som är starkt knuten till utbyggnadsprojekten. För många av utbyggnadsperiodens barn och arbetstagare kontrasteras dåtidens guldår med förhållandena i kommunen idag, med minskande välfärd och befolkning – också med tanke på de natur- och kulturvärden som offrades för vattenkraftens skull. Inklusive vad det kostat den samiska kulturen. Detta tog sig inte minst uttryck i anslutning till invigningen av konstverken som smyckar Akkats kraftstation och dammluckor sedan år 2000.

Konstverken, utförda av konstnärerna Lars Pirak, Bengt Lindström och Lars J:son Nutti i samverkan med Vattenfall, väckte stor debatt. Å ena sidan markerade konstverken en kontinuerlig samisk tradition och närvaro. Å andra sidan ansågs samiska kulturella symboler nu kröna något som åsamkat den samiska kulturen skada. Var det vackert eller anskrämligt? Kulturarv eller helgerån?

Att konstverken blev av när de blev måste förstås mot bakgrunden av att vattenkraften blivit alltmer ansatt i samhällsdebatten mot slutet av 1900-talet beträffande dess negativa inverkan på natur och samisk kultur. Inom FN och EU hade strålkastarljuset riktats i allt högre grad mot urfolksfrågor och rättigheter, men även natur och klimat. Här fanns det alltså incitament för staten och olika företag att profilera sig och göra upp med det förflutna. Med detta fokus följde naturligtvis också ett ökat fokus på vattenkraften som en förnyelsebar energikälla – något som idag utgör en ansenlig del av vattenkraftens profilering.

Både Laholm och Akkats präglas alltså av att de är intrasslade i många olika föreställningar om vattenkraft och kraftverken lokalt. Kraftverken kan här verka som både hjältar och skurkar, frälsare och förstörare. De har varit en del av berättelser för säkrad energiproduktion (idag en omtvistad ’grön’ energiproduktion). Den är förnyelsebar, men till vilket pris för den lokala och regionala natur- och kulturmiljön? Sedan – är inte vattenkraften, i synnerhet om den har anor, en kulturmiljö i sig själv? I Laholm är vattenkraften så pass normaliserad att den med lätthet kan uppfattas och presenteras som en del av ett lokalt och industriellt kulturarv. Projekten norröver tenderar till att vara både större och yngre, och dessutom stå i kontrast till lokala kulturarv, inklusive den samiska urbefolkningens renskötsel – vilket kan bidra till att projekt som Akkats har en högre tröskel för att ses som något normalt och som kulturarv. I alla fall än så länge. Det finns idag ett intresse från vattenkraftsföretagen, län, kommuner och musealt håll att lyfta älvdalarnas historia kopplad till vattenkraften – den betydelse vattenkraften hade för bygderna. Under utbyggnadsåren bidrog projekten till arbete och inkomster i norr, men för dem som minns är det fullt möjligt att känna nostalgi för den framtidstro som då rådde jämte en känsla av förlust över både en svunnen tid och natur.

Att frågor om vattenkraft är komplexa kan till stor del förklaras av att den betytt så många olika saker för olika människor, natur och kultur över tid. Vattenkraften kan iklä sig många roller och bära många olika ansikten, och dessa förblir inte desamma över tid. Vattenkraftverken bär på summan av alla de roller och ansikten den burit – ett ackumulerat arv. En kompott på ris, ros och allt däremellan.

Vid tangentbordet:
Felicia Söderqvist, doktorand i historia vid Enheten för historia, Luleå tekniska universitet