Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen

Utbildning är den viktigaste faktorn för att förhindra skador på kulturlämningar i skogen. Varje år utbildar Skogsstyrelsen drygt tusen skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare i kulturmiljövård.

Så länge som skogsfolk arbetat i skogarna med skogsarbete, rådgivning till skogsägare, inventeringar, stämplingar, haft arbetslag mm. har vi lagt märke till och försökt värna kulturlämningarna. Och ju mer skogsmarken kryper in över gamla fäbodar, byar och kolningsplatser desto fler kulturlämningar hamnar i skogen. Stor var därför sorgen på 1980- och 90-talet när vi såg hur de nya tunga maskinerna vid avverkning och markberedning körde sönder och förstörde kulturlämningar.  I de norra länen var det dessutom mycket dåligt med kunskap om var kulturlämningar fanns. Var ett område inventerat var det inte säkert att de yngre kulturlämningarna såsom tjärdalar, kolbottnar och husgrunder registrerats utan det var de äldre spåren som var intressanta för de inventerande arkeologerna.

Det gjordes också sporadiska inventeringar av skador på fornlämningar efter avverkning av Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen och resultatet var nedslående

Kulturmiljövård i skogen, att känna och bevara våra kulturminnen.
Rubriken är hämtad från en bok som gavs ut av Skogsstyrelsens förlag i samarbete med Riksantikvarieämbetet i början av 90-talet. Då drog Skogsstyrelsen igång med studiecirkeln Kulturmiljövård i skogen i samarbete med Riksantikvarieämbetet, studieförbund, skogsnäringen med flera. Studiecirklarna vände sig till allmänheten, man samlades i byarna, studerade sin historia och dokumenterade de lokala kulturlämningar man kände till. Studiecirklarna samlade 40 000 deltagare mellan 1993 och 1995.

framsida SoH

Kulturmiljövård i Skogen

Ungefär samtidigt drog Skogsstyrelsen igång ett arbetsmarknadsprojekt som fick namnet Skog och Historia där arbetslösa fick utbildning i att hitta kulturlämningar i skogen, göra beskrivningar, pricka in dem på kartor och senare koordinatsätta dem med hjälp av GPS. Under en 10-årsperiod deltog ca 7 000 arbetssökande i projektet.

Jag var själv arbetsledare för Skellefteås projektdeltagare. Jag hade vid den tiden bara en skoglig utbildning och det var helt fantastiskt att få följa inventerare och arkeologer ut i skogen. Det blev verkligen en ögonöppnare för mig, alla kulturlämningar som fanns i skogen, var lämningarna låg och hur man kunde vara säker på att en grop i marken var en kulturlämning och inte vilken grop som helst. En riktig bonus för mig var också att vi måste haft en av landets bästa inventerare bland våra projektdeltagare, en före detta skogsarbetare. Roger inventerar än idag på ideell basis, 74 år gammal. Han lärde mig mycket.

Kraften och engagemanget i studiecirklar och de projektanställdas arbete tog hela myndigheten och andra inblandade med överraskning. 2008, när arbetsmarknadsprojektet avslutades, stod vi där med ett register med 200 000 nya och ej granskade forn- och kulturlämningar. Vi hade underskattat mängden oregistrerade lämningar som fanns i skogarna och även hur kompetenta personerna i arbetsmarknadsprojektet kunde bli med relativt kort introduktion. De lokala arbetsledarna som många gånger var arkeologer hann i inledningsskedet inte alls med att granska nyfynden under projektets gång. Vi lärde oss under årens lopp att säkra upp med mer antikvarisk kompetens, men det granskningsberg som skapades de första åren låg kvar.

Det beslutas 2012 att en granskning av lämningarna skulle påbörjas och idag är ca 130 000 objekt granskade. Skogsbruket efterfrågar hela tiden bättre noggrannhet och kvalité på registrerade lämningar och vi kan i alla fall bidra till det genom granskningen av Skog och Historia-objekten. Ett ständigt inflöde av nya tips pågår också, då tjänstemän på Skogsstyrelsen och anställda på skogsbolagen hittar kulturlämningar och för över sina fynd till databasen.

Hänsynsuppföljning Kulturmiljö
I samband med projekten upptäcktes även många skadade kulturlämningar och tanken på en årlig hänsynsinventering till kulturmiljöer kom upp. Arbetet med en årlig inventering av hänsyn till kulturlämningar i skogen inleddes 2008, då endast på övriga kulturhistoriska lämningar. I samarbete med Riksantikvarieämbetet gjordes inventeringen om 2012 för att omfatta även fornlämningar. Även utlottningsförfarandet sågs över för att få till en jämnare fördelning över landet, och därmed kunna ge ett säkrare resultat för hela landet. Inventeringen utförs tre år efter avverkning, på kända och registrerade kulturlämningar. Resultatet från inventeringen ska kunna användas som indikator för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Miljömålets precisering för kulturmiljöer är att de ska vara bevarade, vilket innebär att skador på kulturlämningar måste upphöra.

P-53 20160620_131013

Larssons fäbod, markberedningsspår rakt över spismursröset. Foto: AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Förutom att hänsynsuppföljningen används för att mäta skador och användas i miljömålen, arbetar vi mycket med kommunikation och dialog i olika projekt med skogsbruket för att försöka skapa förändring. Vi kan se var i avverkningskedjan och föryngringskedjan som de största misstagen sker. I norra Norrland har vi under 6 års tid haft årliga sammankomster med skogsbruk och myndigheter för att diskutera vad som ska och kan göras för att minska skadorna. Glädjande nog, kan vi just i år notera den lägsta andelen skada och grov skada sedan inventeringen startade.

Utbildning Lappgraven i Medle

Diskussion med kursdeltagare vid grav. AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Utbildning, utbildning, utbildning är nog den enskilt största faktor där vi påverkar mest. I de skogsföretag där vi fått gå in och utbilda i alla led – från planterare, röjare, virkesköpare, planerare och sist och viktigast, där även cheferna varit med, där har vi sett en stor förändring. Attityd, intresse och lösningar från hela företagen för att klara kulturlämningarna i skogen.

AnnKristin Unander
Skogskonsulent, numera även kulturmiljöspecialist och inventeringsledare för Hänsynsuppföljning Kulturmiljö.

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

För andra året i rad har Norrbottens museum fått beviljat medel från länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag, för att under en veckas tid inventera markberedda områden i områden som ej har genomgåtts av fornminnesinventeringen och där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Bakgrunden är att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket, genom exempelvis körskador och markberedning. Det är också tydligt att det framför allt är fornlämningar som inte är synliga ovan mark som skadas mer, jämfört med lämningar som är synliga för blotta ögat. I miljömålen för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas så att fornlämningarna inte skadas, vilket kräver förutsättningar för bevarande och utveckling av kulturvärden i skogen. Trots att många idag kända fornlämningar skadas av skogsbruket är det dock möjligt att arbeta för att minska skadorna på och bevara lämningarna just tack vare att de är kända. Med bakgrund i detta så vill Norrbottens museum försöka få en indikation på hur stort mörkertalet är vad gäller fornlämningar som skadas i skogsbruket – i områden där vi idag inte vet om det finns fornlämningar eller ej.

Förra året inventerade vi i området kring Arjeplog och Moskosel, vilket berättats om i ett tidigare blogginlägg:  Inventering av markberedda skogsområden

Vid årets inventering har vi fokuserat på området kring Vuollerim. I år hittade vi två fornlämningar i form av boplatser på en fin sandig ås en bit söder om Vuollerim, mellan väg 97 och Luleälven. Det här området ligger under högsta kustlinjen, omkring 60 möh, och kan därmed som äldst vara omkring 5 200 år gammal. Vi hittade boplatsmaterial i form av skörbränd sten, kvartsavslag, brända ben och rödbrända ytor i fläckmarkberedningsspår. Sondning indikerar ytterligare skärvsten utöver vad som är synligt för blotta ögat.

Vy över sandig ås med två boplatser söder om Vuollerim

Vy över den sandiga ås där två boplatser påträffades söder om Vuollerim. Undertecknad syns till vänster i bild vid en av boplatserna, den andra syns på den låga åsen till höger i bild. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

Fyndmaterial

Skörbränd sten och kvartsavslag på en av boplatserna söder om Vuollerim. Foto: Lars Backman (c) Norrbottens museum.

Vi har även registrerat en husgrund, som kanske är resterna efter en sommarladugård. Denna lämning har klarat sig utan skador och var dessutom föredömligt nog snitslad med kulturmiljöhänsynsband. Det är tydligt att kulturlämningar klarar sig väl jämfört med fornlämningarna, antagligen för att de är tydliga och lättidentifierade i landskapet.

Husgrund inbäddad i grönska

Husgrund inbäddad i grönska. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Husgrund

Samma husgrund som ovan. Flera bevarade stockvarv i ett av husgrundens hörn. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resultaten från våra två års inventeringar visar att det finns relativt bra möjligheter att hitta nya lämningar, framför allt i områden kring sjöar, myrar, vattendrag och forntida strandlinjer. Vår inventering visar också att fornlämningar i inlandet, exempelvis härdar, kan klara sig bättre i det moderna skogsbruket tack vare att de ofta är belägna i områden där kantzoner med skog sparas ner mot sjöar och myrar. Sex av totalt åtta nyregistrerade fornlämningar har skadats av markberedningen, vilket motsvarar 75 % av de nyregistrerade fornlämningarna – en alldeles för hög siffra! En av fyra kulturlämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Sammantaget har sju av 12 lämningar varit skadade av skogsbruket, alltså 58,3 % av nyregistreringarna. Tittar man på den studie som gjorts av skadade fornlämningar i Norrbotten från år 2005 är motsvarande siffra för skadade lokaler 41,1-56,2%, den högre procenten om risning ingår i bedömningen. Dessa siffror visar att det behövs fornminnesinventering för att överhuvudtaget kunna arbeta för att bevara våra fornlämningar, innan de förstörs av skogsbruket. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken – då är det mycket svårt att arbeta för att bevara dem om dess förekomst inte är känd. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Ett problem i Norrbotten, och även andra delar av Sverige, är att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering. Min kollega Åsa har tidigare beskrivit inventeringsläget i Norrbotten: Fornminnesinventering i Norrbotten
Sammanfattningsvis påbörjades Riksantikvarieämbetets systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning år 1938. Mellan åren 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Man hade dock knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge, så vid denna inventering gick man på tips och registrerade redan tydliga och ofta kända lämningar, som exempelvis gravrösen, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Delar av inlandets skogs- och fjällområden inventerades under 1970-talet, men även då var inventeringen mycket översiktlig, framför allt i fjällområdet.
I och med den nya ekonomiska kartläggningen inrättade Riksantikvarieämbetet ett regionkontor i Luleå 1984 varvid den moderna fornminnesinventeringen drog igång.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

Det är tydligt att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten, inte minst med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i just de områden som inte har inventerats. Det rör sig om drygt 50 % av Norrbottens yta – och då Norrbotten utgör nästan en fjärdedel av Sveriges totala yta, så kan man ju förstå hur mycket det rör sig om… Behovet av fornminnesinventering finns även i andra delar av Sverige, men behovet är dock störst de mellersta och norra delarna av landet.

Inventerade områden i Sverige

Kartbilden visar vilka områden i Sverige som inventerats från 1974 och framåt. Observera att det skett inventeringsinsatser i Blekinge, (hela Blekinge räknas som revideringsinventerat från omkring år 2010), Dalarna och Västernorrland som inte redovisas på denna kartbild, då underlag för dessa områden ej har erhållits.

Riksantikvarien Lars Amréus menar att största delen av landet har inventerats i två omgångar under närmare 60 års tid. Räknas inte Norrbotten då? Att som Amréus påstå att en fortsatt nationell fornminnesinventering inte skulle ge ny kunskap som kan motivera kostnaderna för denna tycker jag är oförskämt. Det är så otroligt stora ytor i Norrbotten som kan anses som vita blad – vi har ingen som helst aning om vad för fornlämningar som finns i dessa områden – för det finns garanterat massor av dem, där vi idag inte har någon lämning registrerad överhuvudtaget! Det har faktiskt funnits människor i Norrbotten i närmare 11 000 år, och de har garanterat lämnat spår efter sig!
2009 hittade vi Norrbottens hittills äldsta boplatser vid en utredning norr om Pajala, i ett område som dessutom hade fornminnesinventerats tidigare. Denna upptäckt fick skriva om Sveriges historia då det visade sig att inlandsisen hade dragit sig tillbaka betydligt snabbare än vad man tidigare hade trott. Vi har dessutom upptäckt att Norrbotten hade en väldigt tidig järnframställning, som visar att järn producerades i norra delarna av vårt land redan för 2 200 år sedan, vilket omkullkastar de gamla synsätten där järnhanteringen setts som en sen företeelse i norr: Järn i Norr

Vi brukar säga att varje spadtag vi gör i Norrbotten ger ny kunskap. Tänkt då vad en fornminnesinventering skulle kunna ge i de områden som inte har inventerats sedan tidigare. Norrbotten är en guldgruva – men det gäller att ta tillvara på den innan alltför många av våra fornlämningar skadas av det pågående skogsbruket. Så därför uppmanar jag Lars Amréus och Riksantikvarieämbetet att avsätta pengar till fornminnesinventering av tidigare ej inventerade områden i Sverige, framför allt i de nordliga delarna där vi har mycket stora skogsområden med hårt exploateringstryck på grund av skogsbruket. Hjälp oss att nå miljömålet för levande skogar, så att skogsmarken kan brukas utan att fornlämningarna skadas. Satsa på ett inventeringsprojekt och avsätt pengar för detta, på samma sätt som det har varit möjligt att prioritera DAP. Jag lovar – vi kommer garanterat få ny kunskap!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo


Vad är DAP?

https://www.raa.se/kulturarv/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/dap-digital-arkeologisk-process/