Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Sommaren när (nästan) all planering sket sig!

Arkeologiska fältsäsonger brukar vara svåra att planera i vanliga fall, men den här fältsäsongen har nog varit den rörigaste som jag varit med om…

Ett väldigt omfattande och stort jobb har vi tvingats skjuta på framtiden på grund av juridiska överklaganden. Diverse politiker må sjunga upphandlingens och den fria konkurrensens lov, men det finns baksidor av sådant också. Det tydligaste och allvarligaste är när billigaste budgivaren, med sämsta servicen, får härja fritt inom vårdsektorn. Mindre allvarligt, men ändå ytterst irriterande är när samma fenomen tenderar att breda ut sig inom kulturmiljövården. Fenomenet har inom den arkeologiska sektorn lett till diverse överklaganden av arkeologfirmor som sett sig förfördelade när de inte vunnit upphandlingarna. Dessa överklaganden drar ut på tiden och soppar verkligen till det för alla inblandade aktörer.

I vårt fall har vi den här säsongen ett stort jobb som vi tvingats senarelägga och senarelägga ytterligare ännu mer på grund av ett överklagande som tydligen ska köras igenom alla rättsliga instanser som finns. Snart återstår bara Europadomstolen och Intergalaktiska Rådet. Detta kostar inte den överklagande parten ett enda öre, samtidigt som den part som i läge ett vunnit anbudet tvingas ändra planeringen femtioelva gånger och samtidigt som en tredje part (beställaren av det arkeologiska uppdraget) håller på att bli vansinnig över förseningarna. För beställaren är oftast tiden mer dyrbar än de kronor och ören som det arkeologiska arbetet kostar. Välkommen till den fria marknaden i dess sämsta arkeologiska form…!

Vi har lyckats genomföra några fältarbeten i alla fall, för sådana arkeologiska insatser som varit så små (billiga) att de inte gått ut till upphandling:

Åsa Lindgren har varit projektledare för en utredning i Masugnsbyn-Vittangi under försommaren med Tor-Henrik Buljo, Nils Harnesk och mig som medarbetare. Det arbetet sitter hon och skriver rapport på nu i veckan. Vi hittade bland annat kolbottnar, tjärdalar och fossila åkerytor (hörande till den tiden när masugnen i Masugnsbyn var i drift)

Frida Palmbo har hållit i en arkeologisk förundersökning i Aareavaara och Kolari. En väg skulle breddas och flera kända fornlämningar berördes. Vi hittade mycket begränsat med boplatsmaterial (en kvartskärna) och en härd vid Aareavaara. I härden påträffades en del av en järnnål, vilket gör det troligt att härden hör till de senaste 2500 åren, alltså inte lika gammalt som tidigare boplatser vi undersökt vid Aareavaara. Datering och annan information tror jag att Frida kanske kommer att berätta om senare, när rapporten är klar.

Vi har i år återigen gjort utredningar i Markbygden väster om Piteå med anledningar av vindkraftparken som håller på att byggas där. Frida har hållit i den utredningen. Mer info kommer när rapporten är klar.

Vi ska nu imorgon åka till Laver väster om Älvsbyn, för att göra ett arkeologiskt arbete som ska ingå i en MKB (miljökonsekvensbeskrivning). Boliden Mineral AB ska göra en sådan i samband med att de vill öppna den gamla gruvan i Laver igen. Lars Backman styr upp det hela, med oss andra som medarbetare.

Vi är också inbjudna till att delta i arkeologiska undersökningar i Umeå. Västerbottens museum håller på med en jättegrävning där, och de ropar förtvivlat efter arkeologer som har arbetslivserfarenhet. Vi har lovat att bistå dem med personal, dels för att hjälpa till, men också för att själva förkovra oss i kunskapen som ett samarbete ger. I motsats till konkurrens innebär samarbete ökad kunskap, vilket är själva grunden för arkeologi…

Ett litet P.S. också: Vi har äntligen fått en ny chef för avdelningen för kulturmiljö på Norrbottens museum. Efter att ha ”delat chef” med andra avdelningar i många år så är det med stor lättnad som vi säger välkommen till Sara Hagström Yamamoto!

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Vid tangentbordet idag

/Olof Östlund