Nu återkommer jag äntligen till berättelsen om Silbojokk och Nasafjäll som jag påbörjade den 18 januari (se länk nedan). Efter fyndet av silver på Nasafjäll 1634 gick det fort. Redan året därpå började hytta, drivhus, smedja och bostäder att byggas i Silbojokk, den plats som ansågs lämplig för verksamheten. Avgörande för lokaliseringen av hyttan var tillgången till en fors som kunde användas för vattenkraft och att det i omgivningarna fanns skog till timmer och kolningsved. Även närheten till frodiga myrar var viktig för utfodringen av arbetshästarna vid hyttan.På Nasafjäll påbörjades brytningen av malm direkt. På det steniga och kala fjället fanns till en början inga byggnader, så arbetarna sov i vadmalstält och fick skydda sig från väder och vind så gott det gick. Det fanns gott om sten, så husen byggdes till stor del av det. Än idag finns några av husgrunderna kvar relativt välbevarade.

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Behovet av arbetskraft var stort både vid gruvan och vid hyttan och många tyskar rekryterades från bland annat Sala silvergruva, då de hade den kunskap som krävdes för att få hyttan i bruk. Arbetskraft rekryterades även från kustsocknarnas bondebefolkning. Till en början rekryterades gruv- och hyttfolk på frivillig basis och till ”normala löner”, men snart blev det svårt att få arbetskraft. Förhållandena långt uppe i väglöst land var svåra och arbetet tungt. Under några av de första åren bröt sjukdomsepidemier ut och ett flertal arbetare insjuknade. En del så svårt att de fick föras hem till kusten för bättre sjukvård, och andra klarade sig inte alls. Bland annat dog hyttfogden, sex tyska bergsmän och en svensk kolare 1636.

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

De giftiga ångorna som uppstod både vid gruvbrytningen och vid hyttan misstänktes bidra till arbetarnas sviktande hälsa. Även kosthållet, som periodvis var knappt tilltaget och av dålig kvalitet, liksom bristfälliga bostäder bidrog säkert också. Ganska snart myntades uttrycket ”Dra åt Nasafjäll!”, vilket sedan var i bruk under lång tid. Det blev svårt att rekrytera frivillig arbetskraft, så kronan fick hitta andra lösningar. Soldater som rymt från kriget fick fribrev och kustsocknarnas knektar blev befriade från krigstjänst när de kommenderades som bruksknektar till gruvan eller hyttan. Några större valmöjligheter fanns inte. Piteås borgare engagerades också i bergsbruket och på så sätt avlastades staten något gällande ansvar och kostnader för verksamheten.

Med anledning av den dåliga arbetsmiljön inrättades ”skiftarbete”, så att bruksknektarna delades in i två arbetslag som turades om med tre månaders arbete och tre månaders ledighet. På så sätt kunde arbetarna få vila och återhämtning i frisk luft på hemmaplan. Detta ledde dock till ökade personaltransporter mellan kusten och fjällvärlden.
Ett av de största problemen och ett av de kostsammaste momenten var just transporterna mellan fjäll och kust. Oumbärliga för dessa transporter var samerna och deras renar som obehindrat kan färdas på snön. Hästar användes vid kusten och även där var det problematiskt då vägarna som iordningställts inte alltid var farbara med häst och vagn. De så kallade ”håll-lapparna” som var stationerade mellan Silbojokk och Gråträsk rekryterades på treårsperioder från de lokala samebyarna. Förutom skattefrihet fick de betalt i form av mjöl, vadmal, tobak och brännvin.

Trots skattefrihet och relativt bra betalning hade gruvverksamheten negativa ekonomiska effekter för samerna i området. De var fortfarande tvungna att bistå kronan med ”tionde-renar” och många renar som arbetade med transporterna dog på grund av det hårda arbetet i områden med otillräckligt foder. Det hände att dräktiga renvajor tappade sina kalvar av ansträngningarna att dra malmlassen. Allt detta innebar att återväxten i samernas renhjordar minskade.

Arbetet vid Nasafjäll och Silbojokk och slitet med transporterna var i det närmaste ett slavgöra, så det kom närmast som en befrielse när en Norsk/Dansk krigshär kom över fjället och brände ner anläggningarna vid gruvan och hyttan. Med det tog 1600-talets silverdrömmar i Arjeplogsfjällen slut.

Men historien om Silbojokk slutar inte med det. Än finns mycket intressant att berätta om. Det får dock bli en annan gång…

Vid datorn denna april-fredag
/ Åsa Lindgren

Historien om Silbojokk del I: http://kulturmiljonorrbotten.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/

Fridas inlägg om Markbygden och Kristinavägen:
http://kulturmiljonorrbotten.com/2013/03/22/markbygden-och-kristinavagen/