Räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga är slutförd

Vattenkraftens konsekvenser för våra kulturmiljöer tar sig uttryck på olika sätt. Vissa fornlämningar eroderar fram på relativt flacka stränder och är synliga vid låga vattenflöden i de reglerade älvarna. Då går det att vandra runt bland olika spår som de människorna har lämnat efter sig för tusentals år sedan och som ligger framspolade mitt framför dina ögon. Andra fornlämningar påverkas av ständigt fluktuerande vattennivåer som äter upp strandkanterna, som sakta men säkert rasar ut i älven och försvinner. Så är fallet med rödockragraven i Ligga.

2022 inledde Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga, Jokkmokks kommun. Detta arbete har kommit att pågå under fyra fältsäsonger och har avslutats i år. Anledningen till räddningsundersökningen är att rödockra hade börjat rinna ut i erosionshaket ner mot Stora Lule älv.

När räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga påbörjades 2022 stod polkagriskäppen som nu står i erosionshaket till höger i bild precis invid dåvarande erosionskant. Några decimetrar mark har sedan dess eroderat ner i Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Rödockragraven i Ligga är belägen ca 4,3 km nedströms Ligga kraftverk som togs i bruk 1954. Studerar man 1960-talets flygfoto och jämför med dagens flygfoto har strandlinjen sakta men säkert förflyttat sig ca 8-9 meter närmare graven. Stora områden med mark har helt enkelt eroderat bort och försvunnit ut i älven, och nu riskerade en av Norrbottens äldsta gravar att försvinna. Länsstyrelsen i Norrbotten tog därför beslut om att det mest hållbara för denna fornlämning var att genomföra en arkeologisk räddningsundersökning och tillvarata den information som fanns kvar i graven innan det var för sent. Tidigare har enbart två rödockragravar undersökts i Norrbotten: Ansvar i Överkalix kommun och Manjärv i Älvsbyns kommun, där båda gravarna har visat sig vara ca 7000 år gamla. Denna typ av gravar, stensättningar med rödockrafärgad sand mellan stenarna, har i Sverige hittills bara påträffats i Norrbotten, och hör till de äldsta gravanläggningar vi känner till här uppe i norr.

Vill du veta mer om rödockragravar och om 2022-2024 års undersökningar läs gärna tidigare blogginlägg:
Rödockragravar i Norrbotten
Rödockragraven i Ligga
Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga
Från jord till prov: Ett efterarbete från utgrävningen av rödockragraven i Ligga
Det blir inte alltid som man har tänkt sig – 2024 års räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Egentligen skulle vi ha avslutat undersökningen i Ligga förra året, men som berättats i tidigare blogginlägg så blir det inte alltid som man har tänkt sig. Vi stötte på ett tjockt lager med skenhälla, vilket försvårade den arkeologiska undersökningen avsevärt. Skenhälla kan bildas i järnhaltig jord i samband med vattentillströmning, och gör att jorden blir hård som sten eller betong. Detta är med största sannolikhet en oväntad konsekvens av vattenkraftsregleringen, som därmed har påverkat fornlämningen genom stigande och sjunkande vattennivåer underifrån. Att vi inte kunde gräva oss ned på vanligt sätt, utan fick använda oss av slägga och huggmejsel, gjorde arbetet tidsödande och därtill mycket svårt för oss att se tydliga färgningar då det inte gick att få fram en jämn yta. Därtill så har de fluktuerande vattennivåerna med största sannolikhet även dragit ner rödockrafärgningen ner i orörd mark, vilket gjorde det svårt att avgöra när vi tagit oss ner i opåverkad mark under gravgropen.

Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Lars Backman gräver sig ned i gravgropen med hjälp av slägga och huggmejsel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Orörd mark äntligen nådd efter ca 0,6 m med skenhällebildning. Fluktuerande vattennivåer har sannolikt dragit ner rödockrafärgningen ner i orörd mark, vilket har gjort det svårt att se när den egentliga gravgropen har övergått i orörd mark. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Vi har i erosionsslänten ner mot älven kunnat se att det är skenhällebildning i hela området, vilket gör att den inte enbart kan knytas till graven – vilket ger stöd för tolkningen att det är en konsekvens av vattenkraftsregleringen. Dock har skenhällelagret blivit betydligt tjockare i graven – vilket beror på att rödockran är mer järnhaltig än den omgivande marken. Skenhällebildningen i gravgropen samt under denna blev 6 dm som tjockast!

Förra årets fynd av en pilspets ska absolut ses som en gravgåva, men till skillnad från de två tidigare undersökta rödockragravarna som har undersökts i Norrbotten kunde vi inte påträffa några färgningar av någon gravlagd individ. Detta kan bero på att eventuell färgning av ett skelett försvunnit genom årtusendena, då det är mycket dåliga bevarandeförhållanden för organiskt material i de sura podsoljordar som vi har i Norrbotten. Men om det påträffades färgningar av skelett i rödockragravarna i Manjärv och Ansvar borde vi väl ha kunnat hitta det även i Liggagraven? Kanske inte, på grund av att det är grövre sediment i Ligga jämfört med de mer sandiga områdena i Ansvar och Manjärv. Därtill har knappast de fluktuerande vattennivåerna underifrån förbättrat bevarandeförhållandena, även om de nu ”bara” har påverkat innehållet i graven de senaste 70 åren.

Eller är graven en så kallad kenotaf? En skengrav rest till minne av en person som avlidit och av någon anledning kanske begravts på annan plats eller vars kvarlevor gått förlorade eller omhändertagits på annat sätt. Vår förhoppning är att kommande analyser kommer att kunna svara på detta, då vi har samlat in en mycket stor mängd jordprover för olika analyser. Nu innan årsskiftet kommer Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet analysera ett urval prover, så att vi kan få en indikation på vilka prover från vilka nivåer i graven som vi bör gå vidare med. Därefter kommer vi att föra en dialog med Länsstyrelsen för att se vad som är möjligt att genomföra i analysväg under 2026. Det blir mycket spännande när vi väl börjar få in alla analysresultat!

Vi avslutade årets undersökning med att rekonstruera graven. Det som tagit oss flera fältsäsonger (mellan 3-6 veckor/år) tog oss i princip två dagar att återställa. Vid undersökningen har vi lagt alla stenar från ett undersökt lager i en egen hög. Den rödockrafärgade sanden har sållats på ett ställe och sand utan rödockra har sållats på ett annat. På så vis har vi kunnat återföra den rödockrafärgade sanden i gravgropen och i det tjocka rödockrafärgade sandlagret som legat under stensättningens yta. Slutligen var det dags att bära tillbaka det översta stenlagret, som vi lyft kvadratmeterruta för kvadratmeteruta och lagt upp i skogen intill i den ordning vi tagit bort stenen. Det gick relativt väl, bortsett från att det har eroderat bort ca 2-3 dm i själva erosionshaket. Detta gjorde att ytan för stensättningen hade minskat något jämfört med när vi startade 2022.

Arkeologerna Tor-Henrik Buljo och Lars Backman bland några av de stenhögar som ingått i gravkonstruktionen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga efter rekonstruktionen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu kommer tiden få ha sin gång. De ständigt stigande och sjunkande vattennivåerna i Stora Lule älv kommer sakta men säkert att äta upp den rekonstruerade rödockragraven. Graven är ca 4-5 meter bred, och om erosionskanten rasar med ca 1 dm per år så kommer kanske graven att vara helt försvunnen efter omkring 50 år. Rödockragraven i Ligga kommer dock leva kvar genom vår dokumentation, även om monumentet i landskapet kommer att försvinna spårlöst.

Erosionen som sker på grund av vattenkraftsregleringen med ständigt sjunkande och stigande vattennivåer gör att stränderna längs med Luleälven ständigt förändras, då mark kontinuerligt rasar ner i älven. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Med visst vemod lämnade jag den rekonstruerade rödockragraven i Ligga. Denna plats har efter fyra säsonger kommit att betyda en hel del för mig, och jag är väldigt tacksam över att jag fick möjligheten att hålla i denna grävning. Mitt intresse för rödockragravarna i Norrbotten är väckt, nu återstår det att se vart det intresset för mig. Oavsett vart den vägen leder så kommer minnet av denna plats leva vidare, även om minnet i landskapet kommer att gå förlorad. På återseende.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog och projektledare för räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga

Ett tack
Jag vill rikta ett stort, stort tack till mina arkeologkollegor Lars, Hanna, Rasmus, Sebastian, Anna, Åsa och Tor-Henrik som har burit sten, inandats rödockrafärgad sand, burit mängder med jordprover och hackat skenhälla med mig i gassande sol, snålblåst, hällregn och snöfall under dessa år.

Ett lika stort tack till museifotograf Rúnar som kört många vändor mellan Luleå och Jokkmokk för att dokumentera i både bild och film, för att möjliggöra både sina egna och mina idéer på hur vi ska kunna bevara denna fornlämning för eftervärlden. Nu i år även med hjälp av Robin. Det blir spännande att se vad vi kan åstadkomma i filmväg.

Ett mycket stort tack till Lars Liedgren, för att du ställt upp som bollplank – det har varit så otroligt värdefullt att få ta del av dina rödockragravskunskaper och diskutera metodval med dig.

Jokkmokks Allmänning har varit helt fantastisk och ställt upp med både avverkning och båttransport av all vår utrustning under alla dessa år. Tusen tack till Natanael, Leif och Christian.

Slutligen ett stort tack till alla intresserade besökare – lokalbefolkning, kollegor, familj, vänner, turister och andra långväga besökare – ni har trotsat väder och vind för att närvara vid våra publika guidningar. Många av er har troget återvänt varje år! Så roligt med ert intresse!

Vattenkraftens många ansikten

I Sverige finns det omkring 2000 vattenkraftverk – stora som små. Svenska statens första storskaliga kraftverk var Olidan i Trollhättan (1910). I norr är kraftverket i Porjus mer känt, vilket stod färdigt 1915. Dessa var båda statliga projekt. I inte minst Luleälven har det statliga kraftbolaget Vattenfall lämnat ett stort och omdiskuterat avtryck. Vattenkraften har bidragit med arbetstillfällen och ekonomiska värden, men har också haft en stor inverkan på kulturmiljöer. Frågan om huruvida vattenkraftens elproduktion är miljövänlig och från vilket perspektiv har präglat lokala, regionala och nationella debatter, från gräsrotsnivå till riksdagen. En utmaning när vattenkraftens vara och icke vara diskuteras på lokal och regional nivå har sina rötter i vattenkraftens många ansikten. I detta inlägg ska jag diskutera denna utmaning utifrån mitt snart publicerade avhandlingsprojekt vid Enheten för historia, Luleå tekniska universitet, som berör vattenkraftens konsekvenser utifrån ett historiskt perspektiv med fokus på kraftstationerna Laholm och Akkats. Studien ingår också i det av Riksantikvarieämbetet finansierade forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

Under tidigt 1900-tal påbörjade staten och olika bolag mer storskaliga projekt. Vattenkraften erbjöd alternativ i skuggan av en ökande befolkning och konsumtion, en växande industri och allt högre importkostnader för kol och olja. Här uppstod även idéer om att bygga ut hela vattendrag som ett enda kraftproducerande system. Första världskriget, och senare också andra världskriget, innebar ekonomiska och logistiska utmaningar – likaså depressionen mot slutet av 20-talet. Detta medförde färre och mindre satsningar på vattenkraft. Laholms kraftstation i Laholm i Halland, inte långt från den svenska västkusten, planerades redan kring år 1900 men stod klart först år 1932. Eftersom kraftstationen byggdes bland medeltida slottsruiner och i anslutning till en laxodling som, då experimentell, skulle kompensera för förlorat fiske, blev kraftstationen en del av en blandad kulturmiljö.

Vattenkraftsföretagen som avlöst varandra i Laholm, idag Statkraft, har varit djupt involverade i att förmedla det lokala kulturlandskapet – ett industriellt kulturlandskap som ofta uppskattas av ortsbor och marknadsförs för turister. Samtidigt har det lokala laxfisket, och en stor del av turismen, blivit beroende av arrangemanget med företaget och laxodlingen. Ålen kan inte längre ta sig upp- och nedströms själv och samlas enligt avtal därför in på årlig basis. Pärlfisket, som också var en del av det lokala kulturlandskapet, har försvunnit i samband med att flodpärlmusslan successivt blivit nästan helt utrotad i Lagans vattensystem. Mer regionala och nationella fiske- och naturskyddsorganisationer kämpar, vilka också har ett starkt folkligt stöd, mot detta förhållande med målet att återställa vattendraget. Men även dessa organisationer har fått ta hänsyn till att den påkostade kraftstationen, som sägs ha byggts just med med tanken på att den skulle passa in bland ruinerna, och det nuvarande landskapet inte sällan är väl omtyckta.

Lagaholms slottsruin med Laholms kraftstation i bakgrunden. Foto: Felicia Söderqvist.

Efter andra världskriget följde det som kraftföretaget Vattenfall har kommit att kalla sin ”stora utbyggnadsepok”. Under denna tid lanserade Vattenfall en serie storskaliga projekt för hela vattendrag, i synnerhet i norra Sveriges inland – vilket möjliggjordes av efterkrigstidens ekonomiska tillväxt och en effektivisering av tekniken för överföring av elektricitet över långa distanser. Det var även under denna tid som en idé om Jokkmokk som Sveriges i framtiden mest kraftproducerande kommun tog form och spreds via media. Denna vision var Akkats kraftstation, ett stenkast utanför Jokkmokks tätort, en del av när den stod klar år 1973.

För denna del av Sverige har Vattenfall periodvis varit en av de största arbetsgivarna. Det medför att många har minnen, en identitet och en yrkesstolthet som är starkt knuten till utbyggnadsprojekten. För många av utbyggnadsperiodens barn och arbetstagare kontrasteras dåtidens guldår med förhållandena i kommunen idag, med minskande välfärd och befolkning – också med tanke på de natur- och kulturvärden som offrades för vattenkraftens skull. Inklusive vad det kostat den samiska kulturen. Detta tog sig inte minst uttryck i anslutning till invigningen av konstverken som smyckar Akkats kraftstation och dammluckor sedan år 2000.

Konstverken, utförda av konstnärerna Lars Pirak, Bengt Lindström och Lars J:son Nutti i samverkan med Vattenfall, väckte stor debatt. Å ena sidan markerade konstverken en kontinuerlig samisk tradition och närvaro. Å andra sidan ansågs samiska kulturella symboler nu kröna något som åsamkat den samiska kulturen skada. Var det vackert eller anskrämligt? Kulturarv eller helgerån?

Akkats kraftstation, konstverket Uvssat Davas. Foto: Felicia Söderqvist

Att konstverken blev av när de blev måste förstås mot bakgrunden av att vattenkraften blivit alltmer ansatt i samhällsdebatten mot slutet av 1900-talet beträffande dess negativa inverkan på natur och samisk kultur. Inom FN och EU hade strålkastarljuset riktats i allt högre grad mot urfolksfrågor och rättigheter, men även natur och klimat. Här fanns det alltså incitament för staten och olika företag att profilera sig och göra upp med det förflutna. Med detta fokus följde naturligtvis också ett ökat fokus på vattenkraften som en förnyelsebar energikälla – något som idag utgör en ansenlig del av vattenkraftens profilering.

Både Laholm och Akkats präglas alltså av att de är intrasslade i många olika föreställningar om vattenkraft och kraftverken lokalt. Kraftverken kan här verka som både hjältar och skurkar, frälsare och förstörare. De har varit en del av berättelser för säkrad energiproduktion (idag en omtvistad ’grön’ energiproduktion). Den är förnyelsebar, men till vilket pris för den lokala och regionala natur- och kulturmiljön? Sedan – är inte vattenkraften, i synnerhet om den har anor, en kulturmiljö i sig själv? I Laholm är vattenkraften så pass normaliserad att den med lätthet kan uppfattas och presenteras som en del av ett lokalt och industriellt kulturarv. Projekten norröver tenderar till att vara både större och yngre, och dessutom stå i kontrast till lokala kulturarv, inklusive den samiska urbefolkningens renskötsel – vilket kan bidra till att projekt som Akkats har en högre tröskel för att ses som något normalt och som kulturarv. I alla fall än så länge. Det finns idag ett intresse från vattenkraftsföretagen, län, kommuner och musealt håll att lyfta älvdalarnas historia kopplad till vattenkraften – den betydelse vattenkraften hade för bygderna. Under utbyggnadsåren bidrog projekten till arbete och inkomster i norr, men för dem som minns är det fullt möjligt att känna nostalgi för den framtidstro som då rådde jämte en känsla av förlust över både en svunnen tid och natur.

Att frågor om vattenkraft är komplexa kan till stor del förklaras av att den betytt så många olika saker för olika människor, natur och kultur över tid. Vattenkraften kan iklä sig många roller och bära många olika ansikten, och dessa förblir inte desamma över tid. Vattenkraftverken bär på summan av alla de roller och ansikten den burit – ett ackumulerat arv. En kompott på ris, ros och allt däremellan.

Vid tangentbordet:
Felicia Söderqvist, doktorand i historia vid Enheten för historia, Luleå tekniska universitet