Mycket av det som byggs i norra Sverige, i kallt klimat, präglas av stadsbyggnadsideal och byggnadstekniker som utvecklats för varmare breddgrader. Detta kan vara problematiskt, eftersom mikroklimatet i hög grad påverkar komforten när vi rör oss i den byggda miljön. Sol, vind och nederbörd styr våra rörelsemönster och vår benägenhet att vistas utomhus. Is, slask och mörker spelar också en avgörande roll.
Med klimatförändringarna väntas medeltemperaturen stiga, vilket i sin tur leder till större säsongsvariationer och förändrade förutsättningar för hur bekvämt det är att vistas utomhus under olika delar av året.
Planeringserfarenheter från vinterstäder
Under mitten av 1900-talet växte ett intresse fram för vinterplanering och en mer medveten gestaltning av så kallade vinterstäder. En av de mest inflytelserika företrädarna för the Winter Cities Movmement, som fick genomslag under 1980-talet, var Norman Pressman.
Pressman var verksam i Kanada, och betonade vikten av att ”tänka vinter” vid stadsplanering i kalla klimat. Särskilt lyfte han fram betydelsen av att ta hänsyn till solinstrålning, vindskydd, och snöhantering i utformningen av stadsmiljön.
Erskines arktiska idealstad
En annan viktig föregångare inom vinterplanering – verksam inte minst i Norrbotten – var arkitekten Ralph Erskine. Han är bland annat känd för att har ritat den väderskyddade inomhusgallerian Shopping i Luleå, samt bostadsbebyggelsen Ormen Långe i Svappavaara och kvarteret Ortdrivaren i Kiruna.
Erskine eftersträvade att utveckla en arktisk mönsterstad, anpassad till både mikroklimatet och lokalbefolkningens behov. En grundläggande planeringsprincip var att placera bebyggelsen på sydsluttningar. Staden skulle vara tät, med en högre byggnad i norr som skydd mot kalla nordanvindar.
Bostäder och offentliga byggnader skulle förbindas med kulvertar och inomhusgator för att underlätta rörelse vintertid. Balkonger och stora fönsteröppningar placerades mot söder för att maximera solinstrålningen, medan norrfasaderna hade mindre öppningar som påverkades mindre av vind och begränsat dagsljus.
Ralph Erskine arktiska idealstad. Foto: Arkdes.
Stadsbyggnadsprinciper i kallt klimat
Erfarenheter visar att vissa stadsbyggnadsprinciper fungerar särskilt väl i klimat. Dessa kan uppmuntra användningen av offentliga platser, främjar gång- och cykeltrafik året runt och bidra till levande och trivsamma stadsdelar.
Relationen mellan byggnadshöjder och gatubredder bör utformas för att maximera solinstrålningen och minska skuggning. Utformningen behöver ta hänsyn till samspelet mellan gator, tomter och byggnader för att säkerställa att stadsmiljöerna fungerar under hela året.
Byggnaders form och placering spelar också en viktig roll då, då de kan minska vindpåverkan genom att hindra kalla luftströmmar från att dras ner mot marknivå. Snöröjning, halkbekämpning, och möblering av gaturummet – exempelvis för att skapa lä och skydda mot vind – är också betydelsefullt.
Vinterstaden Kiruna
Kiruna är kanske en av de mest profilerade vinterstäderna i Norrbotten. Stadens ursprungliga stadsplan från 1900, framtagen av Per Olof Hallman, lyfts ofta fram som klimatanpassad. Kiruna etablerades på Haukivaaras sydsluttning, mellan gruvbergen Luossavaara och Kiirunavaara.
Stadsplanen anpassades efter terrängen och utformades med krökta gator och mindre platsbildningar som gav skydd mot vinden. Den låga bebyggelsen möjliggjorde också att solinstrålningen maximerades, även under vintern när solen står lågt.
Per Olof Hallmans stadsplan för Kiruna. Karta: Kiruna kommun.
Under efterkrigstiden, när Kiruna expanderade och centrum omvandlades från småskalig träbebyggelse till högre och mer modern bebyggelse, uppfördes Erskines kvarteret Ortdrivaren mellan 1959 och 1962. Byggnadernas placering och utformning syftade till att minimera vindpåverkan och skuggning. Taken utformades så att snö inte skulle rasa ner, samtidigt som snön kunde fungera som extra isolering.
Gamla Kiruna centrum, 2017. Kvarteret Ortdrivaren till höger i bild. Foto: Arild Vågen, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.
Det nya centrum i Kiruna som etablerats för att möjliggöra fortsatt gruvdrift har däremot inte i samma utsträckning gestaltas med hänsyn till mikroklimatet. Den valda platsen har lägre medeltemperatur och är mer blåsig, eftersom den ligger vid foten av Haukivaara där kall luft tenderar att samlas, särskilt vintertid.
Gatunätet är inte optimerat med avseende på vind, vilket skapar vindtunnlar på vissa platser, exempelvis vid Stadshustorget och längs Torggatan. Byggnaderna är dessutom relativt höga i förhållande till gatubredden, vilket leder till färre solbelysta och skyddade platser.
Nya Kiruna centrum, 2024. Bild: Kiruna kommun.
Att planera och bygga i kallt klimat handlar om att förstå och samspela med vintern, och skapa platser där människor vill vistas. Vill du läsa mer, finns några lästips här:
Läs mer
Chapman, D., K. L. Nilsson & J. Sjöholm. 2024. Planning and urban design for attractive Arctic cities. New York: Routledge. https://doi.org/10.4324/9781003336136.
Egelius, M. 1988. Ralph Erskine, arkitekt. Stockholm: Byggförl.
Hemmersam, P. 2021. Making the Arctic City: The History and Future of Urbanism in the Circumpolar North. Bloomsbury Academic.
Lange, U. 2019. ’Hallman i landsorten – med uppdrag från Kiruna till Tollarp’. I Pålsson, A. & Andersson, M. (Red.) Per O. Hallman: stadsplanekonstens förnyare. Stockholm: Appell förlag.
Maudsley, A. 2020. North of the Arctic Circle. Ralph Erskine’s Mid-20th Century Urban Planning and Design Projects in Kiruna and Svappavaara. I Dorothee Brantz/Avi Sharma (Red.), Urban Resilience in a Global Context (57-76). Bielefeld: transcript Verlag. https://doi.org/10.14361/9783839450185-004
Pressman, N. 2004. Shaping cities for winter: climate comfort and sustainable design. Prince George, BC: Winter Cities Association.
Stout, M., D. Collins, S. L. Stadler, R. Soans, E. Sanborn & R. J. Summers. 2018. Celebrated, not just endured: Rethinking Winter Cities. Geography Compass 12 (8): 1–12. https://doi.org/10.1111/gec3.12379.
Vid tangentbordet: Jennie Sjöholm, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård, Göteborgs universitet, jennie.sjoholm@gu.se
Luleå tekniska universitet och Piteå museum har genomfört en studie av hur kulturhistoriska värderingar av komplexa stadsmiljöer påverkas när förutsättningarna för ett bevarande förändras genom strukturella, ekonomiska, fysiska och/eller sociala förändringar av miljöerna. Undersökningen har finansierats av Riksantikvarieämbetet.
Fyra stadsmiljöer i Norrbotten, utpekade kulturmiljöer av riksintresse, ingick i studien: Piteå, Svartöstaden, Malmberget-Koskullskulle, samt Kiruna-Kirunavaara.
Undersökningen är baserad på arkivmaterial, planer, utredningar, kartor etc., samt litteratur och platsbesök.
De gamla byggnaderna i kvarteret Stjärnan till höger revs på 1980-talet. Fastigheten Stjärnan 2, den Edinska gården med frontespis över gårdsfasaden, var den sista bevarade handelsgården i Piteå. Foto: Arne Degerman, Piteå museums bildarkiv.
Begreppet ”riksintresse” introducerades på 1960-talet i samband med den fysiska riksplaneringen. Syftet med denna var att klargöra vilka mark- och vattenresurser som var angelägna ur ett nationellt perspektiv. Resurserna sågs utifrån ett ekologiskt perspektiv och i kartläggningen ingick både natur- och kulturmiljöer.
Den fysiska riksplaneringen reglerades i Naturresurslagen från 1987. Samma år kom Plan- och bygglagen, som reglerade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Naturresurslagen ersattes av Miljöbalken 1998 och bestämmelserna om riksintressen återfinns där i de tredje och fjärde kapitlen.
Det första urvalet av kulturmiljöer av riksintressen gjordes 1971. Urvalet gjordes länsvis av landsantikvarierna och bearbetades därefter centralt på Riksantikvarieämbetet. Inga nya inventeringar eller besiktningar i fält skedde, utan urvalet baserades enbart på de kunskapsunderlag som redan fanns.
Urvalet speglar sammantaget den förskjutning från exklusivt monumenttänkande till ett miljötänkande, där miljöer som antogs ha större allmänintresse valdes ut. Tyngdpunkten började också förskjutas från det unika till det karakteristiska. Till de estetiska och arkitektoniska synsätt som tidigare dominerat förhållandet till byggnader, lades nu bebyggelsehistoriska, kulturgeografiska, sociologiska, sociala och etnologiska aspekter.
Av de fyra riksintressen som ingår i denna studie var det endast Piteå och Kiruna som upptogs i 1971 års urval:
Piteå Torget, med Rådhus och Trivialskola, Storgatan, 1700–1800-tal.
Kiruna Gruvberget Kirunavaara, helt omformat av brytning.
På 1980-talet gjordes ett nytt urval av riksintressen. Riksantikvarieämbetet fattade 1987 beslut om 1620 områden av riksintresse för kulturminnesvården i landet. Urvalet hade breddats betydligt och miljöerna satts in i ett historiskt sammanhang. För Norrbottens del gjordes urvalet i detta skede endast en preliminär bedömning och vissa av områdena kompletterades redan 1990. Det uppgavs att underlaget framtagits efter samråd med kommunerna. Samtliga värdetexter publicerades 1990 i skriften Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §.
1992–1997 genomfördes en riksintresseöversyn som medförde att värdetexterna fick ett mer genomarbetat innehåll. Arbetet gjordes centralt på Riksantikvarieämbetet, där ett län i taget besöktes för stormöten med planerare och antikvarisk expertis från länsstyrelser, länsmuseer och i vissa fall även kommuner.
Värdetexterna som togs fram för de fyra riksintressena i denna studie har varit gällande fram till 2010-talet, där Kiruna reviderades 2010 och Svartöstaden 2019. Motiveringen för de fyra riksintressen beskrivs nu:
Piteå Stadsmiljö kring torget som speglar 1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter.
Svartöstaden Stadsmiljö som speglar den sociala skiktning som var en förutsättning för industriproduktionen. Områdets framväxt och utveckling är en regional återspegling av den internationella samhällsprocess som industrialiseringen från 1800-talets slut in i modern tid utgjort.
Malmberget-Koskullskulle Två gruvsamhällen med för dem karaktäristisk och tidstypisk bebyggelse som väl speglar konjunkturförändringar och social skiktning från 1800-talets slut.
Kiruna-Kirunavaara Stadsmiljö och industrilandskap från 1900-talets början där tidens ideal för ett mönstersamhälle förverkligades på ett unikt sätt i det oexploaterade fjällandskapet. Staden Kiruna grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett centrum för norra Norrlands inland.
Att städerna är utpekade kulturmiljöer av riksintresse innebär inte att de inte förändras, eller rent av rivs.
I Piteå har riksintresset i översiktsplaneringen gått från att vara en icke-fråga till att genomsyra hela förhållandet till stadsmiljön. I praktiken påverkas miljön genom den ständigt pågående stadsomvandlingen, som tog sin början på 1930-talet, där stadskärnan har påverkats genom förtätning, skalförskjutning, ökade volymer och handelns strukturomvandling. Rivningar i centrum är fortfarande en förutsättning för nybyggen, även om kulturmiljön har fått större genomslag de senaste åren.
Rådhustorget är under ombyggnad i oktober 2020. En ny detaljplan för riksintresset har tagits fram för att säkerställa kulturmiljön inför framtiden. Hela markytan har belagts med smågatsten och rådhuset har målats om. Foto: Catharina Westling, Piteå museum 2020.
I Svartöstaden har funnits bristande överensstämmelse mellan riksintressets värdetext och dess faktiska avgränsning, vilket lett till oklarheter i planeringen. Området har påverkats av många olika förändringsprocesser som växlande planeringsförutsättningarna bidragit till. När miljöstörningarna från industrin, järnverket och malmhamnen var stora, avsåg Luleå kommun att avveckla stadsmiljön. Detta medförde eftersatt underhåll, uteblivna investeringar och ett tilltagande förfall. Luleå kommun köpte upp fastigheter som kom ut på marknaden och rev byggnader, vilket ledde till protester och en opinion för bevarande. De hot och utmaningar som riksintresset står inför idag är inte längre förfall och rivningar, utan ovarsamma vård- och underhållsåtgärder, förtätning och restaureringar som bidrar till den gentrifieringsprocess som pågår.
Bebyggelsen inom den första byggnadsplanen för Svartöstaden utgör kärnområdet i riksintresset. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.Svartöstaden växte fram som en följd av industrins förläggning till Svartön. Bostadsbyggandet och samhällets befolkning har fluktuerat i takt med de internationella konjunkturerna. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.
I Malmberget kommer större delen, om inte hela, samhället att avvecklas för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Det innebär att större delen av bebyggelsen rivs, även om en del byggnader flyttas. Samhällsfunktioner, så som skola och sportanläggningar, flyttas till Gällivare, där också nya bostadsområden byggs. Cirka femtio byggnader har, eller är planerade, att flyttas. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från bolagsområdet, har framförallt flyttats till Koskullskulle, där de bildar ett nytt område. Den nya placeringen är inte identisk med hur byggnaderna var placerade i Malmberget, men de flyttade byggnaderna relaterar till varandra och skapar en miljö som påminner om den tidigare, genom höjdskillnader och topografi, områdets täthet etc. En del byggnader har flyttats till Gällivare. Merparten av de flyttade byggnaderna utgörs av äldre, uttalat kulturhistoriskt värdefulla, byggnader, men inte enbart. Villor även från senare epoker har flyttats, vilket innebär att sammantaget så finns spår av flera epoker i Malmbergets historia bevarade i omkringliggande samhällen.
Den så kallade Långa raden från Malmberget, flerbostadshus för tjänstemän från 1909, på sin nya placering i Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.Från Malmberget har byggnader från flera olika byggnadsepoker flyttats till Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.
I Kiruna beskriver man det som att staden ska flytta för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Ett nytt centrum är under uppbyggnad nordost om dagens samhälle, och LKAB bygger ett nytt område åt nordväst. Uppdelningen mellan ett bolagsområde och stadsplaneområde som fanns när Kiruna grundades uppstår därmed även nu genom stadsomvandlingen, även om det nya bolagsområdet blir framträdande i stadsbilden på ett sätt som det gamla aldrig var. En stor del av den kulturhistoriskt värdefulla och tidigare skyddade bebyggelsen har, eller kommer att rivas. Ett femtiotal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer att flyttas under stadsomvandlingsprocessen. Dessa hör till Kirunas äldsta byggnader, och merparten är från LKAB:s bolagsområde. Några byggnader har flyttas till ett område i anslutning till nya centrum, och några har flyttats till LKAB:s nya område. Urvalet i Kiruna skiljer sig åt från det i Malmberget, då det i Kiruna är byggnader från samhällets äldsta epok som flyttas.
Stadshuset i Kiruna inför omvandling. Rivningen har påbörjats. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.I Kiruna har främst byggnader från den äldsta byggnadsperioden flyttats. Intill det nya bolagsområdet byggs nya punkthus. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
Att riksintressebeskrivningarna har betydelse för hur kulturmiljöerna uppfattas och beskrivs i andra sammanhang är naturligtvis inte särskilt överraskande. Att riksintressenas värdetexter även bidrar till att skapa värden måste också anses vara vedertaget. Men undersökningen visar också att de begrepp som används och skapas genom värdetexterna kan få genomslag på andra sätt än de avsedda. Hur kulturmiljöerna beskrivs och lyfts fram beror också till stor del hur det aktuella kunskapsunderlaget ser ut och ur vilket perspektiv en miljö betraktas.
Riksintressebeskrivningarna lyfter vissa perspektiv och tydliggör vissa kulturvärden. Dessa återkommer i andra beskrivningar och i andra plandokument, så som översiktsplaner och utredningar. Detta innebär att vissa föreställningar om platserna får ett starkt genomslag, medan andra sammanhang döljs eller nedtonas. Piteå beskrivs till exempel som ”trästaden”. Svartöstaden och Malmberget uppfattas som ”kåkstäder” medan Kiruna är ”mönsterstaden”.
Det finns också en tendens att det som pekas ut som värdebärande ur ett nationellt perspektiv värderas högre än det som har uppfattats som värdefullt ur ett regionalt och/eller lokalt perspektiv. Det finns exempel på att om staten inte har inkluderat bebyggelse i det som uttalat utgör riksintresse, så har det tagits som intäkt för att den inte behöver skyddas enligt PBL, eller att det inte spelar någon roll om det rivs eller förvanskas.
Hur riksintressena hanteras beror på en rad faktorer som inte enbart har med lagstiftningen att göra. Även om det råder samma typ av förändringstryck på liknande riksintressemiljöer, så kan bebyggelsen komma att hanteras på skilda sätt. Ett bra kulturmiljöunderlag är inte tillräckligt. Det måste aktivt användas av myndigheter, planerare, fastighetsägare m fl. Kommunerna saknar ofta kulturmiljökompetens inom den egna organisationen, varför en stark stadsarkitekt eller en drivande länsantikvarie kan få stort inflytande. Det krävs också en kontinuerlig politisk förankring av riksintressemiljöerna.
Vid tangentbordet: Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet och Anna Elmén Berg, filosofie doktor i konstvetenskap och antikvarie på Piteå museum
Källor i urval Andrén, Erik, 1935 ”Småstadens borgargård: Ett forskningsobjekt i Norrbotten och andra svenska städer”, Norrbotten, Luleå.
Berg, Sara, u.å. Förstudie till kulturmiljöprogram för Svartöstaden Luleå kommun.
Brummer, Hans Henrik & Brunnström, Lasse, 1992, Kiruna – staden som konstverk, Stockholm: Waldemarsudde.
Brunnström, Lasse, 1981, Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. Del 1 En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå.
Biörnstad, Margareta, 2015, Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Förarbeten för fysisk riksplanering: underlagsmaterial. Nr 23 Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården: beskrivning till kartredovisning sammanställd inom riksantikvarieämbetet, Stockholm: Liber 1972.
Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §, Riksantikvarieämbetet: Almqvist & Wiksell 1990.
SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten.
SOU 1979:55, Hushållning med mark och vatten 2, Del 2 Bakgrundsbeskrivning.
