Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Kalix kopparbruk

Det här inlägget kommer att handla om ett besöksmål, så jag hoppas att det blir en fin sensommar/höst, som kan inbjuda till utflykter i skog och mark! Platsen jag ska berätta om är en liten doldis bland de Norrbottniska bruken, nämligen Kalix kopparbuk och de tillhörande gruvorna på Bruksberget och Pahtavaara. Här bedrevs verksamhet under perioder från mitten av 1600-talet till en bit in på 1900-talet.

Här ligger Kalix kopparbruk

Här ligger Kalix kopparbruk

Kalix kopparbruk ligger vid Moån, cirka två mil norr om Kalix, mellan Lappträsk och Korpikå (se karta). För att komma dit åker man via Bodträsk by och strax söder om sjön Bodträsket. Det kan vara lite knepigt att hitta rätt skogsbilväg, men väl framme vid den lilla parkeringen är stigen markerad och skyltad. Till hyttlämningarna är det ca 2 km att gå och på vägen passerar man flera kolbottnar, Bruksberget med sina gruvhål och skrotsenshögar, samt bebyggelselämningar. Stigen är lättgången, då den är spångad över fuktigare partier och över myrarna har nya kavelbroar anlagts.

Lämningarna efter hyttan, invid Moån. Foto: Sten Wikström, © Norrbottens museum

Lämningarna efter hyttan, invid Moån.
Foto: Sten Wikström, © Norrbottens museum

Informationen om Kalix kopparbruk är något sporadisk i de historiska källorna. Det är bland annat osäkert när de första fynden av koppar gjordes och av vem. Omkring 1660 verkar dock verksamheten komma i gång med en huggsexa, då olika intressen strider om rättigheterna till fyndigheterna. Det är två borgare från Torneå, handlaren Arendt Grape och bröderna Momma å ena sidan och Torneå stad med borgmästaren i spetsen å andra sidan. Detta kan tyckas märkligt då de senare på grund av okunskap och brist på kapital misslyckats i sina försök att driva Junosuando gruvor (nuvarande Masugnsbyn) ett par årtionden tidigare. Den som då tog över den verksamheten var just Arendt Grape som tillsammans med bröderna Momma kom att bli framgångsrik inom Tornedalens bruksrörelse. Grape arrenderade Torneå och Kemi lappmarker, och tog in skatter in natura från detta område. Bröderna Momma hade i sin tur arrende på kronoinkomsterna för Över- och Nedertorneå socknar, samt att de vid sina bruk (bland annat Kengis) hade bodar där handel bedrevs dels med brukarbetarna, men även med områdets bönder och samer. Detta hade naturligtvis sina effekter på handeln i Torneå, vilket kan förklara stadens intressen i Kalix kopparbruk.

Skrotstenshögar nedanför Bruksbergets gruvor

Skrotstenshögar nedanför Bruksbergets gruvor.
Foto: Åsa Lindgren, privat

Efter ett antal turer och skrivelser mellan de inblandade och bergskollegiet löstes tvisten genom att de stridande parterna tillsammans bildade ett bolag som drev verksamheten. Satsningen tog ordentlig fart direkt och en karta från 1661 visar att det på platsen byggts upp flera arbetarbostäder, stall, rosthus, smedja och naturligtvis damm och smälthytta. Här fanns också kålgårdar (odlingsytor) och en kvarn. För transporterna mellan gruvorna och hyttan anlades kärrvägar, med kavelbroar över myrarna. Därefter har verksamheten vid Kalix kopparbruk bedrivits periodvis ända fram till början av 1900-talet.

Ett av gruvhålen på Bruksberget.

Ett av gruvhålen på Bruksberget.
Foto: Jennie Sjöholm, privat

De senaste insatserna vid Kalix kopparbruk har varit av kulturhistorisk karaktär. 1986 utfördes arkeologiska undersökningar på platsen av Institutet för lappmarksforskning. Därefter har området tillgängliggjorts inom ramen för Länsstyrelsens fornvårdsprogram, nu senast 2005 med nya skyltar och informationstexter.

En kavelbro och informationsskylt. Foto: Åsa Lindgren, privat

En kavelbro och informationsskylt.
Foto: Åsa Lindgren, privat

Nu ska jag inte uppehålla dig längre – det är dags att packa för en liten utflykt i Kalixtrakten!

/ Åsa Lindgren
Arkeolog