Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Silbojokk, en fascinerande historia, del III

I tidigare inlägg har jag berättat om 1600-talets tidsanda, vilken bidrog till att det lilla hyttsamhället etablerades i Silbojokk. Jag har även berättat lite om det slit arbetet i gruvan och i hyttan innebar. Berättelsen slutade senast med att både gruvan på Nasafjäll och hyttan i Silbojokk brändes ner och att det blev slutet på 1600-talets silverdrömmar. Nu fortsätter berättelsen om Silbojokks kyrkliga verksamhet, för det är den som bidrog till Silbojokks fortlevnad när hyttverksamheten upphörde.

En präst kom till platsen redan under hyttans uppbyggnad och hans uppgift var att se till att hyttans arbetare fick sin själavård. Men den kanske viktigaste uppgiften var ändå att missionera bland den samiska lokalbefolkningen. Att samerna inte var kristna var som jag nämnde i mitt första inlägg besvärande för staten. Man menade till och med att det var gud som visat på silverfyndigheten, för att möjliggöra spridandet av guds ord.

1640 delas Piteå församling upp och Silbojokk, Nasafjäll, Arjeplog och Arvidsjaur blir egna församlingar, med uppmaning om att kyrka och prästgård ska byggas på dessa platser. Tanken var att det skulle finnas en bofast präst vid respektive kyrka. De präster som utsågs till dessa församlingar gjorde sig dock inte någon brådska att ta sig till lappmarken och de hade sina orsaker: Christer Turdinus som var tilltänkt för Nasafjäll ville ha en skriftlig försäkran från biskopen att han inte skulle blir ”sjuk eller död” på fjället. Det verkar han inte ha fått, utan tjänsten tillsattes av Lars Beronius istället. Arjeplogs präst, Petrus Turdinus, framförde som skäl att hans hustru var ”en stor och mäkta fet människa; om sommaren kunde hon inte rida och om vintern orkade henne ingen ren draga”. Det är osäkert om han tillträdde tjänsten eller inte. Vid Silbojokk fanns som sagt redan en präst.

Det finns inte så mycket information om kyrkan och den kyrkliga verksamheten den första tiden i Silbojokk. Det som finns antecknat är en del gåvor och inköp under 1640 och 1650-tal. När det gäller själva församlingslivet finns uppgifter om en del regler: arbetarna vid hyttan skulle varje morgon hålla bönestund innan arbetet. Försummelse innebar en riksdaler i böter. Samma straff gällde för svordomar och andra mindre förseelser. Det är tur att inte dessa regler gäller idag! För samernas del så skulle de som bodde längst bort komma till kyrkan två gånger per år – till jul och till marknadstid. Däremellan besökte kyrkoherden samerna i sina hembyar. De som bodde närmare skulle komma till kyrkan ”så ofta de hava lägenhet därtill”. De som inte följde detta straffades med böter på en riksdaler.

När den Norsk/Danska hären kom 1659 och ödelade gruvan och hyttan brändes även kyrkan ner. Kyrkoherdens fru vädjade förövarna att skona en av hyttgårdarna och mjölbodarna, vilket verkar ha hörsammats. Kyrkoherden bodde alltjämt kvar i Silbojokk, men det var inte självklart att kyrkan skulle byggas upp igen. Frågan diskuterades under drygt 30 år och under tiden hölls gudstjänst i provisoriska lokaler. Till slut byggs ändå en ny kyrka.

Den nya kyrkan finns det betydligt fler uppgifter om, så vi vet vilka inventarier som fanns och hur den såg ut. Den hade vapenhus och sakristia, timringen var rödmålad och taket tjärat. En timrad inhägnad omgav kyrkogården och det fanns ett fristående torn till kyrkklockan.

Troligen såg kyrkan i Silbojokk ut ungefär såhär. Bilden visar gamla kapellet i Kvikkjokk, byggt 1764.

Troligen såg kyrkan i Silbojokk ut ungefär såhär. Bilden visar gamla kapellet i Kvikkjokk, byggt 1764.

Den nya kyrkan brinner ner hösten 1747. Dåvarande kyrkoherdens sinnessjuke bror Eric Laestadius var starkt misstänkt att ligga bakom branden. Han var inte tillförlitlig och kunde smita från sin brors omvårdnad och dra ut till skogs och vandra, eller åka skidor flera mil, sommar som vinter. Även samerna besvärades av honom, då han skadat både renar och förrådsbodar. Han hade bott i en kåta i närheten av Silbojokk när kyrkan brann och han hade även varit i kyrkan. Att han bränt kyrkan användes som argument för att få honom intagen på sinnessjukhus. Vid upprepade förhör höll han dock fast vid att han inte haft eld med sig och att det var åskan som slagit ner och startat branden. De samer som upptäckte att kyrkan brunnit vittnade även de om att de hört åskan gå, men de hade inte sett några blixtnedslag. Vad som verkligen hände får vi nog aldrig veta. Eric lugnade dock ner sig och kunde inte längre åka skidor efter att han förfrusit tårna på båda fötterna under en skidtur. Han tillbringade därefter nätterna vakandes med sin pipa och sov på dagarna.

Vid tiden för branden låg Silbojokk under Arjeplogs församling och området låg öde och tomt stora delar av året. Sommartid hölls gudstjänsterna återigen i en provisorisk lokal bestående av en bod och en lada som man byggt ihop. Den kom att användas 30 år och blev till slut så skev och gisten att man kunde gå genom väggen. Under tiden pågick återigen diskussioner om en ny kyrka i Silbojokk, men till slut fattas beslutet om att flytta verksamheten. Ett nytt kapell byggdes 1777 i Lövmokk vid Hornavans norra strand. Det kapellet flyttades senare till Jäkkvik, där det står än i dag.

Jäkkviks kapell omkring 1920.

Jäkkviks kapell omkring 1920.

Därmed slutar den kyrkliga verksamheten i Silbojokk och även detta blogginlägg. Det finns fortfarande mer att berätta om Silbojokk, så fortsättning följer med ämnen jag tidigare utlovat: mission, häxprocesser och arkeologiska undersökningar!

En mer nära förestående fortsättning på temat Silbojokk är den föreläsning jag ska hålla på plats imorgon (lördag 27 juli). Varmt välkommen om du har vägarna förbi!
För mer info se: http://midsommarudden.blogspot.se/

Med önskan om en fortsatt skön sommar!
/ Åsa Lindgren